Kategoriarkiv: poolliv

Fête de la victoire

08 lördag Maj 2021

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

… skall jag inte skriva om men den firas varje år den 8 maj. Den har gått tämligen obemärkt förbi för oss idag, precis som alla andra firationer och högtidsdagar detta eländiga coronaår. Vi hade planerat att åka till tippen men den var stängd och vi trodde förstås att även affärerna skulle vara stängda men så var det inte riktigt. Fast vi höll oss hemma i allafall, åt en skön frukost på terrassen,

  • Kaffekoppen från Milla keramik och …
  • … med marmeladen som Maria gjort på bären från vårt jordgubbsträd!

spolade hjälpligt av den värsta vintersmutsen uppe vid poolen med den vanliga vattenslangen, eftersom vår Kärcher så gott som gett upp. En ny skall införskaffas och det hade vi alltså kunnat ordna idag men det gör inte så mycket att vänta ett par dagar till med det. Istället knep vi åt oss en stund i solen med våra vinterbleka kroppar – jorå, faktor 50 på! – badade i det ljumma, mjuka vattnet i den renskrubbade och nyfogade poolen och så infann sig till slut euforin över att vara här!

… och med nytvättade gardiner på tork …

Den har låtit vänta på sig några dagar, euforin, för mitt huvud har inte riktigt fått ro. Den där fördröjningen känner jag visserligen igen sedan tidigare och den här gången handlar det säkert om att jag väntat så länge på att få komma hit, att jag varit orolig för i vilket skick vi skulle hitta hus och trädgård efter så lång tid och insikten väl på plats, att jodå, det ÄR mycket att fixa med och ta hand om nu.
Ytorna runt poolen är faktiskt dessutom riktigt risiga, med gistna möbler som stått oskyddade ute, riktigt smutsiga klinkers, dammigt i uteköket och inte iordningställt och bortplockat efter ordning i poolhuset som det brukar vara. Allt sådant plockar vi vanligtvis bort och ställer iordning under senhöst och sedan plockar vi fram det igen lagom till påsk, enligt en årscykel som vi hållit oss till under alla år. Nu ser vi hur viktigt det är och hur mycket merjobb det blir att få igång säsongen när årscykeln inte kunnat följas.
Imorgon hoppas vi på att dra till stranden för att visa Stina Medelhavet. Hon har haft fullt sjå att bekanta sig med omgivningarna runt huset, att förstå sig på trafiken utanför, att vänja sig vid de mystiska grodorna som fyller kvällar och nätter med sin skrämmande kväkningar, liksom ensamma ugglan, näktergalen och den där stora baljan som vi envisas med att hoppa i hela tiden.

Men jycken är lycklig över att då springa fritt på sina ägor och nu är det ändå dags för henne att vidga vyerna lite till.
Havet ändå.
Det blir fina grejer det!
Skall be att få återkomma med rapport.

Never a dull moment…

07 fredag Maj 2021

Posted by in Jycken, Läsning, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Valpen Stina

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag ligger i mörkret och lyssnar på en kvillrande näktergal(?) medan jag stryker med handen lätt över den sovande hundens päls. Stina ligger nära, nära och sticker in nosen mellan min kind och huvudkudden. Det är så hjärtknipande sött att jag blir liggande alldeles stilla för att inte störa henne, trots att ena armen somnat och axeln molar en smula. Jag är så otroligt tacksam över ynnesten att få tillhöra Stinas flock. Så självklar hon redan är!

Ensamma ugglan gör sitt bästa för att överrösta den kvillrande fågeln men lyckas inte. Inga andra ljud stör heller, eftersom couvre feu:n håller byinvånarna hemma.
Vår gata är vanligtvis livligt trafikerad, inte mitt i natten, förstås, men enstaka bilar brukar ändå bryta tystnaden med jämna mellanrum. Glada röster i natten brukar också höras när bybor passerar vårt hus på väg hem från Café Nouvel eller något annat trevligt.
Men inte nu.
Det är nästan kusligt tyst, om det inte vore för de energiska fjäderfäna därute i natten.

Jag och naturljuden utanför, hunden intill mig och L:s sömniga andetag.
Jag har haft svårt att somna sedan vi kom ner till Murviel. Tankarna flyger, det är mycket att göra i huset, jobbet skall ha sitt, och franskan. Och mamma därhemma mår inte så bra och oron för henne gnager. Jag försöker hjälpa till på distans men det går sådär. Anteckningsfunktionen i telefonen fylls med nummer till biståndshandläggare, en sköterska och med min systers redogörelser av vad doktorn sagt och vad mamma behöver.
Utökad hemtjänst eller särskilt boende? Vi får se.
Min närvaro kommer att krävas i närtid, frågan är bara när jag kan göra mest nytta.
För att vara beredd på att snabbt dra norrut igen, skyndar jag på med det som behöver fixas; köket och stora rummet är röjt och hjälpligt städat.

