Kategoriarkiv: Familjen

Oförutsägbarhet och ombytlighet

08 söndag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Det är andra advent men på ön är plusgraderna lika påtagliga som den frånvarande snön. På spisen puttrar julskinkan,

Vikabrödet är införskaffat och vi kastar lystna blickar på båda godsakerna medan stearinljusen har en strykande åtgång. Visst infinner sig adventsstämning alldeles utmärkt utan både snö och minusgrader.

Jag har dessutom släppt alla tidigare hämningar och idéer om att första skinkmackan inte får ätas förrän på lilljulafton och granen inte kläs förrän samma kväll; då bleve det ju ingenting av med den saken i huset på ön, eftersom våra jular numer är lika ombytliga som de är oförutsägbara långt in i december.
Vädret matchar livet i övrigt och gårdagens strålande sol och blekblå himmel,

förbyttes idag i regn på västkusttypiskt tvärläge.
Vi gjorde en lördagsutflykt till de nyblivna hundägarna i Göteborg för att också L skulle få bekanta sig med lilla ulltussen Kerstin:

Resten av dagen ägnades åt välbehövlig avkoppling medan söndagen sett mig krypa på knä i kök och badrum med franska wipes i nävarna.

Frenesin var nog ganska påtaglig för den som hade sett mig. Vintermössen har hittat in i huset igen, plusgraderna utomhus till trots. Muslortar i sopsorteringslådan i köket får mig att nästan hyperventilera. Inte så mycket som en smula får finnas kvar, vare sig på golv, i lådor eller i skåp. Små skålar med ättika är nu strategiskt utplacerade och en sprayflaska med samma innehåll står beredd. Tanken är att ättiksdoften skall få mössen att vända om och uppsöka andra hoods.
Oberäkneliga är också fransoserna. Vi har nyårsresan till Murviel bokad. Den inbegriper resor med SNCF och när strejkerna därnere inte visar några som helst tecken på att mattas av, blir jag en smula orolig. Irriterad blir jag också över att det nu verkar bli ännu krångligare att snabbt ta sig ner till vårt älskade murvelhus. Med skavstakärran borta, är läget drastiskt förändrat. Enligt uppgift pågår försök att få igång spökflygplatsen Rygge i Norge igen men det verkar vara svårt att få till ekonomiskt hållbara avtal, så flygbolagen förhåller sig kyligt avvaktande till inviterna från Rygges ägare.
Jag tar dagens chokladbit från prinskalendern

och funderar över hur de skall ta sig ner i sommar. Mellanlandningar gör resdagen lång och inte alldeles lätt att orka med för två småttingar med spring i benen. 

Jag håller tummarna för att det dyker upp en ny aktör som passar på att fylla upp hålet som Ryanair lämnar efter sig och stickar vidare på mitt nya projekt för att hålla irritationen stången.

 

Decemberrusning ut ur 2019

04 onsdag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, Inredning, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Det blingar, glittrar, tindrar och lyser från fönster, på fasader, från flaggstänger, träd och buskar. Mer än någonsin tidigare, tycker jag. Vårt hus är inget undantag. Vi krämar på rejält. Det är som att den gångna, ovanligt gråa november skruvat upp både mys- och tinderbehov till farligt höga höjder. Dessutom satte det igång tidigare än vanligt.

Tycker jag.

Jag tycker annars att skärhamnsborna under de tidigare fyra höstarna vi tillbringat här varit stillsammare än åtminstone stockholmarna. Iallafall med ljusslingorna utomhus. Det blåser ju här så här års. Kanske blåser de sönder, har jag både tänkt och fått erfara. Den tjusiga istappsslingan från blåsutbalkongen, till exempel;

Den höll inte ens för EN adventstid på ön.

Ingen idé med sådant, har jag därför tänkt. Men i år fick det bli av! Det må ha varit grått, mörkt och regnigt den senaste tiden men det har också varit ovanligt vindstilla, så vad tusan; a woman has to live a little! Jag satsar på att stormarna håller sig borta i några veckor till och upp kommer blinget också på våra räcken.

