Tvättkorgarna är tömda, golven skurade och mattorna har hamnat på plats igen efter månader av dels ihoprullat, dels utlånat tillstånd.
Lånet var inför en lägenhetsförsäljning som nu är avklarad och ihoprullningen förstås för den lilla valpen, som inte är så liten längre, och som nu har slutat med ovanan att lätta på trycket inomhus. Rutinerna sitter till slut, även om hon är lite känslig för förändringar fortfarande när det gäller den detaljen.
Träffade lillkusin Lillstina idag och blev så in i vassen glad!
Huset på ön är alltså förberett för ensamtillvaro igen i några veckor; färre än vad veckorna brukar vara om somrarna men vi är lyckliga över att få komma iväg igen överhuvudtaget. Väl på plats i Murviel har vi några smådetaljer att ordna med och jag måste jobba ytterligare några dagar men sedan kommer prinsarna och då blir det full fart och fokus på dem!
Det har också gått upp för mig att Tour de France passerar genom vår by igen och det ser jag också fram emot.
På eftermiddagen den 9 juli, efter att de cyklat genom Magalas och Saint Geniès de Fontedit,
susar de igenom Murviel, fast på byns andra kant jämfört med när det begav sig förra gången. Skall bli spännande att se vilken sorts folkfest det kan innebära den här gången, om det är man ur huse som tillåts, Covid till trots. R-talen är nere på 0,60 i Herault och kurvan fortsätter att peka åt rätt håll men jag tror ändå att försiktighet fortfarande är påkallat. Nästa gång jag klottrar blir det inte från Tjörn. Långa dagar i bil söderut väntar och just det kanske jag inte ser fram emot men det uppvägs av det som väntar. Om det skall jag be att få återkomma. Nu är det öra+kudde=sant som gäller. Bonne nuit!
Världen öppnar sig. Inte så långsamt längre, snarare tycker jag att vi rusar iväg mot gammal normalitet igen. Jag har fått min första dos Pfizer,
kramar mitt intyg om antikroppar hårt och ramlar raskt in i rutiner om att vara överallt samtidigt. Men jag har lovat mig själv att undvika den fällan. Bortom nästa vistelse i Murviel, de nya barnbarnens ankomst i juli och september, lilla ljuvliga systerdottersonens barndop, mammas förhoppningsvis snart förestående flytt till permanent äldreboende, en efterlängtad tur till Oslo och till slut de resor som jobbet kräver, skall jag hitta en lugn lunk igen. Varenda vecka den närmaste tiden är dock intecknad och jag undrar om inte också det mest är en covideffekt? Ketchupflaskan som vänds upp och ner, skakas och spiller ut över hela tallriken med snabbmakaroner. Jag är ytterst medveten om att jag är en smula stressad, att tankarna får kämpa för att få ro. Men då åker stickepinnarna fram. Fyra olika projekt har jag igång; några med mer krävande mönster, andra bara med varv på rundsticka som inte kräver lika mycket koncentration.
När alstren blir många, är det tecken på att det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Man skulle kunna tro att det borde vara tvärtom, men när hjärnan varvar, tvingar ullgarnerna med de djupa, naturliga färgerna med poetiska (och möjligen något pretentiösa) namn som tallbarksgrå och fönsterkittsvitt mig att släppa allt annat. Garnet är mjukt i händerna och lite kärvt på samma gång och tankarna får bölja lugnt fram och tillbaka. Jag kan komma på mig själv med att sitta och le när jag föreställer mig alstren på små älsklingar. Ofta tänker jag mig ett tema, som sagotröjor till små prinsar,
Stickning på sydfransk strand juli 2018
Utvandrarestetik utan armodet (som Arnors mamma beskrev den),
eller traditionella mönster med lokal anknytning till en plats med betydelse.
Nionde vantparet för avlägsen vinter färdigställs i slösande sol, tidig höst 2014
Ganska ofta när jag i bloggen berättar att jag har mycket att göra eller att tillvaron är stressig, får jag omtänksamma kommentarer om att jag skall vara rädd om mig. Det är jag kanske inte alltid men jag är faktiskt riktigt bra på att koppla bort också. Med stickepinnar eller något riktigt bra att läsa eller lyssna på, eller när de som jag älskar allra mest är nära. Då får det andra gruset maka på sig.
