Nya nätet, alltså; bredbandet. Imorgon skall jag hålla i en kvalitetssittning på en av våra skolor hela förmiddagen, så det passar ju ypperligt. Egentligen hade jag velat vara på plats men jag behöver också vara i Murviel, Solna, Värmland, Oslo för att jag vill och längtar, och i Göteborg av samma skäl. Helst samtidigt. Jag vill mycket. Hela tiden och samtidigt. Det är en bra sak i grunden, för det handlar om att jag har ett jobb jag tycker om och att jag har många som jag vill vara hos och med. Till slut har jag ändå bromsat lite och blivit snål. En flygbiljett med Transavia på fredag gick lös på 34€; med Air France hade jag fått lägga på en nolla till och åbäka mig med en mellanlandning i Paris. Då går hela dagen och det är slitsamt. Nu blir det direktflyg och klaras av på en halvdag. Så blev det dessutom ett par dagar till i Murviel och det är aldrig fel. Det senare, och det faktum att confinementet lättades idag, valde vi att fira med bygrannar i vår trädgård.
Förberedelser för kvällen …
… medan Stina bevakar …
…från väl valda, skuggiga utkiksplatser
Poolbad, ostron, bubbel och middag i all enkelhet medan mörkret sakta tog över trädgården.
Det känns som ett helt liv sedan men vi satt faktiskt så här några gånger även förra sommaren. Sällan är jag lyckligare än när vi sorlar oss genom kvällen i murvelträdgården.
Stora lilla B är med på Facetime och lyssnar på sagda sorl, medan han kramar sin elefant och sin mamma tills han somnar. Trygghet på distans och minst lika viktigt för mig som för honom. Jag längtar efter honom och hans lillebror nu medan jag skrotar omkring och förbereder för deras ankomst. Allt blir inte klart nu, utan det sista får göras när vi kommer ner igen. Men gästtoan ordnade Gary med idag, 28 juni kommer terrassmarkisen, studsmattan skall ställas upp och lite grindar och barnlås skall på plats. I allt väsentligt är det mesta klart; det som återstår är småfix. Jag dröjer mig kvar ute efter att gästerna gått. Diskar, plockar undan, ser mig omkring och njuter av den ljumma kvällsvärmen.
Ljusen får brinna ner, fåglarna tystnar återigen och jag går in i huset och luftkonditioneringen. Imorgon samlar vi ihop oss inför avfärd. Jag kommer att längta tillbaka redan innan jag åkt.
Glad i hågen kom jag igår åkande i bil, svängde in på den långtidsparkering vid Arlanda, som jag använt i mitt tidigare liv, bara för att konstatera att den var stängd. Raskt hittade jag en annan, närmare flygplatsen, men utan busservice till terminalen. Nu var det inte jättelångt men med resväskor var det ändå en smula bökigt. Ganska dålig idé att ta bilen dit, alltså.
Till terminalen kom jag förstås ändå – märklig stämning mötte mig där; lite som när detatt flyga fortfarande kändes speciellt och allt annat än vardagligt. Bagdropen fungerade inte, incheckningen tog galet mycket längre tid än pre-corona och Kry, apoteken och annat hälsorelaterat står för majoriteten av reklamen. Istället för förväntansfull och resfebrig, var stämningen avvaktande och lite allvarlig. Och folk gjorde fel. Diskussionerna blev många framme vid incheckningsdisken; PCR-intyg på fel språk eller av fel slag, en och annan hade dem inte över huvudtaget eller så var de för gamla. Jag däremot, som är ordentlig och påläst😇, lämnade utan problem min resväska och trampade vidare mot säkerhetskontrollen. Sedan fastnade jag i en slumpmässig kontroll som blinkade rött för ”explosives” och fick handbagaget genomsökt bara därför. Kontrollanten hade tagit kollegans kontrollapparat och när den inte kände igen sig vid kontrollstationen fick den spel. Inget att yvas över, förstås, och trots allt något som lika gärna hade kunnat hända om tillvaron varit vanlig.