Självklart sitter jag nu därför här och hör hur det börjar vina aldrig så litet runt knuten…

Tallen fejka från Ikea fick pynt på sig idag också. Himla mysigt, ändå.

Annars har jag julat omkring alldeles väldigt de senaste dagarna. Med årlig julmarknad på Dingle, till exempel;

Välbesökt, galet julig och fint både hos getter, höns, smågnagare, fåglar och bland julstjärnorna i Växthuset. Det är lätt att strunta i mörker och blöta utanför då.

Men sen kom snön. Har jag någonsin berättat att vintern inte är min favoritårstid?

Dagen därpå var himlen plötsligt blå, en blek vintersol badade ön i milt och vackert ljus och hela november var i ett slag förlåten. I tre hela dagar.

Så en helgtur till prinsarna i Solna, där julbakstraditionen för första gången landat i nästa generation. Komplett med degsnaskande, tindriga barn och hysterisk julmusik. Som traditionen bjuder, flydde några julveklingar fältet. Det är sedan gammalt. De brukar dyka upp igen när resultaten ligger och svalkar sig under krispiga linnehanddukar.

När Bror fyllde två…

Till prinsarna tog jag med den stickade adventskalendern som jag med jämna mellanrum knåpat på under året. I vantarna ligger antingen en bild att matcha med paketen i korgen eller en liten leksak. Lite tovat julgranspynt smögs ner också. En smula knasigt är det allt, men så mycket jag fnissat för mig själv, tänkt på de där två fina skatterna och mått bra av fundera över vad paketen skulle få innehålla.

En och annan arbetsskada på diverse leder har det blivit av småpillet men det hindrar inte att jag genast kastat mig över nästa projekt. I tjockt isländskt garn av sådan sort som inte lämpar sig för varma sommardagar. Precis som med adventandet, är ulliga garner och stickepinnar i händerna saker som jag tycker om med vintern. Det och eldsflammor bakom kaminglaset varje kväll. Så håller jag mig flytande hela vägen in i det nya året.

Sedan hjälper det att husvakterna i Murviel förser  mig med bilder från vår by och vårt hus. Om drygt tre veckor är vi där igen.

Foto Madame Jonilsson

Kom var med mig

10 söndag Nov 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Chillax på centralstationsfik

Bertils lilla hand i min. I det vackra ansiktet ett stort leende. Men vi måste gå åt olika håll; jag till tåget och Bertil och hans mamma hem igen.

”Stanna”, säger han, och trycker min hand hårdare. Så vi tar en rulltrappa till och säger sedan ändå hejdå.

Det bränner bakom mina ögonlock och i halsen växer en klump som bara nästan låter sig sväljas bort. Det är så hjärtskärande, innerligt fint; ynnesten att få älska små barnbarn och att de sedan förstår hur viktigast i världen de är.

Jag tror att Bertil vet det nu.

En kort stund senare sitter jag och längtar efter honom och hans lillebror medan tåget rullar västerut genom ett novembertrist landskap. Det är svårt att säga hejdå när Bertil inte vill och blir ledsen. Men om bara några dagar är jag tillbaka för att hämta honom för vad som börjar bli en hösttradition.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åker tåg, hänger på ön, käkar räkor, myser och tågar sedan tillbaka österut igen. Bror, den lille charmören, får ännu så länge stanna hemma med med sina päron men snart kommer jag att vilja göra samma sak tillsammans med honom också. När han blir bara lite större.

