Det dök upp ett facebookminne från 21 november 2011 häromdagen. Då hade vi precis skrivit på vårt compromis de vente och vår köpemäklare Eva skickade en bild på utsikten genom hallfönstret på övervåningen i murvelhuset.

Lite suddigt men med så mycket längtan…

Jag var pirrande lycklig och nagelbitande nervös över detta vårt tämligen spontana infall och jag minns hur jag såg mig omkring i huset vi just sålt och som vi snart skulle lämna. Jag hade haft det bra där också och små anfall av vemod försökte bryta igenom murvellyckan utan att lyckas med det särskilt långa stunder i taget. Epoken familjeliv i ältahuset var så gott som över i alla fall och tankarna på att hitta ett annat viste att samla familjen i hade funnits där ett tag

Det har blivit många bilder på utsikter från murvelfönster sedan den där novemberdagen för åtta år sedan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte kunde jag då föreställa mig riktigt hur viktigt huset skulle bli för mig – för oss – lika lite som jag då visste hur mycket oro och bekymmer som också väntade familjen. För det har också varit tuffa år. År som har tärt, splittrat men också svetsat samman. Ibland när jag tittar tillbaka förundras jag över hur mycket en faktiskt klarar av att bära. Samtidigt inser jag att det är så viktigt att det finns någonstans där en kan släppa taget och tankarna på det som gnager, skaver och oroar.

Vårt murvelhus.

Vår bedagade skönhet av sten har burit mig igenom allt det som prövat vår familj det senaste knappa decenniet. Där finns en vardag av ett helt annat slag, inte utan måsten det heller, men med måsten av det handgripliga slaget. Resultaten är synliga, synnerligen lätta att vila ögonen på, trots ett och annat misslyckat projekt och havererade planer. Hantverkare kommer inte alltid när de säger att de skall komma, arbeten drar ut på tiden eller blir ibland inte ens slutförda.

När en ovanligt regnig vår försenade stensättningen innanför grinden…

Frustrationen når ibland farligt höga nivåer men det är ohyggligt mycket lättare att till slut rycka på axlarna åt ofärdiga arbeten och inte helt pålitliga hantverkare än åt sådant som hotar hela ens tillvaro. För vem behöver egentligen bry sig så mycket om luckor som inte blir målade eller dörrar som aldrig tycks komma på plats? Världsliga saker, vill jag lova.

Nu är det som sagt november. Mörkt, grått, trist. Tidigt iväg, sent hem och alldeles för få stillsamma dagar på ön.

Så vad göra?

Att omge sig med prinsar hjälper! Vackre storprinsen hämtades därför för traditionellt hösthäng på ön förra helgen,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och om en dryg vecka är det dags för adventsmys hos prinsarna i Solna. Då skall också lillprinsen firas; två år redan och så ljuvlig att det riktigt knyter sig i mig!

Så planeras det för nyårsfirande i Murviel och i biblioteket på ön fylls murvelhörnet med prylar som skall få följa med ner. Där står provburkar med färg till skåpsdörrarna i köket, rengöringsmedel med mjölksyra från vassle, som enligt uppgift skall kunna råda bot på både kalkavlagringar och rost,

keramikmuggar från Milla keramik, som jag specialbeställde i våras och som levererades härom veckan,

och lite annat oumbärligt småkrafs som brukar få följa med i resväskorna.

De där förberedelserna hjälper mig att ta udden av mitt klimatspunk. Jag puttrar runt och placerar i tanken Millas muggar väl synliga på hyllan ovanför buffén i köket, fantiserar om hur jag iklädd mina meryl-brallor stryker brädor vackert gröna,

och hur klinkergolven i badrummen äntligen blir glänsande rena med vasslerengöringen jag släpat med mig.

Sedan är det inte säkert att jag vare sig målar eller fejar så särskilt mycket när jag väl är där. Jag kanske bara hinner umgås, äta lunch utomhus i Meze eller Bouzigues eller sitta med ansiktet vänt mot vintersolen hemmavid.

Det gör inget isåfall. Det blir fler tillfällen. Det är det som är det fina med murvelhuset.