Vi skrattade, kontrollanten och jag, och jag trampade vidare. Och trampade och trampade lite till, för det är begränsningar i hur mycket som är öppet och det innebär längre transportsträckor.
Det känns som om flygresandet tagit ett gigantiskt kliv bakåt i tiden med sisådär 40 år. De där korten man fick fylla i innan planet tog mark har hittat sin covidmotsvarighet i ”Public Health Locator Form”
och hela apparaten från check-in till ombordstigning var omständligare än vad jag vant mig vid under mitt ständiga flaxande fram och tillbaka före covid.
Men på planet fanns wifi! Det fanns iallafall inte 1981!
Paris därnere och halva resan klar …
Det är overkligt skönt att vara tillbaka i murvelhuset igen, även om det bara blir för en kortare sejour. Jag byter ut längtan efter lilla Stina mot längtan efter prinsarna – det där senare sätter in meddetsamma som jag lämnar Solna; morgnar med Bertil, som nynnar Idas sommarvisa medan solen letar sig upp över taken, och Bror, som somnar ute på terrassen medan kvällssvalkan tilltar.
Och kramarna! Hur fina är inte de!
Bakom mig på planet skällde en hund. Det fick mig osökt att tänka på framtida resor med Stina. Vi väntar med att ta hunden med på flygresor tills läget stabiliserat sig men det är skönt att se att det fungerar redan nu. Stina, förresten, är gladare än glad. Euforisk, så att hon inte riktigt vet var hon skall göra av sig. Det blev trångt på kudden inatt och nu kramas vi. Massor.
Imorgon kanske det blir rapport från Murviel. En sån där fullkomligt meningslös sak om något bi som surrar eller hur tidigt tuppen bestämmer sig för att gala. När jag har ”landat” ordentligt
Vi har umgåtts intensivt under en slösande sol, även om årets påsk varit mer kylslagen än vad vi hunnit vänja oss vid tidigare år. Och prinsarna har strålat ikapp med solen, så den här mormorn känner sig alldeles lycklig. Att dessutom få se Bertil skratta högt åt Stina som jagar fjolårslöv i vinden och att se hur han blir modigare och modigare när han närmar sig henne är så fint. Vi har fått bli vittnen till hur ett samförstånd mellan barn och valp sakta fått fäste. Det blir bra det här, tänker jag.
Bror har lånat ut alla sina mjukisdjur till Stina och också han har först reserverat men nyfiket närmat sig henne, tills han den tredje kvällen sjöng godnattvisa för henne och alls inte vill sova i sin nya lyxiga storbarnssäng, utan på golvet bredvid Stina. Låt vara med Stina i sin valphage men vi tar det varligt, som sig bör när en trevande ny vänskap skall byggas.
Det är fantastiskt fint att se hur de kramas och börjar leka med varandra. De behöver dock vår omedelbara närvaro hela tiden, när elefantkramarna blir väl så kärleksfulla eller när Stina blir i valpgasen och glömmer all vett och sans. Men barn och vovvar får en alldeles egen förståelse för varandra om de ges chansen!
Fint var det också att få fira påsk på ett nästan normalt vis. Runt påskabordet satt idel antikroppar, och en imponerande mängd medicinsk kompetens i den församlade skaran gjorde firandet tryggt. Vi satt runt ett bord med vanliga avstånd emellan oss och den normaliteten var otroligt välgörande. Måtte det samma snart få gälla en hel värld och i alla sociala sammanhang!
För tretton månader sedan anade ingen av oss vad som väntade. Jag blev återigen påmind om det när jag förra veckan insåg att min kvardröjande täppta näsa och begynnande nya rethosta var allergi och inte rester av covid. Fjolårets allergimediciner letades fram och berättade det för mig. Mediciner har förstås bäst-före-datum, så nu har jag fått nya färska utskrivna. När jag gick in på 1177 för att hitta det nya receptet, föll ögonen på journalanteckningarna från förra året och jag stannade upp. Att datumet för fjolårets receptförskrivning ensamt skulle kunna dra igång en berättelse om hur det en gång var, anade jag förstås inte då. Men nu…
Den 26 februari 2020 satt jag på ett plan på väg till Murviel, fortfarande allergisimmig men åtskilligt bättre tack vare meducinerna. Jag snöt mig, nässprayade och kunde bara väsa när jag pratade. Ingen reagerade synligt på det och med min medpassagerare diskuterades allergier och hur man bäst handskas med dem. Jag fick till och med några matnyttiga tips från det lilla samtalet.
