Kategoriarkiv: Familjen

Quel bordel!

11 torsdag Jun 2020

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Det är ett sabla liv på Tjörn. Fåglarna har vilda diskussioner, stora tunga humlor surrar öronbedövande, bevakar glupet men på avstånd min frukostmacka och göken försöker bryta igenom det allmänna bruset. Ett och annat måsskrik skär igenom alltihopa och försöker skapa skärgårdsidyll ikapp med en tändkulemotor ute på redden.

Teleobjektivvy från sovrumsfönstret

Sommaren, den insmickrande, fantastiska har kommit till ön med full kraft. Jag blev varse ankomsten på en uteplats i Solna omgiven av ny bebyggelse och allehanda stadsljud och ser jag bara till den yttre miljön finns det ingen som helst tvekan om vilken jag föredrar. Trots mina 34 år som stockholms- och nackabo är jag en riktig rålantis. Visst skulle jag gärna vara mindre bilberoende och visst förstår jag grejen med närhet till utbud av både jobb och kulturella aktiviteter. Det är bara inte för mig.

Kvällsmys på solnaterrass❤️

Jag kommer på mig själv med att faktiskt inte sakna just platsen alls och det är, trots det totala längtet som sätter in så fort jag lämnat prinsarna, väldigt fint att komma hem till ön.

Lilla syrenträdet är nästan överblommat…

Som den kloka mor hon är, påminner Johanna mig om att det är viktigt för barn att få längta och att lära sig hantera det. Det är fint att längta; det betyder att det finns något som är väldigt betydelsfullt, som en visserligen måste avstå ifrån ibland, men som också måste få sitt regelbundet. Det är bra att få bli trygg i att det fungerar så.

Längt…

Det svåra denna coronavår har varit att just regelbundenheten bröts. Bertil märkte av det och reagerade på det och under den vecka som hann bli nästan två har vi hängt tillsammans varje ledig stund. Bror, den söta, glada lilla laxen och grå killen har hängt på också.

Men nu är jag alltså tillbaka på ön, med fortsatt fjärrjobb, eftersom skrapet i halsen inte är helt borta ännu. Jag hoppas på fint väder imorgon, så att jag ändå kan åka till Dingle för att peta in siffrorna i budgeten på plats om än utomhus och på behörigt avstånd från övriga.

Better safe than sorry.

Nästa vecka kommer också att kräva jobb på plats helst, sedan är jag geografiskt fri att utföra sysslorna varsomhelst och nästan närsomhelst. Semester blir det också och nu har vi nästan en plan klar. Färjebiljetten har bokats om för att någorlunda matcha allehanda rekommendationer. Vi har full flex på den och kan närsomhelst boka om eller boka av.

Stenaterminalen i Göteborg…

Jag skall förhoppningsvis få till flera dagar nära mamma och sedan umgås med de allra viktigaste så mycket som det bara går innan vi till slut förhoppningsvis drar söderut.

Utan familj och för en synnerligen stillsam tillvaro, men ändå. Precis som omgivningarna på ön, påverkar murvelhuset och allt däromkring mig på ett alldeles särskilt sätt. Där blir dagarna för det mesta bara lyckliga. Vardagen får slita hårt för att göra sig påmind där.

Happy place.

Sanctuary.

För tre år sedan väntade en överraskningsfest på mig och L när vi kom ner.

Igår var den egentliga dagen.

Till Murviel är längtan nästan outhärdlig nu, åtminstone i de stunder då jag tillåter mig att ge mig hän åt längtet. Jag skakar det av mig ganska kvickt, med hänvisning till att det är den priviligierades längtan. Den är bara tillåten när den förstås med utgångspunkt i det.

Jag dröjer mig kvar ute en stund. En märklig ostlig vind har präglat dagen men det är sommar nu. Västkustsommar.

Det är ljuvligt.

Sommarmaten, i all sin enkelhet, går inte av för hackor den heller.

Typiskt västkust…

Torsdagskvällar är allt bra fina ändå.