Bror spanar in Wilda…

Ibland tänker jag att jag borde flytta tillbaka till Stockholm och vara nära dem hela tiden men det är för mycket annat som skulle bli besvärligare då. Det är heller inte farligt med avsked, speciellt inte när de innebär att vi fått vara tillsammans och att vi snart ses igen. Ibland tänker jag vidare att det hade väl varit fint om vi i generationer bott på en gård tillsammans och liksom bara naturligt funnits till hands för varandra. Det är då jag får hålla upp den proverbiala spegeln och häva upp ett gapskratt över sådana stolletankar. För vem är jag? Har jag någonsin nöjt mig med att hålla mig still på ett ställe någon längre stund? Rastlösheten, wanderlusten, var skulle jag kunna stoppa undan den? Redan nu bor dessutom inte alla mina viktigaste på ett och samma ställe, så att få till något sådant är inte bara utopiskt, utan säkert heller inte önskvärt. Och vad skulle då hända med återseendets glädje?

Bäst jag sitter där och fantiserar om generationsboenden, inser jag att det ju ändå faktiskt finns när vi väljer det och har möjlighet.

Påsksemestrar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

sociala sommarveckor,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en och annan vintersemester:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Murviel samlas vi.

I Murviel mår jag som allra bäst när väggarna bågnar av familj och vänner.

Murviel, ändå. Ynnest bortom all vett och sans att vi får ha det tillsammans.

← Tillbaka

Tack för din respons. ✨

Mina fina solnaskatter

01 söndag Sep 2019

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Det har varit prinshelg, kramarna många och goset en självklarhet. Det är som att vakna en födelsedagsmorgon när jag hör de där två komma tassande uppför trappan och kryper ner i sängen.

Fast ganska snart sätter hungern in och vi lufsar ner till köket och får fram frukost.

Så tar Bertil – B1! – och jag en busstur till Solna Centrum – B1 gillar fordon av alla de slag – medan B2 sover middag hemma hos pappa.

Mjukglass, bubbelvatten med päronsmak och så ännu en busstur hem via lekparken.

Sedan blir det lördagskväll och mamman kommer hem från sin jour och när morbror E ansluter blir det så roligt att det alls inte går att gå och lägga sig. Jag ser mig omkring och mår bäst.

Söndagsmorgon är pyjamasbarn och många koppar kaffe, en tur till lekparken,

och att sedan bli följd av en skuttande glad Bertil till tåget.

Det är ljuvlig sensommar denna augustis sista dag och septembers första. Den virvelvind som vardagarna bjudit på de senaste veckorna känns långt borta och avkopplingen är faktiskt total. Närvaron också. Bertil och Bror är här och nu. Det är bara två veckor sedan jag var här senast men det har hänt massor. Går det mer än några veckor mellan besöken, blir jag otålig.

Längtar och behöver.

Mormorskap.

Nästa helg fyller Bertil 5. Ljuvliga, fina, godmodiga Bertil. En äppelkindad skatt som får stå ut med en beundrande liten fantastisk Bror som följer honom hack i häl.

Röster i natten när prinsar åkt

14 söndag Jul 2019

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Tvättmaskinen surrar. Glasvaser, ljusstakar och bordsdukar plockas fram ur gömmorna igen. Solglasögon hamnar lite varstans nu när inte nyfikna små fingrar letar upp dem. Nycklar blir kvar på bänken. Trappgrind och barnsäng monteras ned, liksom barnsäkerhetsanordningarna på köksskåpen. Barnstolarna torkas av och ställs åt sidan, gungkrokodilen får följa med slottet ner under terrassen och leksakerna åker tillbaka ner i lådor. Chips-, brioche-, kak- och baguettesmulor spolas bort från terrassen medan den röda soffgruppen får komma fram från skynkena som täckt dem de senaste veckorna. Överdraget på den gamla trotjänande Ikeasoffan har fått rumla runt i tvättmaskinen på 90 grader och alla soffkuddar fick gå samma öde till mötes. Lakan, handdukar, dynor och överkast  kommer inte heller undan och i linneförrådet växer högarna återigen tillbaka i precis sådana staplar som jag vill ha. Som väntat sätter jag mig sedan ner med ett glas kallt rosé – fruset, tillochmed, för jag glömde det i frysfacket medan jag skulle bara – och beundrar mitt verk.

