Kategoriarkiv: Familjen

Voituren for på ferie till Frankrike

13 torsdag Jun 2019

Posted by in Familjen, La voiture, Murvelhuset, Resor, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

… för snart en vecka sedan. Det gjorde den rätt i, för av förra sommarens oändliga värmebölja märks ännu ingenting som ens lite liknar den. Istället är det råkallt. Det har blåst som om det är vilsegångna höststormar som viner runt knuten och jag sitter uppkrupen i soffan under en filt om kvällarna – torsdagskvällen är dock överraskande ett undantag och solen värmer en stund genom den öppna terrassdörren.

Sommar i Skärhamns hamn

Under tiden följer jag girigt bilens färd allt längre söderut i Hexagonen med hjälp av Susannas Instastories och, för all del, någon enstaka gång med hjälp av kartan i Volvo on call i telefonen när jag tycker att uppdateringarna dröjt lite för länge.

Fast sådant beteende gränsar nästan till spionage, så jag förbjuder mig oftast, trots att det är frestande. Så funderar jag på hur det hade varit när barnen var tonåringar, om jag då hade kunnat följa dem med en app i min telefon? Himla tryggt och behändigt? Eller integritetskränkande?

Det senare, kommer jag fram till. Du skall inte veta var dina nästan vuxna tonårsbarn befinner sig hela tiden. Jag riktigt ryser när jag tänker på det. Jag hade definitivt inte tyckt om det själv!

Fast nu är de förstås vuxna på riktigt. Ansvarstagande och tillsammans. Jag känner inget behov av att kontrollera dem. Alls. Tycker bara om att se bilder på när de har det bra.

De där två, sommaren 2017

Om mindre än två veckor bär det av för fler familjemedlemmar. Jag och L med de ljuvliga små prinsarna till Murviel,

Bertil på väg hem, sommaren 2017

och deras päron på egen hand en liten omväg om Champagne innan de dyker upp i murvelhuset.

Sommar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Semester alldeles om hörnet.

Sol och bad. Garanterat, trots allt. När sommaren börjat så ostadigt som den gjort hittills i år, är det väldigt skönt att tänka på. Då kan havet få skumma bäst det vill och jag kan till och med tycka att det är både mäktigt och vackert trots att jag måste köra långsamt på E 6:an över Uddevallabron om morgnarna. Ibland tänker jag att det väl vore bättre att köra fortare, inte långsammare när det blåser? Så att inte vinden hinner få fatt i bilen? Fast den logiska delen av min annars tämligen humanistiska hjärna slår bort sådana dumma tankar och låter foten trycka ner bromsen en smula när den blåsiga bron närmar sig.

Sommar är det ändå trots allt. Det är ljust, snöar inte och jag blir inte nerskvätt av långtradare på väg till och från färjor. Jag sitter inte med ett krampaktigt tag om ratten och säger till mig själv att jag måste sluta nöta vinterasfalt på den inte helt ofarliga motorvägen i den omfattning som jag gör. Jag blir vittne till många farliga situationer under de där mörka vintertimmarna på vägarna och får allt större respekt för vad som krävs av mig. Koncentrationen är aldrig så total som då.

Det där är dock nästan glömt nu. Så här års lyssnar jag på ljudböcker och kastar en och annan blick ut över det vackra kustlandskapet som susar förbi utanför bilfönstret.

Jag är inte lika förtvivlat trött när klockan ringer på morgonen. Sommar och ledighet ligger framför mig och det är lättare att orka då.

Murviel och murvelhuset. Snart kommer vi igen. Inte står det tomt särskilt länge åt gången! 

Pirrar det inte rentav lite vid blotta tanken…?

Ber om ursäkt men nu blir det klimatgnäll

10 fredag Maj 2019

Posted by in distansjobb, Familjen, Om dagsläget, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Inför dagens vistelse på trädgårdsdagarna på Liseberg, funderade jag på om jag skulle ta med mig vantar. Tionde maj och det är eländigt kallt i huset på ön. Fötterna har iklätts raggsockor medan arbetsuppgifter bockas av från hemmakontoret. Plötsliga regn kastar sig mot fönstret och jag misströstar; trött på att frysa, trött på utedynor som ägnar merparten av sin tid åt att belamra golvet i vardagsrummet istället för att låta sig blekas av stark sol.

Under tiden drömmer jag om ett glasat uterum undan vind och regn ända tills jag fnysande konstaterar att då är jag ju ändå inte utomhus.