Hårt prövande social distansering

06 lördag Jun 2020

Posted by in Familjen, grand-mère, Om dagsläget

≈ 4 kommentarer

Innan jag satte mig på flyget till Murviel den tjugosjätte februari – ett helt annat liv sedan, i en annan dimension, en annan verklighet, evigheters evigheter sedan och ändå nyss – funderade jag över det kloka i att åka. Katastrofen i norra Italien var redan då mycket mera av ett faktum än vad omvärlden förstod, trots att oron hade hunnit manifestera sig. Jag minns diskussionen med min läkardotter och go-to-person i all-things-corona och hur min oro främst handlade om risken att fastna i Murviel i ett nedstängt Europa. Att jag själv skulle löpa så stor risk att smittas av detta nya okända virus var inte det primära. Med facit i hand får nog det sägas ha varit en någorlunda korrekt slutsats. Vi var inte där ännu då. Jag reste från ett ännu så länge smittfritt område till ett annat och hade endast begränsade kontakter med andra.
Sedan gick det fort. Jag minns hur jag rådgjorde med bygrannarna, som också skulle åka tillbaka till Sverige samtidigt som jag, hur vi skulle kunna ta oss hem om våra respektive flyg skulle ställas in. De skulle flyga från Spanien, jag från Montpellier via Amsterdam till Göteborg. Gemensam bilfärd genom Europa fanns med som en möjlig snabb plan B.


Den planen behövde aldrig sättas i verket, för hem kom vi i varsina flygmaskiner men sedan stängde Europa. I resväskan i min ”grannyflat” hos småprinsarna ramlade plasthandskar ut ur ett av ytterfacken häromdagen och jag påmindes än en gång om att corona hann få fäste och spridning i en rasande takt under de knappa två veckor som jag befann mig i Murviel.

Tre månader senare har jag till slut rest igen. En av de nödvändiga resor det talas om när Tegnell &co dagligen manar till fortsatt försiktighet. Jag är så glad över att jag är här. På ett ett personligt plan behöver jag få vara det men sådana behov hade fått vänta och det är inte min egna längtan hit som denna gång placerat mig bakom ratten för solnafärd. Här finns min dotter med märken efter gasmasken varje dag efter ännu ett pass bland coviddrabbade på hennes sjukhus. Hemma har hon sin familj som tillsammans med henne kämpat sig igenom ganska förfärliga vårmånader utan ordentlig avlastning.
Min äldsta lilla dyrbara prins har autism.
Det påverkar inte bara honom utan hela hans familj.
Han är den mest ljuvliga lilla unge som finns

men han kräver konstant passning alla sina vakna timmar. Det tröttar.
Bertil och jag är bästa kompisar och bästisar måste ibland få finnas för varandra bortom en skärm på paddan för att livet skall fungera. Min kompis och jag hostar och snörvlar lite. Det har vi gjort i en vecka nu. Är det covid som fått fäste?
Kanske, kanske inte. Sjuk är ingen av oss i övrigt, så kanske isåfall den lindriga varianten?
Jag träffar bara lilla familjen.
Isolerar mig med dem istället för på ön. Jag har utsatt mig själv för risken att smittas genom att lämna min ö men jag utsätter ingen annan.
Jag hjälper till, avlastar och möjliggör därmed för en av alla applåderade hjältar att vara på det jobb där hon är så extremt behövd. Och jag och min bästis är trygga och glada tillsammans. Lillebror kunde också snika till sig en trött dag hemma från föris utan att päronen behövde stanna hemma från jobbet. Ibland är en sådan ordning, om den går att få till, otroligt viktig.
Så varför berättar jag det här?
Känner jag behov av att rättfärdiga mitt beslut att resa iväg?
Kanske, men ändå mest inte.
Jag har under de här förfärliga coronamånaderna bevittnat så många hätska påhopp på personer som gjort val andra tycker är förkastliga. Mängden amatörepidemiologer som fördömer andras val har stundtals varit förfärande. Än mer förfärande har den svartvita verklighetsbeskrivning varit som inte tar hänsyn till att ett virus, hur potentiellt farligt det än är, inte alltid är det som utgör den absolut största omedelbara faran för någons hälsa och i förlängningen liv.
Vi vill alla med rent samvete kunna säga efteråt, när viruset härjat klart för den här gången, att vi gjorde rätt. Det där fnysande föraktet för dem som gjorde fel behöver få landa i en behaglig känsla av att tillhöra den grupp som agerade rätt och riktigt hela vägen.
En alldeles omöjlig ambition i en tillvaro som är osäkrare än någon annan de flesta av oss upplevt.
Då är det frestande att följa den som med myndigaste och bredaste näven beslutsamt pekar ut riktningen åt oss. Någon som lyfter bort det individuella ansvaret och talar om för oss hur vi skall agera. Blir det då fel i någon annan ände är felet inte vårt egna, utan den breda nävens och så kan vi i efterhand ha en riktning för våra anklagande pekfingrar och heliga vrede. Mycket lättare än att vara arg på sig själv.
Etablerande av skuld blir därmed en viktig princip för att själv kunna sova gott om natten.
Om jag drabbas av svår covid och måste belasta sjukvården på grund av mitt tilltag är felet mitt eget, eftersom jag ansåg det nödvändigt att resa. Då kommer jag alldeles tvärsäkert att drabbas av dåligt samvete, kanske ångra mig och två mina händer. Men jag fattade ett så informerat beslut jag kunde; jag vägde för och emot, tog god tid på mig och vidtog i övrigt alla tänkbara försiktighetsåtgärder.
Alternativet till att avkrävas ansvar för sina handlingar innebär ett liv i ofrihet.
Priset är stundtals ett gnagande samvete som hotar att äta dig inifrån, ivrigt påhejat av alla dem som kan slå sig för bröstet och säga att de gjorde rätt.

