Kategoriarkiv: Renoveringar

Languedochöst 2018

19 fredag Okt 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,


Blixtvisiten går mot sitt slut. All tvätt är tvättad, sorterad, omsorgsfullt vikt och tillbaka i linneförrådet igen. Kyl och frys är rensade, köket fejat och huset är därmed redo för ett par månaders solitär tillvaro.

Stormen, som låg kvar som ett grådaskigt duggregn när jag landade i tisdags,

lämnade halva trädgårdens lövverk på terrassen, i poolen, runt poolen, på de grusade ytorna, i trapporna och på den nya stenläggningen.

  • Det har visst regnat lite…
  • En ny liten planta vid bignonen
  • Sliriga rester av bignone, lagerblad och akacialöv
  • Stormsmuts och blöta på terrassen
  • Löv,
  • mera löv,
  • Och massor med löv runt illa åtgången rottingmöbel

Dörren till förrådet under terrassen har återigen svällt av fukten från det läckande nya takutsprånget,

Trista ränder på fasaden…

där anslutningen mellan takpannor och terrassgolv lämnar en del övrigt att önska.

Vackert men helt verkningslöst tak

Därinne bakom den fuktangripna dörren finns både lövblås och högtryckstvätt och eftersom det är lögn att rucka på den, har jag istället spolat med vanlig slang och borstat med piasavakvast. Det tog fyra och en halv timme men det blev fint.

Skall jag se positivt på saken, var det en kontemplativ sysselsättning och solen både värmde och sken. Dysterkvisten i mig och som ibland visar sitt fula och ovälkomna tryne, väser dock irriterat, att det var då själva den lede att inte saker och ting kan åtgärdas och sedan vara bra. Fungera som det var tänkt, liksom.

Det är förresten inte bara sagda dörr som reagerat på fukten; det har också trädäcket vid poolen gjort.

Eländigt franskt virke och en riktigt dålig idé i fin kombo…

Brädorna bågnar bortom all räddning och vi kommer att behöva göra om alltihop. Det var flera runtom oss som skakade på huvudet när vi la plankor direkt på backen men jag tänkte att det nog ändå skulle hålla några år, iallafall.

Fel av mig.

Det ser för jävligt ut.

Det hamnar tillbaka på vår to-do-list.

My bad.

Men bignonen blommar för glatta livet,

stenläggningen är superfin och den nya omgjorda trappan med fyra steg istället för tre smälter in i omgivningarna och ser ut som om den varit där alltid.

Och torsdagskvällen bjöd på middag al fresco hos Maria H med tända ljus, smarrig pasta med musslor, bubbel från Limoux och grannens upplysta pool som backdrop.

Det senare fick vi be dem om, för ambiencens skull, vilket de genast ackommoderade.

Och det är precis här som kontrasten så här års blir som störst mellan hemmet på ön och vårt sydfranska viste; storm och naturens råa krafter ena dagen och vindlande samtal i ljummen sammetskväll nästa.

Och bad! Jag tog vad jag trodde skulle bli årets sista simtur idag,

men bara en kort stund efter att jag stigit upp, fick jag hoppa i igen. Det blev så väldigt varmt i solen, nämligen.

Det är 19 oktober. Jag badar. Sitter i blöta badkläder och torkar. Stickar på sagotröja nummer två. I solen.

Just sayin’.

Om hantverkare – känsliga läsare varnas för långt inlägg

18 lördag Aug 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag skall drista mig till att berätta lite om våra hantverkarkontakter genom åren. De har hunnit bli ganska många, nämligen. Jag blottar kanske strupen en aning; sticker fram hakan och kanske, men förhoppningsvis inte, riskerar jag att trampa på en och annan tå.

Det är förstås inte meningen, för låt mig börja med att inskärpa att jag med bara få undantag inte hyser något annat än beundran för skickligheten, slitet och beslutsamheten våra hantverkare visar. Vi har anlitat både svenska, engelska, irländska och franska hantverkare och jag vågar, efter dryga sex år med vårt maison secondaire, påstå att det finns vissa distinkta skillnader. Ibland med fördel Frankrike, andra gånger med fördel hantverkande expatrioter.

