Ja, inte klottrar hon mycket inte. Hon hinner inte. Hon är upptagen med att uppleva. Hon spammar Instagram. Hon är upptagen med att vara lycklig. Hon badar och så badar hon igen. Tills fingrar och tår blir som russin. Med Bertil, som snabbt går från tveksamt plask på första trappsteget i poolen till ensamsegling på det djupa. Han är också upptagen av att vara lycklig.
Men han pratar inte om sig själv i tredje person. Han har inte blivit alldeles fnoskig, som klottrar’n.
En bild säger iallafall mer än tusen ord, så ni får koka ihop er egen murvelhistoria med hjälp av bilderna.
Klottrar’n har inte tid, så sätt igång och fabulera till de föredömligt kronologiskt ordnade bilderna i bildsviten:
Nej, jag är egentligen inte riktigt färdig för semester ännu. Jag har drabbats av brain freeze och skrivkramp samtidigt och det är ingen bra kombo när en kvalitetsredovisning skall färdigställas. Jag satte min lit till de sista möjliga, skälvande timmarna igår eftermiddag och imorse innan jag verkligen hade behövt vara någorlunda klar. Jag brukar klara att få ändan ur när den sätts under press men så blev det inte den här gången. Men mycket är gjort och jag har koll på vad som återstår, så det går att fixa med små stunder här och där. Jag frågar mig varför jag hamnat i ett sådant läge men inser snart att det makalösa kråmande som murvelhuset utsätter mig för är näst intill omöjligt att värja sig emot. Bort från datorn drar det mig,
och när jag äntligen är redo för en omgång jobb, levereras en markis, dyker det upp en trädgårdshjälpare eller gnisslas det i grinden och trevligheter dyker upp. Mañana, tänker jag då och överger för en kortare – eller längre – stund allt vad kvalitet heter. Det blir ohemult mycket häng vid poolen;
Och när C och E äntligen är på plats i sitt byhus med blå luckor efter ett långt coronauppehåll, så bara måste vi ju ses. Middag al fresco chez nous fick det förstås bli;
Men det händer också en del av mer praktisk natur. Köksluckorna har äntligen fått handtag och knoppar,
skafferiet är städat och rensat från all bråte som samlats där under tiden som köksrenoveringen pågick,
Många instruktionshäften blev det …
och på måndag kommer Will och fixar låset till skafferidörren. Övervåningen har rensats och gästrummen är förberedda för den nära förestående anstormningen av alldeles ljuvliga både stora och små semesterfirare. Idag kommer Bertil med sin mamma och på måndag kommer övriga, lika efterlängtade semestersugna.
Vad mer? Jo, en ny diskbänk står redo för installation i lilla tvättstugan, så snart vår ”röris” Gary dyker upp;
Den har jag saknat länge när vattenbehållaren till tumlaren skall tömmas och när skurhinkar skall fyllas och tömmas. Märkligt hur vissa irritationsmoment bara tillåts bestå när lösningen egentligen är både busenkel och prisvärd… Slutligen är krokodiler och diverse flytetyg är uppblåsta och testade av bygrannarnas ljuvliga barnbarn Linus och Moa;
Under vår ganska korta frånvaro nyligen, hann det storma rejält och takpannor från grannens lada släppte taget om taket och landade i vår trädgård.
Vi får knalla upp till mairen för att få kontaktuppgifter till det gamla paret i grannbyn Causses et Veyran, som äger den fantastiska, obebodda egendomen som gränsar till vår. Det är troligt att taket på ladan behöver åtgärdas och att det är ett större arbete än bara den lilla bit tak som hamnade hos oss. Och vi har fått hjälp med att rensa bort vildvinet som också det löpte amok under vår korta frånvaro,
och den kapsejsade kryddlådan är också den bortforslad. Poolområdet ser prydligt ut igen och jag slår mig ner och beundrar både mitt egna och de hjälpande händernas värv. På uppfarten ligger den införskaffade markisen och väntar på att komma upp utanför poolhuset. Har vi tur och inget krånglar, sitter den där den skall och erbjuder välbehövlig skugga innan caniculerna slår till på allvar.
Men vad gör jycken medan hennes mänschor härjar…?
… tar sovmorgnar och jagar krokodiler; frågor på det?
Tvättkorgarna är tömda, golven skurade och mattorna har hamnat på plats igen efter månader av dels ihoprullat, dels utlånat tillstånd.
Lånet var inför en lägenhetsförsäljning som nu är avklarad och ihoprullningen förstås för den lilla valpen, som inte är så liten längre, och som nu har slutat med ovanan att lätta på trycket inomhus. Rutinerna sitter till slut, även om hon är lite känslig för förändringar fortfarande när det gäller den detaljen.