Jag följer ett kanske inte alldeles hälsosamt antal grupper på Facebook där den gemensamma nämnaren är boende i varmare trakter – redan införskaffade eller med drömmar om desamma. När våren går in i pausläge förenas vi i de där drömmarna om något helt annat.

Förra året vid den här tiden hade sommaren redan parkerat sig. Med facit i hand vet vi att det inte blev så bra. Vår natur är inte gjord för så lång, sammanhängade regnfattig hetta.

Oår.

Krisläge.

Vattenbrist.

Foderbrist.

Nödslakt.

Våra gamla som försmäktade bakom persienner i sina äldreboenden.

Ändå är det just sådana somrar vi drömmer om när raggsockorna börjar klia på de instängda fötterna.

Men jag kränger förstås av mig raggsockorna, kliver i mina orangea, sköna sneakers som jag lät mig övertalas att köpa när jag var i London i början av mars, och sveper in mig i den ännu orangeare yllecapen ovanpå en sån där tunn, varm duntröja. Eller vad en nu kallar dem.

Inte helt nöjd med temperaturen…

Alla tycks ha en sådan och jag föll till slut också till föga, som tur är. Synnerligen passande när värmen vägrar komma tillbaka.

Vantar tog jag inte med mig, dock. Kan ju inte vara nödvändigt, tänkte jag.

Men Liseberg var svinkallt, alla mina värmande lager till trots, och fingrarna fick jag rulla in i ärmarna. Huvudet gömde jag i huvan men drog den tillbaka när jag skulle vara trevlig och skratta gott tillsammans med besökarna när de fick syn på dingleelevernas överdådiga arrangemang med en osynlig cyklande madam bakom alla blomstren.

Det är ändå fint att stå där och stolt få berätta om Dingle och hur skolan sjuder av liv och kreativitet igen. Jag behöver få vara med på den resan ett tag till, hur mycket jag än ständigt längtar till Murviel och hur mycket jag än fräser mellan tänderna åt de futtiga graderna där ute. Att som idag tillbringa flera timmar ute i kylan är nämligen något jag har för vana att undvika. Ändå skall jag upprepa bedriften imorgon. Det blir så när när en är så där glad över något som jag är när det gäller Dingle.

Dessutom vilar det något nästan kontinentalt över trädgårdsutställningen på Liseberg och det är ju aldrig fel. Mitt emot oss står en kvinna och bränner mandlar, bakom oss kränger en italienare sina ljuvliga ostar och en annan har letat upp franska vintunnor som han säljer till hugade spekulanter.

Engelska trädgårdsredskap, typiskt franska smidesmöbler till trädgården, oliver och såväl inhemska som mer exotiska plantor går jag också förbi när jag under min fikapaus undersöker vilka som samsas om ytan med oss.

Idag är till slut en bra dag, kylan till trots. Jag har förflyttat mig till Landvetter, där jag sitter och väntar på ett londonplan som fraktar hem min älskade yngsta. Nu kommer hon hem igen, efter en termin i det brexitplågade landet och jag är sprittande glad över det. En knapp timme till, så får jag se henne knata ut från ankomsthallen med alla sina pinaler.

Det ni; det är svårslaget!

Medan ensamma fågeln hoar och jag inte kan sova

22 måndag Apr 2019

Posted by in Byliv, Familjen, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Det är tyst i huset nu men utanför det öppna fönstret kväker grodorna. De gör det, så här års. Snart kommer granntuppen att väcka huset och en ny murveldag tar sin början.
I så gott som en hel vecka åt jag och S långa frukostar, jobbade, pluggade och tog små raster för näringsintag och annat som kroppen behöver. Så förberedde vi för övriga familjens ankomst också,

och jag njöt både av det och av det faktum att jag fick rå om S utan att något annat trängde sig på.

Jag är så glad för alla de dagarna.
Lycklig, rent av.
Mitt lillaste barn.
Vuxen, klok, så älskad.

Det är få ställen där lugnet kan sänka sig så totalt för mig som just i murvelhuset. Trots, eller kanske snarare tack vare att huset den senaste veckan varit fullt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Poolhuset är upplyst och där sover S och E. Son och flickvän är också här och det är precis som det alltid borde vara. Guddöttrarna som sovit i rummet alldeles vid trappan på övervåningen och deras päron har åkt nu och det blev väldigt tyst när de for. Så tyst, faktiskt, att vi blev tvungna att ställa till med säsongens första poolparty.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag inbillar mig alltid att huset är lika lyckligt som jag över att få omsluta så många favoriter och att också det tänker att det här vill en vara med om ännu oftare.