En fakirtidig morgon håller på att bli normalmorgon. Kanske att jag till slut blivit trött av mina coronafunderingar och skall låta huvudet sjunka ner på kudden innan en liten pojke och hans elefant rasslar uppför trappan för att leende säga godmorgon.

En prickig historia om längtan

10 söndag Maj 2020

Posted by in Familjen, Grand-mère, Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Den hänger där på sin krok i badrummet. Det har den gjort i drygt två månader. Den gör det liksom lite surt, otåligt och trotsigt. De små reseförpackningarna i den har fått ett fint damm på korkarna och locken. Den är röd med glättiga prickar på och jag tycker att den är fin. Den köptes för ganska längesedan i en affär i Sickla Köpkvarter inför den där höstresan till Languedoc där vi skulle falla pladask för murvelhuset. Då bodde vi på slottet i Murviel, ledsna över svärfars nyligen hastiga bortgång och ändå alldeles förundrade över allt vackert runtomkring oss.

Den där röda, glättigt prickiga saken ser fortfarande fräsch ut under dammtäcket och det är inte dåligt av en nästan decenniegammal necessär.

De brukar annars changera ganska snabbt och bli sunkiga av spilld bodylotion, rester av duschcremer och bara hastigt avsköljda tandborstar. Men inte denna. Den bär sin ålder med värdighet. Det är solnanecessären; den som får följa med när det bär av till prinsarna. Den blir sällan hängande längre än två-tre veckor i taget och jag gissar att det är därför den börjar se sur och hängig ut. Att necessären börjar se blek ut får nog ändå skyllas dammet men ser inte prickarna mindre kaxiga ut nu? Som att de gett upp hoppet?

Jag stryker försiktigt över locket, torkar omsorgsfullt av dammet från förpackningarna och talar tröstande till den medan jag torkar av utsidan med en fuktig trasa. Så drar jag igen blixtlåset och ställer upp den på hyllan men där ser den definitivt inte glad ut. Ser inte den prickiga rent av förebrående ut?

Lilla Broris har kärat ner sig i en padda och skiner som solen när han får sin paddstund efter middagen. Bertil ringer till sin mormor istället. Många kvällar får jag hänga med på digital nattning och blir klappad på och kramad. Eller telefonen, som blivit mitt alter ego numera, får ömhetsbetygelserna i mitt ställe.

