Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Kategoriarkiv: Om dagsläget

När en bloggläsare får tankarna att rymma åt alla möjliga håll…

14 onsdag Feb 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

liv utan hängslen och livrem, utvärdering

Idag dök ett äldre blogginlägg upp på min radar när en av mina nyare bloggläsare tröskat sig fram till augusti 2015 på sin promenad genom mina bloggår. Jag minns den plötsliga insikten som drabbade mig, just den där augustidagen, när jag ensam i det ledsna huset på ön förstod vilka konsekvenser mitt senaste hugskott – jo, mitt hugskott, inte L:s! – skulle få. Ett aldrig så litet fladder av panikkänsla inombords över att inom en väldigt snar framtid inte längre ha någon stockholmsadress;

att inte längre bara kunna kvista över till lilla B eller få spontanbesök på sjätte våningen

och att huset längst ut på ön ändå var väldigt långt bort från det som dittills varit mitt vardagsliv.

Då flagade den ljusblå fasadfärgen på det lilla huset,

som skrek efter omsorg och uppkavlade renoveringsärmar.

Allt, precis allt, kändes antingen bara trött eller i behov av omedelbar och genomgripande åtgärd.

Tankarna om att tilltaget skulle leda oss tillbaka till Stockholm sedan ett renoverat tjörnhus sålts, och att jag skulle lyckas med planen att få till ett friare arbetsliv, har sedan dess hunnit ändra skepnad många gånger. Vi är nu, två och ett halvt år senare, fortfarande kvar på ön.

Varför då, undrar du kanske?

För att huset efter renoveringarna blev så fint och härligt att jag återförälskade mig i det?

Joråvars, det är absolut en faktor.

Att höststormar, regn på tvären, saltkladd på fönstren, och ett hav som ständigt ändrar skepnad inte skrämt bort mig utan istället skänker ett märkligt lugn, är en annan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dingle, som gett mig tillbaka tron på att det går att skapa bra förutsättningar för lärande och trygghet för de elever som ger oss förtroendet att ta hand om deras utbildning, har överraskat mig på fler plan än ett. Lilla Dingle, en oansenlig plats invid E6:an norr om Uddevalla,

Fint fat med dingleskörd

är trygga fötter stadigt placerade i myllan, kärv hjärtlighet och oförställt engagemang, långt borta från nakna kejsare och självutnämnda experter. Det är befriande.

Men jag är noga med att hålla i min egen taktpinne. Jag bestämmer när och hur mycket jag behöver vara mormor till B1 och B2

och jag murvlar mig i en omfattning som åtminstone nästan räcker till. Siktet är fortfarande inställt på att jag skall kunna murvla ännu mer. Jag ser det vid en betydligt mindre fjärran horisont än för tre år sedan, då jag satt fast i ett jobb som slukade all min energi utan att jag riktigt såg hur jag skulle kunna ta mig ur det.

Och ändå; många ljusglimtar fanns det…

Fast ur det tog jag mig, lika plötsligt som för mig själv överraskande. Jag fick nog. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över, energin återvände och jag sa upp mig utan att ha något annat på lut. Det ordnar sig, intalade jag sturskt mig själv, och planerna för en ny tillvaro tog form. Ingen och ingenting skulle någonsin kunna tvinga mig att avbryta en redan kort semester igen mot min vilja.

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Jag skulle ta kommando över min tillvaro och skriva helt nya kapitel i mitt jobbliv.

Det har gått över förväntan.

Ingen autostrada, men jag har kontroll. Mitt sammanhang är tryggt för att jag inte längre förser mig med både hängslen och livrem, utan vågar mig ut utan att alltid veta.

Och just detta, att våga släppa taget, får det ena att leda till det andra och jag får fatt i möjligheter jag tidigare inte hade förmått se, fartblind som jag var.

Huset på ön är färdigrenoverat. Lugnet har lägrat sig och byggdammet lagt sig. En lätt ansträngd plånbok skall få återhämta sig och i Murviel skall vi njuta av det vi har och inte rusa vidare med mera puts för snabbt. När saker tillrättaläggs behöver det stökas till för att kännas som hemma igen, det har huset på ön lärt oss. Alltför ivriga renoveringar riskerar att putsa bort personligheten.