Inget finlir än så länge men bra som utgångsläge vidare inredning.

Tre fönster återstår att putsa, gardiner skall tvättas och komma på plats, väggarna skall få tavlor och pynt men det får verka fram lite. Tycker alltid att det är läskigt att sätta upp saker på nymålade väggar!
På tisdag kommer Will, en av hantverkarna från i somras, och sätter dit handtag och knoppar på köksskåpen och vi bockar av en hel del på vår att-göra-lista.

I helgen skall poolområdet få sig en välbehövlig genomkörare och sedan skall jag nog unna mig några timmar med en bok under ett parasoll. Jag har sparat på Emma Hambergs Je m’appelle Agneta för just sådana tillfällen.

Hon lär ha låtit sig inspireras av La Belle Vue i Neffiès när hon skrev den, så det blir en bra inramning för läsning av den, tänker jag!

En hel murvielsk dag

04 tisdag Maj 2021

Posted by in Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi vaknade tidigt imorse av att fåglarna förde ett herrans liv.

Lite småkylig var morgonen men solen tog ganska snart hand om den detaljen. Stina och jag släntrade ut i trädgården, jycken gjorde raskt toalett och sedan ägnade vi oss åt inspektion av ägorna. Jag öppnade poolen,

och konstaterade att den var ordentligt uppfräschad, uppvärmd och att de vassa hörnen nu är ett minne blott.

Sedan vaknade husse och tog med jycken till bagaren, medan jag förberedde mig för dagens fransklektion. Frukosten hade vi kunnat äta utomhus men terrassen var täckt av saharasand och annat bös, så det kändes inte särskilt inbjudande.

Lunch al fresco blev det, däremot; bordet torkades av hjälpligt och en duk slängdes på innan vi bänkade oss för en sallad och lite bröd. Det var skönt i sol och halvskugga men jag var för rastlös för att klara av att sitta där någon längre stund.
Ena köksdelen fejades och plockades fram;

Saknas knoppar, grejer på hyllorna och lite småfix, men snart så, äntligen!

terrassen gjordes ren med den gamla Kärchern, som nog får anses ha gjort sitt,

och sedan avslutades eftermiddagen med ett premiärdopp i 28-gradig pool – betydligt varmare än kvällsluften, kan jag berätta!

Det var gudomligt, minsann!

Stina höll koll; sprang runt poolen och försökte hjälpa mig bli torr så fort jag närmade mig kanten. Jag tänker inte tvinga henne ner i vattnet men försiktigt skall vi locka henne att prova. Det lär behövas i sommar, när temperaturerna får luften att dallra.

Stina är sprittande lycklig över alla ytorna men håller sig bestämt nära oss hela tiden. Allt det nya är så spännande men det avnjuts helst i trygghet nära flocken. Vi har kollat in växtligheten, jycken och jag,

och tagit igen oss i de sista strålarna kvällssol genom de gamla fönstren i det stora, nymålade rummet.

Imorgon är en annan dag och då skall diverse hjälpredor kontaktas för allt fix som vi inte riktigt grejar eller vågar ge oss på själva. Jag är otålig, vill få allt iordning snabbt nu och ägna resten av vistelsen åt att njuta, jobba en del och förkovra mig i franska.

Covid, covid, covid

31 onsdag Mar 2021

Posted by in Om dagsläget, poolliv, Resor, Valpen Stina

≈ 11 kommentarer

Etiketter

, ,

Oslo har samma höga smittal som Stockholm nu, hårda nedstängningar bakåt till trots. Det ser inte lovande ut någonstans och jag tar bloggen till hjälp att minnas hur det var i fjol.

Klicka på bilden för länk till inlägg 29 mars 2020

Så många diskussioner jag hunnit ge mig in i, så mycket ilska jag både bevittnat och också utsatts för, så mycket ifrågasättande, idiotförklarande och pekpinnande. Det har inte varit lätt att hålla huvudet kallt genom hela processen och mer än en gång har jag funderat över hur vi kommer att prata om coronapandemin när vi till slut hunnit få lite perspektiv. När den till slut lugnar ner sig, för det måste vi ju ändå tro att den gör.

Sveriges vaccinsamordnare Herr Bergström lät riktigt entusiastisk häromsistens och jag mår så bra av att också få lyssna på det som är ett möjligt positivt ljus i tunneln. Jag behöver det för att orka. Fixar inte att gräva ner mig och sluta hoppas på bättre tider.

Prinsarna har varit förkylda – har de kanske haft covid? Egentligen spelar det för min del mindre roll. Vi skall inte ses så länge någon av oss har pågående symptom, oavsett om det är på grund av covid eller inte. Men planen är påskfirande med dem. Vi längtar efter varandra och påsken närmar sig.

