Vintervägraren vågar sig norrut

17 fredag Jan 2020

Posted by in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

När jag är ute och reser, såvida det inte är mellan Tjörn och Solna eller via mamma i Värmland, brukar det vara kallast på avreseorten. Vid landning på destinationen blundar jag en stund och låter den vanligtvis ljumma vinden smeka mitt kylslagna nylle. Nu åkte jag norrut. Riktigt långt norrut. Sist det begav sig åt det hållet, fick det räcka med Åre. Är det ens halvvägs till Pajala, tro? Medan jag sitter på Arlanda och glufsar på en måttligt god macka och unnar mig ett glas vin i väntan på mitt resesällskap, slår det mig att resesällskapet var med då också, när vi skidade omkring i lilla byn Ånn utanför Åre. Då var vi 17 år och gick på gymnasiet.

Livet har vindlat iväg med oss utan att vi haft någon kontakt förrän vi via Facebook insåg för några år sedan att vi hade en del uppdatering att ta hand om. Nu är vi himla moderna tillsammans i lilla fjärrundervisningsföretaget Kennari och det är därför vi är i Pajala.

Det är egentligen ganska fantastiskt att få bli äldre och att ha förmånen att kunna förundras över hur mycket vatten som hinner rinna under broarna, hur mycket en får uppleva och, för all del, genomlida och inte minst att förbluffad få inse hur det ena ofrånkomligen leder till det andra utan att du någonsin helt kan styra och kontrollera det. Att sedan dessutom se det som en ynnest att en inser hur bra det kan bli trots, eller kanske tack vare, att livet inte låter sig styras; ja, det inger ett sällsamt lugn som jag önskar att jag hade haft tidigare. Fast hade jag bara lufsat planlöst och förnöjsamt omkring, hade förstås inte mycket hänt, så nog skall jag fortsätta med mina planer och drömmar.

Och njuta av både ny och återupptagen vänskap!

Men Pajala var det alltså. Här är vi nu, ett par av Kennaris fjärrlärare och jag. Imorgon är det språkdag på Centralskolan i Pajala och vi har tagit oss hit från Tjörn, Stockholm och Umeå och jag ser mig lika förundrat omkring som den gången när nacken intog bakåtböjt läge under skyskraporna i New York. Fast naturligtvis handlar det om förundran av ett helt annat slag.

Göteborg- Stockholm, Stockholm-Luleå och sedan Luleå-Pajala i ett litet propellerplan genom nattsvart kväll. Vi sörlänningar – umeiten är ursprungligen från södra Spanien – fnattar omkring och utstöter med jämna mellanrum förtjusta läten över VIP-loungen där vi väntar på att jonair-piloten skall lotsa oss ut till det lilla planet,

Fjärrläraren i spanska och den förvånade piloten som smått roat lät sig fotograferas. Turist i ett exotiskt norr, moi? Bien sûr!

över exotiska skyltar och över den vänliga nyfikenhet medpassagerarna visar oss. Om de tycker att vi är lite knasiga, så är det helt ok, för alltihop är faktiskt exotiskt på ett sätt som jag inte upplevt på väldigt länge.

Jag kapitulerar rakt av.

Vi landar mjukt i det myckna vita i Pajala och blir fotograferade framför både planet och framför den fina terminalbyggnaden.

Inte mycket action här. Bara stilla. Och vitt.

Erik, som under den halvtimmeslånga flygningen gett oss en crash course i pajalakunskap undrar sedan försynt hur vi tar oss in till Pajala.

– Vi tar en taxi, tjoar jag glatt.

Ridå.

Här finns ingen taxi om du inte förbeställt. Och jag som tänkte att de skulle stå på rad och ragga nyanlända passagerare. Från ETT plan. Med nio platser.

Jag känner mig lika aningslös och korkad som vore jag en amerikansk kryssningsturist, som under ett halvdagslångt stopp i Stockholm undrar var isbjörnarna är.

