En trevande occitansk vår

02 måndag Apr 2018

Posted by in Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi drog till havet idag.

Klicka på bilden för filmsnutt!

Jag älskar havet på våren. Ljuset är intensivt, människor flanerar, modiga barn badar;

just denna dag i av solen uppvärmda strandpölar,

ett äldre par tätt omslingrade på en klarblå bänk med snöklädda Pyrenéer i fonden,

gamla bilar till allmän beskådan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

liksom restauranger, barer och caféer som väcks ur sin vinterdvala. Tivoli och marknad längs med strandpromenaden, med ännu så länge mindre av turistigt tingeltangel och en och annan turistbutik med strandleksaker redan öppnad.

Jag tycker att de här sydfranska badorterna är smått fantastiska så här års. De lovar slösande sol och badliv om bara väldigt snart, men några turisthorder syns ännu inte till. Inte en flipflop i sikte ännu så länge men desto flera eleganta halsdukar runt inhemska nackar och ett lugnet före stormen som det rent av känns lite exklusivt att få vara en del av.

I juli eller augusti hittar ni inte mig här i Saint-Pierre-la-Mer eller för den delen någon annanstans längs med de milsvida occitanska stränderna. Åtminstone inte mitt på dagen och åtminstone inte intagandes lunch invid strandkanten.

Det borde vi för övrigt inte ha gjort idag heller. Dagens lunch tog drygt tre timmar och visst var det skönt att sitta i solen och titta på folklivet men det var inte därför det tog så lång tid. Det visade sig vara säsongsöppning för restaurangen vi valt. Sådant skulle ju kunna innebära en sprudlande entusiasm och det gjorde det kanske också. I allafall vid pass 12. När klockan började närma sig tre och vi äntligen fått våra huvudrätter, pärlade svetten i pannan från vår servitör, blicken flackade och det krävdes ett uppbådande av all hans kraft och hjärnkapacitet att ta upp beställning av efterrätterna.

Vinet hann bli fisljummet,

vattnet tog slut och irritationen steg runtomkring oss.

Men solen sken och vi fick nytt vin, som fick följa med hem, eftersom vi inte mäktade med att dricka upp allt.

Sedan for vi vidare till La Clape

och L’Hospitalet, där vi provade ut några ädla drycker som fick följa med hem.

Samma vin, för övrigt, som serverades på nobelfesten för några år sedan. Duger det till C-Gurra och hans gäster i Stadshuset, duger det kanske också till oss. Tänkte vi.

Lugnet har nu sänkt sig över murvelhuset, gästerna och L har gått och lagt sig och det är dags för mig med. Imorgon skall det enligt illasinnade rykten bli rejält blåsigt men ganska soligt. 14 grader säger YR medan Meteo France hävdar mer optimistiska 19 grader. Det lär visa sig.

Men våren tvekar även här och trots att poolen känns badkarsvarm har jag ännu inte badat.

Fast himlen! Den är lika intensivt languedocblå som vanligt!

Ett annat sorts blogginlägg

31 lördag Mar 2018

Posted by in Familjen

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har några gånger i bloggen hintat om de mörkare stråken i min tillvaro utan att närmare gå in på vad de handlar om. Det har funnits flera skäl till detta. Ett har jag berättat om tidigare; att i skrivandet på murvelbloggen kan jag påminna mig själv om allt det som är ljust, lätt och som jag tycker om. Genom att få det på pränt kan jag fokusera på just det en stund.
Jag våndas ibland över att det kan bli för glättigt med alla ingående berättelser om renoveringar, vad jag packar ner i min väska inför murvielvistelserna, om temperaturen i det turkosblå poolvattnet, om alla älskade runt trädgårdsbordet i sammetsnatten, om vinprovningar och om utflykter till marknader och hav. Det är då jag ibland har känt ett behov av att hinta om att också mitt liv innehåller sådant som är svårt. Till och med vedervärdigt svårt. Men Murvielklotter är inte en sådan blogg; den handlar ju om ett sydfranskt drömliv och är ett slags eskapism i skrift.

Ett annat skäl är att när det mörkare skall relateras, blir det med ens inte längre bara personligt, utan också privat och därmed mer utlämnande. Mot det värjer jag mig, liksom jag också värjer mig mot att bli tyckt synd om. Det vill jag inte. Jag är inte ensam om att livet ibland bråkar med en.

