Kategoriarkiv: Familjen

Onkel Oleman

28 måndag Maj 2018

Posted by in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ett stilla regn skickar in dofter av blött gräs, asfalt och en hint av kossors närvaro på andra sidan gatan genom mitt dinglefönster. Det doftar barndom och trygghet.

Det är en märklig dag idag. Nyss var jag i Murviel och idag har jag landat i Dingle och i en centrifug av känslor, arbetsuppgifter, deadlines och telefonsamtal, och tinningarna bultar.

Skolinspektionen är på besök.

Jag styr med ett digitalt klassrum och en grupp frankofila studenter.

Jag skriver anställningskontrakt och diskuterar rekryteringar och tjänstefördelning.

Jag ringer telefonsamtal.

Så ser jag två missade samtal från mamma. Jag ringer upp och får beskedet att en viktig länk till min trygga, regn- och gräsdoftande norska sommarbarndom till slut brustit. Beskedet var väntat men det är oändligt vemodigt och trist.

Jag gör det jag skall. Mekaniskt och nästan utan att tänka. Det är som att hjärnan sätts i friläge och kör sitt eget race. Jag är liksom inte medvetet med. Dagen sticker iväg med hjälp av autopilot och jag förundras över vilket fenomenalt organ hjärnan kan vara när det kör ihop sig och den på något sätt lyckas plocka fram väsentligheterna och styra undan sådant som kan vänta.

Något slags stresspåslag är det väl och när jag sjunker ner i soffan hemma, är jag alldeles tom.

Igår satt jag på en magisk vårkonsert och lyssnade på sommarpsalmen som får mig att gråta varje gång.

Klicka här om du vill höra: En vänlig grönskas rika dräkt

Där i kyrkbänken i frustande värme satt jag och tänkte på min onkel, mina kusiner, på de vildvuxna syrenbuskarna invid hans och mammas timrade telemarkingska barndomshem. Jag tänkte på den djupblå Tinnsjön mellan de branta bergsväggarna och på alla min barndoms trygga vuxna. Kärva ibland, och lite stränga på sextiotalsvis, men alltid där genom hela min uppväxt och nästan ända fram tills nu, när jag hunnit bli en bra bit över femtio.

Oleman.

Mamma kallade honom så. Han var hennes lillebror. Bara några år från nittio båda två och måna om varandra. Alltid.

Och nu är han alltså borta.

Jag vet hur andlöst vackert det är just nu på platsen där han växte upp och sedan aldrig lämnade.

Han älskade den och var så stolt över både den och allt han byggt upp där under åren.

Om ett nytt liv är det som väntar honom på andra sidan, önskar jag honom moltesyltetöj (hjortronsylt) och lefser, spekemat och römmegröt, vandringar på heia, ändlösa timmar i snickarverkstaden och en och annan stund i lenestolen blickande ut över Tinnsjön från noggrant placerade panoramafönster.

Jag känner ingen annan som så fullständigt hittat sitt ”happy place” som han. Platsen som för evigt  är förknippad med honom och hans pappa – min bestefar – före honom.

Vila nu, käre onkel Oleman.

Ett annat sorts blogginlägg

31 lördag Mar 2018

Posted by in Familjen

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har några gånger i bloggen hintat om de mörkare stråken i min tillvaro utan att närmare gå in på vad de handlar om. Det har funnits flera skäl till detta. Ett har jag berättat om tidigare; att i skrivandet på murvelbloggen kan jag påminna mig själv om allt det som är ljust, lätt och som jag tycker om. Genom att få det på pränt kan jag fokusera på just det en stund.
Jag våndas ibland över att det kan bli för glättigt med alla ingående berättelser om renoveringar, vad jag packar ner i min väska inför murvielvistelserna, om temperaturen i det turkosblå poolvattnet, om alla älskade runt trädgårdsbordet i sammetsnatten, om vinprovningar och om utflykter till marknader och hav. Det är då jag ibland har känt ett behov av att hinta om att också mitt liv innehåller sådant som är svårt. Till och med vedervärdigt svårt. Men Murvielklotter är inte en sådan blogg; den handlar ju om ett sydfranskt drömliv och är ett slags eskapism i skrift.

