Kategoriarkiv: Reminiscenser

Onkel Oleman

28 måndag Maj 2018

Posted by in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ett stilla regn skickar in dofter av blött gräs, asfalt och en hint av kossors närvaro på andra sidan gatan genom mitt dinglefönster. Det doftar barndom och trygghet.

Det är en märklig dag idag. Nyss var jag i Murviel och idag har jag landat i Dingle och i en centrifug av känslor, arbetsuppgifter, deadlines och telefonsamtal, och tinningarna bultar.

Skolinspektionen är på besök.

Jag styr med ett digitalt klassrum och en grupp frankofila studenter.

Jag skriver anställningskontrakt och diskuterar rekryteringar och tjänstefördelning.

Jag ringer telefonsamtal.

Så ser jag två missade samtal från mamma. Jag ringer upp och får beskedet att en viktig länk till min trygga, regn- och gräsdoftande norska sommarbarndom till slut brustit. Beskedet var väntat men det är oändligt vemodigt och trist.

Jag gör det jag skall. Mekaniskt och nästan utan att tänka. Det är som att hjärnan sätts i friläge och kör sitt eget race. Jag är liksom inte medvetet med. Dagen sticker iväg med hjälp av autopilot och jag förundras över vilket fenomenalt organ hjärnan kan vara när det kör ihop sig och den på något sätt lyckas plocka fram väsentligheterna och styra undan sådant som kan vänta.

Något slags stresspåslag är det väl och när jag sjunker ner i soffan hemma, är jag alldeles tom.

Igår satt jag på en magisk vårkonsert och lyssnade på sommarpsalmen som får mig att gråta varje gång.

Klicka här om du vill höra: En vänlig grönskas rika dräkt

Där i kyrkbänken i frustande värme satt jag och tänkte på min onkel, mina kusiner, på de vildvuxna syrenbuskarna invid hans och mammas timrade telemarkingska barndomshem. Jag tänkte på den djupblå Tinnsjön mellan de branta bergsväggarna och på alla min barndoms trygga vuxna. Kärva ibland, och lite stränga på sextiotalsvis, men alltid där genom hela min uppväxt och nästan ända fram tills nu, när jag hunnit bli en bra bit över femtio.

Oleman.

Mamma kallade honom så. Han var hennes lillebror. Bara några år från nittio båda två och måna om varandra. Alltid.

Och nu är han alltså borta.

Jag vet hur andlöst vackert det är just nu på platsen där han växte upp och sedan aldrig lämnade.

Han älskade den och var så stolt över både den och allt han byggt upp där under åren.

Om ett nytt liv är det som väntar honom på andra sidan, önskar jag honom moltesyltetöj (hjortronsylt) och lefser, spekemat och römmegröt, vandringar på heia, ändlösa timmar i snickarverkstaden och en och annan stund i lenestolen blickande ut över Tinnsjön från noggrant placerade panoramafönster.

Jag känner ingen annan som så fullständigt hittat sitt ”happy place” som han. Platsen som för evigt  är förknippad med honom och hans pappa – min bestefar – före honom.

Vila nu, käre onkel Oleman.

Le jardin frissonne toutes les fleurs ont pleuré

08 söndag Apr 2018

Posted by in Min franska trädgård, Reminiscenser, Shopping, Utflykter, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Ja, kära nån! Hur var det nu? Hur ont gör det egentligen på knoppen när den skall till att brista? Hade hon rätt, Karin, när hon funderade över om det var därför som våren tvekar?

Blommande buskar…
blommande lagerträd och
…översvämning!

Jag skall inte klaga; det är inte kallt härnere i Murviel men finväder har vi inte heller haft mycket av.

Alltså står arbetet innanför grinden nästan still:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Av fortsatt trädgårdsansning blir intet men inomhus händer det desto mer! Kanske inte av det där hantverksslaget men en Biblioteksplan har jag fått till för min lilla naturbruksskola och diverse annat jobbrelaterat har klarats av. Jag hade tänkt att jag efter dagens lilla utflykt till St Chinian och Berlou skulle sova lite middag, men av regnsmattret utanför fick jag feeling. Istället blandade jag därför grundfärg till mitt målarprojekt,

Äggoljetempera från Av jord

skurade vidare på travertinen inomhus och smackade på ny hydrofuge på golvet i det stora rummets köksdel.