Det allra svåraste; det som för drygt fyra år sedan drabbade min yngsta, fantastiska, allra mest älskade lilla, har inte varit min historia att berätta. Jag kan välja att berätta privata detaljer i mitt egna liv, så länge detaljerna är bara mina. Det är bekymmer sällan när vi har den stora ynnesten att kunna dela dem med en älskad familj. Alltså får de mörkare stråken stanna vid hintar.
Nu har Susanna själv valt att berätta sin historia offentligt.
Det är hennes historia men den är också vår, familjens, min. Du kan läsa den i dagens GP:

Ena ögat gick förlorat men inte livsgnistan. (låst artikel för prenumeranter på GP)

PDF-fil, GP (om du inte är prenumerant)

Susanna föreläser för Ung Cancer, organisationen som hjälper henne vidare, som får henne att känna sig mindre ensam. Ung Cancer kan jobba vidare och hjälpa många som Susanna tack vare pärlkvällar, event, donationer, smycken, T-shirtar och annat till försäljning.

Silverarmbandet från Ung cancer lämnar aldrig min arm

Så nu gör jag något jag aldrig tidigare gjort här på bloggen. Jag ber dig bidra till en organisation som gör ett så otroligt viktigt arbete. Köp ett armband av pärlor eller ett i silver eller bara swisha.

 

 

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er – sie! – was erzählen

29 torsdag Mar 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

En man står i skogen vänd mot Mecca.

Han ber.

Jag har just klämt i mig en tomatsoppa från en automat och mår lite lätt illa av den.

Bussen har stannat på ett obeskrivligt tråkigt ställe och jag är rastlös.

Bussresan mellan Nice och Béziers känns längre än vad jag kunnat föreställa mig men busschaufförerna måste förstås få pausa, eftersom de skall ända ner till Madrid. Men jag har träsmak där bak, är aptrött och vill bara hem till Murviel. Jag har inte hunnit äta – till det fanns ingen tid mellan landning och avfärd med buss. Vid första stoppet med paus i Avignon, är toaletterna på stationen stängda för städning, så jag tvingas till det tveksamma nöjet att nyttja den skraltiga bussens lätt bedagade bekvämlighetsinrättning. Den upplevelsen tänker jag dock inte närmare gå in på!

Avignon är inte bara ståtliga påvepalats och besjungna broar…

Alltså är jag smått irriterad.

Det är det fler som är men alla är stoiska. Tre spanska farbröder äter glass, vi suckar lite tillsammans men är alla mycket förstående. Vi småpratar lite på något märkligt sorts språk – ingen av oss är fransk – och jag slås av hur väsensskild denna bussresa är från en svensk dito, där passagerarna mest vänder bort blicken när någon försöker ta kontakt.

Det är trevligare så här.

We are in it together. Typ.

Vi irrar tillsammans på långtradarparkeringen, som är stor och full av fordon.

Dessutom är det mörkt. Klart en börjar prata!
Det är som sagt trevligare så.
Om vi inte vore så språkblyga, skulle vi säkert prata ännu mer, men att stappla på franska med fransmän är en sak; pratar de bruten franska står jag istället som ett UFO och stammar.
Jag är lite exotisk på den här bussen, där övriga passagerare är spanjorer, portugiser och marockaner. Och så jag, då; en svensk madame som hittar på den ena knasiga rutten efter den andra för att komma ner till Murviel.
Det fina med det är, förutom alla möten, att jag snart är världsbäst på att tala om vilka rutter en skall undvika. Bra kunskap att ha, tycker jag, och jag delar gärna med mig av min visdom.
Men varför denna krångliga variant nu när säsongen börjat för skavstakärran?
Jo, serrni, jag kunde inte åka i tisdags och nästa flyg går på påskafton och då äter jag påskmat och sippar vin under (förhoppningsvis) sydfransk sol.

Påskbord chez Hansbys 2017

Donc, ce n’est pas possible!

Första morgonen i Murviel fick börja tidigt; kroppen fick sig en rejäl, varm dusch innan den gav sig ut för att inspektera ägorna. Där pågår arbete med infarten och det är lerigt och ser stökigt ut:

Det har förstås blivit ett litet missförstånd, så där som det gärna blir när en inte är på plats och övervakar vad som händer. Det är dock ingenting som inte går att rätta till, så vi får ta ett snack med vår duktige trädgårdsmäster! Den gamla planteringen till vänster om grinden ser ut att bli kvar och så var det inte tänkt, eftersom ingenting riktigt klarar av att växa där.

Poolen är varm och badklar men temperaturen i luften matchar inte riktigt, så bad lockar inte jättemycket. Det slår mig också under rundan i trädgården att det har varit en kall vår också här. Växtligheten har inte kommit lika långt som den brukar och det känns lite märkligt.

Poolöppning 29 mars 2018…
och i mars 2017!

Det är mer februaribetonat än som sen mars; vi har firat påsk här varje år sedan vi fick huset och har skämts bort med ordentlig vår-, ja nästan försommarkänsla, så lite ur led är årstiderna också i denna del av världen.