Ett annat skäl är att när det mörkare skall relateras, blir det med ens inte längre bara personligt, utan också privat och därmed mer utlämnande. Mot det värjer jag mig, liksom jag också värjer mig mot att bli tyckt synd om. Det vill jag inte. Jag är inte ensam om att livet ibland bråkar med en.

Det allra svåraste; det som för drygt fyra år sedan drabbade min yngsta, fantastiska, allra mest älskade lilla, har inte varit min historia att berätta. Jag kan välja att berätta privata detaljer i mitt egna liv, så länge detaljerna är bara mina. Det är bekymmer sällan när vi har den stora ynnesten att kunna dela dem med en älskad familj. Alltså får de mörkare stråken stanna vid hintar.
Nu har Susanna själv valt att berätta sin historia offentligt.
Det är hennes historia men den är också vår, familjens, min. Du kan läsa den i dagens GP:

Ena ögat gick förlorat men inte livsgnistan. (låst artikel för prenumeranter på GP)

PDF-fil, GP (om du inte är prenumerant)

Susanna föreläser för Ung Cancer, organisationen som hjälper henne vidare, som får henne att känna sig mindre ensam. Ung Cancer kan jobba vidare och hjälpa många som Susanna tack vare pärlkvällar, event, donationer, smycken, T-shirtar och annat till försäljning.

Silverarmbandet från Ung cancer lämnar aldrig min arm

Så nu gör jag något jag aldrig tidigare gjort här på bloggen. Jag ber dig bidra till en organisation som gör ett så otroligt viktigt arbete. Köp ett armband av pärlor eller ett i silver eller bara swisha.

 

 

Nationell isvecka, sibirisk kyla, köldknäpp eller bara skitkallt

25 söndag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, poolliv, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Egentligen råder just nu sådan vinter som jag under mindre nogräknade ögonblick beskriver som något slags ideal; några minusgrader, snö som ligger kvar och med jämna mellanrum pudras med nytt, gnistrande vitt, samt sol och dagsmeja.

Jag kan till och med drista mig till att säga att jag rentav kan stå ut med dylik vinter.

Det är inte sant.

Vid sådana tillfällen ljuger jag värre än en häst travar.

Tjocka, skitiga kokor på bilen…
Solnasnö häromkvällen

Kroppen skriker efter vår. Jag sitter bakom köksfönstret på min ö med nariga läppar, torra händer, varm panna, ond hals, hostattacker i uppstartsfas och tittar modstulet ut mot en intensiv februarisol.

Jag öppnar terrassdörren och sätter en tofflad fot på det nya trädäcket i hopp om att kanske solen ändå är lite varm och att jag skall kunna dra en dunjacka om axlarna och sätta mig invid väggen en liten stund. Kanske rentav med en kopp te för invärtes värme och halsontslindring.

Men det är förstås skitkallt.

Inte skönt på en fläck.

Jag vill ha vår. Jag vill göra iordning på våra minimala små tomtplättar.

Inte mycket snö kvar på grannens gräsmatta…

En liten odlingsränna invid nya stenläggningen

Jag vill fixa möblemang på terrassen, arrangera blomlådor och bara kunna kliva ut genom dörren utan att få en köldchock.

Jag längtar till Murviel. Fast där är det också kallt. Om ihållande kyla av det slag vi har i Sverige för tillfället inte har upplevts sedan 50-talet(!),

så kan jag konstatera att de där nattliga minusgraderna som det rapporteras om i södra Frankrike inte heller är något som jag noterat i sådan omfattning tidigare.

Fast väderwidgeten skrämdes mer för några dagar sedan, då det såg ut att bli betydligt värre än vad prognosen nu säger. Trots det orsakar ett par minusgrader vid det sydfranska vistet större oro än vad vintervädret här hemma gör.

Kommer vattenledningarna att frysa?

Hur skall citron- och apelsinträden klara sig?

Är vattnet i poolvärmepumpen verkligen tömt ur systemet?

Kan det hända saker som vi inte ens har tänkt på?

Om drygt 4 veckor är det påsk och då ÄR vintern slut, även om april kan trilskas en hel del. Påsk skall förstås firas i Murviel och Alexandre står beredd att öppna poolen för säsongen i slutet av mars. Med lite flyt och en poolvärmare som inte knäckts av nattliga februariminusgrader, kan vi kanske ta premiärdoppet om bara en månad.