Det hade börjat talas allt mer om det nya viruset i Italien men om det pratade vi inte. Det var ju i Italien, inte i Frankrike. Jag var värre allergisk än vanligt, eftersom jag dessförinnan varit rejält förkyld i över en månad, med hårt prövade luftrör som utgångsläge. Att tänka tanken att det skulle kunna röra sig om ett livsfarligt virus och inte allergi fanns inte på kartan, inte heller att jag skulle behöva ändra mina planer.
Stanna hemma från jobbet? För en täppt näsa och kraxig röst?
Inte en chans!
Skjuta på resan till Murviel och bli helt återställd först?
Bah! Löjligt!
10 mars reste jag tillbaka till Sverige igen genom ett Europa mer förändrat än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat koka ihop. Då hade de täta rapporterna om sjuka hemvändande alpresenärer nått oss och det knöt sig i magen på mig vid tanken på hur jag hade snörvlat mig söderut.
På loppis i St Genies innan hemfärd tidigt i mars 2020, började det kännas en smula nervöst...
När det gäller bestående förändringar i livsföringen, är det detta som är den tydligaste för mig; aldrig mer kommer jag att utsätta medresenärer eller arbetskamrater för risken att smittas av mig. Ingen förkylning kommer någonsin att äschas bort eller bagatelliseras igen. Inte så att jag gått och blivit hypokondrisk, bara till slut medveten om hur också en snorbuse på tvären i min snok skulle kunna innebära en potentiell fara för andra.
Nåväl. Nog om covid för den här gången. Trädgårdsguru Benjamin skickade bilder från murvelträdgården i lördags. Nu är den ansad, rensad och redo för njutning. Det upprullade pooltäcket skvallrar om work in progress där också och jag blir fånigt glad av att se alltihop.
Annat som ger glädje av mer nostalgiskt och längtande slag är alla facebookminnen från påskfirande i Murviel, som ploppar upp varje dag. Vänner och familj är samlade, solen skiner och vi premiärbadar. Lika självklart och för alltid som det känts genom åren med murvelhuset, lika overkligt känns nu en återgång till ett sådant läge igen.
Men läkarna runt årets påskbord har varit det bästa tänkbara sällskapet för en misströstande murvlare; vi kan faktiskt inte fortsätta leva våra liv så här i all oändlighet. Vi måste börja återgå i takt med att alltfler blir vaccinerade och/eller har tråcklat sig igenom några veckor i sällskap med det fruktade viruset.
Det är ingen utopi.
Det är en nödvändighet.
Igår morse snöade det.
Det är ju i sig egentligen ren och skär kränkning men jag var omgiven av prinsar och ville ändå inte vara någon annanstans.
Fräschingarna på ön låter meddela att de känner sig en smula avskurna från verkligheten. Två stycken persona non grata hasar bleksiktiga och håglösa fram mellan köket och vardagsrummet. Pestsmittade. Farliga. Inte en del av gemenskapen längre. Golvet är belamrat med vovvens leksaker, solen försöker bryta igenom de smutsiga fönsterglasen och sagda vovve gör sitt bästa för att hålla humöret uppe på oss. Hon gör det väldigt bra, måste jag säga. Hon är så vansinnigt söt med sina ekorrpigga ögon och röda päls att det är alldeles omöjligt att motstå hennes pockande och lockande.
Ska du inte resa dig från soffan snart?