Det vilar en skönhet i det mindre perfekta, floskelfunderar jag. Vår vilda murvelträdgård är vacker just för att den inte är för tillrättalagd. Alla de barnsäkra staketen förtar lite av det, men det är bättre för mormorsnerverna. Jag lägger nu band på min otålighet och ber att få återkomma om ett år eller två med en utvärdering om hur det gått med den saken. Att bara vara och njuta vardagslunk; kan det vara jag?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Blixthalka, mörker och vintersulor i grevens tid

16 torsdag Nov 2017

Posted by murvielklotter in Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

dalslandsvägar, dubbdäck, höstmörker, Pilane, växlande väderlek, Volvo

I morse fick min tappra vita springare vintersulorna på och vi for på turné genom dalsländska skogar i ett minst sagt varierande väder.

Blev stående en stund efter att några rådjurskompisar traskat över vägen..

Den arma springarn får jobba hårt med många och långa resor.

11.386 mil har voituren tillryggalagt under de dryga två år som gått sedan hen rullade ut från bilhandlaren i Nacka. Alldeles ny och skinande blank och med bara några meter på mätaren.

Mer än 5500 mil om året har hen rullat. Problemfritt, bekvämt, med en imponerande lastkapacitet och så tryggt som det någonsin kan vara i en bil ute på vägarna med landskap av högst varierande slag susande förbi utanför sidorutorna. Den vita tar mig fram och tillbaka till arbetsplatser på egentligen för långt avstånd för att vara alldeles idealiskt. Lika självklart fraktas jag, familjemedlemmar, platta paket från känt möbelvaruhus och jyckar kors och tvärs i både Sverige och i Europa.

Och som sagt, i alla upptänkliga sorts väglag.

Idag, med alldeles nypåslagna vinterdäck, fick vi prova på alla varianter, Springarn och jag.

Sol och 8 plusgrader.

-1 och svarthalka.

Regn och dimma.

Snöblandat slask.

Och mörker. Detta kompakta, vedervärdiga mörker.

Nej, jag fotograferar inte i farten…

Och nu, tillbaka på ön, kastar havsvindarna saltstänkt regn mot rutor som rister av ansträngningen att hålla emot. Fast bara en kort stund. Vinden mojnar lika snabbt som den friskar i.

Jag fattar ingenting.

Aprilväder i november, fast utan ljuset.

Om jag är på det humöret, kan jag möjligen drista mig till att tycka att det är fascinerande med sådant ombytligt väder. Fast idag, trots en lyckad dag på jobbet, är jag inte på just ett sådant humör. Jag tycker att det är vidrigt.

Vidrigt att bli bländad av mötande lyktor i redan hopplöst dålig sikt (och då vill jag ändå berätta att också torkarbladen är bytta). Vidrigt att känna gruset bakom ögonlocken av ansträngning och lika vidrigt att tvingas svänga in på macken för att köpa kaffe och spolarvätska – kaffe till mig, spolarvätska till Springarn. Och vidrigt att höra rapporter om tre olyckor vid just Dinglemotet på E6:an på trafikradion, trots att jag inte drabbas själv av det just idag. Men de där ständiga påminnelserna om hur sårbart det är, hur det lika gärna hade kunnat vara jag eller – hemska tanke! – någon av mina allra mest älskade; de får mig att vilja fly snabbt som attan.

Söderut. Till Murviel, förstås, vart annars?

Nya fönster mot murvielsk sol

Till ett klimat bättre lämpat för mänskligt liv, till solen och till de långa skuggorna i höstträdgården.

Jag blir påmind om både behagligare temperaturer och långa skuggor med jämna mellanrum, när nyheter om hur arbetet på murvelägorna fortskrider plingar till i min telefon.

Men det är svårt att boka datum för nästa färd just nu. Det är för mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Så jag biter ihop, kör ner hakan i polokragar av ull och drar några svavelosande litanior över mina korkade förfäder, som valde att bosätta sig på en plats som är så ogästvänlig en så stor del av året.

Fast åkejrå; för bara några dagar sedan bjöds vi på det här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I formidabelt sällskap, dessutom.

Lite småhärligt ändå, det får erkännas.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

#metoo

19 torsdag Okt 2017

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

metoo

Okej, dags även för mig att dela med mig. Men jag gör det här, på bloggen, där jag annars mest delar med mig av trevligheter. Jag har dragit på det men nu går det inte längre. Nu måste jag skriva. Den ena redogörelsen efter den andra har fladdrat förbi på Facebook och Instagram. Jag blir så beklämd av att se allt det i skrift som jag egentligen redan känner till men väljer att varje gång förtränga, efter att jag frustat av helig ilska en kort stund.