De första åren som nybliven ägare av gammalt franskt vinbondehus med tillhörande trädgård, var jag helt beroende av min fransktalande bättre hälft i kontakterna med de franska hantverkare från byn, som vi vinnlade oss om att gynna. Vänliga, professionella och alltid noga med offerterna och att hålla överenskomna slutdatum för färdigställande. Dessutom var de snabbt på plats och gjorde vad de skulle.

Offerten – devisen – är helig.

Det blev vi inte minst varse när takläggare Campo tog sig an vårt läckande tak och tvingades forsla bort dryga 16 ton oväntad betong under takkuporna. Det blev ett betydligt tyngre och mer tidskrävande arbete än vad som förväntats men både devis och överenskommet slutdatum gällde. Inga överraskande nya utgifter för oss, alltså, vilket vi förstås var glada för, eftersom det läckande taket redan hunnit äta upp större delen av vår optimistiskt planerade renoveringsbudget.

Takläggare Campo i farten i maj 2013

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så naiva vi var!

200.000 var avsatt för smärre förbättringsarbeten och en köksrenovering, som fortfarande inte hamnat högst upp på prioriteringslistan. Det räckte till ett nytt tak, ett poolskydd och lite trädgårdsgrus. Har du följt mig ett tag, så vet du att vi gjort betydligt mer än så. Och att kostnaderna därmed för länge sedan spräckt vår första optimistiska budget, tja, det är kanske inte så svårt att räkna ut!

Vi har bara en negativ erfarenhet av lokala hantverkare och det handlade mer om språkförbistring blandat med en saltad räkning, där en svensk kontakt var inblandad. Tråkigt, men en viktig erfarenhet för oss, som sedan dess varit nogrannare med vilka vi anlitar. Fast det där är förstås sedan länge preskriberat och eftersom jag vägrar att tro något annat än att de flesta vill väl, så väljer jag att tro att den jag då kände mig lurad av, själv var offer för olyckliga omständigheter.

Nåväl. Tydlighet, effektivitet och trygghet i kontakterna; fördel Frankrike!

En skrämmande upplevelse senare, då jag med viss förvärvad kunskap i det ädla tungomålet, blir vittne till hur den inkallade snickaren diskuterar fördelen med nya fönster i PVC med den i just detta fall sämre hälften, ser jag, liksom i grötig slowmotion, hur sagda hälft nickar instämmande till förslaget att byta ut de vackra gamla fönstren mot nya, praktiska i PVC. Jag ser framför mig hur vederstyggligheterna fyller hålen efter de en gång så vackra, och berövar vårt själfulla hus all charm.

Så jag skriker högt ett hest Non! och lyckas på något sätt med min bristfälliga franska kombinerat med galet viftande armar förklara att sådana dumheter naturligtvis aldrig kan komma på fråga. De båda herrarna ger varandra menande blickar och ler överseende. Jag kokar av helig byggnadsvårdsvrede. Byta ut de gamla fönstren?!? Complètement fou!

Det är då som räddningen uppenbarar sig i form av ett nedrest svenskt par, som kastat ankar och modigt fyllt ett hästsläp med sitt pick, pack och dotter för att börja om på nytt i Languedoc. Jag behöver inte ens förklara. De förstår precis. Några månader senare sitter de gamla fönstren åter stolt på sin plats, vackert languedocgröna och omisskännligt doftande av linoljefärg.

September 2016

Fördel Sverige, alltså! Ingen språkförbistring, samma vurm för det gamla och en gemensam våglängd att utgå ifrån.

Sedan dess har det där svenska paret – Maison de deux, om någon missat det – tagit sig an flera andra stora som små projekt hos oss. Till stor belåtenhet, skall sägas.

Irländska Lisa och hennes engelske man Gary har fixat med vår el och med rörmokeri. Garys kompis har installerat en ny clim och med hjälp av en svensk bygranne har vi fått en poolvärmepump på plats.

Allt, återigen, till full belåtenhet.

Lokale smeden Laurent har fixat fina räcken,

Oktober 2013
Välbehövlig ledstång längs med innertrappan
Nya räcken 2013
Räcke till innetrappan

lokale snickaren Loubet hjälpte oss alldeles i början med vår ytterdörr

Och så till sist, men definitivt inte minst; Bertrand, vår allvarlige, vänlige, envist och hårt arbetande trädgårdsmästare och hans kompanjon Benjamin! Hur hade det sett ut utan dem?!? Det senaste projektet, stenläggningen innanför grinden, är ordentligt på plats och betald och vi är så nöjda!

