Kategoriarkiv: poolliv

En hel murvielsk dag

04 tisdag Maj 2021

Posted by in Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi vaknade tidigt imorse av att fåglarna förde ett herrans liv.

Lite småkylig var morgonen men solen tog ganska snart hand om den detaljen. Stina och jag släntrade ut i trädgården, jycken gjorde raskt toalett och sedan ägnade vi oss åt inspektion av ägorna. Jag öppnade poolen,

och konstaterade att den var ordentligt uppfräschad, uppvärmd och att de vassa hörnen nu är ett minne blott.

Sedan vaknade husse och tog med jycken till bagaren, medan jag förberedde mig för dagens fransklektion. Frukosten hade vi kunnat äta utomhus men terrassen var täckt av saharasand och annat bös, så det kändes inte särskilt inbjudande.

Lunch al fresco blev det, däremot; bordet torkades av hjälpligt och en duk slängdes på innan vi bänkade oss för en sallad och lite bröd. Det var skönt i sol och halvskugga men jag var för rastlös för att klara av att sitta där någon längre stund.
Ena köksdelen fejades och plockades fram;

Saknas knoppar, grejer på hyllorna och lite småfix, men snart så, äntligen!

terrassen gjordes ren med den gamla Kärchern, som nog får anses ha gjort sitt,

och sedan avslutades eftermiddagen med ett premiärdopp i 28-gradig pool – betydligt varmare än kvällsluften, kan jag berätta!

Det var gudomligt, minsann!

Stina höll koll; sprang runt poolen och försökte hjälpa mig bli torr så fort jag närmade mig kanten. Jag tänker inte tvinga henne ner i vattnet men försiktigt skall vi locka henne att prova. Det lär behövas i sommar, när temperaturerna får luften att dallra.

Stina är sprittande lycklig över alla ytorna men håller sig bestämt nära oss hela tiden. Allt det nya är så spännande men det avnjuts helst i trygghet nära flocken. Vi har kollat in växtligheten, jycken och jag,

och tagit igen oss i de sista strålarna kvällssol genom de gamla fönstren i det stora, nymålade rummet.

Imorgon är en annan dag och då skall diverse hjälpredor kontaktas för allt fix som vi inte riktigt grejar eller vågar ge oss på själva. Jag är otålig, vill få allt iordning snabbt nu och ägna resten av vistelsen åt att njuta, jobba en del och förkovra mig i franska.

Covid, covid, covid

31 onsdag Mar 2021

Posted by in Om dagsläget, poolliv, Resor, Valpen Stina

≈ 11 kommentarer

Etiketter

, ,

Oslo har samma höga smittal som Stockholm nu, hårda nedstängningar bakåt till trots. Det ser inte lovande ut någonstans och jag tar bloggen till hjälp att minnas hur det var i fjol.

Klicka på bilden för länk till inlägg 29 mars 2020

Så många diskussioner jag hunnit ge mig in i, så mycket ilska jag både bevittnat och också utsatts för, så mycket ifrågasättande, idiotförklarande och pekpinnande. Det har inte varit lätt att hålla huvudet kallt genom hela processen och mer än en gång har jag funderat över hur vi kommer att prata om coronapandemin när vi till slut hunnit få lite perspektiv. När den till slut lugnar ner sig, för det måste vi ju ändå tro att den gör.

Sveriges vaccinsamordnare Herr Bergström lät riktigt entusiastisk häromsistens och jag mår så bra av att också få lyssna på det som är ett möjligt positivt ljus i tunneln. Jag behöver det för att orka. Fixar inte att gräva ner mig och sluta hoppas på bättre tider.

Prinsarna har varit förkylda – har de kanske haft covid? Egentligen spelar det för min del mindre roll. Vi skall inte ses så länge någon av oss har pågående symptom, oavsett om det är på grund av covid eller inte. Men planen är påskfirande med dem. Vi längtar efter varandra och påsken närmar sig.

I övrigt får vi knuffa vår avresa framåt. Igen. Med några dagar bara, i bästa fall, betydligt längre i värsta. En ny fransk lockdown var ju inte oväntad men extremt tröttsamt likafullt. Och jag hör olyckskorparna hånskratta; trodde du verkligen?