Ett substitut jag måste nöja mig med men det är förstås alldeles förfärligt att inte kunna vara där. Att inte kunna säga att jag kommer imorgon eller till helgen eller åtminstone nästa vecka. Men att Bertil så tydligt och så innerligt ger uttryck för sin längtan är så fint och samtidigt så hjärtskärande att jag måste få berätta om det. Vår relation är så trygg att den ändå klarar avståndet, trots att vi längtar. Det är till och med vemodigt vackert mitt i alltihop och ett bevis på så många förmågor hos det älskade lilla barnbarnet att jag också finner tröst i det.

Men coronaeländet skapar ett hål i det regelbundna umgänget. Bror pratar i meningar på ett sätt han inte gjorde för två och en halv månad sedan och jag missar den fasen i hans utveckling.

Det här är vad den sociala distanseringen gör med oss.

Vi missar milstolpar, närhet, spontanitet.

Jag gråter över de mest banala saker och orkar inte tänka tanken att det kan dröja längre än vad jag kunnat föreställa mig innan vi kan ses igen.

Och Covid kommer närmre. Jag känner någon som har det, någon som har haft det och jag känner nu ganska många som känner någon som…

Det är avskyvärt.

Jag avstår kramarna, snabelgoset, tidiga frukostar på tu man hand med Bertil på Paradgatan, intressanta diskussioner och bokläsning med Bror. Jag måste fortsätta göra vad jag kan ett tag till.

Uppoffringen känns stundtals grotesk.

Lite försiktigt börjar jag ändå hoppas på att få lämna ön, att det värsta snart skall vara över. Att jag skall få kvista ner till Göteborg och krama, krama på S och E; att E och L skall släppas över gränsen från Norge och få landa i vår soffa.

Imorgon släpps fransmännen ut. Jag hoppas att det inte blir ett bakslag och att vi snart skall vara välkomna tillbaka. Dessutom har, om jag förstått det rätt, den franska undantagstillståndslagen justerats i tid från att gälla till 24 juli till att istället gälla till 10 juli. Jag dristar mig till att bli försiktigt optimistisk över det medan jag gång på gång fastnar framför bilderna Hansbys skickade från vår trädgård häromdagen;

Kommer jag att få njuta av den i sommar? Eller måste jag vänta till i höst? Eller måste jag vänja mig vid tanken på att denna sociala anemi kommer att pågå betydligt längre än så?

Nä, det skall jag sluta fundera över. Det blir för trist.

Men vad kommer vi att berätta för de ännu inte födda och för dem som ännu är för små för att förstå, när den här perioden blivit en del av vårt förflutna? Kommer vi att vilja minnas hur det började, hur smittan spreds, hur vi till slut lyckades få stopp på den? Kommer vi att orka berätta om covidiotiska presidenter, om statsmän och -kvinnor och om forskarna som förhoppningsvis fick fram vaccinet ? Eller kommer vi bara att vilja gå vidare och inte behöva tänka på det mer? På samma sätt, kanske, som min norska mamma aldrig ville tala om världskriget som präglade hennes tidiga tonår?

Mammas barndomshem i Tinn, Telemark

Ättlingarna kommer kanske istället att få hitta andra källor än våra berättelser och i dem  läsa om flockimmunitet, planande kurvor och brist på skyddsutrustning. Men kanske kommer de också att kunna läsa vardagliga betraktelser som mina tack vare alla de amatörskribenter som på olika sätt har en röst på ett helt annat sätt nu än tidigare i historien. De samlas ju faktiskt också på olika sätt in i detta nu av historiker och arkiv för att säkerställa att också vardagsskildringarna tas om hand.

För vem är mina tankar om corona intressanta, funderar jag, samtidigt som jag klottrar ner dem? Varför ägnar jag det tid och kraft och varför offrar jag nattsömn på funderingarna? Räcker det att för egen del få det på pränt, att få skriva mig ur våndan?

Jag tänker att jag skall visa raderna för prinsarna när de blivit lite större och förklara varför jag plötsligt försvann från deras vardag i flera månader fastän jag inte ville. Jag tänker att raderna skall hjälpa mig att förklara hur högt älskade de var. Hur högt älskade de är och hur viktiga. Så viktiga att jag till och med stod ut med att vara ifrån dem så galet länge.