Men Erik, som visar sig vara en klippa i kommunen och gift med en av lärarna på skolan dit vi skall och god vän med intendenten som väntar på oss på hotellet, tar resolut kommando och säger att då åker ni med mig!

Självklart åker vi med Erik.

Vi känner ju nästan varandra nu.

Vi har ju umgåtts i VIP-loungen i Luleå och bjudits på kaffe och macka ur en plastback i det lilla planet,

A är helt övertygad om att vårt äventyr just blev livsfarligt…

 

medan han förklarat för oss att vi kommer att flyga över polcirkeln och att landningsbanan i Pajala är både lång och kommunal.

Så vi hoppar in i hans bil och möter tunga malmbilar i snöröken på vägen, får se skidspåren där Charlotte Kalla tränar, avfarten till Kaunisvaaragruvan, och sedan in i ett stilla Pajala, där vi får en liten sightseeing-tur förbi Michael Niemis hus, följt av en biltur ut på Torneälv,

Utflykt på älvisen. Såklart.

avrundat med en tur förbi gamla skolan, som nu är lyxiga lägenheter, och kommunhuset innan vi släpps av vid hotellet. Naturligtvis är han hej och du med alla därinne. Pajala är inte jättestort.

Jag är glad att jag är här. Det känns märkligt hemtamt och främmande på samma gång.

Bra fôlk, liksom.

Visst kan du se mig med både korvkniv, ryggsäck och en smidig spade…? Saxat ur Pajalas turistbroschyr på nätet.

Ett synnerligen oförlåtande klimat under många månader om året gör något med de som väljer att underkasta sig sådana villkor. Jag inser att det kan bli hur bra och tryggt som helst. Men nej, jag klarar att vara storögd turist i några dagar men kommer också att fortsätta vara ohemult nöjd över min snöfria ö och ännu mer nöjd över mitt soldränkta murvelhus.

Jag skall dock fortsättningsvis uttrycka mig mindre kategoriskt och onyanserat om trakterna norr om Slussen, för jag vill faktiskt åka hit igen. När det är vårvinter och ljust. Eller kanske i september.

Ett ”snow on demand” på mina villkor.

Går ju inte att värja sig mot en plats med sådana fordon…

Vill jag inte ändå ha ett ”lock-up-and-leave?

13 måndag Jan 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, huset på ön, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag är hemma på ön. En vecka har gått sedan vi lämnade Murviel; en vecka späckad med jobb och resor och just avslutat prinshäng i Solna.

I huset på ön dröjer sig både jul och advent kvar, dels för att jag inte haft tillräckligt många timmar hemma för att hinna med att plocka bort krimskramset och dels för att jag vill ersätta adventsljusstakarna med lampor som beställts men som ännu inte kommit. Det som kan eldas upp, får stå och brinna om kvällarna och på köksbordet samlas pyntet jag rycker med mig när jag får julrysning av någon ohemult tomtig sak. Det får trots allt finnas gränser. Som med franska julgranar som stoppas ner i en vedklabb och lämnas utan vatten veckor i sträck. Gruvligt sorgligt är vad det är;

Det där med att lämna ett hus utan tillsyn har sina sidor och med jämna mellanrum funderar vi över om vi inte borde skaffa ett ”lock-up-and-leave” i Sverige. Under just den här vistelsen i Murviel var tanken på vad som skulle kunna pågå i huset på ön extra besvärande. När katten är borta, dansar, om inte råttor, så högst sannolikt möss på bordet, tänkte vi, och oroade oss på vägen hem över vad som skulle möta oss innanför tröskeln på Tjörn. Koppar med ättika och pepparmyntsolja hade strategiskt placerats ut runtom i huset i hopp om att det skulle sticka tillräckligt mycket i musnäsorna för att de skulle hålla sig undan. Musspillning över högt och lågt kan nämligen snabbt förstöra kärleken till ett hus och våndan över att behöva lämna Murviel för ett möjligen musinvaderat hus på ön fick därför ytterligare en dimension i år.