Men trots att vi både ser och uppskattar hantverksskickligheten hos samtliga, så gnisslar det en aning ibland.

Av olika skäl.

När de gäller våra franska hanverkare så har det varit en ibland något dyrköpt erfarenhet att precis varenda liten detalj måste specificeras i devisen om det skall bli gjort. Jag förstår varför. Devisen är bindande och prisofferten gäller just det beskrivna. Det är tryggt för både kund och utförare men det gäller att tänka till.

Och hur är det med våra expatriotiska hantverkare?

Jo, så här tänker jag; det är så smidigt att kommunicera med dem, inte bara för mig, som fortfarande har bristande kommunikativa skills i franska, utan också på grund av de olika förutsättningar som icke-franska och lokala hantverkare har att förhålla sig till. De lokala är väletablerade. De har många gånger ärvt verksamheten av tidigare generationer. De har ett fungerande nätverk och skyddsnät och de navigerar i kända vatten. Tillvaron står inte och faller med  med nästa uppdrag på samma sätt som för dem som försöker nyetablera sig. Ganska självklart, egentligen.

För mig som kund får det senare konsekvenser.

De duktiga svenska, irländska och engelska hantverkarna är hett eftertraktade. De flesta av dem får mer jobb än vad de klarar av att tacka ja till. Men att tacka nej innebär förstås alltid en risk att gå miste om ett viktigt uppdrag och därför blir ofta beskeden vid en förfrågan något svävande.

Jovisst kan de göra jobbet, fast inte precis nu.

Så jag väntar tålmodigt på att de skall ha tid att ta sig an murvelhuset och att de där sista detaljerna skall bli åtgärdade. Ofta får jag vänta ganska länge. Fast jo, jag förstår vad det är som händer och jag respekterar det, men jag skulle ljuga om jag inte också berättade att en viss frustration smyger sig på.

Jag önskar mig flera klara och koncisa nej.

– Tyvärr, jag är fullbokad till mars 2019.

Eller:

– Nä, kom igen om tre år.

Då kan jag leta vidare och förhoppningsvis hitta en annan hantverkare som har tid för det som brådskar mest. Det som är mindre bråttom kan då planeras in vid ett senare tillfälle.

Efter fyra veckors väntan på svar från expatriotisk elektriker, till exempel, hittade jag till slut ett annat alternativ. Ett lokalt franskt alternativ (tack Lena M för tipset!).

Han kom efter en vecka. Devisen hade vi då redan fått.

Han var oklanderligt klädd, så väldigt artigt fransk och han slet i den nära fyrtiogradiga värmen medan jag hällde i honom den ena kylda vattenflaskan efter den andra.

Patrick fixar trappbelysningen

Nu lyser det vackert i trädgården igen och plånboken, ja den hämtade sig snabbt.

2-1 till Frankrike, därmed.

Så vad blir slutsatsen?

Med våra franska hantverkare vet vi vad det kostar och med få undantag vet vi också när det skall vara klart. Det är viktigt rent juridiskt för dem att hålla vad de lovar. Språk- och kulturförbistringen innebär ibland att det inte riktigt blir som vi tänkt oss, så noggrannhet vid beställningen av arbetet är A och O.

Med de svenska/engelska kan jag bolla idéer och låta projektet växa fram efter hand. Resultatet hamnar oftare närmare vad jag ursprungligen tänkt mig. Byggnadsvård är ett välkänt begrepp för expatrioterna, medan fransmännen mer tänker function over fashion. Oftast, iallafall.

Ergo:

Vi behöver använda oss av såväl inhemska som invandrade krafter. Uppgiftens karaktär får avgöra.

Om jag får önska mig något, så vore det is i magen hos dem som kämpar med att etablera sig härnere. Lättare sagt än gjort, jag vet, när utgifterna tenderar att bli fler än inkomsterna.

Men jag vill slippa tjata.

Jag vill slippa irritationen.

Jag vill slippa fundera över hur jag kunde ha agerat annorlunda.