När det är det här jag vill mest av allt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

En socialt distanserad Valborg

01 fredag Maj 2020

Posted by in Familjen, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jistanes vad det regnar och blåser denna valborgsmässo- och första majhelg anno 2020. En brasa ordnades men bara en sådan som kunde avnjutas i vår kamin. Av flera skäl förstås än bara för att det är kallt.

Vi har träffat S och E och allra sötaste lilla Kerstin,

promenerat i Pilane,

Världens bästa i april

och ätit lunch tillsammans.

Utan att kramas och med påbjudet avstånd. Det är alldeles ljuvligt att få träffa dem, samtidigt som jag påminns om hur mycket jag saknar de andra.
Prinsarna – yviga, trotsiga och sorglösa lilla Bror och Bertil som vill ringa till mormor på Facetime både när han morgonmyser och när det är läggdags på kvällen. Han vill att jag skall vara med då.

Vi längtar otåligt efter varandra och om någon frågar mig vad jag vill mest av allt just nu, så är det faktiskt inte att åka till murvelhuset.

Jag vill kramas!

Jag vill hänga med mina allra mest älskade länge och mycket och utan att behöva tänka på att vi potentiellt är farliga för varandra.

Men sen kommer att åka till murvelhuset.

S tröstar mig med att en höstresa vore fint.

Prinsfamiljen har till slut och med stor vånda avbokat sommarresan till Murviel men håller ett aldrig så litet förhoppningens fönster öppet ändå. Vi låter vår färjebiljett vila ett tag till innan vi bokar av eller bokar om. Vi kommer inte att kunna åka när det var tänkt, oavsett hur det ser ut i Europa i sommar.

Denna vår väcker så många funderingar och tankar och det är till slut absolut inte bara negativt att tvingas omvärdera sina prioriteringar. Jag är för egen del på väg mot en helt annan lunk än vad jag hunnit vänja mig vid under det senaste dryga decenniet. Mitt hektiska reseliv började med veckopendling mellan London och Stockholm våren 2008, följt av ett knappt års relativt lugn innan vi sålde villan i Nacka och köpte murvelhuset. Det där vansinniga dryga pendlaråret med vardagar i London och helger i Nacka lyckades etablera ett normalläge som, om än i olika skepnader, har format min tillvaro ända sedan dess. Att vara på resande fot har varit en normaltillstånd. Länge. Det är dags för ett annat läge nu. Framtvingat, visserligen, men kanske till slut en effekt av något högst oönskat som ändå kan bli något positivt.

Under tiden håller bygrannarna koll på huset åt oss. En öppen grind till den älskade trädgården får genast till följd att det kollas upp.

Igenbommat vid senaste avfärd

Bertrand är på plats, visar det sig, utan att vi hunnit höra av oss och be honom om det. Jag blir alldeles rörd över omsorgen och jag beslutar mig för att sluta oroa mig för huset.

Byn vet.

Byn bryr sig om.

Byn ordnar.

Så ringde vi Alexandre, som berättade att han inte har sina anställda kvar men att han skall försöka ha vår pool klar till 15 juni. Vi kommer inte att vara där då men dels får Alexandre åtminstone en större del av säsongen med arbete hos oss, dels kommer poolen att vara förberedd för besök från det datumet. Den behöver få nya fogar och de vassa hörnen vid trappstegen skall åtgärdas, var det tänkt.

… och efter

Vi vill ha liv och rörelse runt huset, oavsett om vi kan vara där själva eller inte. Vi vill förstås också att Alexandres firma skall klara sig genom krisen; att det är tufft nu lät han förstå.

Så öppnar jag denna valborgskväll en flaska räv från Ravanès,

blundar och tar mig söderut.

Den blev bra till kvällens fisk.

Valborgsfisk.

Tack vare La Maison Hansby har några droppar Occitanie letat sig norrut och förmått liva upp min Valborg, trots det ihärdiga regnet utanför fönstret.

Jag mår bra.

Det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag är oändligt tacksam över allt jag har som jag kan längta efter.

Bonne weekend, tout le monde!