När vi så mötte ett städat och fräscht doftande hus vid hemkomst för en vecka sedan, var lättnaden påtaglig. Himla bra med ättika och pepparmynta, tänkte jag, innan det gick upp för oss att hantverkarna dykt upp under mellandagarna och tätat genomförningen vid köksavloppet. Inte en musskit i sikte, alltså! Tills jag kom hem från prinsarna i Solna idag och knockades av den omisskännliga lukten så fort jag öppnade ytterdörren. Tvättstugan i källaren är nämligen åter full av muslort. De hittar naturligtvis nygamla vägar in, trots att där inte finns någonting alls ätbart att hämta. Fast då kan en ju i sin musenfald bygga bo med egen toa i tvättstugelådor istället (känsliga läsare varnas för bilden nedan)…

I en renoverad tvättstuga som borde kunna få vara fräsch…

MUSJÄVLAR🤯🤬🤢👿

Lägenhet högt upp i en skyskrapa känns en sådan gång som ett alltmer lockande alternativ.

Regn och kompakt mörker reagerade jag över också vid hemkomst men nu, en vecka senare, känns det redan lite bättre. Jag kan till och med titta på bilderna från Sète och okulärbesiktningen av madamerna J:s nya lya där utan att alldeles gå i spinn av längt tillbaka söderut. De får det fint där alldeles vid kajkanten!

Sete, januari 2020

Jag kan också drömma mig bort till mild luft och sol när jag i bara tröjärmen vårstädade delar av murvelträdgården,

Kärlek till en lövblås😍

och till och med minnas tillfredsställelsen när det var gjort utan att fullständigt gå under av frustration över att inte kunna vara där.

Lövblåst och renspolad stenläggning i kvällsljus

För nu drar det som sagt igång igen. Jag lider ingen brist på sysselsättning och de inplanerade resorna är redan många. Löftet till mig själv är ändå att vårens resor kontra tillvaron på ön skall upplevas vara i bättre balans än i höstas, oavsett hur många resorna behöver bli.

På torsdag åker jag till Pajala för en språkdag med Kennaris fjärrlärare där. Så långt norrut har jag aldrig varit och det känns rentav lite äventyrligt. Jag kan lova att det var betydligt trixigare att boka de många resbenen dit, jämfört med mina franska diton. Kanske tur av flera skäl att pajalaresorna nöjer sig med att vara digitala?

Trettondagsafton på ön

05 söndag Jan 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, La mer, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

En vecka går fort

Alldeles för fort och jag har våndats mer än jag brukar över att behöva vända näsan norrut igen. Den pågående renoveringen av murvelköket är en faktor, förstås. Kaklet har vi fortfarande inte valt och det måste göras nu om vi inte skall försena köksbygget ännu mer.

Men framförallt hade jag behövt mer av det märkvärdigt kreativa skrotandet omkring i huset och trädgården. Det där initialt planlösa som föder planering, struktur och beslutsamhet när lystmätet på just skrotande fått sitt. Sena kvällar med stickning har istället fått ersätta planlösa dagar, med viss lätt sömnbrist som följd.

För det finns sådant vi inte inte kompromissar med, även om tiden är knapp. Murvellivet är framförallt socialt och såklart firade vi nyår med byvänner;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Le Café Nouvel hade flaggat för nyårsdagsbrunch och det lät förstås himla trevligt, så på nyårsdagen trampade vi dit, bara för att mötas av ett ivrigt skakande huvud och ett pas possible med förklaringen att de var tvungna att städa efter nyårsfirarna från kvällen innan. Så vi drog till havs istället,

betraktade spår efter höstens stormar,

åt lunch och flanerade en stund innan vi vände hemåt igen.

Havet ändå. Älskar den sävliga stämning som råder vintertid på de annars så stimmiga semesterställena. Lika ocharmigt solkrämsosande som det är på Valras Plage i juli, lika vackert är havet och stranden där i januari.

Himlen är languedocblå oavsett årstid.