Familjen. Den yviga, härliga, ibland problemtyngda men alltid nära, alltid trygg. Alla byvännerna, sammanhanget härnere, den fantastiska gemenskapen; allt sådant som får mig på gott humör finns här.

Den betydligt ensligare tillvaron på västkustön känns just sådana här dagar ganska avlägsen och jag längtar inte dit alls just nu, trots att också den fyller mig med ett lugn, om än av ett helt annat slag. För varje vända ner till murvelhuset blir jag dock alltmer övertygad om att betydligt mer tid behöver få tillbringas i vårt franska viste.

Vi kan samlas här.

Umgås och hämta krafter.

Njuta.

Låta vardagen vänta.

De bästa av dagar

12 fredag Apr 2019

Posted by in distansjobb, Familjen, Shopping

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

… är dagar tillbringade med dem som betyder mest. Om det dessutom råkar vara på en plats som också den är betydelsefull, ja, då blir det svårslaget. Också trots att vistelsen inleddes med en lättare montesumas för egen del.

Vännen Å tyckte att första blogginlägget dröjde, så nu när Sus behöver titta på en märklig film, väljer jag att titta med ett halvt öga på den medan jag bloggar. Jag är alltså på plats i Murviel sedan i tisdags kväll och plockade upp Sus på garen i Béziers på vägen från flygplatsen;

Den lilla loppan tog hand om familjens flygskam och satte sig på tåget i London för vidare färd mot Murviel – med en rejäl packning på ryggen, dessutom. Med den promenixade hon omkring i Paris i några timmar och mellan stationerna innan det ljuvliga nyllet några tågtimmar senare visade sig i stationstrappan i Béziers.

Lycka i sin renaste form!

Nu har vi plugg- och jobbstuga om dagarna,

och bryter av med andra aktiviteter emellanåt. Jag spolar terrass medan Sus yogar,

och idag tog vi premiärdoppet i den 29-gradiga poolen, trots att vädret inte bjöd på särskilt behagliga temperaturer. Himla bra för både humör och arbetsmoral!

En varm dusch på det och vi var redo för en miniutflykt till nya My bio shop (fånigt namn men bra butik) i Thézan. Den var en humörhöjare den med! Här fanns en massa godsaker och ett digert utval av sådant som veganer och vegetarianer gärna vill ha i sina förråd. Här hittade jag också äntligen mängder med gott thé, müesliingredienser i lösvikt, tofu i alla möjliga varianter och pastasorter i sådan mängd att beslutsångest hotar.

Påse hade jag förstås glömt att ta med och de som var till salu kostade 3 euro och då blev jag snål. Men här snackar vi miljötänk, så raskt pekade kassakvinnan på en stapel tomma kartonger och föreslog att vi kunde packa i en av dem istället. Hur smart som helst, tyckte jag; vi slapp köpa dyr kasse och butiken fick ett emballage mindre att ta hand om!

Kanske skall jag trots allt nämna att det ändå var en smula dyrt, åtminstone jämfört med SuperU. Jag tänker ändå bli stammis, eftersom jag här hittade sådant som varit svårt att få tag på tidigare, så ett riktigt bra komplement till det befintliga utbudet tycker jag att den lilla butiken är.

Vi for sedan hem därifrån med vår låda full med godsaker och väl hemma, fixade Sus granola, efter ett recept hon fått av släktingar i London. Jag blev så till mig att det förstås fick bli en konstfärdig bild på resultatet av granolaambitionerna; voila! en burk ljuvlig mix i snygg glasburk mot softad bakgrund på terrassen:

Verkligheten?

Det var visst någon som fotograferade mina christina-schollin-wannabe-influencer-ambitioner och som därmed effektivt exponerade fåntratteriet.

Fast medge att det ser gott ut? Granolan i glasburken på den konstfärdiga bilden, alltså?

Längtar till morgondagens frukost!

#denbästaavdagar

Tror tamejtusan att det är vår nu!

31 söndag Mar 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Varje år är det samma euforiska glädje över att ljuset, fåglalåten och grannar med sekatörer återigen visar sig. Igår fick vi buskar i jorden, äntligen.