Nu luktar rummet såpa med en hint av lavendel,

och i trädgården utanför luktar det sommar som jag minns den i det gamla timmerhuset i Telemark i Norge. Jag vet fortfarande inte varför jag får så mycket norgekänsla härnere. Det mesta är faktiskt väldigt annorlunda. Men jag tror att det har med stämningen att göra. Det där med att det är sig likt, att stämningen är skönt avstressad och att huset så tydligt bär på sin historia så där som också timmerhuset i Norge gjorde.

Regniga dagar under mina norgesomrar hände det att jag fick följa med Bestefar i hans lilla VW-bubbla till Handelslaget i Atrå, för att handla lite godsaker att trösta sig med. Sedan spelade vi Casino hela kvällen medan regnet högljutt smattrande på plåttaket. Den där VW-bubblan hade förresten en alldeles speciell doft; samma doft som vår franska bilmadame härnere också fått. Jag skall inte försöka påstå att den är angenäm, doften, för den har sitt ursprung i damm och stillastående luft men det doftar trygg barndom så in i vassen!

Om mamma följde med till Handelslaget, var hon alltid tvungen att göra sig i ordning och se snygg ut. Vi pratar 60-tal och förutom att kunna visa upp ett perfekt hem, skulle varje kvinna med självaktning kunna visa upp ett piffigt yttre. I synnerhet om en var en sån som flyttat långt bort och bara var ”hemma” på somrarna. Jag minns tanterna hon träffade och jag tror att de såg min mamma som någon väldigt världsvan och lite avundsvärd, så hon hade en del att leva upp till.

Inget av det där bryr jag mig nämnvärt mycket om när jag drar iväg till marknaden i St Chinian, där jag alltid träffar bekanta och blir stående en stund för att småprata. Där är ännu så länge försäsong och idag ganska stillsamt.

Regnet hängde ju gubevars i luften! Ingen vettig ger sig ut då om en inte måste! Jag fick med mig lite tvålar till Susanna och stötte på en bloggläsare som jag inte träffat förut. Det är märkvärdigt vad glad jag blir över sådana möten och över att jag blir läst inte bara av dem som känner mig! Det känns fint.

När tvålarna och ännu en panier inhandlats,

och ingen dukförsäljare syntes till, lämnade vi marknaden och for till den tjusiga restaurangen i Berlou istället.

Uteserveringen på Le Faitout frestade inte idag…

Där blev det en lunch att minnas;

och där är vackra omgivningar, trots regnet, maten är himmelsk och minsann om inte en glödorange kanna fick följa med därifrån också!

Jag har lite svårt att bara lämna vacker keramik när den är till salu på det där frestande viset på väg bort från en bättre måltid! Det är kanske en last jag har… Men i sommar skall den få agera vattenkanna tillsammans med den färgglada keramiken som införskaffades till poolhuset i somras.

Det sitter jag och fantiserar om, med den orangea kannan på bordet bakom datorskärmen och medan regnet smattrar vidare utanför.

Charles Trenet har naturligtvis sjungit om regn i trädgårdar. Just Trenets chanson handlar om höstregn, men jag tycker att den passar alldeles utmärkt som avslutning på denna regniga söndags blogginlägg ändå:

Vill du lyssna på Trenet med bättre ljudkvalitet och höra hela låten kan du istället klicka här: Il pleut dans ma chambre.

Idag har jag varit Meryl hela dagen

06 fredag Apr 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag har ett par snickarbyxor. De har häng både bak och fram och har målarfläckar lite här och var. Jag drar på mig dem när jag skall ut i trädgården och arbeta och jag känner mig lite märkvärdig varje gång jag drar dem på mig. Särskilt när de kombineras med en nonchalant tunn bomullsskjorta som lösgör sig och spiller över linningen närhelst kroppen gör en avancerad böj för att komma åt ett särskilt smutsigt hörn.

Solen skall naturligtvis lysa över hela härligheten och håret måste ständigt strykas från pannan med baksidan av en smutsig hand.