Men nu har vi lämnat Murviel för den här gången. Tidigt igår morse, innan solen gått upp, fick vi ge oss iväg.

Ett igenbommat murvelhus i bittertidig morgon…

Det är ovant men så blir det när tågen strejkar och ingen skavstakärra finns att tillgå. Det fick bli buss till Barcelona istället.

Vi bara råkade ställa oss rätt! Informationstavlor är för veklingar.

Fyra timmar i en inte alldeles angenämnt doftande flixbuss men med vackra vyer över Pyreneerna utanför rutan tog oss smidigt dit vi skulle och med flera timmars marginal till planets avgång.

Samma Pyreneer, fast ovanifrån,

följde med en bit på väg och jag hann börja vänja mig vid tanken på att snart landa i svensk januari igen. Där väntade S och lilla lurvet Kerstin, som fick följa med hem till Tjörn över natten. Dem hade jag ju inte fått träffa nu om jag hade stannat under den languedocblå!

Hon växer så det knakar!

Bra saker både här och där. Inte samma, men viktiga.

Att låta saker ta sin tid…

02 torsdag Jan 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… frivilligt eller för att någon eller någonting annat försenar processen, har sina klara fördelar, trots allt. Det där finfina engelska uttrycket att ”hjärtat sjönk” var vad jag upplevde när jag klev in genom dörren och såg vårt halvfärdiga kök för några dagar sedan.

Hjärnan drog igång, gick på högvarv och började sedan tänka i andra banor.

Det finns till slut ändå fördelar med att allting tar mycket längre tid än vad man först hade tänkt. Det finns till och med fördelar med att inte vara på plats och byggleda, utan istället komma ner och upptäcka att oj då, titta här; här skulle vi kunna göra på ett annat sätt.

När jag stått och betraktat vårt halvfärdiga kök ett tag, kunde jag konstatera att det kanske ändå inte vore så tokigt att inte ha kakel hela vägen. Det kanske tar bort för mycket av den där snygga kanten på den nya diskbänken, till exempel, om den försvinner in i en kaklad vägg?

Hur får vi det snyggt runt fönstret, som är helt i våg med väggen, funderade jag så vidare.

Det är då jag börjar googla efter kalkfärg och funderar över om vi helt enkelt bara skall måla väggen?

Bäst jag googlar, upptäcker jag igen att det där materialet, den där färgen, eller det där murbruket, som man använder när man kalkar väggar; det går också att behandla, så att det får en vattenavvisande yta. Ungefär som tadelakt. Det kan man förstås också ha på en köksvägg där det skvätts vatten.

Nu är därför det planen; att här skall det bli en vägg behandlad med någon motsvarighet till tadelakt. Och kanske att vi skall ha kakel bakom spisen bara? Ett snyggt, ganska mönstrat kakel, men bara mellan spis och fläkt?

Imorse kom François och vi gick igenom vad som återstår att göra. Att spisen tiltar bakåt fick sin förklaring;

Snett och tokigt ännu så länge…

det är helt enkelt bara ett resultat av att spisen oavsett måste rättas till när den nya, kraftigare elkabeln är på plats. François skall ta med sig ”sin” elektriker – för övrigt från samma firma som drog om elen i huset för ca 20 år sedan – och ordna med detta nästa vecka. Då kommer också bubbelkranen på plats, kylskåpet att byggas in och den sista skåpsinredningen kommer på plats. De resterande lådorna fick jag själv dit de skulle, trots att vår nyinförskaffade skruvdragare fått fötter och gått och gömt sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trilskande skruvar och halvtaskiga verktyg är ingen toppenkombination men ett antal svavelosande eder senare hamnade lådorna ändå där de skulle och självstänger sig precis så mjukt och fint som de skall. Kryddor, redskap, grytor och pannor finns nu nära till hands för alla glada matlagare som kommer att befolka vårt kök framöver.

