Vi har packat ihop båda våningsplanen så långt det är möjligt och har kommit en bra bit på väg med källare och garage. Vi röjer det sista där imorgon, sedan är vi redo för flyttgänget som kommer på tisdag.

På vinden har vi i princip inte varit sedan flyttlasset gick från Blåsut för sju år sedan men dit hade heller inte särskilt mycket burits upp. Några kassar CD-skivor gicks igenom, men av alla dem har bara fem sparats.

Precis som vid våra tidigare flyttar, går det flera lass till återvinning och loppis och jag förundras över hur det är möjligt att samla på sig så mycket. Då har vi ändå röjt flera gånger, i takt med att huset renoverats rum för rum.
Jag kan trots allt konstatera att detta så här långt varit vår smidigaste flytt hittills. Vi har i princip inte haft några helt oöverskådliga kaoshörnor att hantera, eftersom vi i princip har haft koll på vad vi sparat och varför. Det som får följa med nu är noga utvalt. Ytterst få möbler får följa med och det som inte ratas har antingen en egen historia, som behöver få fortsätta att vara en del av oss, eller så tycker vi helt enkelt att de fortfarande är jättefina. Som den knarriga laminostolen som L: s pappa fick redan på 50-talet.

Snyggare patina än vad den har får du leta efter!

Eller Anna-Stinas två skåp; egentligen inte alls den stil jag är ute efter i radhuset i Tjuvkil, men de är fina och jag tror att svärmor ler i sin himmel över att de tas omhand.

Glasskåpet med de tunna, tunna benen skall få husera mina garner och bo i vårt sovrum. Varje morgon i Tjuvkil skall det vara det första jag ser. Fast det dröjer förstås, så skåpen får mellan­landa i Ulebergshamn, dit vi tar vårt pick och pack redan nästa vecka.

Det blir dock inte många dagar i Ulebergshamn innan jag först åker på turné i två omgångar, för att sedan ramla ner i Murviel om knappa tre veckor.

Där skall vi pusta ut och skapa fransk vardag för ett tag. Jag skall jobba, förstås, men framför allt skall vi njuta av septembersommar och ge oss iväg på små utflykter tillsammans med stackars lilla Stina, som börjar bli en smula otålig över att hon får leka så lite med oss. Det får bli ändring på det, helt enkelt.

Och hur har jag det med flyttångesten? Jo tack, den har ingen fram­trädande plats längre. Överallt står nu flyttkartonger och över golven dansar dammet som virvlats upp när allt flyttats runt. Det är helt enkelt inte mysigt här längre och jag vill till slut bara härifrån.

Det är inte bara minnen av mitt egna liv som dyker upp i gömmorna som nu gås igenom. Kärleksbrev(ha ha!) jag fått, sista aulauppsatsen jag skrev en majdag i Bregårdsskolans aula, där svensklärare Bengt kommenterat med att det jag skrivit var poesi (jorå, han gillade det mesta jag skrev), hittade jag bland barnens teckningar och hundratals foton, som jag glömt bort. Ytterst lite av det har jag kastat. De har fått ligga där och vänta på att bli återupptäckta i hur många år som helst. Det märks dock att de redan sorterats och bedömts ha ett värde.

Artonåriga jag kliver fram, och hon som var 35. Hon känns ändå ganska lycklig. Och älskad. Omhuldad, sedd och respekterad. Jag ler och lägger tillbaka allt i de prydliga lådor sakerna redan låg i.

Förrådet är nu nästan tömt och i hallen utanför tornar staplar av flyttkartonger och förvaringsboxar upp sig. Jag bestämmer mig för att det får vara nog för idag och tar mig upp från källaren. I vardagsrummet sitter L med en stor trälåda i knäet.

I den hittar han sin mammas första körkort och sin mormors folkskolebetyg från 1898! Tanken svindlar. Så bläddrar han vidare bland gulnade ark och hittar sin mosters dödsannons från 1936. Då var svärmor tio år och den döda systern 25.

Tuberkulos.
En liten runa får henne att kliva fram som en ung kvinna med många vänner. Hennes sjukdom och död påverkade min svärmor starkt. Systern, som var 15 år äldre än henne, betydde mycket för barnet Anna-Stina. Jag förundras igen över att de där små gulnade tidningsklippen över­levt inte bara en, utan mängder med flyttar och vemodet griper tag igen.

Bilder på andra, sedan länge döda släktingar fladdrar förbi. Många av dem minns jag, andra har jag aldrig träffat. Vad finns kvar av dem? De gör sig åtminstone påminda när de kryper upp ur gömmorna och för en kort stund får liv igen. Allt stillnar för en stund.

När lådan med foton och papper, som jag fått med mig från rensningen av min egen mammas lägenhet förra året, ramlar en avriven bit brunt kuvert ut. Min mammas handstil griper tag i mig och tiden stannar helt. Den sorglösa artonåringen släpper det sorglösa. Hon -jag- hade bara ett år tidigare förlorat sin pappa. Texten på den bruna lilla lappen har mamma skrivit av från pappas dödsattest.

Men artonåringen som var jag VAR lycklig. Efter fem år i skuggan av cancer var jag trots allt lättad och äntligen ung på det där be­kymmerslösa sättet som en tonåring av någon underlig anledning förväntas vara. Och det var mycket tonår som behövde tas igen.

Evigheter sedan, alltihop, och ändå plötsligt så nära.

Fyra nätter återstår på Vrakvägen, sedan går första etappen av vår utdragna flytt. Kommer vi att plocka fram alla de här minnena igen eller får de stanna kvar i sina lådor tills vi flyttar nästa gång? Jag gissar att de raskt kommer att knuffas längst bak i minnesbanken igen men det var fint av dem att hälsa på för en stund.

Jag tror att det är dags för ett sista bad under” stjärnhimlen” i vårt fantastiska badrum;

Jag är dammig efter timmarna i förrådet, och badrummet är nu det enda stället i hela huset som är fritt från flyttkartonger.
Och minnen.

Det blir skönt.