Det är då, mina kära bloggvänner, som det händer.

Det är då som jag för min inre syn ser Meryl Streep på en magisk grekisk ö iklädd just snickarbyxor och det är med henne i just de scenerna som identifikationen blir total.

Jag BLIR Meryl Streep.

Jag nynnar ABBA.

Jag känner mig oerhört glamorös i mina säckiga paltor.

Tack Meryl för den självbilden. Ska nog alltid ha snickarbyxor och leka Meryl.

Det kan vara så att jag överdriver en smula nu. Så där jätteglamoröst är det kanske inte att tvätta bort vinter inför en ny säsong men det är fint och det är nostalgiskt. Det är barndom och känslan av att tiden just här står nästan still. Så där som tiden gör på ett gammalt sommarställe där familjen samlas varje sommar för att sedan hasta vidare in i höst och jobbdimma igen. Samma lika varje år.

Idag har jag städat ur uteköket. Jag har rensat och kastat luggslitna attiraljer och om ungdomarna skall spela beer pong i sommar, får de köpa nya rack; de gamla har följt med sopbilen härifrån. Hela uteköket skall förresten få en uppdatering i år. Den gamla slitna träskivan skall bytas ut mot en i rostfritt,

Gashällen är borta och ny bänkskiva skall på

och gashällen skall plockas bort. Den har vi aldrig använt, eftersom det är så mycket trä runtomkring och eftersom undertecknad blir lite skrajsen av gas. Jag är ovan, helt enkelt.

Jag har plockat bort den gröna konstgräsmattan, som efter vintern antagit en blåaktig ton och inte längre klarar estetikkontrollen (om den ens någonsin gjort det…?),

Tills nästa gång jag kommer ner får den agera ogräsdödare och jag får fundera ut ett bättre sätt att halkskydda carrelaget vid pooltrappan.

Under min städrond har jag hittat grus på de underligaste av ställen och har gått och längtat efter den lilla killen som förra sommaren roade sig med att kasta grus närhelst han kom åt,

Bertil i juli 2017

och jag har rensat ljuslyktor från fjolårsstearin och diskat kvarglömda glas medan fransk musik rullat på Spotify.

Alldeles ensam har jag varit nästan hela dagen och det har gått bra det med.

Nu brinner ljus på spiselkransen och mina ögon stannar vid två små ljuslyktor som S gjorde till oss julen 2012. Alla i familjen fick små texter som sa något om hennes förhållande till oss,

De är så fina, de små ljuslyktorna, de är kärlek och beständighet. De har stått på spiselkransen i dryga fem år nu och jag har inga planer på att flytta på dem. Jag, som har förändring som livsluft, njuter i fulla drag av alla de små beständigheter som möter mig i murvelhuset. Här står faktiskt tiden i de små detaljerna alldeles still. Det är sig likt. Det ser ut som när jag lämnade det sist. Varje gång.

Det är alldeles omöjligt att inte må bra av sånt.

 

När en bloggläsare får tankarna att rymma åt alla möjliga håll…

14 onsdag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Idag dök ett äldre blogginlägg upp på min radar när en av mina nyare bloggläsare tröskat sig fram till augusti 2015 på sin promenad genom mina bloggår. Jag minns den plötsliga insikten som drabbade mig, just den där augustidagen, när jag ensam i det ledsna huset på ön förstod vilka konsekvenser mitt senaste hugskott – jo, mitt hugskott, inte L:s! – skulle få. Ett aldrig så litet fladder av panikkänsla inombords över att inom en väldigt snar framtid inte längre ha någon stockholmsadress;

att inte längre bara kunna kvista över till lilla B eller få spontanbesök på sjätte våningen

och att huset längst ut på ön ändå var väldigt långt bort från det som dittills varit mitt vardagsliv.

Då flagade den ljusblå fasadfärgen på det lilla huset,

som skrek efter omsorg och uppkavlade renoveringsärmar.

Allt, precis allt, kändes antingen bara trött eller i behov av omedelbar och genomgripande åtgärd.