Påskdopp 2017

Jag blir rent av lite piggare, lite friskare bara av att knattra ner detta faktum i mitt så magsura blogginlägg om sakernas skitkalla tillstånd!

Fast innan dess blir det minst två turer till till Solna, för småprinsarna börjar jag längta efter redan när jag stängt dörren till deras radhus-chateau för att åka tillbaka till min ö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar på ön blir det också de närmaste veckorna. Fast inte blir de många.

 

2017 i bilder

31 söndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Resor

≈ 2 kommentarer

Under det år som nu lagts till handlingarna har jag rest till Murviel sju gånger. Ibland helt solokvist, ibland med sällskap, i bil eller med flyg och antingen raka vägen eller med övernattningar på mer eller mindre tråkiga hotell. Det mesta har gått planenligt och tvärtemot tidigare år inte kantats av orosmoment utanför min kontroll. 2017 har varit ett bra reseår, helt enkelt.

Jag är på resande fot nu också, med skärmen i knäet och L bakom ratten. Vi har firat jul en gång till, denna gång i Stockholm och med de här fina:

Om bara en stund är vi framme i Trollhättan, där 2018 skall firas in tillsammans med en formidabel vinkännare och hans lika formidabla fru. Utanför bilfönstret i becksvart kväll har regnet övergått i ymnigt blötsnöande men vi är nästan ensamma på vägen.

Jag lämnar er med en bildkavalkad över året som gått och önskar er ett riktigt fint 2018:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annandagslugn med stormvindar runt knuten

26 tisdag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Himlen är svagt orange ute vid horisonten och glöden falnar i kaminen. Vi läser, tar tupplurar, tofflar runt och lugnet har lägrat sig i huset på ön. Vi sov till ohemult sent imorse och avkopplingen är total. Lite tomt är det förstås, efter att julefamiljen åkt iväg med klappar och tindrande barn men jag har FaceTimeat med lilla B och E förgyller fortfarande min juletillvaro.

E vill inte vara med på bild, så det får bli en bild på Wilda i nya jultröjan istället…

Det har stormat och regnat denna julehelg och utomhusgranen har inte lyckats hålla sig upprätt särskilt många timmar i taget. Istället har den trillat, lagats med strumpstickor (jo, den är av plast…) av en påhittig bonusfru ständigt med lösningar i beredskap på varje litet praktiskt bekymmer, och rests igen i optimistisk förhoppning om mojnande vindar.

Så blev det nu inte, så istället omfamnades ovädret med yster dans i blåsten…

Jag, som hunnit bli tillräckligt gammal för viss klokskap stannade inne och förevigade livsglädjen istället.

De närmaste dagarna skall vi bara ta det lugnt innan det bär av till Solna för julfirande med Bertil och Bror. Jag är mycket nöjd med årets julplanering så här långt och njuter av att få hålla mig still på en plats hela julhelgen. Fina jular brukar vi ha ändå men det är skönt att få till de där slöa dagarna när julaftonsstöket är över.

Jag går igenom bilderna och bjuder här på några, trots att jag vet att det knäppts många liknande där ni befinner er.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Facebook påminner som alltid om tidigare jular och i flödet dök julen för fem år sedan upp. Solen skiner, vi fikar utomhus, flickorna leker i trädgården iklädda bara varsin tunn tröja och inlägget andas lugn och harmoni, trots att den julen kantades av den ena käppen i julen efter den andra.

Men vi var i Murviel och julen det året var rent magisk. Jag drömmer om att få göra om det, fast utan käpparna i hjulen då förstås, och leker med tanken att kanske redan nästa jul få till det…?

Fast det planeras förstås för många resor till Murviel innan det är dags för en eventuell julresa. Flygbolagssidor har konsulterats under eftermiddagen och påskresan är bokad för egen del. En resa i månadsskiftet januari/februari behöver vi också få till, eftersom infarten bakom den rostiga grinden skall fixas till och vi behöver vara på plats för att ha lite koll på att det blir som vi har tänkt oss. Vi påbörjade planeringen av detta för ett drygt år sedan men satte det på vänt, eftersom vi hade så många andra projekt igång, både i Murviel och i huset på ön. Men nu skall det bli av, till slut.