Träffade lillkusin Lillstina idag och blev så in i vassen glad!
Huset på ön är alltså förberett för ensamtillvaro igen i några veckor; färre än vad veckorna brukar vara om somrarna men vi är lyckliga över att få komma iväg igen överhuvudtaget. Väl på plats i Murviel har vi några smådetaljer att ordna med och jag måste jobba ytterligare några dagar men sedan kommer prinsarna och då blir det full fart och fokus på dem!
Det har också gått upp för mig att Tour de France passerar genom vår by igen och det ser jag också fram emot.
På eftermiddagen den 9 juli, efter att de cyklat genom Magalas och Saint Geniès de Fontedit,
susar de igenom Murviel, fast på byns andra kant jämfört med när det begav sig förra gången. Skall bli spännande att se vilken sorts folkfest det kan innebära den här gången, om det är man ur huse som tillåts, Covid till trots. R-talen är nere på 0,60 i Herault och kurvan fortsätter att peka åt rätt håll men jag tror ändå att försiktighet fortfarande är påkallat. Nästa gång jag klottrar blir det inte från Tjörn. Långa dagar i bil söderut väntar och just det kanske jag inte ser fram emot men det uppvägs av det som väntar. Om det skall jag be att få återkomma. Nu är det öra+kudde=sant som gäller. Bonne nuit!
Eller nja, ett något trevande försök att göra fredagens premiärtur för Transavias rutt Montpellier-Stockholm mötte oss vid gaten på förmiddagens flight.
Det kändes ändå, om inte högtidligt, så åtminstone hoppingivande. Som att världen yrvaket öppnar sig igen och försiktigt undrar om det är dags för applådåskor och champagnekorkar eller om den fortfarande måste jubla återhållsamt och utan att störa? För hur många bakslag och grusade planer har inte det senaste året bjudit på? Hur skall vi våga tro på att detta att resa kan vara vardag igen och inte en lyx som är få förunnat och dessutom förknippat med inte så lite skam? Det är bara en knapp månad sedan jag flög från Montpellier senast men förvandlingen är påtaglig. Flygplatsen är återigen full av liv, fastän ännu utan den där välkända hetsen. Riktigt så många resenärer är vi inte ännu. Men vi är betydligt fler än de tre vilsna individer som avvaktande tassade in på Montpelliers flygplats härom sistens. Och det begicks alltså premiär. Det hade jag inte tänkt på.
Photo-op med Transavias premiärcrew innan vi släpptes ombord
Under de kommande två månaderna har Transavia rutten ARN-MPL igång och det är otroligt skönt att slippa mellanlandningen i Paris eller Amsterdam. Men planet var inte ens halvfullt, biljetten kostade en spottstyver, så om rutten skall kunna leva vidare, får vi hjälpas åt att fylla planen.
När jag för tretton år sedan bjöds på champagne i kristallglas inför British Airways första flygning till nya Terminal 5, pratades det bara om brist på utrymme för att bygga ut världsmetropolernas redan monsterstora flygplatser för att möta det nästan omättliga behovet av flygstolar för weekendresor, fotbollsresor, konferensresor, julresor till Thailand, shoppingveckor i New York, London, Madrid, Rom, Paris, Barcelona … Flygskam var ett okänt begrepp och smått rusiga över möjligheterna slängde vi oss vällustigt iväg till jordens alla hörn. Jag veckopendlade till London i nästan ett år. Det är svindlande att ens tänka på.
Hur skall vi resa nu, när vi verkar få göra det igen? Här sitter ju jag och uppmuntrar till skamligt flygande! Hur tänkte jag där? Jag tänkte faktiskt. Tänkte att den käftsmäll Corona gett oss för lång tid framöver, kanske för alltid, gör resande av det slag vi ägnat oss åt de senaste 15-20 åren tämligen omöjligt. Snart kommer vi att prata om Greta igen och mana till återhållsamhet. Jag tänkte att lagom är bäst och att jag gillar Greta. Men om vi ändå måste ta oss ner till Occitanie, kan vi väl försöka måna om rutter som passar många? Så tänkte realisten i mig att vi heller inte kommer att sluta resa. Rest och rört på oss har vi alltid gjort. Det ligger i vårt DNA. Nåväl. Nu är jag iallafall i Solna en kort sväng. Hos prinsarnas prinsar. Äppelskatterna. Hjärtats sång och dans. De bästa.
Fast redan imorgon far jag vidare mot Tjörn via mamma i Värmland. Två välfyllda veckor väntar innan det är dags för semester av helyllesort. Med sagda prinsar, i Murviel. Och för all del med deras päron.