Jag vill ha klara papper och deadlines som respekteras.

Lever jag alltid själv som jag försöker lära? Verkligen inte, men kanske just därför blir den där överblickbarheten så viktig för mig.

Till syvende och sidst handlar det dessutom om att kunna planera utgifterna så långt det är möjligt. Att sprida dem och få kontroll över när respektive räkning skall betalas.

Har du orkat läsa ända hit, är du beundransvärd! Det blir lätt så när det skall bokslutas över allt arbete vi låtit göra i murvelhuset. Efter tre års ständiga renoveringar, både i Murviel och på Tjörn börjar jag bli luttrad. Mitt råd till våra hantverkare, om jag nu skulle drista mig till ett sådant, är att alltid kommunicera, alltid tala om när något verkar dra åt fel håll och, framförallt; säg nej när arbetena hopar sig.

Ett nej är betydligt lättare att förhålla sig till än ett nja, kanske.

Så ibland kommer vår Agent General med verktyg i högsta hugg och fixar dörrar som lossnat och annat småfix som annars har en tendens att inte bli gjort. För det är vi evigt tacksamma, förstås!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gamla vinbondehuset på krigshjältens gata kräver sin man – och kvinna – det vet vi nu. Och det kräver förtroendefulla samarbeten med hantverkare. Någon raljerande languedocsk motsvarighet till en klagande Peter Mayle vill jag trots allt inte vara.

Gazpacho, canicule och ändrade rutiner

24 tisdag Jul 2018

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Shopping, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jorå, en är ju inte sämre än att en kan ändra sig! Medan horder av turister letar sig ner till medelhavsstränderna och, som fallet oftast är längs med den occitanska östkusten, ofattbart nog klämmer in sig i någon av alla de ökentorra semesteranläggningarna med strandnära läge, börjar jag så smått drömma om fläktande tjörnvindar. För nu är den här, hettan. Vi klarar oss bra med både iskall gazpacho till lunch, pool och clim, men igår eftermiddag fick den här värmedyrkaren till slut nog i de heta seneftermiddagstimmarna och så smått kippande efter andan, flydde jag inomhus och stängde omsorgsfullt dörren efter mig.

Då hade jag nyss försökt svalka mig i den trettiogradiga poolen utan att få önskad effekt, så nu får poolaggregatet kyla vattnet istället. Som inbitet huttrande skandinav känns ju det helt bakvänt men det är faktiskt helt nödvändigt. Det finns alltså gränser även för mig för när jag tycker att det är varmt nog och lite till.

Fast klaga skall jag verkligen inte! Jag får bara rucka på de rutiner som fram tills nu fungerat alldeles utmärkt; istället för runtlufsande tidiga morgnar för att få någonting gjort, får badliv levas de där tidiga morgnarna istället, om det skall bli något badliv alls.

När sedan solen bränt på i några timmar, är det istället småfix inomhus som får ta vid. Precis tvärtom, alltså, och bara för att huset har en klimatanläggning.

Så monterades till slut taklamporna, som skall hänga först över matbordet och sedan över den planerade köksön, när vi till slut hittar orken och tiden samt när plånboken fått chansen att återhämta sig, för att sätta igång projekt murvelköket. Jag såg lamporna första gången i en inredningstidning för flera år sedan, gjorde slag i saken först i vintras och beställde dem från USA(!). De skickades därefter ner till murvelhuset med möbeltransporten för några veckor sedan.

De landade på köksbordet, som så mycket annat och där har de blivit liggande. Ligger där gör de för övrigt fortfarande, men nu är de åtminstone ihopmonterade, de beresta miljöbovspjäserna!

Upp i taket får de komma en annan dag; den för dagen avsatta tiden tog slut och montören – petite moi!- behövde vila sig efter den oerhörda ansträngningen.

I poolhuset snurrar för övrigt takfläktem igen. Gardinerna hamnade bakom dörrarna när jag öppnade dem imorse och då insåg jag att med dörrarna uppslagna, kan inte gardinerna fladdra in i fläkten och just den faran är därmed avvärjd.

Den där analysen att den skulle kunna lossna från taket och dansa ner med sina roterande vingar, får vi lösa med en extra säkerhetskontroll istället.