En kort stund, just, annars finns risken att jag förtärs. För det handlar om mina medsystrar, mina vänner, kolleger, mina förmödrar, mina döttrar, deras vänner, min son och hans kvinnliga vänner och det handlar om mig. Och även om kränkningarna tar sig olika uttryck, så utgår de ALLA utifrån strukturer där det är ok att inte lyssna på, att objektifiera och nedvärdera kvinnor.

Jag menar, när snälla, omtänksamma, mig närstående män genom åren på olika sätt beskrivit typiska kvinnliga drag som svaga, mindre eftersträvansvärda, då är det något som på bred front är tokigt. När att köra bil, spela fotboll, låta, se ut som en kärring är sämre än att göra det som en gubbstrutt, då är det något som är genomruttet. Eller att beskrivas som bitchig och med ”byxorna på” när en är bestämd, alternativt att jag har mina ”knickers in a twist” när jag inte ger mig, ja, vad skall en då säga?

Oskyldigt och inget att hänga upp sig på? Överkänsligt och humorbefriat att reagera?

Eller lägger jag energi på onödiga saker när jag blir arg och frustrerad över att jag i Frankrike inte får vara bara jag, utan att jag bara är någon i förhållande till en man – en far, en make eller en frånskild dito?

Om vi inte protesterar och lägger krut där, hur skall vi då komma åt pudelns själva kärna? Språket bär strukturerna och kulturen som rättfärdigar betydligt allvarligare kränkningar än de ovan beskrivna. Och självklart har också jag råkat ut för värre.

Femton år gammal dras jag in i en buske i en folkpark av en pojke jag dansat två danser med. Vad han har för planer råder det ingen tvekan om. Jag flyr.

Under en skolresa med gymnasiet till Rom låter jag mig avbildas av en gatukarikatör. Jag avbildas som en bystig blondin i bikini som springer gatlopp med ett koppel av dreglande män bakom mig. Jag sliter med blossande röda kinder bilden i stycken men mina vänner skrattar och tycker jag är fånig. De ser det som att jag fått en komplimang. Jag känner mig bara billig.

Eller den när jag många år senare är på en representationsmiddag med det företag jag då arbetade för i London och jag som enda kvinna vid bordet tvingas lyssna på grova, grabbiga hö-hö-skämt utan att någon tar notis om att jag överhuvudtaget inte deltar. Livligt övergår de sedan till att beskriva sina fruars bakdelar och hur det är alldeles omöjligt för dem att gå bakom sagda fruar upp för en trappa utan att nypa dem i deras ädlare delar. Och vi pratar om välutbildade, vanligtvis kloka män, som jag respekterar i min arbetsvardag men som med några glas vin innanför västen fullständigt tappar all tillförskansad social fernissa. För att de kan. För att de är en del av den struktur som ger dem rätt att bete sig just så utan att någon reagerar. Jag sa ingenting. Det gjorde inte heller någon av männen runt bordet, även om jag växlade menande, något förfärade blickar med en av dem.

Denna sist beskrivna episod är kanske den som tydligast fick mig, då i fyrtioårsåldern, att inse hur olika våra villkor som män och kvinnor i arbetslivet är. Allt tydligare, dessutom, ju högre upp i hierarkin vi klättrar. Det är ensamt på toppen, utan ryggdunk, utan omklädningsrumssnacket, utan svettiga gemensamma bastubad och gemensam rygghållning. Om du är kvinna, med andra ord.

Jag har slutat hålla käften när hö-höandet tar fart. Det har legat mig i fatet mer än en gång. Men det finns inget alternativ, även om det tvingades innebära att jag klev bort från beroendeställningen, flyttade på mig och blev min egen.

Det visste jag inte då, men det blev bra.

Jag tar ingen skit. Den gör sig påmind ändå men då bemöter jag den.

Förutsättningen är att jag inte längre har tre barn att försörja och ta hand om. Jag kan hantera perioder med lägre inkomst. För låt oss inte hymla; den frihet jag nu tar mig är inte gratis. Alltså är det inte ett självklart val för var och en av oss att göra, oavsett i vilket skede av livet vi befinner oss. Därför väljer jag att ansluta mig till ”metoo”-kampanjen. Vi har ett ansvar att ryta ifrån och att hålla varandra om ryggen. Precis som stora, viktiga män i staten alltid gjort.

Over and out.