Jag tycker till och med att det är lite skönt med de eoner av tid som återstår av kvällen.

Tills ögat siktar en napp halvt dold under köksön, vill säga.

Då brister det och jag börjar längta efter såväl prinsar som sockriga briochesmulor under fötterna.

Men det har blivit fjortonde juli och Murviel firade Bastille-dagen igår.

För tredje året i rad samlas vi hos Joanne och CG,

äter gott och inväntar paraden genom byn.

Vi är många nu och med väldigt många nationaliteter representerade.

”Barnen” på plats placerades, som sig bör, vid eget bord,

och det är en lycka alldeles av egen kraft att se dem sitta där och knyta kontakter; medföljande vänner, partners, vindlingar som knyter samman och gör världen pytteliten. Kanske sitter de själva på vår plats om några decennier och tittar stolt på sina vuxna barn, sedan vi blivit för skröpliga för att ta hand om våra omsorgskrävande franska stenhus?

Drömmer jag om det? Att någon av barnen skall vilja ta över? Kanske, men här och nu räcker fint. Att de tycker om att vara här både med och utan oss på plats.

Kvällen avslutades för vår del vid poolen i vår trädgård och vi gamlingar kroknade först, medan ungdomarna fortsatte att fylla sammetsnatten med sorl och skratt.

Däruppe sitter de….

Jag fullkomligt älskar det här; huset fullt med ätteläggar som tar med sig vänner och njuter av vårt happy place. Återigen kan jag konstatera att verkligheten överträffar dikten. Murvelhuset lockar och drar och alla mina älsklingar hittar sina sätt att njuta av tillvaron här. För barnbarnen blir det ett självklart semesterviste och det gör mig oändligt lycklig att få vara med dem och skapa barndomsminnen för dem, tillsammans med dem.

Bara cikadorna låter nu. De sista gästerna har just åkt men E och hans L är kvar en dag till.

Blommor från de fina unga ❤️

Andra halvan av sommaren är därmed här och jag tycker nog att det gått onödigt fort. Om inte vemodet skall slå rot, är det nog bäst att börja fundera på nästa resa ner. Det brukar kännas bättre då.

 

Filmisk tillvaro i murvelbyn

09 tisdag Jul 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Husets väggar bågnar och stolt bröstar huset sig över uppmärksamheten det får och över att det får umgås med alla gäster. Jag undrar om inte huset rentav lite malligt försöker skryta för oss om sin kapacitet? Vi vet ju att det går; S har testat det flera somrar i rad! Som på tavlan från mitt barndomshem är det då rakt inte;Nya köksön klarade av att agera frukostbuffé för elva vuxna och två barn utan problem, så redan med etapp 1 av köksprojektet märks en klar förbättring av funktionaliteten!De unga gästerna slog sig sedan ledigt ner på golvet runt soffbordet och mumsade frukostfranskt medan regnet sakta strilade utanför fönstret.Det var just sagda regn som föranledde samlingen i husets stora rum. Vanligtvis är vi under de här intensiva dagarna uppdelade på poolhuset och stora huset när det vankas måltider, eftersom det trots allt är lite olika behov som gäller när småttingar är på besök.

Franska bilar är fina grejer
Kreativt uppsökande av kyla…

Gästerna har anlänt i omgångar och det är som att jag befinner mig i en riktig feelgood-film! Den känslan är jag tydligen inte ensam om, för när gårdagens gäster anlände, jämfördes hela upplägget med Mama Mia. Bara snickarbyxorna saknades när jag och dotter J vinkade från den upplysta verandan i sammetsnatten. Jag är ju en tvättäkta Meryl-Streep-wannabe härnere, så jag blev naturligtvis pompöst nöjd med den jämförelsen!

Så alltsammans är alltså okomplicerad idyll och fullständigt fritt från sådant som inte är alldeles som vi vill ha det?