Så voila!, det fortsätter att fläkta skönt i poolhuset. Fast utan romantiskt fladder av flortunna gardiner då, förstås. En kan, som sagt, inte få allt.

Om att lufsa runt och småfixa

21 lördag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vi sov länge imorse. Klockan hann bli nästan nio innan jag sömndrucket satte fotsulorna i golvet. Numer är det ganska sent; mina långa sovmorgnar från förr har jag allt svårare att förstå. I juli, i Murviel är relativt tidig revelj en nödvändighet, om det överhuvudtaget skall bli någonting gjort. Sedan blir det för varmt.

Igår flämtade jag bara. Mådde nästan lite illa i den fuktiga hettan. Det spelade ingen roll hur mycket vatten jag drack; halsen kändes ändå som sandpapper och huvudvärken lurade bakom pannbenet. Den senare fick hållas i schack med Ipren för att inte alldeles tillåtas ta överhanden. Det bar sig inte bättre än att middagen fick inmundigas inomhus i den sköna svalkan från luftkonditioneringen.

Idag fläktar det lätt och är bara 35 grader. Himla skönt.

Det kom några lätta regndroppar igår eftermiddag medan vi hörde åskan mullra över bergen en bit bort. Men det stannade vid några stänk men innebar ändå ett väderomslag, som vi passar på att njuta av idag.

Alltså fick det bli lite bestyr på morgonen. Ett av våra allra bästa inköp de senaste åren är vår neongula kombinerade lövblås/-sug och den används flitigt. En liten halvtimme några gånger i veckan rensar grusplanen,

och den nyligen stenlagda infarten från löv och annat skräp, som stökar till och får det att se ovårdat ut. Och den behövs sannerligen. Träden är många i vår lustgård och släpper ifrån sig löv vid minsta vindpust. Löven gör sig sämre på backen än på sina grenar anser jag å det bestämdaste, så blåsen tvingas ge valuta för pengarna den kostat.

Valet av arbetsplagg var kanske inte optimalt för en sådan syssla men de där tunna klänningarna är så svala och sköna att de liksom hälls på morgonkroppen alldeles av sig själva. Det ligger överhuvudtaget ingen tankeverksamhet bakom det klädvalet.

Lövblåsning avlöstes sedan av njutningsfullt vikande och hängande av tvätt – en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Det är nästan meditativt. Tvätten doftar vind och sol och jag viker omsorgsfullt och långsamt. Hörn mot hörn, kant mot kant i snöräta högar. Ett morsarv och barndomsminne. Fast mammas högar är fortfarande nycket prydligare än mina. Mammas linneskåp är fulländning. Mitt är ganska ok.

Tillbehören vid tvätthängning är synnerligen viktiga! Helst skall de vara av gammal modell och av trä, trots att de är en smula mer opraktiska än klykor av plast. Men att vika en lakanskant över tvättlinan och fästa den med de där träklykorna, det är något alldeles speciellt. Då far tankarna. Då minns jag Emil, som nyss var här och gjorde murvelhuset vackert med sin blotta närvaro; då kan jag tänka på Susanna och hennes barndomsvänner som kommer hit i augusti och hur jag förbereder för deras ankomst.

Vi skall fylla kylskåp och skafferi och i poolhusköket är det riggat med nyordning på de numera säkrade hyllplanen. Delar av Emils köksutrustning från Heidelberg har fått flytta in här, medan resten av bohaget, som hamnade här efter hans flytt tillbaka till Sverige, skickades med transport norrut härom veckan. Uteköket skall få ny bänkskiva och ho i höst och när innertaket och belysningen fixats så är det klart. Då blir det redan ganska charmiga uteköket mer funktionellt och lättarbetat.

Ikväll skall förhängena plockas ner och få ny, rätt längd. Känns som ett lagom projekt så länge caniculen råder.

Det är dock inte bara jag som skrotar runt idag. Cikadorna har fullt sjå och på grannens tak råder febril verksamhet. Jag är inte avundsjuk på dem. De sliter där och när det är som allra varmast och jag begriper inte att de orkar. För egen del intog jag sedvanlig position i skuggan av mitt parasoll, efter att löven var blåsta, tvätten omhändertagen och poolhusköket fixat. Jag ansåg då att dagens arbetsuppgifter var avklarade. Där satt jag sedan och inväntade eventuella badsugna.