Nyinflyttade finingar i helgen
Bästisar
Flott besök, tyckte Stina också!
Stina vill vara som Kerstin!
Susanna och Vicy kom med födelsedagstårta från Lejonet&Björnen
Ibland kan jag låta mig förundras över ett stilleben som inte var arrangerat men som bara dyker upp i mitt synfält. Gräslöksblommor som jag inte förmådde kasta, utan som istället hamnade i en liten vas bredvid svärmor Anna-Stinas porslinshund, till exempel.
Hon tyckte om sina små porslinsfigurer, Anna-Stina, och hon hade många. Jag är inte lika förtjust och de flesta av hennes små figurer hamnade i en antikaffär eller på loppis. Men porslinsvovven fick följa med till Tjörn och flytta in i fönstersmygen ovanför diskbänken. Där står den och påminner om henne och det är fint att låta tankarna på henne dra iväg med mig ibland. Vår lilla pälsbolls namn är ingen tillfällighet; det är en hommage till henne. Hon hade avgudat lilla Stina.
Att klottra är också avkoppling. Då hittar tankarna sina hyllor att vila på tills de behövs igen. Nu skall jag till slut jobba. Har dragit ut på det en aning. Kan jag skylla på att vaccinet gjort mig trött, tro? Nåväl, jag måste få ordning på kvalitetsanalyserna, ordna med lite admin i det egna lilla företaget och sedan förbereda för en ganska lång sommarledighet. Med jordgubbar, glass och ballongdagar.
Sommarfrukostmacka…
Och med prinsar i Murviel om alldeles snart. Det ni, endorfinerna får spader vid blotta tanken!
Eller nja, ett något trevande försök att göra fredagens premiärtur för Transavias rutt Montpellier-Stockholm mötte oss vid gaten på förmiddagens flight.
Det kändes ändå, om inte högtidligt, så åtminstone hoppingivande. Som att världen yrvaket öppnar sig igen och försiktigt undrar om det är dags för applådåskor och champagnekorkar eller om den fortfarande måste jubla återhållsamt och utan att störa? För hur många bakslag och grusade planer har inte det senaste året bjudit på? Hur skall vi våga tro på att detta att resa kan vara vardag igen och inte en lyx som är få förunnat och dessutom förknippat med inte så lite skam? Det är bara en knapp månad sedan jag flög från Montpellier senast men förvandlingen är påtaglig. Flygplatsen är återigen full av liv, fastän ännu utan den där välkända hetsen. Riktigt så många resenärer är vi inte ännu. Men vi är betydligt fler än de tre vilsna individer som avvaktande tassade in på Montpelliers flygplats härom sistens. Och det begicks alltså premiär. Det hade jag inte tänkt på.
Photo-op med Transavias premiärcrew innan vi släpptes ombord
Under de kommande två månaderna har Transavia rutten ARN-MPL igång och det är otroligt skönt att slippa mellanlandningen i Paris eller Amsterdam. Men planet var inte ens halvfullt, biljetten kostade en spottstyver, så om rutten skall kunna leva vidare, får vi hjälpas åt att fylla planen.
När jag för tretton år sedan bjöds på champagne i kristallglas inför British Airways första flygning till nya Terminal 5, pratades det bara om brist på utrymme för att bygga ut världsmetropolernas redan monsterstora flygplatser för att möta det nästan omättliga behovet av flygstolar för weekendresor, fotbollsresor, konferensresor, julresor till Thailand, shoppingveckor i New York, London, Madrid, Rom, Paris, Barcelona … Flygskam var ett okänt begrepp och smått rusiga över möjligheterna slängde vi oss vällustigt iväg till jordens alla hörn. Jag veckopendlade till London i nästan ett år. Det är svindlande att ens tänka på.
Hur skall vi resa nu, när vi verkar få göra det igen? Här sitter ju jag och uppmuntrar till skamligt flygande! Hur tänkte jag där? Jag tänkte faktiskt. Tänkte att den käftsmäll Corona gett oss för lång tid framöver, kanske för alltid, gör resande av det slag vi ägnat oss åt de senaste 15-20 åren tämligen omöjligt. Snart kommer vi att prata om Greta igen och mana till återhållsamhet. Jag tänkte att lagom är bäst och att jag gillar Greta. Men om vi ändå måste ta oss ner till Occitanie, kan vi väl försöka måna om rutter som passar många? Så tänkte realisten i mig att vi heller inte kommer att sluta resa. Rest och rört på oss har vi alltid gjort. Det ligger i vårt DNA. Nåväl. Nu är jag iallafall i Solna en kort sväng. Hos prinsarnas prinsar. Äppelskatterna. Hjärtats sång och dans. De bästa.