Och vet ni? Lite försiktigt trodde jag verkligen, fast mest hoppades och hoppas jag.
För att jag måste, om det så skall betyda att jag stångar min förhoppningsfulla panna blodig i processen.
Så vi gör ett nytt försök. Hittar ett nytt datum. Trots att det ser högst osäkert ut. Vi håller oss ständigt uppdaterade, för det är enda sättet.
Imorgon ringer vi Alexandre igen för att höra hur nedstängningarna eventuellt påverkar hans arbete med vår pool. Avdelning fruktansvärt oviktiga saker i det större sammanhanget förstås och man kan säkert ha synpunkter på att just en sådan sak bekymrar mig. Men det blir hela tiden snöbollseffekter när planer måste skjutas på, så vi behöver veta, eftersom det påverkar vad vi kan göra och inte längre fram.

Tröttsamt är bara förnamnet.

Och våren då?

Tveksam här västerut, medan jag hör meteorologerna på TV prata om värmerekord och temperaturer runt 20 grader österut tidigare i veckan. Istället blev jag glad när mina nya gummistövlar dök upp.

Dem behöver jag på vovvepromenaderna på Toftenäs, liksom vinterjackan som ännu inte fått flytta ner i källaren. Jag är frusen efter min covidomgång. Nästan faktisk så att det gör ont om benen när sura havsvindar snor runt mig. Stina verkar tycka att alla sorters väder är toppen, förutom sent på kvällen och tidigt på morgonen när pälsen är sovevarm och hundblicken sömndrucken.

Då tittar hon istället förebrående på mig, piper lite ynkligt, gör snabbt det hon skall och vill sedan in igen. Det är väldigt sött och jag kan inte låta bli att fantisera över hur nöjd hon kommer att vara över de nattliga turerna i den ljumma murvelträdgården. När det än blir.

I maj. Snälla?

On a reçu un devis pour la piscine aujourd’hui

24 onsdag Mar 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

De där mejlen vi får som påminner om väntande säsong och kommande murveldagar ändå! De får faktiskt, hur corny det än kan låta, hjärtat att slå kullerbyttor och börja skråla för full hals. Igår dök den årliga devisen om säsongens poolskötsel upp och det var längesedan jag blev så glad över information om kommande utgifter.

Gratis är det verkligen inte men Alexandre har skött om vår pool sedan dag ett och vi har aldrig någonsin haft ett enda dugg att klaga över. Vattnet är alltid kristallklart,

han är otroligt metodisk, pålitlig och vänlig och när det är dags för lite större åthävor, berättar han det för oss, utan att salta räkningarna eller göra mer än vad som faktiskt behövs. Det är helt enkelt en väldig trygghet att överlåta skötseln till honom och det är värt varenda centime.
Imorse dök en bild från våren 2016 upp i mitt facebookflöde. Nya terrassen fick cement och jag minns de där dagarna och hur fascinerande det var att titta på. Det är det vi oftast gör, nämligen; tittar på när hantverkare gör jobbet. Vi gör bara enklare saker själva.

Bakgrunden till att det blev en terrass just då handlade om att Alexandre räddade vår pool undan fördärvet. Vår pool är betonggjuten och klädd i mosaik och ligger högst upp i trädgården. Det sluttar brant ner mot huset och betongkistan hade satt sig och orsakat sprickor.

  • Före …
  • …
  • … och efter

Sommarsäsongen 2015 innebar det att poolen läckte vatten och det såg både illa och mörkt ut. Alexandre var bekymrad och trodde kanske att vi skulle behöva byta ut mosaiken – eller så uppstod språkförbistring, eftersom det senare visade sig räcka med att täta sprickorna.

Men vi tog in flera offerter på poolreparation, också för att vi ändå tänkte att det är klokt att få en second opinion när större arbeten skall göras. Alla sa samma sak; vi måste ta bort mosaiken och klä poolen med duk istället. Jag grät en skvätt över detta trista faktum men tuggade i mig det och vi valde en firma att göra arbetet åt oss. Alexandre sa att det var ett för stort jobb för hans firma att göra, så PG Batiment fick handpenning och vi bokade in pooljobbet.

Vi har inte anlitat dem igen...