Ja, kära nån! Imorrn är det hemfärd. Jag som nyss både for och kom. Inga utflykter har jag gjort, bortsett från marknaden i St Chinian, några apéroer hos vänner och några turer till diverse affärer. IKEA, Leroy Merlin, Brico Depo och förstås SuperU. Det skvallrar om att det är huset och trädgården som varit i fokus, liksom jobb och förra veckans fransktenta. Inte har jag spatserat i byn heller, så det får bli bot och bättring med den saken när vi är här nästa vända. Som vanligt får jag för mig att jag inte hunnit med någonting men det är förstås inte sant. Jag blev bara inte klar med allt jag föresatt mig.
Här till vänster skulle sovalkoven blivit helt klar. Det blev den bara nästan.
Poolhuset är stängt, alla dynor är inhämtade, poolen har fått täcke, det är bortplockat låst, städat och förberett för småttingarna om några veckor. Allt är tvättat, vikt och inlagt i skåp och lådor men gästrummen hann vi inte få ordning på och inte skafferiet i köket heller. Vi hinner det. Sen.
Men jag hann bada. Träna i det mjuka, förlåtande vattnet och jag hann sitta halvt nedsänkt i poolen varvat med läsning i skuggan.
Och jag hann njuta av växtligheten och allt det som fångar min uppmärksamhet i den långa trappan mitt i trädgården.
Jag älskar den där trappan, i skuggan av träden förblir stenarna svala och den är både självklar och magnifik. Som om den alltid funnits där.
Det har blivit för varmt för lilla Stina nu, så hon drar sig in i svalkan i stora huset. Det blir varmt om tassarna och pälsen är tjock och det är svårt att hitta svalka ute mitt på dagen när man inte badar. Alltså fick Stina bada. Inte frivilligt men när hon kommit upp ur vattnet, gick hon runt och sniffade på vattenytan, tittade länge på vattenglittret och såg ut som om hon funderade på att hoppa i igen.
Men hon avstod. Jag tog ett tidigt kvällsdopp, åt gårdagens pesto med linguine till middag och gulpade i mig ohemula mängder citronvatten. Nu vill jag aldrig att kvällen skall ta slut. L har gått och lagt sig – han skall köra långt imorgon – Stina sover vid mina fötter och jag låter sammetsnatten svepa sig runt mig. Ljusen i glasburkar flämtar på sitt sista innan de ger upp. När de slocknat tar jag med mig burkarna in och går och lägger mig. Jag hoppas att de inte ger upp riktigt än …
Nya nätet, alltså; bredbandet. Imorgon skall jag hålla i en kvalitetssittning på en av våra skolor hela förmiddagen, så det passar ju ypperligt. Egentligen hade jag velat vara på plats men jag behöver också vara i Murviel, Solna, Värmland, Oslo för att jag vill och längtar, och i Göteborg av samma skäl. Helst samtidigt. Jag vill mycket. Hela tiden och samtidigt. Det är en bra sak i grunden, för det handlar om att jag har ett jobb jag tycker om och att jag har många som jag vill vara hos och med. Till slut har jag ändå bromsat lite och blivit snål. En flygbiljett med Transavia på fredag gick lös på 34€; med Air France hade jag fått lägga på en nolla till och åbäka mig med en mellanlandning i Paris. Då går hela dagen och det är slitsamt. Nu blir det direktflyg och klaras av på en halvdag. Så blev det dessutom ett par dagar till i Murviel och det är aldrig fel. Det senare, och det faktum att confinementet lättades idag, valde vi att fira med bygrannar i vår trädgård.
Förberedelser för kvällen …
… medan Stina bevakar …
…från väl valda, skuggiga utkiksplatser
Poolbad, ostron, bubbel och middag i all enkelhet medan mörkret sakta tog över trädgården.
Det känns som ett helt liv sedan men vi satt faktiskt så här några gånger även förra sommaren. Sällan är jag lyckligare än när vi sorlar oss genom kvällen i murvelträdgården.
Stora lilla B är med på Facetime och lyssnar på sagda sorl, medan han kramar sin elefant och sin mamma tills han somnar. Trygghet på distans och minst lika viktigt för mig som för honom. Jag längtar efter honom och hans lillebror nu medan jag skrotar omkring och förbereder för deras ankomst. Allt blir inte klart nu, utan det sista får göras när vi kommer ner igen. Men gästtoan ordnade Gary med idag, 28 juni kommer terrassmarkisen, studsmattan skall ställas upp och lite grindar och barnlås skall på plats. I allt väsentligt är det mesta klart; det som återstår är småfix. Jag dröjer mig kvar ute efter att gästerna gått. Diskar, plockar undan, ser mig omkring och njuter av den ljumma kvällsvärmen.