Våren 2018…

Den lilla rännan invid den stenlagda parkeringsplatsen på ön har gapat naken i ett drygt år, eftersom vi förra året inte fick den berömda ändan ur vagnen innan det var försent. Vintern inkräktade på våren och övergick liksom i tidernas torraste sommar innan vi han blinka. Att plantera någonting som helst var inte att tänka på och vi fick tugga i oss att det inte skulle bli någon prunkande växtlighet i den lilla rännan under säsongen 2018. Men nu minsann står där på rad ölandstokar och en liten dvärgsyrén skyddad från vinden bakom grannens tujahäck.

Tre Red Robin blev det, tillsammans med två rosa varianter. Allt enligt kunniga råd från Dinglegymnasiets trädgårdsexpert. På andra sidan och vid entrén får det bli ett litet träd; en fjäderkaragan, föreslog samma trädgårdsexpert! Den är dock ännu inte införskaffad.

Någonting sådant, typ…

Det är inte så lite lyxigt att ha expertisen så nära till hands! Expertisen är dessutom så entusiastisk att jag börjar undra över varför inte också jag gått en trädgårdsutbildning. Sedan undrar jag om det framgått hur glad jag är över att få vara en del av återuppbyggandet av Dinglegymnasiet? Riktigt fint är det.

Samtidigt är det också i Murviel en helt annan vår än förra året; då hotade vår trädgårdsmästare Bertrand med drastiska, självskadande åtgärder om inte regnet, som saboterade varje försök att få till stenläggningen bakom den rostiga grinden i  murvelträdgården, till slut kunde bestämma sig för att upphöra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I år regnar det istället inte alls. Det är inte bra det heller.

Kanske lika bra att inte vara trädgårdsmästare. Verkar besvärligt.

Devisen för att göra om det knasiga trädäcket vid poolen ramlade in i mejlkorgen häromdagen.

Det blir en betongsula istället och då är det förstås bra att det är torrt. Om det blir som vi vill, är det fixat innan murvelhuset sommarinvaderas av älskade ungar och alla deras vänner. I år får vi umgås med allihop och jag kan knappt bärga mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det behöver jag faktiskt inte heller, för redan om bara en dryg vecka är jag på plats.

Med Sus. Min fina, fina yngsta.

Vi skall hänga tillsammans i nästan en hel vecka innan resten av den härliga storfamiljen ansluter för att fira påsk. Prinsarna och deras päron fattas förstås men dem träffar jag i Solna nästa helg, så det får duga.

Säsongen drar igång nu.

Hur härligt är inte det?!?

Osorterade söndagstankar

24 söndag Feb 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 9 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är dimgrått ute och jag känner mig märkligt tung idag. Söndagen har ägnats åt diverse jobb och det är skönt att få det undanstökat men jag längtar efter så många älsklingar, trots att större delen av förra veckan ägnades åt såväl prinsar som min fina mamma.

Det där när två nyfikna småttingar skall fångas in samtidigt…

Prinsarna, som jag för övrigt börjar längta efter i samma stund som jag lämnar dem, har jag vaknat hos, delat vardag med, skrattat och gosat med i flera dagar förra veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fina fyraåriga Bertil kommer tassande med sin elefant för att morgonmysa tillsammans med sin mamma,

och Bror sprider glädje och humor på en ettårings typiska vis.

I sommar skall de där båda flyga ner till Murviel tillsammans med mig och L, medan päronen passar på att se andra delar av Hexagonen innan de ansluter i Murvelhuset för några veckors välbehövlig avkoppling.

Bertil i juli 2017

I sommar stämmer planerna så mycket bättre än förra sommaren, då ingen av barnen och vi lyckades sy ihop gemensamma murvelveckor. Jag ser alltid fram emot varje ny säsong men i år är jag extra glad över alla planer som smids. De inbegriper ju murvieldagar tillsammans med dem alla!

Dessförinnan kommer jag dock att hinna med åtminstone två turer till Murviel; en alldeles bara om några dagar och ytterligare en runt påsk, då nästan hela storfamiljen dyker upp. Jag fullkomligt älskar när huset fylls med alla dem som betyder allra mest för mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det blir särskilt viktigt när det på andra håll är svårt och när du ingenting kan göra åt det som oundvikligen närmar sig. Det är allt på en gång, som vanligt. Det som gör mig sprittande glad och det som kastar mig ner i vemod.