I övrigt får vi knuffa vår avresa framåt. Igen. Med några dagar bara, i bästa fall, betydligt längre i värsta. En ny fransk lockdown var ju inte oväntad men extremt tröttsamt likafullt. Och jag hör olyckskorparna hånskratta; trodde du verkligen?

Och vet ni? Lite försiktigt trodde jag verkligen, fast mest hoppades och hoppas jag.
För att jag måste, om det så skall betyda att jag stångar min förhoppningsfulla panna blodig i processen.
Så vi gör ett nytt försök. Hittar ett nytt datum. Trots att det ser högst osäkert ut. Vi håller oss ständigt uppdaterade, för det är enda sättet.
Imorgon ringer vi Alexandre igen för att höra hur nedstängningarna eventuellt påverkar hans arbete med vår pool. Avdelning fruktansvärt oviktiga saker i det större sammanhanget förstås och man kan säkert ha synpunkter på att just en sådan sak bekymrar mig. Men det blir hela tiden snöbollseffekter när planer måste skjutas på, så vi behöver veta, eftersom det påverkar vad vi kan göra och inte längre fram.

Tröttsamt är bara förnamnet.

Och våren då?

Tveksam här västerut, medan jag hör meteorologerna på TV prata om värmerekord och temperaturer runt 20 grader österut tidigare i veckan. Istället blev jag glad när mina nya gummistövlar dök upp.

Dem behöver jag på vovvepromenaderna på Toftenäs, liksom vinterjackan som ännu inte fått flytta ner i källaren. Jag är frusen efter min covidomgång. Nästan faktisk så att det gör ont om benen när sura havsvindar snor runt mig. Stina verkar tycka att alla sorters väder är toppen, förutom sent på kvällen och tidigt på morgonen när pälsen är sovevarm och hundblicken sömndrucken.

Då tittar hon istället förebrående på mig, piper lite ynkligt, gör snabbt det hon skall och vill sedan in igen. Det är väldigt sött och jag kan inte låta bli att fantisera över hur nöjd hon kommer att vara över de nattliga turerna i den ljumma murvelträdgården. När det än blir.

I maj. Snälla?

On a reçu un devis pour la piscine aujourd’hui

24 onsdag Mar 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

De där mejlen vi får som påminner om väntande säsong och kommande murveldagar ändå! De får faktiskt, hur corny det än kan låta, hjärtat att slå kullerbyttor och börja skråla för full hals. Igår dök den årliga devisen om säsongens poolskötsel upp och det var längesedan jag blev så glad över information om kommande utgifter.

Gratis är det verkligen inte men Alexandre har skött om vår pool sedan dag ett och vi har aldrig någonsin haft ett enda dugg att klaga över. Vattnet är alltid kristallklart,

han är otroligt metodisk, pålitlig och vänlig och när det är dags för lite större åthävor, berättar han det för oss, utan att salta räkningarna eller göra mer än vad som faktiskt behövs. Det är helt enkelt en väldig trygghet att överlåta skötseln till honom och det är värt varenda centime.
Imorse dök en bild från våren 2016 upp i mitt facebookflöde. Nya terrassen fick cement och jag minns de där dagarna och hur fascinerande det var att titta på. Det är det vi oftast gör, nämligen; tittar på när hantverkare gör jobbet. Vi gör bara enklare saker själva.

Bakgrunden till att det blev en terrass just då handlade om att Alexandre räddade vår pool undan fördärvet. Vår pool är betonggjuten och klädd i mosaik och ligger högst upp i trädgården. Det sluttar brant ner mot huset och betongkistan hade satt sig och orsakat sprickor.

  • Före …
  • …
  • … och efter

Sommarsäsongen 2015 innebar det att poolen läckte vatten och det såg både illa och mörkt ut. Alexandre var bekymrad och trodde kanske att vi skulle behöva byta ut mosaiken – eller så uppstod språkförbistring, eftersom det senare visade sig räcka med att täta sprickorna.

Men vi tog in flera offerter på poolreparation, också för att vi ändå tänkte att det är klokt att få en second opinion när större arbeten skall göras. Alla sa samma sak; vi måste ta bort mosaiken och klä poolen med duk istället. Jag grät en skvätt över detta trista faktum men tuggade i mig det och vi valde en firma att göra arbetet åt oss. Alexandre sa att det var ett för stort jobb för hans firma att göra, så PG Batiment fick handpenning och vi bokade in pooljobbet.

Vi har inte anlitat dem igen...