Firar utan jubilaren idag

03 tisdag Mar 2020

Posted by in Byliv, Familjen, Franskt traggel, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag skall ägna mig åt lite hyllningar nu. Han fyller sextio år idag, han som för snart 21 år sedan klev in i mitt liv och sedan inte klivit ut igen. Han är där. En konstant. Det spelar ingen roll vad jag hittar på. Han är där, bakom mig, bredvid mig, alltid uppmuntrande.
– Kör, säger han, oavsett hur vilda mina planer är. Trots att han ibland nog är lite orolig för att det skall bli dyrt, inte fungera, bli på tok. Han ger min kreativitet fritt spelrum och jag vågar mer än vad jag annars hade gjort. Tack vare honom (och åkejrå, min drivkraft!) har vi ett murvelhus, ett fint västkustliv och, tack vare hans obändiga tilltro till mig, har jag ett litet fjärrundervisningsföretag som till slut ser ut att lyfta. Och just det har länge varit allt annat än en självklarhet. Utan honom hade jag inte vågat.
Så jo, visst är det här en kärleksförklaring till mannen som har en surikat som profilbild när han figurerar i sociala medier. Lite hemlighetsfull och anonym; mystisk, rent av…?

Så mycket betyder han för mig att jag ser till att inte vara hemma när han fyller sextio. En kan ju fråga sig hur kärleksfullt det är, egentligen?

Men också det hejar han på. Annars kommer köksrenoveringen att stå still, menar han och det har han ju rätt i, så jag for iväg. Jag har röjt bort renoveringsbråte från terrassen,

Detta bildspel kräver JavaScript.

njutit av sol och vårvärme och efter förrättat värv slagit ner mina ädlare delar för en stunds vila och stickning i sagda sol.

Igår skramlade jag iväg till Pezenas i Gamle Svarten för att byta ut de trasiga kakelplattorna,

via Darty i Béziers, där en fläkt beställdes. Fläkten dröjer till 20 mars och då är jag inte längre här, så det får lösas på annat sätt.

Men fin är den och mycket billigare än vad jag hade räknat med. Affären gjordes dessutom upp i stort sett bara på franska med försäljaren som visade sig bo i Murviel. Rackarns trevligt. Och roligt att fixa det på franska, om än på en tämligen bruten sådan.

Jag börjar därmed äntligen skönja ett slut på vår kitchen makeover; tapeten skall upp, skåpsluckor och skafferi målas och lampsladdar döljas:

men nu börjar det bli både överblickbart och möjligt att få till. Färgpinnarna har jag flyttat runt och tittat på i fullt solljus, i kvällsljus, i gråvädersljus och i kökets mörkaste vrå, mot tapet, kakel och mot vita väggar.

Jag är alldeles fascinerad över hur olika färgerna beter sig beroende på hur ljuset faller. Jag har funderat på den mörkaste grå, tyckt att den som heter ”Elephant’s Breath (pinne nr 2 på första bilden) kanske blir för ljus men till slut, och efter att ha målat en stegpall med elefantfärgen, kommit fram till att det är den jag kommer att bli mest nöjd med.

Planen är att ha kommit en bit på väg med målandet innan jag åker tillbaka norrut och att kunna slutföra det när vi är här i påsk igen.

Det snart färdiga köket fungerar annars redan nu alldeles utmärkt. Diskbänken med den stora hon är makalöst bra att arbeta vid, köksön ger bra häng och massivt med extra arbetsyta och den nya spisen – vår piano de cuisson – är en ren matlagningsdröm.

Där står nu en Crème Ninon och väntar på bygrannar, som kommer hit för att fira sextioåringen. Ni vet, han som inte är här…

Grattis L – allt hade varit helt perfekt om också du varit här!

Ou sont ils…?