Fast redan imorgon far jag vidare mot Tjörn via mamma i Värmland. Två välfyllda veckor väntar innan det är dags för semester av helyllesort. Med sagda prinsar, i Murviel. Och för all del med deras päron.
Ja, kära nån! Imorrn är det hemfärd. Jag som nyss både for och kom. Inga utflykter har jag gjort, bortsett från marknaden i St Chinian, några apéroer hos vänner och några turer till diverse affärer. IKEA, Leroy Merlin, Brico Depo och förstås SuperU. Det skvallrar om att det är huset och trädgården som varit i fokus, liksom jobb och förra veckans fransktenta. Inte har jag spatserat i byn heller, så det får bli bot och bättring med den saken när vi är här nästa vända. Som vanligt får jag för mig att jag inte hunnit med någonting men det är förstås inte sant. Jag blev bara inte klar med allt jag föresatt mig.
Här till vänster skulle sovalkoven blivit helt klar. Det blev den bara nästan.
Poolhuset är stängt, alla dynor är inhämtade, poolen har fått täcke, det är bortplockat låst, städat och förberett för småttingarna om några veckor. Allt är tvättat, vikt och inlagt i skåp och lådor men gästrummen hann vi inte få ordning på och inte skafferiet i köket heller. Vi hinner det. Sen.
Men jag hann bada. Träna i det mjuka, förlåtande vattnet och jag hann sitta halvt nedsänkt i poolen varvat med läsning i skuggan.
Och jag hann njuta av växtligheten och allt det som fångar min uppmärksamhet i den långa trappan mitt i trädgården.
Jag älskar den där trappan, i skuggan av träden förblir stenarna svala och den är både självklar och magnifik. Som om den alltid funnits där.
Det har blivit för varmt för lilla Stina nu, så hon drar sig in i svalkan i stora huset. Det blir varmt om tassarna och pälsen är tjock och det är svårt att hitta svalka ute mitt på dagen när man inte badar. Alltså fick Stina bada. Inte frivilligt men när hon kommit upp ur vattnet, gick hon runt och sniffade på vattenytan, tittade länge på vattenglittret och såg ut som om hon funderade på att hoppa i igen.
Men hon avstod. Jag tog ett tidigt kvällsdopp, åt gårdagens pesto med linguine till middag och gulpade i mig ohemula mängder citronvatten. Nu vill jag aldrig att kvällen skall ta slut. L har gått och lagt sig – han skall köra långt imorgon – Stina sover vid mina fötter och jag låter sammetsnatten svepa sig runt mig. Ljusen i glasburkar flämtar på sitt sista innan de ger upp. När de slocknat tar jag med mig burkarna in och går och lägger mig. Jag hoppas att de inte ger upp riktigt än …
Nya nätet, alltså; bredbandet. Imorgon skall jag hålla i en kvalitetssittning på en av våra skolor hela förmiddagen, så det passar ju ypperligt. Egentligen hade jag velat vara på plats men jag behöver också vara i Murviel, Solna, Värmland, Oslo för att jag vill och längtar, och i Göteborg av samma skäl. Helst samtidigt. Jag vill mycket. Hela tiden och samtidigt. Det är en bra sak i grunden, för det handlar om att jag har ett jobb jag tycker om och att jag har många som jag vill vara hos och med. Till slut har jag ändå bromsat lite och blivit snål. En flygbiljett med Transavia på fredag gick lös på 34€; med Air France hade jag fått lägga på en nolla till och åbäka mig med en mellanlandning i Paris. Då går hela dagen och det är slitsamt. Nu blir det direktflyg och klaras av på en halvdag. Så blev det dessutom ett par dagar till i Murviel och det är aldrig fel. Det senare, och det faktum att confinementet lättades idag, valde vi att fira med bygrannar i vår trädgård.
Förberedelser för kvällen …
… medan Stina bevakar …
…från väl valda, skuggiga utkiksplatser
Poolbad, ostron, bubbel och middag i all enkelhet medan mörkret sakta tog över trädgården.