Så är det ju dessutom vår. Det gick undan, till slut, även om det fortfarande är en aning för kallt för min smak. Men ut måste vi, både för hundens skull och för att få miljöombyte. Idag fick det bli en biltur till ännu ett nytt promenadställe. Tjörn är fullt av bra ställen att traska runt på och lite av den tappade energin återvänder i den lätt beslöjade, milda vårsolen.
Jag tog en lång, skön dusch imorse och smorde in mig med min parfymerade favoritlotion. Den brukar dofta fantastiskt och fylla hela badrummet med sina viffar men jag känner ingenting. Jag skulle kunna hälla över mig en hel parfymflaska utan att det skulle göra någon skillnad och det är så tråkigt. Den här gnällspiken som är jag är jag också jäkligt trött på. Jag vet inte riktigt vem hon är. Helt gnällfri var jag förstås inte pre-corona men det här är i en helt ny dimension.
Jag vill återgå till att gnälla över tidsbrist. Jag vill känna hetsen igen, känna att jag inte har all tid i världen, utan att jag måste passa på att fixa när det är helg, bli klar med saker i tid och känna lite lätt panik över att jag snart skall iväg. Till Murviel. Till Solna. Till Oslo. Det där med att fixa i sitt hem är trots allt beroende av att du med jämna mellanrum visar upp det och delar det med andra. Som att bädda iordning i gästrummet för att någon skall komma på besök och att stuva undan vardagsstöket för att gäster skall sitta vid ditt matbord och dela en måltid med dig. Ingenting av det där är nära förestående och jag saknar det så att det gör ont. Jag rycker på mina stela axlar åt dammråttorna i hörnen och bestämmer mig för att det kan vänta till en annan dag. Jag tillhör alltså inte skaran som ägnat pandemin åt att renovera och fixa hemma. Annars lär det vara en välkänd coronaeffekt, har jag hört.
Dock har corona faktiskt satt igång andra saker hos mig som är bra. Jag har rutat in min vardag ordentligt. Måndag, onsdag och fredag är det jobb som gäller. På tisdagar, torsdagar och helger lär jag mig franska. Jag prioriterar det framför att städa. En muntlig tenta är avklarad och på torsdag är det dags för första språkfärdighetstentan. Jag tror att jag är redo men nöter vidare ändå. Nu vill jag se till att lära mig. Disciplin, alltså. Liksom med min träning. Den har dock fått maka på sig under den senaste veckan men nu tror jag att jag skall kunna återuppta den utan att genast bli toktrött. Om några dagar hoppas jag att vi för vår del kan blåsa coronafaran över och återgå till ett någorlunda vanligt liv igen.
Syresätter oss ordentligt gör vi, iallafall!
Och då jädrar, då bär det av till Solna och mina älskade prinsar! Blir spännande att se hur de kommer överens med Stina!
Dyra kusin K taggade mig nyligen i ett inlägg på Facebook med hänvisning till en artikel om författaren Emma Hamberg i GP. I artikeln berättar Emma om hur hon förvånats över hur härligt det är att fylla 50 och upptäcka hur mycket friare livet blivit utan att någon berättat om just den aspekten av att kliva över tröskeln till livets andra halva. I artikeln förundras Emma över hur lite som skrivits om detta och som den författare hon är, tog hon naturligtvis tag i saken själv och skrev romanen Je m’appelle Agneta. Den skall jag alldeles bestämt läsa. Jag läser artikeln om Emma och inser att det decennium mellan 50 och 60 som jag i juni i år lägger bakom mig, har innehållit mycket av det som Emma storögt beskriver. Vad är det egentligen som händer med oss när vi passerar de 50? Så länge jag kan minnas, har jag för det mesta valt att fokusera på det som är bra. Många gånger har just det valet varit en mycket medveten strategi, också när livet i övrigt bråkat med mig och mina närmaste. 1998 var separationen från mina barns pappa ett faktum. Jag ser tillbaka på åren som följde som ett av mitt livs allra besvärligaste kriser. Det var en förfärligt jobbig tid och jag kämpade länge med att hitta ett sätt att förhålla mig till det som hände på ett någorlunda vettigt sätt. Livet då kändes så långt ifrån en romantisk komedi som man kan komma, men resultatet blev en storfamilj med bonusfru och två fina guddöttrar, mina barns halvsystrar. Också där känner jag igen mig i det Emma säger; barn kräver sansade, kloka vuxna. Jag kan också skriva under på känslan av att vilja agera vallhund, att ha alla runtomkring mig samlade och att alla skall må bra.