På väg in i ännu ett nytt år

28 lördag Dec 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Snö pudrade Paradgatan igår morse. Lite onödigt och försent, kan en tycka, men ändå på något märkligt sätt befriande. Kallare, inte så blött och genast ljusare. Nu har ju inte jag gjort mig känd som en ivrig snökramare men de senaste par månadernas kompakta mörker har kanske fått mig på andra tankar. Åtminstone när jag är hänvisad till mina svenska breddgrader.
En intensviv och ljuvlig julhelg med hela familjen i olika omgångar är till ända och vi åker ikapp ljuset söderut. Vi lämnade Arlanda i mörker och jo, förstås, i slask; pudersnön fick inte vara pudervit särskilt länge.

Det är sedan gammalt och därmed en nykter påminnelse om att det är helt och hållet futilt att tro att snö är lösningen på midvintermörker, såvida du inte tar dig betydligt längre norrut eler upp på väl valt fjäll. Vi väljer ingetdera. Vi rymmer söderut istället. Redan ovan molnen visar sig solen och livsandarna om inte spritter till, så åtminstone börjar kittla lite försiktigt.

Bara dagar återstår av 2019, som på många sätt blivit ett harmoniskt år för mig. Vi har hittat en lunk på ön, även om resorna ibland blir fler än vad som kanske är alldeles nyttigt men som ändå ger så mycket tillbaka. Jobbet och mitt lilla fjärrundervisningsprojekt har tuffat på och vi har klarat oss ifrån alltför mycket drama. Vemod, förstås, när Anna Stina släppte taget om livet.  Ett och annat orosmoln har vi sett segla förbi, men som helhet och i backspegeln blev 2019 ganska lugnt. Runt omkring oss har dock vänner varit med om det värsta tänkbara och att därför skriva att 2019 varit ett bra år blir ändå fel. Ni finns med mig i tankarna ofta, alla ni som bara vill dra ett tjockt finalt streck över året som snart är till ända.

Vad bär 2020 med sig?

Köksrenoveringarna i Murviel avslutas förhoppningsvis under den tidigare delen av året. Hela det gamla köket är iallafall utrivet till slut;

och de nya skåpstommarna är på plats, liksom spis och kyl;

Dessutom har skafferiet fått sin dörr!

Hela klabbet skall målas och det är ingen smal sak. I resväskan har jag packat ner provburkar med tre nyanser av grönt från Byggfabriken i Göteborg,

men den målarresa under våren som jag funderar över har ännu inte tagit form. Lediga dagar att ta ut finns i överflöd men de lämpliga tidpunkterna är betydligt färre.

Sommaren känns ännu så länge långt borta men vi har åtminstone börjat prata om hur veckorna skall fördelas. Fler sommarveckor på Tjörn vill vi ha

men inte vill vi för den skull offra de stimmiga, sociala, varma murvelveckorna. Jag gapar helt fräckt efter både och.

Under tiden duger det alldeles utmärkt att kliva ut på en barcelonsk gata i tidig morgon och njuta av blå himmel, sol och drägliga temperaturer.

Föredömlig cykelväg med många cyklister och elsparkcykelåkare…

Om några timmar är vi i Murviel. Vi vågar tåg och minsann ser det ut som att det kommer att fungera!

I en provisorisk valphage

14 lördag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Jycken

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

… av kompostgaller ligger Kerstin och sover. En snart tio veckor gammal lagottoullig sötchock valpsover tungt medan jag blir sittande bredvid, uppfylld av den där allt uppslukande förundran över det nya lilla livets perfektion.

Naturen har ordnat det vist med den där gulligheten som väcker omsorgsnerven också hos den allra mest förhärdade. Nu tillhör inte jag just den förhärdade skaran utan är istället den som börjar ge ifrån mig förtjusta läten redan vid blotta tanken på liten Kerstin.

Alltså sitter jag här och njuter av mitt sovande pälssällskap.

Jag är valpvakt.

Det är första gången.

På TV:n rullar Musikhjälpen.

Stickningen har fått följa med men den förblir liggande bredvid mig.

Det är lika bra det. Jag stickar som en tokig och har stickat på mig både onda armbågar och en knasig pekfingerled. Hela min kropp berättar att det är dags för julledighet.

Den är mörkertrött.

Bångstyrig att tippa ur sängen på morgonen, trots att den vaknar tidigt.

Helt omöjlig att hålla vaken när den slängs i soffan om kvällarna.