Och hon kom! Med elefanter på armpuffarna och med en mamma, en pappa och en farmor som medföljande entourage.

Sådärja. Det blev en bra dag av den här dagen också.

C’est normal

06 fredag Jul 2018

Posted by in Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Tydligen. Att få alla möjliga krämpor när semesterlugnet bit för bit stångar sig fram för att helt kunna ta över i några veckor. Jag knaprar Ipren för att få loss tunnbandet över pannan. När jag lägger mig för natten snurrar sängen och rösten så som jag känner igen den är snart ett minne blott. Trött är bara förnamnet. Doktor G säger att det är normalt; att det är kortisonet – eller nåt… – som går ur kroppen när den får vila och att förlusten av hormonpåslaget får kroppen att tro att den är sjuk. Jag tror att rentav den förklaringen hjälper bättre än pillren jag petat i mig!

Skönt att veta, liksom. Och jag slipper gå till doktorn i tron att jag är dödssjuk.

Alltså lät jag mig häromdagen övertalas att följa med till skrotnissen i Caylar, långt uppe i bergen på väg mot Millau.

Inte bara skrot utan också får som ligger och myser i en grushög…

Det tog hela dagen och med hem följde en bedagad skönhet, som skrotnisse krängde till mig för €50.

Hon kanske skall få ersätta terrassdörren på baksidan av huset eller så får hon bara stå och vara vacker någonstans. Vi får se. Allt måste inte vara färdigtänkt, även om nathorstarna tog sig för pannan när de insåg att jag inte tagit mått på dörröppningen innan jag for. Men jag skulle ju bara reka, hade jag tänkt.

Vägen upp i bergen går genom ett fascinerande landskap, med klippor som störtdyker ner i raviner

och vad som ser ut som kratrar i landskapet. I närheten finns Circe de Navacelles och den platsen är bortom fascinerande.

Det får bli en utflykt dit i sommar.

Jag skall inte ge mig på att geologiskt förklara hur landskapet formats, utan nöjer mig med att förstå att det har med istider, landhöjningar och meandrande floder att göra. Jag får ta reda på hur det gått till mer ingående en annan gång. Hjärnan är som sagt upptagen med att gå in i semester-mode, så nu är inget bra tillfälle.

Fast vackert kan jag konstatera att det är utan att ha någon närmare geologisk förklaring!

Dagen avslutades med grillafton hos Chez Amis;

De har fått det så fint och det är smått fantastiskt att se vad kämpaglöd, hårt slit och en aldrig sinande entusiasm kan åstadkomma. Just den där entusiasmen smittar och stämningen blir därefter. Himla trevligt, helt enkelt.

Torsdagkvällar i Saint Nazaire hos Magnus och Outi, alltså.

Rekommenderas!

Dagens utflykt gick annars till Montpellier, där jag plockade upp Å med pälsdjur. En vrålsnabb tur till IKEA fick det bli också, så nu är förrådet av stearinljus, värmeljus och andra livsnödvändiga pryttlar påfyllt. Lunch i Bouzigues

blev jag bjuden på också och kyparen tittade på den pälsförsedda och undrade om vi ville ha ett bord för tre och om doggen önskade en aperitif.

Så åkte vattenskålen fram och först därefter vände han sig till oss. Föredömligt, tyckte vi, och jycken fann sig snabbt tillrätta. Hon hade ju en lång resa i bur bakom sig, så lite andakt för henne var ju också på sin plats.

Vad vi åt? Jamen moules frites, såklart, medan vi njöt av utsikten över etangen.

En annorlunda försommar

19 tisdag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… är det, onekligen. Vädret är bara en faktor men nu verkar just väderordningen till slut vara återställd. Om några dagar är det midsommar och vinden viner runt knuten igen. Temperaturen är betydligt beskedligare och lockar inte längre till uteliv några längre stunder. Som det brukar vara runt midsommar i Sverige, med andra ord.