François fick också lyssna på när jag beklagade mig över alla fula köksfläktar jag inte vill ha men det hade han förstås redan funderat över. Han föreslog en skräddarsydd variant med metallram och glas, varpå jag fick något religiöst i blicken och nickade ivrigt.

Jag sansade mig dock och svarade myndigt att, jovisst, det låter toppen:

– Skicka en devis, så tittar vi på det.

Deviser är bra grejer. Dem skall en inte glömma bort. Plånboken gillar förutsägbarhet.

Vad mer på köksfronten?

Nya barpallar från IKEA blev bra, liksom belysning i skafferiet;

Hyllplanen vid diskbänken kommer upp nästa vecka men kakel blir svårt. Vi gav oss iväg på kakeljakt idag men kan återigen konstatera att det där traditionella franska, gedigna är svårt att hitta. Kopior på marockanskt finns i minut och parti men det känns inte aktuellt, så imorgon bär det av till St Chinian för att förhoppningsvis få fatt i den engelska madamen som har ett inredningsföretag där. Fånigt, kan tyckas, och något av ett misslyckande, återigen, att inte hitta det där rustika, äkta, på plats i kaklets och carrelagets förlovade land.

Ärtgrönt, orange, trämönstrat, silvrigt eller med mönster tryckt på en kakelplatta,

Kunde varit snyggt om det inte bara varit stencilerat…

får mig liksom inte att rysa av välbehag.

En annan dag berättar jag kanske om nyårsafton, den efterföljande nyårsdagen och promenader i solen vid havsstranden. Men idag har det handlat om kök, nästan bara om kök. Slitsamt värre.

Ljuset

29 söndag Dec 2019

Posted by in Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

När klockan är fyra är det ännu fullt dagsljus och jag blir till slut alldeles rådvill över vad jag skall göra med så många fler timmar utan skumrask. Skall jag fortsätta med mitt plock? Skall jag skruva knoppar och beslag på kökslådor och skåp eller räcker det med att jag märkt ut var de skall sitta?

Skall jag ta fram lövblåsen och gå ut och röja i trädgården eller skall jag rent av ta fram Kärchern och få bort algtillväxten på den nya betongsulan,

och mossan i trappan upp till den övre delen av trädgården?

Bör kanske röjning av terrassen hamna högst upp på min  to-do-list eller måste jag överlåta det till någon med en starkare kropp än min?

Gamla porslinshon och granitskiva förpassade ut ur köket…

Jag har iallafall samlat ihop det som blivit över efter den senaste omgången köksrenovering och bestämt att imorgon blir det en tur till IKEA, dels för att lämna tillbaka felbeställningar, dels för att komplettera med sådant som inte kom med i den senaste beställningen.

Jag är otålig nu. Vill att det skall bli klart. Jag har provmålat med två grönfärger till skåpsluckorna och hittills fastnat för den till höger:

Fast färgduttarna skall först torka och sedan flyttas runt för att upplevas i olika sorters ljus innan vi slutligen bestämmer vilken färg det skall bli.

Sedan funderar jag på om jag skall sätta upp gardiner vid terrassdörren, eller rätta till en topp jag hade tänkt ha på mig på nyår men sedan fångar mitt pågående stickprojekt min uppmärksamhet

och jag bestämmer mig för att det också är fint att äntligen få sticka i dagsljus. Så får det alltså bli. Det är trots allt en ny murveldag imorgon också

På väg in i ännu ett nytt år

28 lördag Dec 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Snö pudrade Paradgatan igår morse. Lite onödigt och försent, kan en tycka, men ändå på något märkligt sätt befriande. Kallare, inte så blött och genast ljusare. Nu har ju inte jag gjort mig känd som en ivrig snökramare men de senaste par månadernas kompakta mörker har kanske fått mig på andra tankar. Åtminstone när jag är hänvisad till mina svenska breddgrader.
En intensviv och ljuvlig julhelg med hela familjen i olika omgångar är till ända och vi åker ikapp ljuset söderut. Vi lämnade Arlanda i mörker och jo, förstås, i slask; pudersnön fick inte vara pudervit särskilt länge.