Det känns som ett helt liv sedan men vi satt faktiskt så här några gånger även förra sommaren. Sällan är jag lyckligare än när vi sorlar oss genom kvällen i murvelträdgården.
Stora lilla B är med på Facetime och lyssnar på sagda sorl, medan han kramar sin elefant och sin mamma tills han somnar. Trygghet på distans och minst lika viktigt för mig som för honom. Jag längtar efter honom och hans lillebror nu medan jag skrotar omkring och förbereder för deras ankomst. Allt blir inte klart nu, utan det sista får göras när vi kommer ner igen. Men gästtoan ordnade Gary med idag, 28 juni kommer terrassmarkisen, studsmattan skall ställas upp och lite grindar och barnlås skall på plats. I allt väsentligt är det mesta klart; det som återstår är småfix. Jag dröjer mig kvar ute efter att gästerna gått. Diskar, plockar undan, ser mig omkring och njuter av den ljumma kvällsvärmen.
Ljusen får brinna ner, fåglarna tystnar återigen och jag går in i huset och luftkonditioneringen. Imorgon samlar vi ihop oss inför avfärd. Jag kommer att längta tillbaka redan innan jag åkt.
Jag tvingar mig till den idag, dekansen. Lite i halvsmyg för mig själv medan L inväntar fiberfolket från Bouygues, som kommer för att installera vårt bredband. Fast i smyg vet jag inte, för jag deklarerade frankt att jag skulle äta chips. Det kändes lite spjuveraktigt, nästan. Fast L sa bara ”gör det du” och ryckte på axlarna.
Han sitter säkert och snaskar minttabletter i luftkonditioneringen under tiden. Inte i smyg men ändå. Kanske är det Hambergs Agneta som försätter mig i något slags tillstånd som inte är jag? Eller är det jobbspöket som vägrar lämna mig ifred och säger åt mig att skämmas över njutningen? Eller det faktum att jag kan räkna timmarna tills det är dags för avfärd? Oavsett; rofylld är jag inte. Men det är välbekant, som ett minne som satt sig i kroppen om terminsslutveckor som aldrig vill ta slut och som ändå aldrig räcker till. Där är jag ju inte nu. Jag bara tror det. Ryggmärgen tror det. Kanske är det inte så konstigt; i hela mitt yrkesverksamma liv har jag först varit lärare och sedan rektor. I maj månad och större delen av juni har jag bara existerat, plöjt framåt och betat av, utan att någonsin känna mig tillräckligt effektiv. Vet inte vad det där handlar om men att jag skulle vara på väg att möta den berömda väggen tror jag inte på. Isåfall har jag varit nära en solid stenmur varje terminsslut i 36 år. Men nej, jag är faktiskt ganska bra på avkoppling. Tar fram en stickning när händerna inte klarar av att vara stilla.
Snart klart …
Ger jag mig i kast med en roman, vet jag att sinnesron finns alldeles om hörnet och att rastlösheten kommer att ge vika. Sen är det ju det där med tidiga morgnar. Dagarna blir härligt långa då! När nu dessutom värmen slagit till, är det bara då som det känns ok med fysisk arbete. Imorse rev jag ut den ena garderobsdelen i vårt sovrum. Rensade bort kläder som aldrig används men blivit kvar på typiskt sommarställemanér, fick bort de två otympliga och tippbenägna byråerna och gjorde plats för en juniorsäng.
På väg upp till övervåningen
Här skall en av prinsarna få sin sovplats när de kommer i sommar. Draperier skall upp och myggnät. Det blir mysigt och bra, tror jag. Sedan kom Gary och inspekterade gästtoan och tvättstugan, där en liten ho behöver installeras. När den inspektionen var avklarad trampade vi upp till poolköket, där han raskt fixade anslutningen under diskbänken. Det hade tagit oss flera timmar och gjort oss rufsiga i håret om vi skulle ha gjort det själva. Vi försökte och det gick inget vidare … Gary blev klar på tio minuter; yrkesskicklighet och rätt verktyg i fin kombination, stavas det!
Hink nu överflödig…
… och vattnet rinner fint ner genom rören.