 

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

När bloggarn leker litteraturkritiker långt från bokmässan

30 lördag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Läsning, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Bokmässan, demonstrationen i Göteborg, Elena Ferrante, feminism när den är som bäst, Jan Guillou, nostalgi och tillfälligheter

Jag är inte på bokmässan. Jag är både för trött denna lördag och för bekväm – eller för feg(?) – för att ge mig in i det som visade sig bli minst sagt turbulent.

Jag känner mig futtig men samtidigt tacksam för det engagemang jag såg där jag blev sittande framför min skärm vid köksbordet på ön, zappande fram och tillbaka mellan de nyhetssändningar som sände direkt… Lättnaden när demonstrationen inte kom vidare och de patetiska nassarna istället fick gå mot ett monumentalt och nesligt nederlag gick att ta på. Nöjd blev jag också över att mycket liten nyhetsbevakning av manifestationen, som fick genomföras på bakgatan där tåget stoppades, skedde; att det  istället var motdemonstrationerna som fick uppmärksamhet. Vi är fler än dem, oavsett om vi följer det från köksbordet eller vågar oss ut för att bjuda direkt motstånd.

Men det har kastats sten, situationen har stundtals varit riktigt farlig. Septembers sista ljuvligt vackra lördag har tillåtits domineras av demonstranter istället för flanörer med säsongens sista smältande glass i händerna. Det kan ingen av oss vara nöjd med.

Men det här inlägget var tänkt att handla om litteratur, om böcker jag läst. Jag har gått och tänkt på det i några dagar och jag behöver få det ur mig, så jag lämnar Göteborg och dagens tumult här. Det blir ett något tvärt och abrupt kast där jag möjligen, om jag anstränger mig, kan hävda att den gemensamma nämnaren mellan inläggets båda delar är bokmässan. Eller det faktum att en av författarna till böckerna jag läst, comme d’habitude, befinner sig på just sagda mässa. Hursom – dags för det egentliga innehållet i dagens inlägg, om än med en något omständlig inledning. Jag lyssnar på denna version av Sound of Silence under tiden, för att påminna mig om vikten av att inte hålla käften, även om det så bara sker på en liten blogg.

Jag har läst ett antal böcker under de senaste åren som berört och stannat hos mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag vet inte om tanten börjar bli gammal och blir nostalgiskt anstruken så fort litteraturen jag läser berör min egen tid, min uppväxt eller en tid då betydelsefulla förfäder lämnat avtryck som fascinerar. Hursomhelst, så får de här böckerna på något mystiskt sätt en massa irrande pusselbitar att falla på plats i mitt eget liv. Vore jag mer andligt lagd eller trodde på ödet, partiklar i luften eller något annat mystiskt och förnuftsmässigt oförklarligt, så skulle jag kanske tro att att något styrt mig i mina val.

Men jag är realist. Vinnlägger mig om att resonera förnuftigt och bygga mina antaganden på sådant som går att leda i bevis. Fast det är lite kittlande att tänka att den där röda tråden som plötsligt blivit så tydlig handlar mer om alla dem som gått före än om mig själv.

Så vad är det då för böcker? Vilka är författarna som hjälpt mig att bättre förstå mig själv, mina val och mina nära? Håll i hatten, för de är två sinsemellan vitt skilda skriftställare som producerat varsin romansvit; den ena fyra fantastiska historier om två väninnor i Neapel, den andre hittills sju böcker om det stora århundradet. Den ena tydligt feminist, den andre betydligt mera butch, både i sin framtoning och i sitt sätt att berätta. Elena Ferrante och Jan Guillou. Sida vid sida i travar på mina sängbord de senaste åren.

Ferrante golvar mig med sin subtila men galet effektiva uppgörelse med manliga strukturer i såväl arbetarnas Neapel som i den akademiska värld huvudpersonen som vuxen blir en del av. Jag blir rent av förfärad över hur hög igenkänningsfaktorn är, trots att min uppväxt på de allra flesta sätt skiljer sig markant från det brutala Neapel som beskrivs i böckerna. Men i min familj fanns inga akademiker. Jag blev den första och ingen har som Ferrante kunnat sätta fingret på det utanförskap jag kände som nykläckt akademiker på Stockholms universitet, omgiven som jag var av alla andra världsvana akademikerbarn. Eller de verkade iallafall vara världsvana hela bunten. Hennes beskrivning av kampen för att passa in, säga rätt saker, verka intellektuell kunde ha varit min. Det tog mig lång tid att bli trygg och självsäker med den jag valt att bli. Jag tog långa kliv bort från en bakgrund som jag ändå, till sist, inser att jag är oerhört stolt över.