Nej, vet ni, då skulle ju tillvaron inte längre vara filmisk eller åtminstone inte realistisk alls. Den måste ju innehålla ett och annat småbarnsgnissel, kliande myggbett, en hetta som ibland prövar humören, getingstick och anafylaktiska reaktioner. Det senare slutade i ambulanstransport till sjukhuset i Beziers strax efter att jag på Instagram delat med mig av min lycka över att få sitta och lyssna på sorlet från de återförenade vännerna. Doktor G var på plats förstås och såg till att det kunde hävas men observation behövdes ändå. Alltså har också jag till slut stiftat närmare bekantskap med väntrummet på akutmottagningen på Béziers sjukhus. Det var dramatiskt medan det pågick men nu sorlar de glatt igen och ordningen är återställd.

Det är alltså så gott som aldrig bara härligt. Runtomkring oss händer saker och det är alldeles omöjligt att inte påverkas när nyheter om olyckor och sjukdomar hos våra languedocbekanta når oss. Oftast går det dessbättre bra men inte alltid. Ibland blir det helt galet fel.

Tanken svindlar då. Tänk om. Tänk om doktor G inte varit här. Tänk om den allergiska reaktionen varit värre.

Jag känner ödmjuk tacksamhet över de pärlande unga skratten i kvällsträdgården, över de sovande småprinsarna inne i huset och över att det har slutat regna. Att tillvaron bara fortsätter som vanligt.

Familjen och jag i Murviel i några dagar till, sedan får vi klara oss själva ett tag, L och jag.

När bloggarn inte hinner blogga

06 lördag Jul 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är intensivt barnbarnshäng som gäller nu.

Ganska, men ändå rimligt tidig första frukost, följt av förberedelser inför dagens första bad är starten på i stort sett varje dag;

Familjen
L på badsemester

Toalettbestyr, insmörjning av exponerade hudytor, på med UV-dräkter, simdynor, hattar och badskor och så en oerhört rask vuxenvariant av samma sak. Någon vuxen får undan frukost, bäddar undan och ansluter sedan till förmiddagens poolliv. L far och handlar, comme d’habitude, och sedan avlöser måltider, middagssovningar, mellis och bad varandra tills dagen landar i sammetslen kväll.

Förtjust Bertil i upplyst pool…
…och lyckligt häng med mamma efteråt
I tisdags laddade grabbarna inför semifinalen i fotboll;

Minstingen hängde i länge men somnade till slut i mammas famn medan åska och blixtar lyste upp himlen långt bort. Det blåste upp rejält för en kort stund och vi frös faktiskt lite medan det varade.

Med bordsduken över paddan i skydd mot de ynkliga regndropparna

Några regndroppar fick vi på oss men något oväder blev det inte av det och vi kunde ganska snart kasta av oss de tunna filtarna igen.

Så mycket tid till bloggande blir det inte – det här lilla inlägget har jag knåpat på i två dagar! Men det är kanske lika bra, för några spännande utflykter eller idogt socialiserande med grannarna har jag inte att berätta om.

En snabb barnbarnsapéro light har vi hunnit med och visst är bygrannarna snälla nog att komma och titta till oss, så inte går det någon nöd på oss alls.

Och båda småprinsarna har utvecklats till riktiga vattendjur, så det är i poolen ni hittar oss när det inte sovs eller äts.

En ny kyl har vi kostat på oss för att klara av att kyla all dryck som vi skvalpar i oss. Den kom med leverans från Boulanger imorse, inburen av två herrar som fick riskera liv och lem för att ta sig över vår hårt trafikerade gata och in genom vår knarriga, rostiga grind.

På byns cave var det tapas och degustation ikväll och dit skickade vi ungdomarna, medan vi tog hand om småttingarna en stund. Det var säkert trevligt på caven men nattningen drog ut på tiden och päronen kom inte iväg förrän sent, så istället blev det en kort, gemensam sväng förbi Café Nouvel för att åtminstone för en kort stund visa omvärlden att vi är på plats i murvelbyn.