Grinden gör djupa spår i gruset.
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… stensättas.

Det blir det sista stora vi gör på ett bra tag. De avsatta medlen är egentligen slut, precis som energin för nya stora projekt, så nu skall vi försöka njuta av det vi har så mycket som det bara går och låta idéer om nya projekt få stanna vid tanken ett bra tag framöver.

Tror jag.

Hoppas jag.

Men jag kan ingenting lova.

I maj tänker jag försöka vara med på en veckas byggnadsvårdskurs med Maisondedeux och efter sådana äventyr vet ingen vad som händer…

Här skall det gås loss, tydligen #husmedrenoveringsbehov

 

Förkylningstider

04 måndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Inredning, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… är det och jag är inne på höstens andra omgång. De kommer ju sällan lämpligt, de där bacillerna så resan förbi mamma blev istället en arbetsdag i en stuga i skogen.

Uppvärmd bara för min och hundens skull och så rofylld att irritationen över bacillerna vändes till axlar i nedsjunket läge och en blick som med jämna mellanrum letade sig ut genom de vackra gamla stugfönstren.

Sommarflugorna som till sist dukat under av senhöstkylan låg i fönsterkarmarna och utanför knarrade snön under skosulorna. Alldeles innan mörkret föll, knarrade vi därifrån, hunden och jag, för att slippa snava över rotskott och kvistar i mörkret. Det hade vi inte behövt, eftersom månen tog vid när den bleka vintersolen gav upp; samma måne som sedan tappert följde med oss hela vägen genom värmländska och dalsländska skogar, ner till Göteborg, där vi släppte av min älskade lillaste unge, och till sist tillbaka till Tjörn igen.

Vi lyssnade på Mannheimer&Skäringer-podden och på julmusik och trots många mil på ganska så tråkiga vägar, så mådde jag som en drottning.

S, hunden, jag, frostiga träd, fullmånen och midvintermörkret.

December tycker jag om, trots mörker och kyla. Advent, snart jul. Det går liksom inte över; jag är barnsligt förtjust i stämningen.

I år firar vi jul på Tjörn med stora delar av familjen. Huset är färdigrenoverat, så när som på några smådetaljer och adventspyntet gör sig betydligt bättre i år, utan byggbråte och vilsna ägodelar staplade på varandra varhelst en liten orenoverad – eller redan fixad – yta uppenbarat sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med så mycket finlir till slut att pyssla med i huset på ön, får mitt juletinder sig en revival och det är nästan så att jag glömmer bort att längta till Murviel.

Fast bara nästan.

Där har det nämligen också hänt saker, fast om det får jag berätta en annan gång. Under tiden bjuder jag på lite före- och efterbilder från Tjörn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kan hända att det kommer ytterligare bildbevis på resultatet av renoveringarna när ljuset vänder tillbaka och när inte julpyntet skymmer sikten. När det börjar närma sig vår igen. Typ.

Hej efterlängtade, älskade Lillebror!

24 fredag Nov 2017

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Nu är du här ju! Mitt andra lilla barnbarn, Bertils lillebror! Och jag – jag är dubbelmormor!

Ännu en gång är jag är så där sprittande glad som jag var för tre år sedan och så otålig att jag vill åka till dig och din bror meddetsamma. Fast jag får vänta till imorgon.

Två små bröder – tänk så fint!

Jag har stickat en tröja till dig också, precis som jag gjorde till din storebror, när vi gick och väntade på och längtade efter honom. Din är röd och har en luva med tofs, eftersom det snart är jul. Din tröja har inte färdats genom Europa som storebrors gjorde. Istället stickade jag fram tankar på dig med västkustvindar vinande runt knuten. Med fantasier om dig virvlande runt i huvudet har det gått bra att stå ut med nästan vad som helst. Till och med regn på tvären!

Jag har fantiserat om hur du kommer att se ut när du har den på dig, lurat på om det också på ditt lilla huvud växer massor med hår och för min inre syn har jag manat fram bilden av kloka outgrundliga bebisögon som ser sig yrvaket omkring.