Jag är stolt och glad över vad vi med gemensamma krafter lyckades åstadkomma under de där åren som följde på separationen. Mycket har förstås hänt sedan dess men relationerna består, om än föränderliga, och det är fantastiskt fint.
En del av flocken samlad
Emma for som nybliven femtioåring till Provence som working guest på ett B&B och jag drog igång en kärleksaffär med murvelhuset och Frankrike. En helt ok 50-årskris, som min yngsta uttryckte saken.
Jag kan nu se tillbaka på ett decennium fyllt av förändringar. Några drivna av 50-åringens nyvunna frihet, andra av tuffa utmaningar, såväl privat som i mitt yrkesliv. Det har inte alltid varit lätt men jag har lyckats hålla näsan över vattenytan genom alltihop. Sjukdomar, kriser, hopplöst jobbläge innan jag landade i huset på ön och till sist två prinsar, som gör mig lycklig på ett sätt som är alldeles omöjligt att förklara. Ingen pandemi i världen kan ta udden av det! Och livet har en förmåga att gång på gång visa att det tuffar på, alldeles oavsett coronapandemier och andra prövningar. Vår lilla ulligan är pur glädje,
Soffpotatis…
Morgongos
Lördagshäng med blaska på padda
Terrassbus i snön, som nu är borta
och i år utökas familjen; prinsarna får kusintillskott och jag får uppleva ytterligare barnbarnslycka – hur fantastiskt är inte det! Dessutom kommer det en liten syssling i april. Till honom har jag stickat filt, tröja och mössa;
Filt i mjukaste kashmir och arrantröja i ull/silkeblandning
2021 artar sig, corona eller inte. Stort och smått, högt och lågt, pur lycka och djupaste avgrund. Ett decennium av mitt liv.
Första dagen i murvelhuset, mars 2012
Som att vara huvudpersonen i ett drama med mycket feelgood mellan varven. Men att jämföra med en romantisk komedi är kanske att ta i?
Det är mycket franska nu. Äntligen. Ändan är ur vagnen och det visar sig att jag förstått mig själv rätt. Två timmars duvning två dagar i veckan med innötning däremellan hjälper mig få fatt i mycket efterlängtad struktur med hjälp av alldeles ljuvlig grammatik. Det övergår mitt förstånd att inte alla älskar grammatik. Eller nej, det gör det ju inte; jag var språklärare alldeles för länge för att inte veta att en grammatisk förklaringsmodell måste introduceras med viss försiktighet, gärna ackompanjerat med en smula galenskap.
Min förebild i grammatikhimlen heter Sverker Brorström. Han undervisade på Stockholms universitet när jag läste engelska där i början av åttiotalet. Sverker älskade prepositioner, artiklar och eleganta idiom. Aldrig glömmer jag hans mycket livfulla berättelse om bröllopsresan till Venedig, som han vevade igång för att förklara för oss studenter att det finns undantag från regeln om att inte använda bestämd artikel tillsammans med ortsnamn. Som att Stockholm ibland kallas för The Venice of the North. Hans ögon lyste av entusiasm, kroppsspråket var hysteriskt roligt och inte en fiber i hans kropp var stilla när han fick tillfälle att berätta om någon grammatisk klurighet.
De galna exemplen lyser dock med sin frånvaro på Göteborgs universitets franskkurs. Det är en nybörjarkurs och ännu så länge inte särskilt krävande men vi marscherar raskt framåt, metodiskt och intensivt. Jag behöver ta det från början för att få med mig alla de små detaljer som ständigt ställer sig ivägen för min språkförståelse.
De partitiva artiklarna, till exempel!