Det är sedan gammalt och därmed en nykter påminnelse om att det är helt och hållet futilt att tro att snö är lösningen på midvintermörker, såvida du inte tar dig betydligt längre norrut eler upp på väl valt fjäll. Vi väljer ingetdera. Vi rymmer söderut istället. Redan ovan molnen visar sig solen och livsandarna om inte spritter till, så åtminstone börjar kittla lite försiktigt.

Bara dagar återstår av 2019, som på många sätt blivit ett harmoniskt år för mig. Vi har hittat en lunk på ön, även om resorna ibland blir fler än vad som kanske är alldeles nyttigt men som ändå ger så mycket tillbaka. Jobbet och mitt lilla fjärrundervisningsprojekt har tuffat på och vi har klarat oss ifrån alltför mycket drama. Vemod, förstås, när Anna Stina släppte taget om livet.  Ett och annat orosmoln har vi sett segla förbi, men som helhet och i backspegeln blev 2019 ganska lugnt. Runt omkring oss har dock vänner varit med om det värsta tänkbara och att därför skriva att 2019 varit ett bra år blir ändå fel. Ni finns med mig i tankarna ofta, alla ni som bara vill dra ett tjockt finalt streck över året som snart är till ända.

Vad bär 2020 med sig?

Köksrenoveringarna i Murviel avslutas förhoppningsvis under den tidigare delen av året. Hela det gamla köket är iallafall utrivet till slut;

och de nya skåpstommarna är på plats, liksom spis och kyl;

Dessutom har skafferiet fått sin dörr!

Hela klabbet skall målas och det är ingen smal sak. I resväskan har jag packat ner provburkar med tre nyanser av grönt från Byggfabriken i Göteborg,

men den målarresa under våren som jag funderar över har ännu inte tagit form. Lediga dagar att ta ut finns i överflöd men de lämpliga tidpunkterna är betydligt färre.

Sommaren känns ännu så länge långt borta men vi har åtminstone börjat prata om hur veckorna skall fördelas. Fler sommarveckor på Tjörn vill vi ha

men inte vill vi för den skull offra de stimmiga, sociala, varma murvelveckorna. Jag gapar helt fräckt efter både och.

Under tiden duger det alldeles utmärkt att kliva ut på en barcelonsk gata i tidig morgon och njuta av blå himmel, sol och drägliga temperaturer.

Föredömlig cykelväg med många cyklister och elsparkcykelåkare…

Om några timmar är vi i Murviel. Vi vågar tåg och minsann ser det ut som att det kommer att fungera!

I en provisorisk valphage

14 lördag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Jycken

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

… av kompostgaller ligger Kerstin och sover. En snart tio veckor gammal lagottoullig sötchock valpsover tungt medan jag blir sittande bredvid, uppfylld av den där allt uppslukande förundran över det nya lilla livets perfektion.

Naturen har ordnat det vist med den där gulligheten som väcker omsorgsnerven också hos den allra mest förhärdade. Nu tillhör inte jag just den förhärdade skaran utan är istället den som börjar ge ifrån mig förtjusta läten redan vid blotta tanken på liten Kerstin.

Alltså sitter jag här och njuter av mitt sovande pälssällskap.

Jag är valpvakt.

Det är första gången.

På TV:n rullar Musikhjälpen.

Stickningen har fått följa med men den förblir liggande bredvid mig.

Det är lika bra det. Jag stickar som en tokig och har stickat på mig både onda armbågar och en knasig pekfingerled. Hela min kropp berättar att det är dags för julledighet.

Den är mörkertrött.

Bångstyrig att tippa ur sängen på morgonen, trots att den vaknar tidigt.

Helt omöjlig att hålla vaken när den slängs i soffan om kvällarna.

Så ljustörstande att den börjar bli irriterande att släpa runt på. Den, kroppen alltså, drömmer om att vakna i murvelhuset av att solen letar sig genom de kala trädgrenarna och in genom fönstret som står på glänt.