Under många timmar satt jag på kvällen den 20 november med telefonen bredvid mig och hoppade högt vid varje pling och med fjärilar i magen tittade jag på skärmen och hoppades att nu, nu är han nog här! Jag har längtat efter dig, förstår du och trots att du kom några dagar tidigare än väntat, så kändes timmarna efter att din mamma och pappa farit iväg till BB evighetslånga, innan den första bilden på dig dök upp en kort stund efter att du fötts.

Inte kunde jag gå och lägga mig, trots att det var mitt i natten!

Sova var inte att tänka på!

Och när jag fick syn på dig i din BB-balja, då grät jag visst. Vuxna gör det av glädje ibland, förstår du. Och av lättnad, för det blev några timmars spänd väntan på dig, nya, älskade barnbarnspojke!

Tänk så många äventyr som väntar på dig och tänk så många vi är som skall älska dig, sätta plåster på dina skrubbsår, ängsligt vaka över dig när du springer omkring med din fina storebror och igen och igen skall vi berätta för alla som gitter höra, vilka alldeles särskilt fina små pojkar ni är.

En liten skatt till är du. Lilla, lilla älskade du!

Och Bertil, din storebror; du skall se att han kommer att sjunga många fina sånger för dig, för han kan så många, och han sjunger så vackert. Om du ber riktigt snällt kanske han till och med kan tänka sig att lära dig några av dem?

Så kan ni chillaxa tillsammans, för det är han också bra på. Ingen kan mysagosa som storebror!

Fast du får kanske se upp så att han inte i ett obevakat ögonblick knycker din myspöl, för den var ju trots allt en gång hans…

Elefanten har för övrigt också fått syskon, kanske vi skall berätta! Han har fått en elefantlillebror och du, minsta söta människoprins, har fått en alldeles egen elefant. Det tror jag att Bertil tycker är rättvist. Och helt nödvändig rekvisita när det är dags för brorsornas framtida mysstunder tillsammans.

 

 

Novemberlördag på ön

19 söndag Nov 2017

Posted by in Familjen, huset på ön, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Blek höstsol letar sig in genom saltstänkta fönster över fransk marknadsduk

och det är lördag. Oftast är lördagar på ön bara mina, L:s och hundens och frukostarna blir långa, fingrarna färgade mörka av trycksvärta och alla krav får stanna i farstun.
Vårt ö-liv har i två år handlat om renoveringar av det mer genomgripande slaget. Facebook påminde mig om det idag med en bild från när köksrenoveringen drog igång för två år sedan.

Just köksrenoveringen skulle visa sig dra ut på tiden långt bortom vad vi då kunde föreställa oss och sedan dess har vi liksom vant oss. Tänkt på det färdiga resultatet som en avlägsen dröm. Satt umgänget på hemmaplan på vänt. Vänt bort blicken från staplade ägodelar i väntan på att åter få en välordnad plats att bo på. Och planerat för ett återtaget socialt liv någon gång i en avlägsen framtid.
Förändring som tillstånd är titeln på en bok jag läste för några år sedan. Förändring är oundvikligt, slår den fast.
Hm.
Jodå, så är det och jag gillar de utmaningar varje förändring för med sig. Och klar blir en aldrig med någonting, som tur är. Det vore för trist.
Och ändå; nu ÄR vi klara med den invändiga renoveringen av huset på ön. Nu skall här pyntas för advent – eller novent, som de som inte kan vänta har döpt det till. Och umgås, det skall vi!
Vi har inlett i stor, ljuvlig stil med de allra bästa och så lyckligt upptagen var jag av det efterlängtade besöket att jag alldeles glömde att fotografera. En urdrucken flaska kvar på bordet efter att gästerna åkt, var det enda som letade sig fram till kameralinsen…

Nu sover hund och husse och jag lyssnar på diskmaskinen i köket. För två år sedan diskade vi i handfatet i det ännu inte renoverade badrummet,

klafsade runt i byggdamm och letade lägenheter i Stockholm för en planerad återflytt när renoveringarna på ön var avklarade. Någon återflytt har det dock inte blivit. Vi är kvar på ön och nu, när byggdammet till sist äntligen lagt sig, planerar vi för att njuta frukterna av det där klafsandet. Och för umgänge, nu när det äntligen är möjligt. Hemnet har jag slutat knarka.

Men hur blev det då efter allt renoveringshärj?

Det skall jag be att få återkomma till.

Alldeles strax.