Inte svårt alls, visar det sig, när jag får det förklarat för mig på ett sätt som jag förstår. Jag behöver veta att du är en sammandragning av de +le och att det används vid obestämd mängd av maskulina substantiv men att det inte gäller om det maskulina substantivet börjar på vokal. Annars sitter jag där och undrar vad skillnaden mellan du och de är och får tunghäfta istället. Knäppt kanske, men det är lika bra att jag göder grammatikbesten istället för att tro att jag lite elegant bara skall kunna apa efter och därmed bli slängd i franska. Så fungerar det inte för den här tanten. Språkhjärnan är nog för gammal för det.
Så var det detta inläggs rubrik och torsdagens aha-upplevelse; vet du? Hade du koll på att -f:et uttalas i singularis men inte när du hänger på ett plural-s? Öf och böff för ägget och oxen men ö och bö för äggen och oxarna? Jag är nästan säker på att fransmännen hittar på sådana orimliga uttal bara för att jävlas med oss utlänningar, så att de får behålla sitt vackra språk för sig själva!
Nåväl. Nog om detta. Jag har väldigt roligt iallafall och det är skönt att vara igång ordentligt. Dessutom är det gratis, bortsett från kurslitteraturen. Vad slutresultatet sedan blir står dock skrivet i stjärnorna; kanske är jag obildbar när det kommer till min kommunikativa franska?
Hursom, igår hade jag planerat för en fransk heldag. Det blev en timme. Fina Dingle har nämligen en osviklig förmåga att gång på gång kidnappa mitt intresse. Dingle får det. Dingle är viktigt.
Planen för gårdagen var annars att inte sticka näsan utanför dörren. Kylan släpper inte taget och gårdagsmorgonens 14 kalla minusgrader anser jag vara synnerligen omänskliga temperaturer; sådana som får mig att utbrista ”här kan ju ingen mänscha bo”! Men – imorgon hämtar vi Stina, så vi for iväg i uppvärmd bil till den relativt nyöppnade hund- och kattbutiken i Skärhamn och provianterade för hennes ankomst:
Det är inte gratis att ha hund, kan vi konstatera. Fast det visste vi ju redan. Vi for sedan vidare och plockade upp ännu en laddning garn till mig. Det går åt ohemula mängder. Den här gången skall jag fixa skojiga rävvantar till prinsarna, i futilt hopp om att de kanske tycker att de skulle kunna gå an att trä på sina fina små händer. De är inga fans av vantar, nämligen och det är ju inte så bra när minusgraderna blir tvåsiffriga. Så försöka får duga!
Work-in-progress - ögon, nos och öron skall på!
I hamnen i Skärhamn ligger isen trots det salta vattnet och det är alldeles stilla.
Vemodigt vackert och i stark kontrast till det myller av turister och båtfolk som samlas här om somrarna.
Det har inte varit ordentlig vinter i Sverige på 10 år, skriver blaskan. Fenomenet kallas visst Nordatlantiska oscillationen och har något med högtrycken och lågtrycken mellan Portugal och Island att göra. Framför allt innebär det att det blir kallare än vanligt… i Sverige. Fast jag behöver inte läsa AB för att veta att det var dretkallt för tio år sedan. 2011 var nämligen året då vi gjorde slut, vintern och jag. 2011 var året då jag inte kunde få nog av ”A Place in the Sun” på TV och då jag dammsög franska mäklarsidor efter lämpliga objekt. Och italienska och spanska och portugisiska diton. Det var också året då jag fyllde jämnt och vi hyrde ett mögligt hus med vidunderlig utsikt norr om Barcelona.