Det är precis så där myllrande stökigt och härligt i huset som jag vill att det skall vara. Det kommer att eka tomt när de far men det dröjer som tur är ett bra tag till.

Nu stänger jag dörren om natten och går för att knoppa – de andra sover redan medan jag nattugglar mig ned i varv.

Bon nuit, mes amis,

Lyckans minut

28 fredag Jun 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Ja, var skall jag börja? I den fullständigt sammetslena natten på terrassen med tre sovande grabbar i åldersspannet ettochetthalvt till femtionio år gamla bakom den stängda terrassdörren i Murviel?

Eller skall jag kanske berätta om hur en förväntansfull Bertil tillsammans med lillebror tar plats i bilen, far till Skavsta, bordar ett plan och landar i en ljummen languedockväll?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eller skall jag berätta om hur en liten kille kastar sig ut i poolen första morgonen i Murviel innan solen tagit sig förbi de skuggande träden runtomkring? Fullständigt otippat, efterom de tidigare två somrarna tagit emot en betydligt mer tveksam liten badare? Fotbadet från tidigare somrar ersattes nämligen resolut av en fullständigt orädd badglädje som inte vet något slut.

Lillebror hakade på dag två, efter att ofrivilligt ha stått på örat från pooltrappan. Istället för att skrämmas, var det som att insikten kom ifatt även lillebror. Det ljumma, plaskbara vattnet lyckades därmed utöva sin välkända magi också på honom.

Visst blir vi lite trötta, L och jag; det blir inte många lugna stunder när prinsarna är vakna, men mest är vi både förvånade och nöjda över hur bra det går. Päronen vilar upp sig i Champagne och när de imorgon ansluter till oss murvlare, hoppas jag att de tänker fortsätta låna ut prinsarna till oss. Vi har nämligen barrikaderat oss på bottenvåningen, där sängarna, sofforna, och kuddarna delas, allt efter tycke, smak och dagsform. Lite stökigt blir det allt men vem bryr sig om det? Jag har prinsar hos mig i mitt favoritviste och det är förstås svårslaget.

Att det råder Alerte Orange på grund av den annalkande caniculen kanske oroar en smula men vi har redan etablerat en värmeanpassad rutin; Bertil och L drar till bagarn när de vaknat,

Frukost avnjuts antingen i skuggan på terrassen eller i klimatanläggningens svalka inomhus

och åtföljs av morgondoppet medan skuggan ännu skyddar uppe vid poolen.

Sedan blir det lunch och siesta; idag blev det en tur med bilen, dels för att maximera svalkan, dels för att hämta upp de beställda muggarna tillverkade av Joanne i vår by, i samarbete med Maison de deux.

Sååå fina🥰

Siestan bryts sedan av tidig prinsmiddag vid fem-snåret och därefter är det dags för kvällsdoppet när poolen återigen skuggas från den intensiva languedocsolen. Det är sen gammalt; kvällsbad efter middagen, även om mormor och L:s badkar är något större än det i Solna…

Prinsarna somnar sedan ovaggade, trötta av såväl värmen som av det myckna badandet.

Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

Skapar vi barndomsminnen nu? Jag vill tro det. Jag hoppas det. För egen del försöker jag spara varje sekund av de här dagarna. Det blir fint att tänka tillbaka på när höststormarna viner runt knuten igen.

Jag var ju lite vemodig när vi lämnade Tjörn på sitt allra vackraste för några dagar sedan men av det finns ingenting kvar. Det är här och nu som gäller.

Med prinsarna.

I Murviel.

Lycka i sin ädlaste form.

Det där andra som är vardagsliv och oro lyckas inte tränga igenom. Älskade, älskade barnbarn har den effekten. Fint så in i norden. Just precis nu.