Mina starka, envisa kämpande förfäder.

Farfar Johan till höger

Här blir det dags för Herr Guillou. Med hjälp av honom har jag förstått mer om min farfar rallaren som for till Norge vid förra sekelskiftet för att bygga järnväg på Hardangervidda. Där uppe på fjället mitt i Telemark utspelar sig också stora delar av den första delen i sagda romansvit; den om brobyggaren Lauritz. Den boken var som att läsa min farfars historia, inte bara för att platserna var så välbekanta. I boken figurerar en förman som kallas Johan Svenske. Farfar hette Johan, lär enligt uppgift haft hög arbetsmoral och befann sig i just Telemark samtidigt som denna första del utspelar sig. Säkert bara en tillfällighet men tanken hann svindla många gånger.

Samtidigt som bröderna Lauritzen tog plats på nattygsborden, valde jag att flytta västerut och fick mitt första hyrrektorsuppdrag i Munkedal, alldeles nära den lilla stuga där farfar föddes och växte upp. Där finns en gammal museijärnväg bevarad och jag kan naturligtvis inte låta bli att fundera över om farfar rallaren som liten fascinerat betraktade tågen som rullade in på Munkedals station.

De övriga böckerna om diplomingenjörerna Lauritzen och deras ättlingar har jag liksom läst av bara farten. Det norska har funnits med. Plötsligt bjuds det på pjolter, det firas jul med norska förtecken och i vokabulären smyger sig välbekanta norska uttryck in. Jag rycks med, blir en del av berättelsen och känner mig förunderligt i kontakt med min egen familjehistoria.

Så Ferrante igen. Sista delen om ett förlorat barn. Huvudpersonen åker till Montpellier inte en gång utan flera, vurmar för det franska och kämpar med det vackra språket. Just denna stad har de båda författarna gemensamt; också Guillous huvudperson  reser till Montpellier. Också han vurmar för det franska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir Ferrantes Lenù. Känner långt in under mitt egna skinn vad Ferrante så drabbande beskriver att huvudpersonen känner. Jag vänder det sista bladet andaktsfullt och en aning sorgset. Våra vägar skiljs nu. Jag är lite läsningsmatt och vilsen, för vad skall jag läsa nu som skall förmå hålla mig i samma grepp som de båda författarna Ferrante och Guillou? Väsensskilda på alla sätt, men med det gemensamt att de förmår berätta episkt om familj, uppväxt, grubblerier, katastrofer och lyckliga stunder tills jag omtumlad sitter med den utlästa boken i handen, stirrande tomt framför mig.

Men nittonhundratalet är inte slut än. Skynda dig, bäste Herr Guillou, att rulla ut sjuttiotalet framför mina läsglasögon! Jag är motvilligt men ändå abstinent!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Ekvilibrium idag

22 fredag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 5 kommentarer

Etiketter

apéro, bignone, kvällstankar, vänner

Med jämna mellanrum blir jag påmind om vilken bild av mig själv och min verklighet som jag förmedlar när jag klottrar. Att jag oftast skriver utifrån ett jagperspektiv, till exempel. Som om det bara fanns ett jag och som om alla andra runtomkring mig var högst perifera. Så är det förstås inte.

Men familjen har inte bett om offentlighet och inte vännerna heller. Jag har för vana att – som oftast – fråga om bilder är ok. Om de vill figurera i bloggen överhuvudtaget. Oftast har de ingenting emot det men ibland får jag ett bestämt nej. Och därför, när jag, återigen alltsomoftast, sitter på kammaren och klottrar, så finns de inte där och kan bekräfta att det är ok att omnämnas bland mitt klotter. Nattuggla som jag är, kryper sig lusten att formulera tankar på när timmen redan hunnit bli för sen för att lyfta luren och fråga. Sådana gånger får det bli jag, mig och mina tankar. Egocentrerat så det förslår.

Men i min omedelbara närhet finns en oerhört älskad familj, nära vänner och ovanpå det en kanske något mer perifer men ändå betydelsefull bekantskapskrets. De är viktigare än både murvelträdgårdar, skönt poolliv och vyer över västkustskt hav. Många träffar jag alldeles för sällan, andra finns nära till hands i till exempel Murviel. De senare gör tillvaron i vår lilla franska by alldeles unik. Nyfunna, nära, alldeles väldigt värdefulla vänner och bekantskaper är de.