Insvept i duntäcket mot den kvardröjande nattsvalkan, sträcker den långsamt på sig och med påfylld energi tar den sig an den occitanska varianten av tidig vinterdag.

Jag lovar att det är något helt annat än det mörker som så här långt lidet på den västsvenska vintern hotar att krama ur den sista resten av fysisk energi hos mig.

Det är märkligt. Jag tycker ändå att jag har det bra. Jag jobbar på världens finaste arbetsplats med de bästa av kolleger – både bepälsade, behornade och tvåbenta sådana –

och får hänga med Kerstin, prinsar och mina viktigaste i världen, så den mentala hälsan är det inget fel på.

Varje terminsslut ser ut så här och så har det alltid varit. Det tär bara mer på min allt äldre kropp nu. Den behöver mer omsorg än den får.

Jag skall försöka ge den lika mycket kärlek som jag ger mina ständiga renoveringsobjekt. Den behöver ju så lite. Dagar i Murviel räcker bra. Särskilt när de följer på julfirande med precis alla som behövs för en riktigt god jul.

Om bara en liten vecka…

Oförutsägbarhet och ombytlighet

08 söndag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Det är andra advent men på ön är plusgraderna lika påtagliga som den frånvarande snön. På spisen puttrar julskinkan,

Vikabrödet är införskaffat och vi kastar lystna blickar på båda godsakerna medan stearinljusen har en strykande åtgång. Visst infinner sig adventsstämning alldeles utmärkt utan både snö och minusgrader.

Jag har dessutom släppt alla tidigare hämningar och idéer om att första skinkmackan inte får ätas förrän på lilljulafton och granen inte kläs förrän samma kväll; då bleve det ju ingenting av med den saken i huset på ön, eftersom våra jular numer är lika ombytliga som de är oförutsägbara långt in i december.
Vädret matchar livet i övrigt och gårdagens strålande sol och blekblå himmel,

förbyttes idag i regn på västkusttypiskt tvärläge.
Vi gjorde en lördagsutflykt till de nyblivna hundägarna i Göteborg för att också L skulle få bekanta sig med lilla ulltussen Kerstin:

Resten av dagen ägnades åt välbehövlig avkoppling medan söndagen sett mig krypa på knä i kök och badrum med franska wipes i nävarna.

Frenesin var nog ganska påtaglig för den som hade sett mig. Vintermössen har hittat in i huset igen, plusgraderna utomhus till trots. Muslortar i sopsorteringslådan i köket får mig att nästan hyperventilera. Inte så mycket som en smula får finnas kvar, vare sig på golv, i lådor eller i skåp. Små skålar med ättika är nu strategiskt utplacerade och en sprayflaska med samma innehåll står beredd. Tanken är att ättiksdoften skall få mössen att vända om och uppsöka andra hoods.
Oberäkneliga är också fransoserna. Vi har nyårsresan till Murviel bokad. Den inbegriper resor med SNCF och när strejkerna därnere inte visar några som helst tecken på att mattas av, blir jag en smula orolig. Irriterad blir jag också över att det nu verkar bli ännu krångligare att snabbt ta sig ner till vårt älskade murvelhus. Med skavstakärran borta, är läget drastiskt förändrat. Enligt uppgift pågår försök att få igång spökflygplatsen Rygge i Norge igen men det verkar vara svårt att få till ekonomiskt hållbara avtal, så flygbolagen förhåller sig kyligt avvaktande till inviterna från Rygges ägare.
Jag tar dagens chokladbit från prinskalendern

och funderar över hur de skall ta sig ner i sommar. Mellanlandningar gör resdagen lång och inte alldeles lätt att orka med för två småttingar med spring i benen. 

Jag håller tummarna för att det dyker upp en ny aktör som passar på att fylla upp hålet som Ryanair lämnar efter sig och stickar vidare på mitt nya projekt för att hålla irritationen stången.