Men när Alexandre fick höra om planerna, skakade han på huvudet och sa att vi åtminstone först borde prova att bara laga sprickorna. Men handpenningen var betald och byggfirman hade ingen lust att betala tillbaka den. Det var då tanken på att istället låta dem göra terrassen dök upp. Ett stort arbete det med och firman gick med på att göra terrassen istället för poolarbetet. Det som alltså hade kunnat bli en synnerligen dyrköpt erfarenhet, blev till slut riktigt bra, även om terrassbygget blev betydligt dyrare än vad vi kommit överens om. Vi fick nämligen ta in en duktig hantverkare från byn att slutföra arbetet, efter att vi hade tröttnat på fördröjningarna och att tätskiktet de lagt på visat sig vara helt fel.

Mosaiken i poolen räddades, Alexandre tätade sprickorna och 6 år senare håller det fortfarande. Men nu skall ändå poolen renoveras. Fogarna skall skrapas och få ny tätning och de vassa hörnen i pooltrappan skall rundas av och en högriskfaktor för blodvite undanröjas.

Hörnet som bara blivit vassare och vassare…

Det är ett under att ingen skadat sig illa på de där hörnen. Många småttingar badar i vår pool om somrarna och våra rop om de vassa hörnen har ekat över nejden.

Nästa vecka töms poolen och renoveringsarbetet sätts igång.
Normalitet.
Like old times.
Löften om nya murvelsäsonger fyllda med skratt och lek i det glittrande vattenblänket.

  • Bertil i juli 2017

Inte som vanligt i sommar, eftersom småkusiner till prinsarna gör entré och murvelsemester därför inte är möjlig för ätteläggarna. Prinsarna har en resa bokad men den är avhängig av att det är lugnt på coronafronten och det är kanske väl så optimistiskt att tro att det skall vara det i sommar.
Men det kommer en höst, en vinter och en vår och sommarsäsongen 2022, då jädrar!
En sån barnbarnsapéro vi skall ha då!

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det

Ännu en sammetskväll

01 lördag Aug 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.

En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.

Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.

I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.

På väg att ta över igen…
… fem månader tidigare!

I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.

Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.

Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.

Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.

Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!

Om det inte hade varit för Moa och Linus…

30 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Foto Maria Hansby

…hade det inte blivit någon barnbarnsapéro i år. De egna barnbarnen är inte här men det har ju faktiskt inte hindrat oss tidigare. Vi ordnar barnens apéro varje år och det minns minsann Moa och Linus. Kanske var det så att Moa började undra när den där inbjudan skulle komma, eftersom de åker hem om några dagar. Inte konstigt då att man får ta saken i egna händer och försiktigt fråga hur det egentligen blir med årets igelkott?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir så löjligt glad över frågan och svarar naturligtvis att traditioner är viktiga saker och att en igelkott självklart måste produceras. Det är fjärde sommaren som vi samlas för party i och vid poolen, med fokus på de yngre festdeltagarna och insikten att det är något barnen minns och förväntar sig gör något med mig. Vi får vara en del av deras barndomsupplevelser och alla har skoj.

Varsina skålar och fat till godsakerna…

Det är varmt; jättevarmt. Det är omöjligt att inte bada, så alla badar.

Foto Maria Hansby
Foto Maria Hansby

Vågorna går höga i poolen, igelkotten slaktas snabbt,

popcornen får följa med i egen skål till poolkanten, mini-colaburkarna är lika populära som oranginan,

Foto Maria Hansby

och den som inte vill bli blöt gör klokast i att befinna sig någon annanstans. Fast alla vill självklart bli blöta. Det vill man när det är eftermiddagshetta och hundtimme.

Under tiden som vi partajar, står vår målare Iliana och tar hand om köksluckorna i det luftkonditionerade huset. Hon skall ha barn om några månader och jobbet hos oss är det sista hon gör innan hon tar ledigt för att förbereda sig för lillens ankomst.

Luckor förberedda för målning…

Hon är metodisk och skicklig. Det hinner inte bli klart innan vi åker men vi hinner vara med om större delen av arbetet och nästa vecka skall det ändå vara klart. Hon kan inte dra ut på det längre än så själv, förstås. Deadline för arbetet har ändå nästan hållits. Det spiller över med några dagar, bara. Kunde jag, skulle jag nog skjuta på vår hemfärd men vistelsen här är redan tidsmaximerad som den är, just för att vi skulle se köket färdigställt.