Ljusen får brinna ner, fåglarna tystnar återigen och jag går in i huset och luftkonditioneringen. Imorgon samlar vi ihop oss inför avfärd. Jag kommer att längta tillbaka redan innan jag åkt.
Glad i hågen kom jag igår åkande i bil, svängde in på den långtidsparkering vid Arlanda, som jag använt i mitt tidigare liv, bara för att konstatera att den var stängd. Raskt hittade jag en annan, närmare flygplatsen, men utan busservice till terminalen. Nu var det inte jättelångt men med resväskor var det ändå en smula bökigt. Ganska dålig idé att ta bilen dit, alltså.
Till terminalen kom jag förstås ändå – märklig stämning mötte mig där; lite som när detatt flyga fortfarande kändes speciellt och allt annat än vardagligt. Bagdropen fungerade inte, incheckningen tog galet mycket längre tid än pre-corona och Kry, apoteken och annat hälsorelaterat står för majoriteten av reklamen. Istället för förväntansfull och resfebrig, var stämningen avvaktande och lite allvarlig. Och folk gjorde fel. Diskussionerna blev många framme vid incheckningsdisken; PCR-intyg på fel språk eller av fel slag, en och annan hade dem inte över huvudtaget eller så var de för gamla. Jag däremot, som är ordentlig och påläst😇, lämnade utan problem min resväska och trampade vidare mot säkerhetskontrollen. Sedan fastnade jag i en slumpmässig kontroll som blinkade rött för ”explosives” och fick handbagaget genomsökt bara därför. Kontrollanten hade tagit kollegans kontrollapparat och när den inte kände igen sig vid kontrollstationen fick den spel. Inget att yvas över, förstås, och trots allt något som lika gärna hade kunnat hända om tillvaron varit vanlig.
Vi skrattade, kontrollanten och jag, och jag trampade vidare. Och trampade och trampade lite till, för det är begränsningar i hur mycket som är öppet och det innebär längre transportsträckor.
Det känns som om flygresandet tagit ett gigantiskt kliv bakåt i tiden med sisådär 40 år. De där korten man fick fylla i innan planet tog mark har hittat sin covidmotsvarighet i ”Public Health Locator Form”
och hela apparaten från check-in till ombordstigning var omständligare än vad jag vant mig vid under mitt ständiga flaxande fram och tillbaka före covid.
Men på planet fanns wifi! Det fanns iallafall inte 1981!
Paris därnere och halva resan klar …
Det är overkligt skönt att vara tillbaka i murvelhuset igen, även om det bara blir för en kortare sejour. Jag byter ut längtan efter lilla Stina mot längtan efter prinsarna – det där senare sätter in meddetsamma som jag lämnar Solna; morgnar med Bertil, som nynnar Idas sommarvisa medan solen letar sig upp över taken, och Bror, som somnar ute på terrassen medan kvällssvalkan tilltar.
Och kramarna! Hur fina är inte de!
Bakom mig på planet skällde en hund. Det fick mig osökt att tänka på framtida resor med Stina. Vi väntar med att ta hunden med på flygresor tills läget stabiliserat sig men det är skönt att se att det fungerar redan nu. Stina, förresten, är gladare än glad. Euforisk, så att hon inte riktigt vet var hon skall göra av sig. Det blev trångt på kudden inatt och nu kramas vi. Massor.
Imorgon kanske det blir rapport från Murviel. En sån där fullkomligt meningslös sak om något bi som surrar eller hur tidigt tuppen bestämmer sig för att gala. När jag har ”landat” ordentligt
Vi har umgåtts intensivt under en slösande sol, även om årets påsk varit mer kylslagen än vad vi hunnit vänja oss vid tidigare år. Och prinsarna har strålat ikapp med solen, så den här mormorn känner sig alldeles lycklig. Att dessutom få se Bertil skratta högt åt Stina som jagar fjolårslöv i vinden och att se hur han blir modigare och modigare när han närmar sig henne är så fint. Vi har fått bli vittnen till hur ett samförstånd mellan barn och valp sakta fått fäste. Det blir bra det här, tänker jag.
Bror har lånat ut alla sina mjukisdjur till Stina och också han har först reserverat men nyfiket närmat sig henne, tills han den tredje kvällen sjöng godnattvisa för henne och alls inte vill sova i sin nya lyxiga storbarnssäng, utan på golvet bredvid Stina. Låt vara med Stina i sin valphage men vi tar det varligt, som sig bör när en trevande ny vänskap skall byggas.