Under den resan satte min son bestämt ner foten och sa att i Spanien kan man inte ha ett hus. ⁃ De stänger affärerna och går och lägger sig, sedan syns inte en katt på hela dagen. Hopplösa. Sa han. Om spanjorerna. Vi strök därmed ett kraftigt streck över Spanien och fokuserade istället på Frankrike. Orättvist mot Spanien, kan man tycka, men vad gör man inte för sin son? Hur det gick sen har jag berättat om så många gånger, så det gör jag inte igen. Men. Och det är ett stort och viktigt men; hade inte 2021 lite otur när han tänkte? Hur skall vi annars förklara att vi nu drabbas av samma sorts vinter som då för tio år sedan, samtidigt som den franska dörren är stängd på obestämd tid? Himla korkat, om du frågar mig. Och ja, Åsa, vinterlandskap är vackra. På vykort och Instagram. Om vinterns förträfflighet kommer du iallafall aldrig att lyckas övertyga mig. Värmaren till bilen var satt på timer igår imorse. Jag åkte till Solna och här är galet mycket snö, mer än på Tjörn. Mina Icebugs fick följa med men det är tveksamt om jag frivilligt kommer att sätta min snövrånga fot utanför dörren. Men här finns prinsarna och vad gör man inte för prinsar; för deras skull kanske man till och med dristar sig ut i vintern, om det skulle visa sig vara påkallat? Tillsvidare nöjer jag mig dock med att titta på fina prinsar i snö på bild. Jag tog naturligtvis inte bilderna; det gjorde deras mamma. Jag har ju inte dristat mig ut ännu. Som sagt.
Julafton har just övergått i juldag och jag försöker gömma paddans sken under täcket för att inte störa L, som redan hunnit sova en stund. Det är tidiga morgnar som gäller i Solna och även om de är det mysigaste som finns, så måste jag tillstå att jag också blir trött. Imorse gick reveljen 04.30. Det är tidigt. Jättetidigt. Men det var just imorse också ren magi; midvinternatt utanför fortfarande och länge till, gnistrande vit frost under gatlyktorna efter att kallare väder till slut dragit in, dämpad julmusik på Spotify och bara Bertil och jag.
Resten av huset var stilla. Vi åt saffranspannkakor i den gemenskap som är bara min och Bertils och som är så alldeles väldigt speciell. Så kom Bror och resten av huset och julaftonen snurrade igång.
Poppis diskoficklampa i ett av paketen…
Det är en väldigt annorlunda jul i år. Förutsättningarna är sannerligen inte de bästa och ändå lyckas den bli innerlig, viktig, betydelsefull. Jag har varit med om det några gånger förut, att den jul jag inte kunde hoppas skulle bli särskilt lätt att få till, visar sig bli en av de allra mest minnesvärda. Den får den betydelse den är tänkt att ha. Den om familjen och de nära vännerna. Om vikten av att hålla i varandra och hålla om. Att vi tar oss igenom kriser bättre i gemenskap. Det har varit ett tungt år på så många sätt och tuffare för att vi alla drabbats, om än i olika hög grad. Det blir hopplösare när ingen annan dansar sorglös runt och visar att det finns hopp om en lättare tillvaro. Deppigt blir det, rentav. Men de senaste dagarna har bjudit på nyheter av det trevligare slaget. Tre små valpar föddes på fjärde advent och en av dem blir vår om ett par månader.
Stina!
Det är hur fint som helst att se fram emot. Andra glada nyheter att se fram emot under 2021 fick jag idag och försiktigt dristar jag mig till att hoppas att det kommer att bli ett bättre år på andra sidan 31 december. I den välkända mix av alla sorters motstridiga känslor som tuffa tider bjuder på, får jag för en stund vara så sprittande glad att jag måste studsa där jag står. Och förundras över att oro, ilska, sorg och obändig glädje klarar av att samexistera på en och samma dag.
Johanna har skjutsats till ännu ett nattpass hos covidpatienterna. Vi spelade julmusik i bilen och förde allvarsamma samtal när försiktiga snöflingor i tilltagande mängd började dansa framför bilens strålkastare.
Nu har det slutat snöa och jag drar täcket runt mig och tänker på alla dem som Johanna och hennes kolleger tar hand om på sjukhuset inatt. Likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder är jag förstås mäkta stolt över barnet som måste jobba på själva julafton. Mitt barn räddar liv medan jag vilar tryggt i min säng.
Murvielklotter 