Fläkten på plats till slut, iallafall. På grund av corona drygt 4 månader försenat.

En aning frustrerande är det att falla på målsnöret men den här gången känns det ändå stabilt och tryggt. En tur i september behöver det få bli men det är mycket som kan ställa sig ivägen för en sådan tripp, så vi får se.

Idag fick det först bli en stund framför datorn men nu har en ordentligt sävlig lunk infunnit sig. En canicule håller på att placera sig över Murviel och då gör man klokast i att hålla sig sval och ordentligt vattnad både inom- och utombords. Poolliv för bloggarn, alltså. Igen.

Efter regnet

24 fredag Jul 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Reminiscenser, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi vaknade tidigt idag till en sval och fräsch morgon med intensifierad grönska och en luft som är lättare att andas. Idag är den languedocblå återigen prickfri och förhoppningsvis hinner regnet sjunka ner i myllan ordentligt innan middagshettan, sin vana trogen, slår till igen.
Nattens oväder var av det där riktigt formidabla slaget, ett sådant som överraskar med sin snabbt tilltagande styrka. Vi ägnade oss åt nattligt poolbad igår men fick vackert krypa in under torgmarkisen tills regnet dragit vidare. Vi kunde på första parkett låta oss fascineras av såväl skyfall som blixtar med efterföljande dunder och brak. De senare höll sig dock snarare runt oss än direkt ovanför oss.

Nattbad blev det ändå, när åskan bedömdes vara på tillräckligt avstånd,

sedan gick den yngsta badmademoisellen, Saga, 11 år, och hämtade det största av våra badlakan (ett som införskaffades på semester i Florida för 15 år sedan), packade in sig i detsamma och fällde upp ett kvarglömt paraply till skydd för regnet som piskade in från sidan.

Jag myste och tänkte nostalgiskt tillbaka på min första resa till Languedoc tillsammans med barnen som då var mellan 6 och 15 år gamla. Jag var ganska nyligen frånskild och hade med hjälp av jobb på sommarskola lyckats skramla ihop till vår första ordentliga semesterresa sedan uppbrottet från barnens pappa. Den gången överraskades vi av skyfallet på en takterrass i vårt hyrda hus i Cessenon och vi kurade ihop oss under ett litet parasoll medan vi storögt och fascinerat njöt av skådespelet.
Regnoväder kan vara äventyr nog. Jag påmindes om det igår igen, när badmademoisellen alls inte ville gå hem, trots att klockan hunnit passera midnatt.

Min äldsta dotter, som fortfarande älskar att somna i soffan ihopkurad under en filt precis som när hon var barn, påminner mig ibland om hur tryggt det var att som liten få somna så, omgiven av sorlande vuxna. Jag minns det också, förstås; hur mysigt det var med ett tryggt litet barn bredvid sig, som efter att ha klippt med ögonen och kämpat mot sömnen ett tag under filten, till slut ger upp och låter sig övermannas av tröttheten.
Det stilla livet i Murviel fortsätter alltså.

Nyregnad natträdgård

På andra sidan gränsen mot Spanien är läget allt oroligare. Barcelonaborna uppmanas hålla sig hemma för att undvika smittspridning men gränsen verkar hållas öppen. Det är en skarp varning om att vi inte får trycka ner gaspedalen inom överskådlig framtid, så vi väljer bort turistande i år. Det går trots allt bra att ”hemestra” i vår trädgård med böcker, blaskor på paddan, stickning och vänner i småportioner och med distans.
Alltså blir bilderna därefter. Poolen som vy dominerar. Eller den från sovrumsfönstret, alternativt terrassen, ut mot trädgården. Men så till slut, efter en kort sväng ut i byn efter middag på Le Café Nouvel, en bild på de senast inflyttade bygrannarnas trappa i en smal, smal gränd.

Franskt, så det förslår, att ta med sig förfriskningar och njuta av kvällssvalkan på sin uråldriga stentrappa med alldeles för höga steg. Det är ju så de gör, byborna inne i cirkuladen, när uteplats eller takterrass saknas. En skön kudde under gumpen, en ljuslykta och en ljusslinga och trivseln är ett faktum. I det enkla bor det vackra, som han sa, floskelmästaren Ernst. Och det har han ju rätt i.