Då är det fint att tänka på middagen med bygrannarna på torsdag och på marknaden i Pezenas på lördag,

Murvelgrannar i Pezenas på nyårsafton 2018

liksom sand i skorna efter en promenad på stranden.

decemberstrand 2018

Köksplanering skall det också handla om, liksom diskussioner med Bertrand om hur vi skall få till matplatsen vid poolen. Det där trädäcket fungerade liksom inte, eftersom virket var alldeles för dåligt.

Skall du lägga trädäck direkt på sydfransk mark, får du öppna plånboken rejält. Det gjorde inte vi, så nu får vi erfara hur snålheten alltid bedrar visheten. Det får bli stenläggning istället. Och påfyllning med singel runtomkring, sedan skall det nog bli snyggt igen. Tänk om det skulle fungera med något klassiskt mönstrat carrelage utan att det blir alldeles för halkigt…?

Som de här, tex… skall enligt uppgift fungera invid pooler!

Ganska många badblöta fötter skall trots allt beträda den där stenläggningen. Bertrand vet alltid besked, så det får bli en diskussion med honom om saken.

Om några dagar.

När jag är på plats igen.

Kvalitetstid med mig själv

22 tisdag Jan 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

L är på tjänsteresa och jag tofflar runt i huset på ön och röjer bort det sista av december. Det är söndag. Jag har ätit en stadig brunch,

läst tidningar och tränat mig i att vara solitär utan att börja klättra på väggarna. Det går ganska bra, men i brist på klättervägg har jag istället röjt och städat tills varenda strumpa hittat tillbaka till sin låda igen och på kvällarna, framför femte säsongen av Frankie & Grace på Netflix, har nästa stickprojekt börjat ta form.

Sommarens och höstens sagotröjor är klara och har levererats till de prinsar de var ämnade för,

De passade perfekt på prinsarna men funkar lika bra som hästtäcken till deras dalahästar;

Medan jag skrotar runt i huset är det prinsarna jag tänker på. Jag längtar; ler när den allt starkare januarisolen påminner mig om att jag fortfarande inte putsat bort B1:s handavtryck på vardagsrumsfönstret från när han var här på höstlovet. Jag inser då att det kanske snart är dags för en ny resa till ön för den lille parveln och bestämmer mig för att få bort handavtrycken medan jag tröstar mig med att det nog snart kommer nya!

Sen tänker jag på alla de andra som jag inte längre träffar så ofta och vars sällskap jag denna söndag kommer på mig med att sakna. Vi har bott på ön i tre och ett halvt år nu och har inga omedelbara planer på att lämna den, för vi mår bra här, både L och jag, mitt stora behov av sociala sammanhang till trots. Mitt över trettio år långa stockholmssammanhang har jag lämnat och medan jag härjar vidare med snabeldraken och jagar dammråttor, funderar jag över om jag kanske ändå skulle vilja flytta tillbaka? Vill jag stanna eller skulle jag verkligen vilja bo i Stockholm igen? Eller är jag bara drabbad av en plötslig släng av lappsjuka efter några dagars gräsänketillstånd?

Eftermiddagssolen i gattet mellan grannhusen,

och mönstren den bildar genom staketet mot husväggen,

får mig att inse att det är den eviga rastlösheten – för övrigt en egenskap jag ständigt tvingas jobba med – som sticker fram sitt fula tryne. Havet, i alla årstider, är vackert och här, i stillheten och lugnet, har händerna hittat tillbaka till den meditationsform de sånär glömt bort att de behövde, och jag stickar. Mycket, ofta och ibland tills kvällen hinner bli alldeles för sen.

Just denna söndagskväll när jag tofflat klart, snabeldraken ställts undan och huset doftar såpa,

bestämmer jag mig dock plötsligt för att det får vara färdigmediterat och jag kryper ner i sängen. En illasinnad meteorolog på TV hotar med ännu en lömsk morgon på vägarna och jag tänker att det är bäst att vara utvilad när mörker, dimma, svarthalka och skitiga långtradare skall bekämpas på väg till jobbet i Dingle.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tror att jag hyperventilerar så smått vid blotta tanken och somnar gör jag naturligtvis inte. Tidigt sänggående stämmer inte med min dygnsrytm, så kroppen undrar naturligtvis vad det är jag försöker göra. Väderpaniken motas som allra effektivast genom att ha Murviel att se fram emot, så jag börjar lite förstrött leta resor och snubblar över löjligt billiga biljetter precis när de flesta sportloven är över och slår till. Det går snabbt, så att jag inte skall hinna ångra mig. Men nu är det gjort och jag andas lite lättare igen.