När vi ses över en apéro eller i något annat av alla sociala sammanhang som vi blivit en del av här, kan det räcka med en hint om att det bakom den något glättiga bloggfasaden finns något annat, betydligt svårare och tyngre, för att samtalet skall ta en helt annan riktning. Vi är såpass till åren, vi som träffats i Languedoc, att det finns både lyckliga stunder och sådant med mer svärta att dela med varandra. Vi behöver inte ens säga så mycket. Vi förstår varandra ändå.

Beslutet att skaffa sig ett franskt viste visar sig mer än en gång grunda sig i insikten att lever, det gör vi bara en gång. Om en inte tror på reinkarnation, förstås. Oavsett, gäller det att fånga de möjligheter som presenterar sig. Murviel är en sådan möjlighet. Plötsligt fanns det bara där, huset, trädgården, den mosaikbeklädda poolen; ett litet hörn av paradiset.

Bignonen blommar igen…

Jag vill dela det med många, både direkt och indirekt. Har mitt klotter inspirerat någon att våga språnget, är jag glad. Annars är jag nöjd över det faktum att klottret erbjuder en möjlighet för mig att sortera de lyckliga tankar som alltid (nästan) går sida vid sida med de mer svårhanterliga.

Idag är jag lycklig.

Idag har jag simmat 100 längder i VÅR (inte min!) nio meter långa bassäng.

Idag har jag varit på apéro hos D’Oc d’Or och sippat rosé medan samtal böljat fram och tillbaka i ljummen sensommar. Så spontan middag på bykrogen Le Café Nouvel på det och dagen var fullbordad.

Bertil har jag pratat med och hans mamma, min allra finaste äldsta, och S, på plats på Tjörn med vännerna, liksom L, som nog egentligen gärna hade varit härnere. Hos vännerna och hos mig.

Idag är bestämt en bra dag och för den är jag tacksam.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Den när…

10 fredag Mar 2017

Posted by murvielklotter in Franskt traggel, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

distansjobb, La mer, Le Maire, Maison de deux

… du nyduschad och med tankarna på annat håll blir uppringd av maireriet och tvingas finna dig och med uppbådande av all kraft och koncentration lyckas ta dig igenom ett samtal på smattrande franska om byte av vattenmätare, om en räkning som skickats till vår gamla sverigeadress och som de undrar om de kan lägga i vår låda här i Murviel och för att boka tid när jag är på plats. Att med duschvattnet droppande kring fötterna upptäcka att du faktiskt förstår och kan svara någorlunda begripligt, om än trevande och fåordigt, eftersom ingen annan finns där som kan hjälpa till, är en trevlig upptäckt. Jag tycker ju nämligen annars att mina språkliga framsteg sker med snigelfart.

Jag visste inte att de skulle ringa men hade fått problematiken flaggad för mig via ett franskt sms från Sandrine kvällen innan, så viss förförståelse fanns. Ett sådant faktum parat med motivation och nödvändigheten att förstå väckte adekvata hjärnceller och bjöd på lagom utmaning. Ett optimalt språkinlärningstillfälle, alltså. Får nog se till att jag hamnar i fler sådana situationer framöver.

Eller den när du vaknar av solen i ansiktet för att voleterna är hos Maison de deux för lite tender loving care, släntrar ner för trapporna till ett rum som inte längre är vintersvalt, öppnar luckorna mot dagen och ett herrans oväsen från både fåglar och morgontrafiken på gatan slår emot dig.

Att sedan, efter tre intensiva morgontimmar med distansarbete och ett otal antal kaffekoppar, få kliva ut på terrassen där solen silar ner genom ett grenverk med frodiga ljusgröna nyss spruckna knoppar för att avnjuta sen frukost; det är njutning som få andra saker.

Jag har uppnått vad jag ville. Åtminstone för nu. Att jobba med spännande och roliga saker men i betydligt högre grad på mina egna villkor och på platser där jag både vill och behöver vara. Om det kommer att kunna fortsätta så är en helt annan fråga. Men jag jobbar vidare på det.