Så går en vecka i Murviel…

23 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Det känns som om vi varit här mycket längre. Det är en långsam lunk och en stilla vistelse. Vi får besök av badglada barn ibland, som tur är,

men umgänget i övrigt får ske i små portioner, några i taget.

Medan vi semestrar vid poolen med slöläsning, korsord och ohemula mängder vatten, fortgår arbetet nere i huset. Halva rummet är klart och attiraljerna har flyttats till den färdigmålade delen och målarna har kastat sig över köket. De är alltid tre stycken, ibland fyra och det går undan, vill jag lova!
Städar efter sig gör de hela tiden också.

Det känns nästan oanständigt slött att överlåta allt arbete på andra men jag tror inte de vill ha vår hjälp. Skulle vi gjort det själva, som jag i något outgrundligt anfall av optimism hade tänkt mig, är det tveksamt om det hade varit helt klart ens nästa sommar! Lika bra hade det definitivt inte blivit och inte hade vi gett oss på bjälkarna heller. Och bjälkarna, ja, de gör hela rummet och jag älskar dem! Dessutom kommer de att knyta ihop alltihopa, eftersom de har nästan samma nyans som bänkskivorna av ek.

Hyllplanet vid bjälken är densamma som bänkytorna

Varje morgon knatar L till bagaren medan jag får fram frukosten på terrassen. Då är de redan igång med arbetena inne i det stora rummet. Efter frukost far L och handlar medan jag får undan äteriet och kanske hinner med första simturen innan han är tillbaka. Det är samma rutin varje morgon och vi är tidigt uppe numera. Fast imorse for jag iväg istället, utrustad med handsprit och munskydd. På SuperU var alla väldigt noga med att hålla avstånd, måste sägas, trots att det ändå var en hel del kunder i affären. Och munskydden? Jag kan inte låta bli att fundera över om de där hemmatillverkade av tyg verkligen tvättas efter varje användning? Och det petas och pillas på dem; jag gör det själv utan att tänka men då åker den medhavda spritflaskan fram och händerna spritas! Munskyddet åker i tunnan utanför affären direkt när inhandlingen är avklarad. Inget återbruk här inte!

Vanligtvis har jag inga som helst problem med att handlingen inte sköts av mig. Fin arbetsfördelning, rentav. Men idag var det dags för en apéro med några av bygrannarna för att fira sagda L, som fyllt jämnt och då kan jag ju inte gärna överlåta införskaffandet av varorna åt honom. Något slags överraskningsmoment fick det ju ändå lov att bli.
Maria, byns totala tårtmästare, fixade tårtan;

 

En bragd under normala omständigheter men nu, i värmen, inget mindre än ett mirakel!

En pyramid med hieroglyfer till pensionären (nåja, kanske ändå inte riktigt) som skall läsa arkeologi i höst. Dessutom fick han en surikat iklädd khakiuniform – passande i öknen och för att L gillar surikater.

I övrigt fick tilltuggen vara av sådan karaktär att ingen tillagning krävs, eftersom köket är täckt av både fint byggdamm och skynken som skydd för målarskvättet.
Jag försökte göra mig till med presentationen istället, inspirerad av en bild på Instagram…

Vi hade egentligen planerat för en stor sommarfest men det var före Corona… Nu fick vi istället se till att vara tillräckligt få för att kunna sitta familjevis och buffén fick bli coronaanpassad den också, med den obligatoriska spritflaskan strategiskt placerad vid ena änden av buffén.
Det blir sisådär ett års förskjutning på allting, så det är mycket som förväntas hända nästa säsong. Den manar till eftertanke hela tiden, denna covidriga situation, men det finns något högst tillfredsställande i det också. Det behöver inte alltid vara så stora åthävor; en liten fest är också en fest!

Och barnen badade, drack Orangina och lekte med hängstolen

medan vi vuxna sorlade på medan myggorna bet. Inte mig men de andra.
Nu sover jubilaren, allt är bortstädat och jag, comme d’habitude, dröjer mig kvar på terrassen omsluten av sammetsnatt.

Klicka på bilden för ett kvällssvep med musik!