Tankarna om att tilltaget skulle leda oss tillbaka till Stockholm sedan ett renoverat tjörnhus sålts, och att jag skulle lyckas med planen att få till ett friare arbetsliv, har sedan dess hunnit ändra skepnad många gånger. Vi är nu, två och ett halvt år senare, fortfarande kvar på ön.

Varför då, undrar du kanske?

För att huset efter renoveringarna blev så fint och härligt att jag återförälskade mig i det?

Joråvars, det är absolut en faktor.

Att höststormar, regn på tvären, saltkladd på fönstren, och ett hav som ständigt ändrar skepnad inte skrämt bort mig utan istället skänker ett märkligt lugn, är en annan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dingle, som gett mig tillbaka tron på att det går att skapa bra förutsättningar för lärande och trygghet för de elever som ger oss förtroendet att ta hand om deras utbildning, har överraskat mig på fler plan än ett. Lilla Dingle, en oansenlig plats invid E6:an norr om Uddevalla,

Fint fat med dingleskörd

är trygga fötter stadigt placerade i myllan, kärv hjärtlighet och oförställt engagemang, långt borta från nakna kejsare och självutnämnda experter. Det är befriande.

Men jag är noga med att hålla i min egen taktpinne. Jag bestämmer när och hur mycket jag behöver vara mormor till B1 och B2

och jag murvlar mig i en omfattning som åtminstone nästan räcker till. Siktet är fortfarande inställt på att jag skall kunna murvla ännu mer. Jag ser det vid en betydligt mindre fjärran horisont än för tre år sedan, då jag satt fast i ett jobb som slukade all min energi utan att jag riktigt såg hur jag skulle kunna ta mig ur det.

Och ändå; många ljusglimtar fanns det…

Fast ur det tog jag mig, lika plötsligt som för mig själv överraskande. Jag fick nog. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över, energin återvände och jag sa upp mig utan att ha något annat på lut. Det ordnar sig, intalade jag sturskt mig själv, och planerna för en ny tillvaro tog form. Ingen och ingenting skulle någonsin kunna tvinga mig att avbryta en redan kort semester igen mot min vilja.

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Jag skulle ta kommando över min tillvaro och skriva helt nya kapitel i mitt jobbliv.

Det har gått över förväntan.

Ingen autostrada, men jag har kontroll. Mitt sammanhang är tryggt för att jag inte längre förser mig med både hängslen och livrem, utan vågar mig ut utan att alltid veta.

Och just detta, att våga släppa taget, får det ena att leda till det andra och jag får fatt i möjligheter jag tidigare inte hade förmått se, fartblind som jag var.

Huset på ön är färdigrenoverat. Lugnet har lägrat sig och byggdammet lagt sig. En lätt ansträngd plånbok skall få återhämta sig och i Murviel skall vi njuta av det vi har och inte rusa vidare med mera puts för snabbt. När saker tillrättaläggs behöver det stökas till för att kännas som hemma igen, det har huset på ön lärt oss. Alltför ivriga renoveringar riskerar att putsa bort personligheten.

Det vilar en skönhet i det mindre perfekta, floskelfunderar jag. Vår vilda murvelträdgård är vacker just för att den inte är för tillrättalagd. Alla de barnsäkra staketen förtar lite av det, men det är bättre för mormorsnerverna. Jag lägger nu band på min otålighet och ber att få återkomma om ett år eller två med en utvärdering om hur det gått med den saken. Att bara vara och njuta vardagslunk; kan det vara jag?

2017 i bilder

31 söndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Resor

≈ 2 kommentarer

Under det år som nu lagts till handlingarna har jag rest till Murviel sju gånger. Ibland helt solokvist, ibland med sällskap, i bil eller med flyg och antingen raka vägen eller med övernattningar på mer eller mindre tråkiga hotell. Det mesta har gått planenligt och tvärtemot tidigare år inte kantats av orosmoment utanför min kontroll. 2017 har varit ett bra reseår, helt enkelt.

Jag är på resande fot nu också, med skärmen i knäet och L bakom ratten. Vi har firat jul en gång till, denna gång i Stockholm och med de här fina:

Om bara en stund är vi framme i Trollhättan, där 2018 skall firas in tillsammans med en formidabel vinkännare och hans lika formidabla fru. Utanför bilfönstret i becksvart kväll har regnet övergått i ymnigt blötsnöande men vi är nästan ensamma på vägen.