Det är fantastiskt fint att se hur de kramas och börjar leka med varandra. De behöver dock vår omedelbara närvaro hela tiden, när elefantkramarna blir väl så kärleksfulla eller när Stina blir i valpgasen och glömmer all vett och sans. Men barn och vovvar får en alldeles egen förståelse för varandra om de ges chansen!
Fint var det också att få fira påsk på ett nästan normalt vis. Runt påskabordet satt idel antikroppar, och en imponerande mängd medicinsk kompetens i den församlade skaran gjorde firandet tryggt. Vi satt runt ett bord med vanliga avstånd emellan oss och den normaliteten var otroligt välgörande. Måtte det samma snart få gälla en hel värld och i alla sociala sammanhang!
För tretton månader sedan anade ingen av oss vad som väntade. Jag blev återigen påmind om det när jag förra veckan insåg att min kvardröjande täppta näsa och begynnande nya rethosta var allergi och inte rester av covid. Fjolårets allergimediciner letades fram och berättade det för mig. Mediciner har förstås bäst-före-datum, så nu har jag fått nya färska utskrivna. När jag gick in på 1177 för att hitta det nya receptet, föll ögonen på journalanteckningarna från förra året och jag stannade upp. Att datumet för fjolårets receptförskrivning ensamt skulle kunna dra igång en berättelse om hur det en gång var, anade jag förstås inte då. Men nu…
Den 26 februari 2020 satt jag på ett plan på väg till Murviel, fortfarande allergisimmig men åtskilligt bättre tack vare meducinerna. Jag snöt mig, nässprayade och kunde bara väsa när jag pratade. Ingen reagerade synligt på det och med min medpassagerare diskuterades allergier och hur man bäst handskas med dem. Jag fick till och med några matnyttiga tips från det lilla samtalet.
Det hade börjat talas allt mer om det nya viruset i Italien men om det pratade vi inte. Det var ju i Italien, inte i Frankrike. Jag var värre allergisk än vanligt, eftersom jag dessförinnan varit rejält förkyld i över en månad, med hårt prövade luftrör som utgångsläge. Att tänka tanken att det skulle kunna röra sig om ett livsfarligt virus och inte allergi fanns inte på kartan, inte heller att jag skulle behöva ändra mina planer.
Stanna hemma från jobbet? För en täppt näsa och kraxig röst?
Inte en chans!
Skjuta på resan till Murviel och bli helt återställd först?
Bah! Löjligt!
10 mars reste jag tillbaka till Sverige igen genom ett Europa mer förändrat än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat koka ihop. Då hade de täta rapporterna om sjuka hemvändande alpresenärer nått oss och det knöt sig i magen på mig vid tanken på hur jag hade snörvlat mig söderut.
På loppis i St Genies innan hemfärd tidigt i mars 2020, började det kännas en smula nervöst...
När det gäller bestående förändringar i livsföringen, är det detta som är den tydligaste för mig; aldrig mer kommer jag att utsätta medresenärer eller arbetskamrater för risken att smittas av mig. Ingen förkylning kommer någonsin att äschas bort eller bagatelliseras igen. Inte så att jag gått och blivit hypokondrisk, bara till slut medveten om hur också en snorbuse på tvären i min snok skulle kunna innebära en potentiell fara för andra.
Nåväl. Nog om covid för den här gången. Trädgårdsguru Benjamin skickade bilder från murvelträdgården i lördags. Nu är den ansad, rensad och redo för njutning. Det upprullade pooltäcket skvallrar om work in progress där också och jag blir fånigt glad av att se alltihop.
Annat som ger glädje av mer nostalgiskt och längtande slag är alla facebookminnen från påskfirande i Murviel, som ploppar upp varje dag. Vänner och familj är samlade, solen skiner och vi premiärbadar. Lika självklart och för alltid som det känts genom åren med murvelhuset, lika overkligt känns nu en återgång till ett sådant läge igen.
Men läkarna runt årets påskbord har varit det bästa tänkbara sällskapet för en misströstande murvlare; vi kan faktiskt inte fortsätta leva våra liv så här i all oändlighet. Vi måste börja återgå i takt med att alltfler blir vaccinerade och/eller har tråcklat sig igenom några veckor i sällskap med det fruktade viruset.
Det är ingen utopi.
Det är en nödvändighet.
Igår morse snöade det.
Det är ju i sig egentligen ren och skär kränkning men jag var omgiven av prinsar och ville ändå inte vara någon annanstans.
Murvielklotter 