Alldeles snart beger jag mig till Montpellier för att hämta helgsällskap och då vidtar aktiviteter av ett helt annat slag. Jag tänker havet. Medhavd matsäck och en filt i sanden. Hög faktor och solhatt. Långa vindlande samtal om allt och inget särskilt. Systerskap. Imorgon. Om vädret håller i sig.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Minutiös planering för stor frihet

11 lördag Feb 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Gare de Béziers, Landvetter-Barcelona, Maison de deux, Mimosafestival i Roquebrun, Norwegian, SNFC

Nu ramlar den på plats, planeringen för mina tre uppdrag under våren…

img_7254

Varje dag är uppbokad – med reservation och flexibilitet för eventuella ändringar, förstås – och frihetskänslan är monumental. Det kan tyckas motsägelsefullt men är en förutsättning för att jag skall hinna med det jag vill utan att riskera dubbelbokningar. Det kommer säkert att hända ändå men förhoppningsvis inte så ofta.

Mamma får äntligen plats och lillprinsen. Och dagar på Tjörn.

img_7240

Allt har dagar markerade i kalenderns årsplan. En old school filofaxkalender som jag dammat av och tagit i bruk igen. Den ger mig bättre överblick än telefonkalendern. Penna och papper; det är grejer det! Dagarna kan dessutom utan större åthävor byta plats med varandra – jag skriver med blyerts;)- för det är trots allt inte alltid som tillvaron tillåter att en sådan detaljerad planering får vara ifred. Jag vet ju det. Det finns mycket som kan stöka till det. Men jag är beredd. Så beredd jag kan vara.

Inte mindre än tre resor till Murviel är bokade i vår; inte långhelger, utan veckolånga resor som är fyllda med planerat arbete. Behovet av ledighet är nämligen inte alls lika stort som behovet av att kunna dela min tid mellan de platser som får mig att må bra. Jag har bokat resorna utan att som alltid tidigare oroas över att de inte skall ses med blida ögon eller att jobbet skall ställa sig i vägen utan att jag haft någon möjlighet att styra över det. Jag har moloket fått ställa in, korta av och skjuta på planerade resor ganska många gånger de senaste åren.

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen på förtida resa hem för akut jobbmöte i april 2015

Men nu styr jag över min egen tid. Jag anpassar förstås efter de behov som uppdragen har men eftersom bara ett av dem kräver regelbunden fysisk närvaro och de andra två kan utföras var som helst ifrån, åtminstone under de kommande månaderna, så är inte den anpassningen särskilt besvärlig. Logistiskt krävande, kanske, men hanterbar.

Alltså bär det iväg till Murviel i början på mars för en smygpremiär på säsongen. Biljetter är bokade med Norwegian till Barcelona och sedan tåg till Béziers på nedresan. Ett litet bekymmer när jag skall tillbaka till Sverige igen har jag, eftersom inga tågavgångar från Béziers passar med mitt tidiga eftermiddagsflyg från Barcelona. Jag får kolla upp bussarna eller i värsta fall ta en övernattning på flygplatsen natten innan. Det löser sig. Det har det hittills alltid gjort.

Med första murvelresan inom räckhåll vaknar livsandarna. Jag pratar planer med Maison de deux, skriver till Alexandre om datum för poolöppning,

IMG_3438

Modiga premiärbadare påsken 2016

och funderar över en bättre yta för matplatsen invid poolen. Där skall fina bordet, som Maison de deux tillverkat, få inta hedersplats:

14425319_10154254448852550_3239767725843860363_o

Numera grått, efter behandling med järnvitriol

Funderingar över Projekt kök stångar sig också fram men det får ta sin tid och får nog trots allt vänta till minst efter sommaren.

I huset på ön letar sig vårvintersolen in genom fönstren, som är saltkladdiga efter tidigare regnoväder som piskat in från havet. Jag har köpt nya mårbackapelargoner till fönsterbrädan i köket;

img_7252

kanske är det lite för tidigt men det struntar jag i. Det är lördag. Det är ljust. Kallt, visserligen, men vintern är äntligen dödsdömd. Inte över, men chanslös. Snart är det vår även här.

Längtar efter att få se vårfår på Toftenäs!

Längtar efter att få se vårfår på Toftenäs!

Och imorgon är det mimosafestival i Roquebrun och därmed är den languedocska våren vederbörligen invigd och välkomnad.