Jag lämnar er med en bildkavalkad över året som gått och önskar er ett riktigt fint 2018:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annandagslugn med stormvindar runt knuten

26 tisdag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Himlen är svagt orange ute vid horisonten och glöden falnar i kaminen. Vi läser, tar tupplurar, tofflar runt och lugnet har lägrat sig i huset på ön. Vi sov till ohemult sent imorse och avkopplingen är total. Lite tomt är det förstås, efter att julefamiljen åkt iväg med klappar och tindrande barn men jag har FaceTimeat med lilla B och E förgyller fortfarande min juletillvaro.

E vill inte vara med på bild, så det får bli en bild på Wilda i nya jultröjan istället…

Det har stormat och regnat denna julehelg och utomhusgranen har inte lyckats hålla sig upprätt särskilt många timmar i taget. Istället har den trillat, lagats med strumpstickor (jo, den är av plast…) av en påhittig bonusfru ständigt med lösningar i beredskap på varje litet praktiskt bekymmer, och rests igen i optimistisk förhoppning om mojnande vindar.

Så blev det nu inte, så istället omfamnades ovädret med yster dans i blåsten…

Jag, som hunnit bli tillräckligt gammal för viss klokskap stannade inne och förevigade livsglädjen istället.

De närmaste dagarna skall vi bara ta det lugnt innan det bär av till Solna för julfirande med Bertil och Bror. Jag är mycket nöjd med årets julplanering så här långt och njuter av att få hålla mig still på en plats hela julhelgen. Fina jular brukar vi ha ändå men det är skönt att få till de där slöa dagarna när julaftonsstöket är över.

Jag går igenom bilderna och bjuder här på några, trots att jag vet att det knäppts många liknande där ni befinner er.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Facebook påminner som alltid om tidigare jular och i flödet dök julen för fem år sedan upp. Solen skiner, vi fikar utomhus, flickorna leker i trädgården iklädda bara varsin tunn tröja och inlägget andas lugn och harmoni, trots att den julen kantades av den ena käppen i julen efter den andra.

Men vi var i Murviel och julen det året var rent magisk. Jag drömmer om att få göra om det, fast utan käpparna i hjulen då förstås, och leker med tanken att kanske redan nästa jul få till det…?

Fast det planeras förstås för många resor till Murviel innan det är dags för en eventuell julresa. Flygbolagssidor har konsulterats under eftermiddagen och påskresan är bokad för egen del. En resa i månadsskiftet januari/februari behöver vi också få till, eftersom infarten bakom den rostiga grinden skall fixas till och vi behöver vara på plats för att ha lite koll på att det blir som vi har tänkt oss. Vi påbörjade planeringen av detta för ett drygt år sedan men satte det på vänt, eftersom vi hade så många andra projekt igång, både i Murviel och i huset på ön. Men nu skall det bli av, till slut.

Grinden gör djupa spår i gruset.
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… stensättas.

Det blir det sista stora vi gör på ett bra tag. De avsatta medlen är egentligen slut, precis som energin för nya stora projekt, så nu skall vi försöka njuta av det vi har så mycket som det bara går och låta idéer om nya projekt få stanna vid tanken ett bra tag framöver.

Tror jag.

Hoppas jag.

Men jag kan ingenting lova.

I maj tänker jag försöka vara med på en veckas byggnadsvårdskurs med Maisondedeux och efter sådana äventyr vet ingen vad som händer…

Här skall det gås loss, tydligen #husmedrenoveringsbehov

 

September i retrospektiv

10 söndag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag fick för mig att jag skulle bläddra bakåt genom bloggens fem och ett halvt år för att se hur tiden runt 10 september tett sig genom åren. En hel del är sig likt, i synnerhet de känslor murvelhuset väcker hos mig, liksom det faktum att jag hittills alltid lyckats klämma in några semesterdagar i just september. Mellan turerna ner har mina frankofila cravings fått sitt utlopp på olika sätt. Genom filmer med franskt romantiskt skimmer men med tveksam kvalitet, till exempel.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2012

I september 2013 överlåts bloggen till två fina små gästbloggare och de skickar mig tillbaka till en tid då jag började se framtiden an med tillförsikt igen, efter en osedvanligt tuff jobbvår, som slutade med att jag fick ge mig ut och söka nytt jobb.