För bara en dryg vecka sedan åts lunch på bryggan

Picnic på bryggan med Sus, juni 2018

och vattnet var såpass varmt att till och med jag badade. En urtidig frukost avnjöts på terrassen,

och middagarna åts självklart utomhus.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utflykten med personalen till Hunnebostrand blev näst intill magisk, med de vackra västkustvyerna i slösande sol;

Så inte längre, alltså. Jag börjar ställa in mig på annalkande höst, trots att vi ännu inte passerat midsommar men med en hel månads högsommarvärme bakom oss känns det lite så.

Det vilar ett märkligt vemod över huset på ön och det har egentligen mycket litet med väderomslaget att göra. L går på kvällspromenader ner till havet. Ensam. Utan hund. Det är ledsamt och tomt.

Jag har avbokat färjeresan med hundhytt och istället bokat flyg ner till Murviel och jag kan inte riktigt glädjas åt det lika mycket som jag brukar. Fast jag längtar förstås dit ner ändå. Där har för övrigt vindarna också vänt och vädret har hittat sitt rätta, sommarvarma jag. Huset fylls just nu med Susanna & co, som precis som förra året skall fira midsommar där.

Med den återställda väderordningen har också det kraftigt försenade stenläggningsarbetet i murvelträdgården äntligen tagit fart och midsommarfirarna kommer att tvingas stå ut med bullrigt markarbete ett par dagar. Men sedan skall det vara klart. Inte bara vi drar en suck av lättnad; även Bertrand, som hann hota med drastiska åtgärder innan förra måndagens sms med de många utropstecknen efter ”It’s done” och ”Incredible” kunde ackompanjera den triumfatoriska bildsviten med de allra vackraste vyer en plågad trädgårdsmästare kan tänka sig:

Jag är nyfiken på det färdiga resultatet. Det skall bli oerhört skönt att slippa härja med den rostiga grinden som i alla år ständigt fastnat i gruset innanför.

Juni har annars mest handlat om resor. Många och tämligen långa sådana och med krav på åtskillig planering och förmåga till flexibilitet.

Mamma har firats och alla barnen och de två småprinsarna prioriterade sin pigga mormor/oldemor, som i födelsedagspresent fick ynnesten att hänga med dem allihop.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi tog in på Degerfors B&B och jag njöt av att ha dem omkring mig. Tillsammans for sedan jag, mina två äldsta och småprinsarna till Stockholm, medan S tog sig tillbaka till Göteborg för att förbereda den förestående avfärden mot franska nejder.

Jag är tillbaka på ön, som sagt, och knyter mödosamt ihop läsårssäckarna. Även veckan efter midsommar är fylld av planerat arbete men sedan bär det av igen.

Till Murviel.

Till varma kvällar, bad i poolen och en massa umgänge med gamla och nya bygrannar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så skall jag gosa lite extra med Wildas släkting Aska, som denna sommar skall flyga ner med sin matte i flygburen hon ärvt efter Wilda. Det blir bra.

Annandagslugn med stormvindar runt knuten

26 tisdag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Himlen är svagt orange ute vid horisonten och glöden falnar i kaminen. Vi läser, tar tupplurar, tofflar runt och lugnet har lägrat sig i huset på ön. Vi sov till ohemult sent imorse och avkopplingen är total. Lite tomt är det förstås, efter att julefamiljen åkt iväg med klappar och tindrande barn men jag har FaceTimeat med lilla B och E förgyller fortfarande min juletillvaro.

E vill inte vara med på bild, så det får bli en bild på Wilda i nya jultröjan istället…

Det har stormat och regnat denna julehelg och utomhusgranen har inte lyckats hålla sig upprätt särskilt många timmar i taget. Istället har den trillat, lagats med strumpstickor (jo, den är av plast…) av en påhittig bonusfru ständigt med lösningar i beredskap på varje litet praktiskt bekymmer, och rests igen i optimistisk förhoppning om mojnande vindar.

Så blev det nu inte, så istället omfamnades ovädret med yster dans i blåsten…

Jag, som hunnit bli tillräckligt gammal för viss klokskap stannade inne och förevigade livsglädjen istället.

De närmaste dagarna skall vi bara ta det lugnt innan det bär av till Solna för julfirande med Bertil och Bror. Jag är mycket nöjd med årets julplanering så här långt och njuter av att få hålla mig still på en plats hela julhelgen. Fina jular brukar vi ha ändå men det är skönt att få till de där slöa dagarna när julaftonsstöket är över.