Så ljustörstande att den börjar bli irriterande att släpa runt på. Den, kroppen alltså, drömmer om att vakna i murvelhuset av att solen letar sig genom de kala trädgrenarna och in genom fönstret som står på glänt.

Insvept i duntäcket mot den kvardröjande nattsvalkan, sträcker den långsamt på sig och med påfylld energi tar den sig an den occitanska varianten av tidig vinterdag.

Jag lovar att det är något helt annat än det mörker som så här långt lidet på den västsvenska vintern hotar att krama ur den sista resten av fysisk energi hos mig.

Det är märkligt. Jag tycker ändå att jag har det bra. Jag jobbar på världens finaste arbetsplats med de bästa av kolleger – både bepälsade, behornade och tvåbenta sådana –

och får hänga med Kerstin, prinsar och mina viktigaste i världen, så den mentala hälsan är det inget fel på.

Varje terminsslut ser ut så här och så har det alltid varit. Det tär bara mer på min allt äldre kropp nu. Den behöver mer omsorg än den får.

Jag skall försöka ge den lika mycket kärlek som jag ger mina ständiga renoveringsobjekt. Den behöver ju så lite. Dagar i Murviel räcker bra. Särskilt när de följer på julfirande med precis alla som behövs för en riktigt god jul.

Om bara en liten vecka…

Oförutsägbarhet och ombytlighet

08 söndag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Det är andra advent men på ön är plusgraderna lika påtagliga som den frånvarande snön. På spisen puttrar julskinkan,

Vikabrödet är införskaffat och vi kastar lystna blickar på båda godsakerna medan stearinljusen har en strykande åtgång. Visst infinner sig adventsstämning alldeles utmärkt utan både snö och minusgrader.

Jag har dessutom släppt alla tidigare hämningar och idéer om att första skinkmackan inte får ätas förrän på lilljulafton och granen inte kläs förrän samma kväll; då bleve det ju ingenting av med den saken i huset på ön, eftersom våra jular numer är lika ombytliga som de är oförutsägbara långt in i december.
Vädret matchar livet i övrigt och gårdagens strålande sol och blekblå himmel,

förbyttes idag i regn på västkusttypiskt tvärläge.
Vi gjorde en lördagsutflykt till de nyblivna hundägarna i Göteborg för att också L skulle få bekanta sig med lilla ulltussen Kerstin:

Resten av dagen ägnades åt välbehövlig avkoppling medan söndagen sett mig krypa på knä i kök och badrum med franska wipes i nävarna.

Frenesin var nog ganska påtaglig för den som hade sett mig. Vintermössen har hittat in i huset igen, plusgraderna utomhus till trots. Muslortar i sopsorteringslådan i köket får mig att nästan hyperventilera. Inte så mycket som en smula får finnas kvar, vare sig på golv, i lådor eller i skåp. Små skålar med ättika är nu strategiskt utplacerade och en sprayflaska med samma innehåll står beredd. Tanken är att ättiksdoften skall få mössen att vända om och uppsöka andra hoods.
Oberäkneliga är också fransoserna. Vi har nyårsresan till Murviel bokad. Den inbegriper resor med SNCF och när strejkerna därnere inte visar några som helst tecken på att mattas av, blir jag en smula orolig. Irriterad blir jag också över att det nu verkar bli ännu krångligare att snabbt ta sig ner till vårt älskade murvelhus. Med skavstakärran borta, är läget drastiskt förändrat. Enligt uppgift pågår försök att få igång spökflygplatsen Rygge i Norge igen men det verkar vara svårt att få till ekonomiskt hållbara avtal, så flygbolagen förhåller sig kyligt avvaktande till inviterna från Rygges ägare.
Jag tar dagens chokladbit från prinskalendern

och funderar över hur de skall ta sig ner i sommar. Mellanlandningar gör resdagen lång och inte alldeles lätt att orka med för två småttingar med spring i benen. 

Jag håller tummarna för att det dyker upp en ny aktör som passar på att fylla upp hålet som Ryanair lämnar efter sig och stickar vidare på mitt nya projekt för att hålla irritationen stången.