Klicka på bilden för Agnes gästblogginlägg!

Klicka på bilden för Alices blogginlägg!

Lite tilltufsad, men beslutsam, var jag under septemberveckorna 2013 mitt uppe i en rekryteringsprocess, som till slut skulle gå min väg. Jag minns att jag var tacksam och lättad över det. Och glad över att få nya utmaningar att ta tag i. Föga anade jag då vidden av de utmaningar som väntade mig. Inte heller anade jag hur oändligt kort den där respiten skulle bli och att livet bortom hösten 2013 inte skulle likna någonting av vad jag och min familj dittills fått vara med om. Jag är glad att den hösten var för fyra år sedan. Att fyra år förflutit sedan dess. 2013 slutade som mitt annus horribilis.

Ett år senare andas septemberinlägget något helt annat. Då är det en sprittande, alldeles omvälvande glädje som uttrycks i raderna om en ljusblå kofta. Mellan raderna anas en lättnad och en insikt om hur skört allting är. Och att stunder av total lycka finns. Att Bertil finns. Hans mamma, morbror och moster. Mina allra, allra viktigaste. Jag skrev då att ”Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära” om mitt nya lilla barnbarn. Hur de där känslorna skulle tillta i styrka förstod jag inte då, min rusiga, alldeles pinfärska mormorslycka till trots.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2014!

Så går ett år till och de kriser, lyckliga stunder och den ständiga längtan efter att få tillbringa mer tid i Murviel utan att känna det som att jag egentligen inte borde, har drivit fram ytterligare förändringar. Lägenheten på sjätte våningen är såld, vi har flyttat västerut – tillfälligt, trodde vi då – och jag har för första gången i mitt liv varit utan ett fast jobb. Istället är jag min egen. Hyr ut mina rektorserfarenheter och titulerar mig konsult. Det är också början på min dinglifiering och på en nära två år lång tillvaro i byggdamm och bråte i huset på ön.

Vårt tjörnkök i november 2015

Det blir förstås en septembervistelse i Murviel också detta år. Det har jag sett till att ställa som krav för mitt dinglekonsultande innan jag tackade ja till uppdraget. En formidabel femtioårsfest på en holländsk husbåt hanns också med.

Klicka på bilden för septemberinlägg 2015!

Så för ett år sedan, hösten 2016, är vi fortfarande kvar på vår västkustska ö och resorna till Murviel fortsätter. Mitt nya konsultuppdrag är i Alingsås. Det känns bra när jag är på plats men resorna fram och tillbaka är alldeles på tok för långa, det märker jag ganska snart. Trots det blir de utlovade tre månaderna på potatisgymnasiet till sju, låt vara att de två sista bara var på deltid, men jag börjar sakta inse att det där med att bo på en ö har sina sidor. Det blir liksom långt till jobbet vart jag än ska. Så medan jag oroas av rapporter om bränder runt vår fina lilla franska by, dras ytterligare ett eget jobbprojekt bortom rektorskonsultandet igång.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2016!

Om det går som vi vill, jag och mina projektkolleger, är det inte mina tjänster som skall hyras ut, utan andras. Stora delar av tiden skall jag chefa och handleda mest på distans. Är det tänkt. Fast där är vi fortfarande inte. Men kanske om några år?

Jag är tillbaka på Tjörn efter ytterligare några dagar i Solna hos den ljuvligaste av små skatter. En liten barnbarnsskatt som fyllt dagarna med pärlande skratt, glädje över tåg, flygplan och elefanter och som med sitt ”hejdå mommo” för några timmar sedan, gjorde det näst intill omöjligt för mig att åka därifrån.

Min lilla ögonsten är nu tre år gammal. Av mig fick han ett flygplan i födelsedagspresent. Det var tänkt som en hint om att mormorn gärna tar med honom inte bara i bil och på tåg, utan även på flyg. Så småningom. Någon som kan gissa vilken destination som planeras?