IMG_8595

Det ni! Vad ger ni mig för den?!?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

High Holborn, Bett och rostig anglofil kärlek

31 tisdag Jan 2017

Posted by murvielklotter in Om dagsläget, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Gamla hoods, Inte om Murviel

Att älska London är som att kapitulera inför en alldeles särskilt sturig tonåring; en kärlek där du bortom fötterna som tonårskroppen inte riktigt vuxit i, humörsvängningarna som du försöker parera, striderna du väljer bort eller väljer att ta, och bortom plitorna i det älskade nyllet som envisas med att dyka upp på ständigt nya ställen, trots det lilla hjärtats idoga försök att skrubba bort och dölja med concealer. Bortom allt som är besvärligt ser du bara det vackra och älskvärda. London är som vanligt skitigt, bullrigt, råkallt, fuktigt, grått och fullständigt igenkorkat. Det är omständligt att ta sig fram annat än till fots och på tunnelbanan drabbas jag av samma klaustrofobiska tankar som alltid. Jag har varit i London i fem dagar för att gå på utbildningsmässa…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lägenheten vi hyr ligger på femte våningen i Holborn. Hissen packade ihop första dagen. De lagar den säkert till slut, fast då har vi hunnit åka hem.

Men den här stundtals ganska besvärliga staden är hemtam. Artighetsfraserna ramlar på plats i samma stund som skosulorna sätts i asfalten och Bootsbutikerna ser ut som de alltid har gjort och dubbeldäckarna är lika röda som de alltid varit. Lite modernare bara.

img_7108

Ur min mun får språket jag älskar smattra fritt och det känns för några dagar som om min anglofila kärlek ändå är besvarad och jag känner mig både stark och stolt.

En lunch hemma hos en vän till en vän i Notting Hill ger mina fantasier om hur ett londonliv skulle kunna vara ny kraft.

img_7090

Det är som att kliva in i en film; nästan som att Hugh Grant skulle öppna den gamla svarta dörren till radhuset, svänga med den långa luggen och förvånat undra how he can help me. Fast bakom just den här londontypiska svarta dörren;

img_7099

bor Georgie i en engelsk inredningsdröm och jag ramlar in i den gamla engelska vurmen och tänker att så här skulle en ju kunna stå ut med att bo.

True friendship...

True friendship…

Utan fukt och kackiga badrumslösningar men med gedigna, genomtänkta lösningar och utan färgflagor i taket. Känns inte omöjligt alls, trots den omöjliga trafiken några gator bort och duggregnet som liksom kryper in under alla lager kläder så snart du sticker näsan utanför dörren. Bara att hosta upp några tiotals miljoner så är det löst. En kanske skulle…?

Men jag vet numera med bestämdhet att jag inte skall bo här. Även om jag hade några miljoner som låg och drällde någonstans. Det är en insikt som det tagit många år att få. För till skillnad från den sturiga tonåringen som innan du vet ordet av har vuxit upp till en ljuvlig ung vuxen, så förblir London charmigt på sitt typiskt utmattande vis och de mer tålamodsprövande egenheterna blir istället irritationsmoment som är omöjliga att bortse från. Numer är det därför London on demand som gäller.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I just några dagar. Sedan är det lika skönt att åka härifrån som det är fantastiskt att komma hit. Till tystnaden på ön eller till blåa himlar i Murviel. Eller till en liten Bertil, som gör mig gladare än allt annat.

Tacksam för FaceTime!

Tacksam för FaceTime medan nästa rutt på Londons gator planeras!

Jag har shoppat loss till den lilla älsklingen. Massa kläder med massa glada färger.

img_7110

Imorgon bär det hemåt till ön igen. Det blir skönt. Trots allt.

img_2857

 

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • ChatGPT, ändå, kära vänner!
  • Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • Snart är det jul igen
  • Nakna träd och längtan
  • It takes a village…

Besöksstatistik

  • 393 149 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France apéro Av jord barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue

Husmäklare

  • Hus i Languedoc

Gör som 59 andra, prenumerera du med.
mars 2026
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  
« Feb    

Arkiv

  • februari 2026
  • januari 2026
  • december 2025
  • november 2025
  • september 2025
  • juli 2025
  • juni 2025
  • maj 2025
  • april 2025
  • februari 2025
  • januari 2025
  • december 2024
  • oktober 2024
  • september 2024
  • augusti 2024
  • juli 2024
  • maj 2024
  • april 2024
  • mars 2024
  • februari 2024
  • januari 2024
  • december 2023
  • november 2023
  • oktober 2023
  • september 2023
  • augusti 2023
  • juli 2023
  • juni 2023
  • maj 2023
  • april 2023
  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • Anonym om ChatGPT, ändå, kära vänner!
  • Anonym om Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • mycketyck om Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Murvielklotter
    • Anslut med 59 andra prenumeranter
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d