Pasta med hemgjord pesto till lunch slank nyss ner utan större åthävor. Basilikakrukorna här är större, mörkare gröna och har en djupare smak än hemma. Det är löjligt gott. När värmen klingat av och bredbandet är installerat, skall jag sätta mig och jobba en stund. Men först skall jag hänga lite till med Agneta, Einar och Bonnibelle. Formidabelt sällskap är de. Skuggläge gäller, alternativt blötläggning. Hundtimmen har inletts. Snart vaknar säkert cikadorna ur sin törnrosasömn.
Klicka här för att lyssna på ”La Chanson des Cigales”
… blev det till slut. En sådan som bjuder på dallrande värme dagtid och ljummen dito när det börjar bli kväll. Jag har landat på min terrass för att avsluta dagen, efter åtskilliga timmar nedsänkt i vatten varvat med lite jobb i skuggan ute i trädgården.
Jag hade tänkt hinna med en tur till snickaren i byn för att diskutera dörrar men det var helt enkelt för skönt att bara skrota runt i trädgården och varva småfix med feelgood-läsning vi kanten av den turkosa. Det är vansinnigt skönt men helt kan jag inte koppla av. Intensiva dagar väntar och jag måste vara väl förberedd. Jag är det egentligen redan men det hjälps inte; njutning av det slag murvelträdgården bjöd på idag är ju nästan oanständigt. Lite sådär, inte skall väl jag?!? Får jag verkligen?
Hjälper husse bli torr efter badet…
Sen eftermiddagssol
Tidig kväll
Av den planerade längre vistelsen blev det som bekant hackemat och det gör att den totala avkopplingen inte infinner sig. Nu är inte det hela världen, för den räknar jag med att få i sommar. I Murviel liksom på Tjörn, med avstickare lite hit och dit även där uppe i norr. Om måndagen varit lugn, även inräknat några timmars jobb, var gårdagen lite mer aktiv. Jag for till marknaden i St Chinian för första gången på nästan två år. Förra sommaren vågade jag inte med covidmolnet hängande över oss på ett annat sätt än i år. Men nu var allt sig precis likt, om man bortser från de förhatliga ansiktsmaskerna.
Myllrande folkliv, fullt på parkeringarna, härligt caféhäng och ”min” tvålfarbror på plats.
Jag köpte många tvålar, liksom för att kompensera för att jag inte haft möjligheten på så länge, sedan traskade jag vidare, köpte presenter och insöp lyckligt atmosfären. Jag funderade inte ens på om folk höll avstånd, tänkte inte på viruseländet över huvudtaget där bakom min mask. Det kanske var obetänksamt av mig, men också befriande. Trots allt tror jag inte att jag var oförsiktig; det lätt ängsliga beteendet har liksom naglat sig fast utan att jag riktigt förstått att det är så det blivit. Efter några söndagstimmar hemma, for vi sedan vidare till Alignan du Vent för en nationaldagsapéro hos Inger och Börje. Där satt vi och njöt i skuggan under wisterian,
medan Stina gick på upptäcksfärd på egen hand i deras smått magiska trädgård.
Både jag, L och vovve var mycket nöjda med den utflykten!
Samtidigt som bykyrkans klockor slog tio, tystnade gatan och fåglarna likaså. Det är som på en given signal, det där. Tornsvalorna kvirrar, dyker och fyller skymningstimmen med sin högljudda låt men när mörkret tar över, så stannar all aktivitet upp. Cikadorna har inte kommit upp ur sina hålor ännu; riktigt så varmt har det inte hunnit bli och lite kan jag sakna dem. Deras gnisslande gör kvällarna trygga, liksom hemtama. Snart åker vi hem. L och hund i bil och jag med flyg för att hinna hem till alla aktiviteter. Först åker vi och tar PCR-test inför våra respektive resor. Jag behöver det egentligen inte men tänker att jag lika gärna kan ta det innan avfärd istället för på hemmaplan, där det rekommenderas såväl test som karantän efter hemkomst. Och sen test igen. Testlistan börjar bli lång i min covid-app i telefonen…
Två är positiva; en för pågående infektion i mars och en för antikroppar 1 maj. I övrigt har testerna varit så negativa de kan vara. Det blir en hattig murvelsommar i år, mest på grund av roliga saker framöver men visst hade jag föredragit en oavbruten majvistelse. Och framförallt en frisk mamma. En linneskjorta fick jag till slut på mig mot kvällssvalkan men nu har jag dragit mig in i huset. Det är trots allt inte högsommar med franska mått mätt riktigt ännu. Men nästan!