Höstbruk och minnet av sommarens alla gäster

02 lördag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är  2 september och svensk sensommar har bestämt sig för att bjuda på en alldeles fabulös lördag. Vi sov ganska länge men inte lika länge som hunden, som låg länge och gonade sig i solen genom sovrumsfönstret. Hon sover alltid på min sida av sängen och aldrig dyker hon upp förrän framåt småtimmarna. När vi är lediga njuter den lilla pälsen lika mycket som vi av lata morgnar och oändliga frukostar.

Denna dag dukades frukosten fram utomhus och även om förmiddagen bjöd på växlande molnighet och ett klassiskt ta av-ta på-scenario, så kändes det fantastiskt att kunna sitta ute.

Av frukosten al fresco blev det ett sådant energipåslag att vi äntligen hittade kraften att ta itu med de risiga buskarna i vår lilla odlarränna invid altanen.

Sommaren inleddes med att vi behandlade trätrallen med Sioo-X för att få den ljus och silkeslen. Det stod så i reklamen; att det skulle bli silkeslent. När vi åkte söderut var trallen bara hal. Dessutom var den flammig och jag misströstade en smula och trodde att den svindyra dekokten, istället för att ta hand om trallen, hade förstört den. Nu vet vi att det inte blev så. Reklamen höll vad den lovade och mer därtill; vätan pärlar av trallen, som blivit just silkeslen att gå barfota på och som antagit en vackert, ljust silvergrå färg.

I övrigt har inte mycket hänt med den tjörnska utemiljön. Vädret har liksom inte inbjudit till det när vi varit både lediga och på plats. Men idag, till slut, greppade jag den nyligen införskaffade sekatören och gick loss på de sorgligen bortglömda buskarna.

Klippet fyllde halva terrassen och det tog ett tag att klippa ner renset och få ner det i säckar för vidare transport till återvinningen men nu är det äntligen gjort.

Det är märkligt vilken skillnad det gör. Av buskarna är bara små stubbar kvar, så vi får se om de överlever. De var dock i ett sådant erbarmligt skick att det inte fanns annat att göra. Nu ser det prydligare ut i rabatten och på terrassen och järneken, som gömt sig under riset, ser ut att trivas i ljuset som plötsligt flödar över bladverket.

Utemiljön på vår västkustska ö är det sista vi tar itu med. Det är dags för utbyggnad av terrassen mot husets framsida.

Det rödprickiga markerar utbyggnaden…

Det får vara bra sen. Åtminstone här. Åtminstone nu.

I Murviel har utemiljön varit i fokus ett bra tag nu. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att livet större delen av året kan levas just utomhus där. Jag minns de svala men ändå sköna marskvällarna och dagarna med Lysanne,

och jag minns de ljuvliga dagarna innan min älskade yngsta och hennes formidabla Erik åkte tillbaka till Sverige tidigt i juli,

Eller de fina sydfranska dagarna med sonen – på utflykt till slussarna

och på shoppingtur i Beziers.

Så en värmländsk/fransk visit,

Parisarna..
… och mamma Anette

innan murvelhuset togs i besittning av tre småttingar och deras respektive päron.

Älsklingarna…
… och Linnea, som fick en frisyr på sitt tidigare tämligen kala lilla huvud
Middag al fresco!

Så till sist, som traditionen bjuder, mina gamla kolleger från tiden på resursskolan i Gröndal under sommarvistelsens sista dagar för denna gång,

Alla bilderna är tagna utomhus och det är förstås ingen slump. Tillfällena då vi umgicks inomhus kan jag räkna på ena handens fingrar. Däri ligger hela skillnaden mellan det tjörnska och det murvielska klimatet.

Vi åt middag ute på terrassen ikväll och det kändes unikt. Lite kallt snodde det runt nacken när solen gick ner men det kan vara så att det var sista chansen för i år. Och det kan vi ju inte riskera att gå miste om. Fast jag fick gå och hämta en ylletröja ändå och nu räcker inte ens den till. Dags alltså att krypa in i värmen igen. Klockan är 19.49. Ännu inte mörkt men kallt.