Men när Alexandre fick höra om planerna, skakade han på huvudet och sa att vi åtminstone först borde prova att bara laga sprickorna. Men handpenningen var betald och byggfirman hade ingen lust att betala tillbaka den. Det var då tanken på att istället låta dem göra terrassen dök upp. Ett stort arbete det med och firman gick med på att göra terrassen istället för poolarbetet. Det som alltså hade kunnat bli en synnerligen dyrköpt erfarenhet, blev till slut riktigt bra, även om terrassbygget blev betydligt dyrare än vad vi kommit överens om. Vi fick nämligen ta in en duktig hantverkare från byn att slutföra arbetet, efter att vi hade tröttnat på fördröjningarna och att tätskiktet de lagt på visat sig vara helt fel.

Mosaiken i poolen räddades, Alexandre tätade sprickorna och 6 år senare håller det fortfarande. Men nu skall ändå poolen renoveras. Fogarna skall skrapas och få ny tätning och de vassa hörnen i pooltrappan skall rundas av och en högriskfaktor för blodvite undanröjas.

Hörnet som bara blivit vassare och vassare…

Det är ett under att ingen skadat sig illa på de där hörnen. Många småttingar badar i vår pool om somrarna och våra rop om de vassa hörnen har ekat över nejden.

Nästa vecka töms poolen och renoveringsarbetet sätts igång.
Normalitet.
Like old times.
Löften om nya murvelsäsonger fyllda med skratt och lek i det glittrande vattenblänket.

  • Bertil i juli 2017

Inte som vanligt i sommar, eftersom småkusiner till prinsarna gör entré och murvelsemester därför inte är möjlig för ätteläggarna. Prinsarna har en resa bokad men den är avhängig av att det är lugnt på coronafronten och det är kanske väl så optimistiskt att tro att det skall vara det i sommar.
Men det kommer en höst, en vinter och en vår och sommarsäsongen 2022, då jädrar!
En sån barnbarnsapéro vi skall ha då!

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det

Ännu en sammetskväll

01 lördag Aug 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.

En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.

Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.

I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.

På väg att ta över igen…
… fem månader tidigare!

I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.

Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.

Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.

Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.

Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!

Om det inte hade varit för Moa och Linus…

30 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Foto Maria Hansby

…hade det inte blivit någon barnbarnsapéro i år. De egna barnbarnen är inte här men det har ju faktiskt inte hindrat oss tidigare. Vi ordnar barnens apéro varje år och det minns minsann Moa och Linus. Kanske var det så att Moa började undra när den där inbjudan skulle komma, eftersom de åker hem om några dagar. Inte konstigt då att man får ta saken i egna händer och försiktigt fråga hur det egentligen blir med årets igelkott?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir så löjligt glad över frågan och svarar naturligtvis att traditioner är viktiga saker och att en igelkott självklart måste produceras. Det är fjärde sommaren som vi samlas för party i och vid poolen, med fokus på de yngre festdeltagarna och insikten att det är något barnen minns och förväntar sig gör något med mig. Vi får vara en del av deras barndomsupplevelser och alla har skoj.

Varsina skålar och fat till godsakerna…

Det är varmt; jättevarmt. Det är omöjligt att inte bada, så alla badar.

Foto Maria Hansby
Foto Maria Hansby

Vågorna går höga i poolen, igelkotten slaktas snabbt,

popcornen får följa med i egen skål till poolkanten, mini-colaburkarna är lika populära som oranginan,

Foto Maria Hansby

och den som inte vill bli blöt gör klokast i att befinna sig någon annanstans. Fast alla vill självklart bli blöta. Det vill man när det är eftermiddagshetta och hundtimme.

Under tiden som vi partajar, står vår målare Iliana och tar hand om köksluckorna i det luftkonditionerade huset. Hon skall ha barn om några månader och jobbet hos oss är det sista hon gör innan hon tar ledigt för att förbereda sig för lillens ankomst.

Luckor förberedda för målning…

Hon är metodisk och skicklig. Det hinner inte bli klart innan vi åker men vi hinner vara med om större delen av arbetet och nästa vecka skall det ändå vara klart. Hon kan inte dra ut på det längre än så själv, förstås. Deadline för arbetet har ändå nästan hållits. Det spiller över med några dagar, bara. Kunde jag, skulle jag nog skjuta på vår hemfärd men vistelsen här är redan tidsmaximerad som den är, just för att vi skulle se köket färdigställt.

Fläkten på plats till slut, iallafall. På grund av corona drygt 4 månader försenat.

En aning frustrerande är det att falla på målsnöret men den här gången känns det ändå stabilt och tryggt. En tur i september behöver det få bli men det är mycket som kan ställa sig ivägen för en sådan tripp, så vi får se.

Idag fick det först bli en stund framför datorn men nu har en ordentligt sävlig lunk infunnit sig. En canicule håller på att placera sig över Murviel och då gör man klokast i att hålla sig sval och ordentligt vattnad både inom- och utombords. Poolliv för bloggarn, alltså. Igen.