Jorå, det har regnat på oss och det har varit tämligen ostadigt väder de senaste dagarna men idag var ordningen återställd. Himlen återfick sin rätta blå färg och simturerna i det silkeslena turkosa har blivit många.
Vi får en hel del gjort också, eftersom vi faktiskt är ganska så tidigt uppe nu för tiden. Stina tittar förnärmat på oss när vi kliver upp om morgnarna och tycker att vi visst gott kunde sova en stund till. Men morgontimmarna på terrassen och i trädgården vill jag inte missa; de gör sig som allra bäst då. Långa frukostar ackompjerade av fågelkvitter är ett alldeles formidabelt sätt att starta dagen på.
Med kråset smörjt for vi i förmiddags iväg till Cazouls för att hämta en leverans och sedan for vi vidare för att införskaffa en terrassmarkis till poolhuset. DET gick över förväntan; en handvevad mörkbeige 4 meter bred sak med 3 meters utfall är beställd till den ringa kostnaden av 200 europeiska pengar. Inklusive frakt. Vi känner oss ohemult nöjda och längtar nu efter skugga över den nya utemöbeln invid poolen.
På måndag skall ny täckning till tonnellen vid matplatsen införskaffas. Den gamla ger inte längre särskilt mycket skugga och dessutom har den börjat skräpa ner.
Sol, väder och vind tar på materialen härnere och vi har fått jobba på ganska duktigt för att få ordning på saker och ting. Som poolhusköket, till exempel, där vi stöter på ständigt nya detaljer som måste lösas. Bland annat kunde vi inte hitta synnerligen väsentliga delar till avloppsrören under den nya vasken. Det är länge sedan den monterades,
Sommaren 2019
och under tiden försvann minnet om var jag lagt de saknade delarna. Minnet om hur ordentlig jag faktiskt är, ja det försvann det också 😇
Alltså for jag till Ikea för att skaffa de saknade delarna, tvingades köpa hela kittet igen ( ingen stor sak, trots allt; det kostade bara en spottstyver), for hem och fick snabbt de saknade delarna på plats. Lättnaden jag kände gick att ta på men säg den lycka som varar! Anslutningen till de gamla rören fungerade ändå inte och jag gav upp, ringde rörmokare Gary och dök ner i poolen istället. Gary kommer på tisdag och då hoppas vi att följetongen iordningställande av poolkök är till ända.
När jag sedan tog itu med att städa hyllorna i poolköket, hittade jag en redig burk med lock innehållande … de saknade delarna.
Tänk om jag hade gett mig i kast med hyllstädningen först, då hade jag sluppit turen till Ikea. Fast då hade jag ju inte haft de fina sittdynorna till smidesstolarna, förstås, så det var kanske lika bra.
Jag är en smula uppstressad efter de senaste veckornas många turer och har haft svårt att släppa alla de måsten jag fått för mig måste lösas med en gång. Dinglegymnasiets andra kull tog studenten igår och jag tvingades välja bort att delta i den. Det kändes märkligt men det gick inte att lösa på annat sätt. Jag höll ett fjärrtal på deras avslutningslunch i torsdags men det är ju inte samma sak.
Nu var troligen just det viktigare för mig än för studenterna men det liksom kröner ett covidår som ställt det mesta på ände. Avslutning med medarbetarna hoppas jag kunna få till ändå, så Murvielvistelsen får stryka ytterligare på foten. Om en knapp vecka testar jag Transavias rutt Montpellier-Stockholm och stannar i Sverige tills det närmar sig midsommar. Den senare hoppas vi kunna fira i Murviel. Det blir i så fall första gången sedan vi blev med murvelhuset; midsommar har varit förbehållet S, E och vänner men denna sommar har de annat för sig; en aldrig så liten flytt och förberedelser inför en ny liten familjemedlems ankomst blir viktigare än midsommar i Murviel. Jag skall snart låta örat möta kudden men dröjer mig kvar ute i ljumma kvällen lite till. Stina sover vid mina fötter och grannarna sorlar. Tornsvalorna har flugit färdigt och lugnet sänker sig över vår lilla by. Jag tittar på mitt klotter och inser att oväsentligheterna slåss om radutrymmet. Tror bestämt att jag varit ordentligt avkopplad idag. Så avkopplad att kan läsa feelgood med behållning …
Murvielklotter 