Jag går igenom bilderna och bjuder här på några, trots att jag vet att det knäppts många liknande där ni befinner er.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Facebook påminner som alltid om tidigare jular och i flödet dök julen för fem år sedan upp. Solen skiner, vi fikar utomhus, flickorna leker i trädgården iklädda bara varsin tunn tröja och inlägget andas lugn och harmoni, trots att den julen kantades av den ena käppen i julen efter den andra.

Men vi var i Murviel och julen det året var rent magisk. Jag drömmer om att få göra om det, fast utan käpparna i hjulen då förstås, och leker med tanken att kanske redan nästa jul få till det…?

Fast det planeras förstås för många resor till Murviel innan det är dags för en eventuell julresa. Flygbolagssidor har konsulterats under eftermiddagen och påskresan är bokad för egen del. En resa i månadsskiftet januari/februari behöver vi också få till, eftersom infarten bakom den rostiga grinden skall fixas till och vi behöver vara på plats för att ha lite koll på att det blir som vi har tänkt oss. Vi påbörjade planeringen av detta för ett drygt år sedan men satte det på vänt, eftersom vi hade så många andra projekt igång, både i Murviel och i huset på ön. Men nu skall det bli av, till slut.

Grinden gör djupa spår i gruset.
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… stensättas.

Det blir det sista stora vi gör på ett bra tag. De avsatta medlen är egentligen slut, precis som energin för nya stora projekt, så nu skall vi försöka njuta av det vi har så mycket som det bara går och låta idéer om nya projekt få stanna vid tanken ett bra tag framöver.

Tror jag.

Hoppas jag.

Men jag kan ingenting lova.

I maj tänker jag försöka vara med på en veckas byggnadsvårdskurs med Maisondedeux och efter sådana äventyr vet ingen vad som händer…

Här skall det gås loss, tydligen #husmedrenoveringsbehov

 

Förkylningstider

04 måndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Inredning, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… är det och jag är inne på höstens andra omgång. De kommer ju sällan lämpligt, de där bacillerna så resan förbi mamma blev istället en arbetsdag i en stuga i skogen.

Uppvärmd bara för min och hundens skull och så rofylld att irritationen över bacillerna vändes till axlar i nedsjunket läge och en blick som med jämna mellanrum letade sig ut genom de vackra gamla stugfönstren.

Sommarflugorna som till sist dukat under av senhöstkylan låg i fönsterkarmarna och utanför knarrade snön under skosulorna. Alldeles innan mörkret föll, knarrade vi därifrån, hunden och jag, för att slippa snava över rotskott och kvistar i mörkret. Det hade vi inte behövt, eftersom månen tog vid när den bleka vintersolen gav upp; samma måne som sedan tappert följde med oss hela vägen genom värmländska och dalsländska skogar, ner till Göteborg, där vi släppte av min älskade lillaste unge, och till sist tillbaka till Tjörn igen.

Vi lyssnade på Mannheimer&Skäringer-podden och på julmusik och trots många mil på ganska så tråkiga vägar, så mådde jag som en drottning.

S, hunden, jag, frostiga träd, fullmånen och midvintermörkret.

December tycker jag om, trots mörker och kyla. Advent, snart jul. Det går liksom inte över; jag är barnsligt förtjust i stämningen.

I år firar vi jul på Tjörn med stora delar av familjen. Huset är färdigrenoverat, så när som på några smådetaljer och adventspyntet gör sig betydligt bättre i år, utan byggbråte och vilsna ägodelar staplade på varandra varhelst en liten orenoverad – eller redan fixad – yta uppenbarat sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med så mycket finlir till slut att pyssla med i huset på ön, får mitt juletinder sig en revival och det är nästan så att jag glömmer bort att längta till Murviel.

Fast bara nästan.

Där har det nämligen också hänt saker, fast om det får jag berätta en annan gång. Under tiden bjuder jag på lite före- och efterbilder från Tjörn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kan hända att det kommer ytterligare bildbevis på resultatet av renoveringarna när ljuset vänder tillbaka och när inte julpyntet skymmer sikten. När det börjar närma sig vår igen. Typ.