Fast innan det är dags för Murviel, skall jag hinna med minst en vända till prinsarna och en tur till S i London.

Flygskammen gör sig påmind, så klart, men jag skall försöka lura ut ett sätt att klimatkompensera. Jag har ju till exempel köpt diskborstar och disksvampar av kokosfiber samt gett mig själv köpstopp för ett tag – kan undra om det kanske räcker en liten, liten bit…?

Nej, det gör det förstås inte men inrikes flyger jag inte längre. Alltid något, kanske.

Tvätta-bilen-dag idag

12 lördag Jan 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Jazzig fransk cafémusik smeker trumhinnorna och jag har just klämt i mig en cheesecake med hallon och vit choklad. Det är en sällsynt bakelse; mina laster tenderar annars att vara mer salta än söta men nu är jag i den besynnerliga situationen att jag måste slå ihjäl lite tid och då fick det bli så. Lunch är äten och ännu är det inte middagsdags.

Jag har lämnat prinsarna för en stund medan jag tvättar bilen, som efter åtskilliga mil på svenska vintervägar inte längre går att känna igen.

Och hur går en sådan aktivitet ihop med vit choklad och jazz, kanske vän av ordning undrar?

Inte svårt alls, faktiskt. Åtminstone inte om du befinner dig i stockholmstrakten. Du rattar bara in den skitige på Mall of Scandinavia, letar upp The Wash, lämnar bilnycklarna till en ganska trevlig typ som genast börjar använda ditt förnamn och styr sedan stegen mot Le Croissant – the French Coffee House.

För att stilla den ständigt retade franska nerven och för att du lovat dig själv att inte längre ägna dig åt planlös shopping.

Det kunde vara småtrevligt, om jag inte hade retat mig på det engelska påhänget på hakets namn. Det kunde till och med ha varit mysigt, om inte kvinnan vid bordet bredvid pratade på forcerad, om än perfekt, amerikanska och med jämna mellanrum kastar in både f-ordet och onödiga fillers. Efter ett tag inser jag att det  finns ett stråk av kinesisk accent i den ändlösa svadan och att det som jag upplever som skrikigt bara är en hint av karaktäristiskt kinesiskt smatter. Då blir jag istället fascinerad. Engelskan är fullkomligt perfekt men ändå bryter det andra språket igenom.

Franskt känns det till slut minst av allt. Kulissen blir istället nästan fånig med röda sammetssoffor, kristallkronor och hänglås med kärlekshälsningar på skärmväggen bakom mig.

Hänglåsen kan du köpa i kassan medan du beundrar det franska tunnelbanekaklet och skylten ovanför dörren till köket som omotiverat säger ”Gare du Nord”.

Så här sitter jag alltså och snobbar mig i tysthet, medan jag i smyg fnyser åt avsaknaden av såväl äkthet som känsla för vad som skulle kunna få kunden att känna sig förflyttad till ett äkta, åtminstone sydfranskt, café.

Fram med lysrören, tänker jag stöddigt! Släng på en ärtgrön pappersduk med reklam för en vingård (på vinflaskan gärna en konstfärdig etikett med en siluett av en kurvig kvinnokropp) och du är hemma. Det går för övrigt bra med knallorange pappersduk också.

De där iakttagelserna får ändå tiden att gå och det börjar bli dags att hämta den förhoppningsvis betydligt vitare bilen och åka tillbaka till prinsarna igen. Till Bertil, som imorse tog med sig sin gråa elefantkille, drog på sig en morgonrock och hängde med för att hämta sin mamma efter avslutad nattjour,

och till Bror, som kramas, klättrar, pusslar och sprider solsken bara så där i största allmänhet.

Jag testade sagotröjan och konstaterade att den gled lätt över huvudet och satt som en smäck!

Imorgon bär det västerut igen. På moddiga, skitiga vintervägar. Kan undra hur bilen kommer att se ut efter den turen? Planerar redan en avspolning av den vite i Stenungsund. Optimistiskt tänker jag att skiten då inte ska sitta lika hårt som den gjort fram till dagens tvätt.

Oh, well. Världslig sak. Nog med meningslösa iakttagelser för idag.

A bientôt!