Fast nu skall jag inte klaga, för här är förstås ljuvligt och i solen är det varmt. Axlarna har intagit en lägre position, huvudvärken från igår kväll är borta och insikten om att jag skall vara här i nästan två veckor har landat. Den där omedelbara glädjen över att vara här har de senaste turerna ner inte riktigt velat infinna sig, utan det har krävts en natts sömn med välbekanta ljud i bakgrunden för att både kropp och knopp skall fatta. Då är välmågan däremot desto större och tankar på annat trängs undan.

DET är fint, det!

 

 

Inför Murviel

18 söndag Mar 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Min franska trädgård

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det var vår i typ några timmar för några dagar sedan men nu är den tillbaka, vintern.

Minusgrader och snorkallt.

Rester av en gammal envis förkylning vägrar att helt släppa greppet och jag är dödligt trött på spruckna läppar och torra händer, tjocka jackor och kängor som börjar ha sett bättre dagar. Fast vad jag tycker om vinter vet alla som känner mig, så det behöver jag egentligen inte orda om.

För snart en vecka sedan bilade vi på en inledningsvis torr E4 från Stockholm till Tjörn och snöfria fläckar längs med vägen fick mig att börja hoppas på att nu vänder det.

Ta mej tusan; vår, finalement!

Tänkte jag.

Några dagar tidigare hade jag och min älskade yngsta bilat åt andra hållet för att förbereda firationerna av den trettioåriga sonen/brodern, och den bilturen var ingen barnlek…

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

Fast skitmöglet börjar äntligen ge vika och det är när jag misströstar som allra tyngst som det slår mig att det nu bara är knappt två veckor kvar till påsk och återtåg till Murviel. Där är arbetet med infarten bakom rostiga trädgårdsgrinden till slut påbörjat;

Marken jämnas…
… och får ytterligare en avsats mot trädgårdstrapporna
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… och under work in progress

förberedelserna för säsongsöppningen av poolen är igång och temperaturerna är tillbaka till mer normala, trygga grader.

Mars 2017

I arbetsrummet i huset på ön växer högarna med pryttlar som skall följa med ner och de skvallrar både om kommande projekt och förväntningar på en annan sorts tillvaro.
Tvätt på tork utomhus under nya lilla takutsprånget vid terrassen, tillexempel;

Work in progress hösten 2017

Träklykor är en absolut nödvändighet för rätta känslan,

Träklykor, små mjölkkannor och cederträringar mot ovälkomna gäster

liksom alldeles plastfria tvättlinor.

Tvättlinor från Nacka byggnadsvård

Det är en rituell njutning att hänga tvätt i en vårvarm murvelträdgård med ivrigt fågeltjatter i öronen och solen som silar sig ner genom lövverket.

Det där förutsätter förstås att arbetet med infarten är någorlunda klart, annars kommer det inte att vara en urbra idé att hänga tvätt i byggdammet.

Lilla toan på bottenvåningen skall målas med röd äggoljetempera

och tapetstuvar skall upp i den lilla nischen ovanför porslinsfåtöljen.

Om jag hinner.
Om inte ivrigt umgänge alldeles tar över.

Att sedan den sista praktiska Kleenex-tuben med servetter tog slut under bilresan från Stockholm häromsistens gör förstås behovet av en resa till Murviel än mer nödvändig!

Så vårens biljetter är bokade och ombokade, röda resväskan står beredd och innan nästa avfärd mot Murviel skall jag hänga med de älskade småprinsarna i Solna.

Lika som bär; Bertil 4 månader i januari 2015 och Bror, snart 4 månader i mars 2018!

Bertil, som är så van vid att mormor kör bil att han raskt säger ”kör försiktigt” när mitt nylle dyker upp i paddan och Bror, den lille luringen, som ger hals så snart han tycker att han får för lite uppmärksamhet. Det skulle inte vara hälften så härligt att längta till Murviel om jag inte också hade dagar tillsammans med de där två skatterna att se fram emot.

Och för all del; ganska glad är jag över att behöva dra för gardiner mot stark vårsol, eftersom det obönhörligen betyder att vintern är chanslös om bara alldeles snart!

När bloggarn leker marknadsförare och nöter mässgolv

14 onsdag Mar 2018

Posted by in Franskt traggel, Resor, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Jag står på Svenska mässan och väntar på att Sveriges skolledare skall ha lyssnat färdigt på ett föredrag om ”nudging”. Eftersom jag inte själv är där och lyssnar, vet jag inte riktigt vad det går ut på, så om det skall jag inte orda. Däremot innebär föreläsningen totalt dödläge i mässhallen och jag får tid att reflektera över min omgivning för dagen.

Det lär vara publikrekord och det märks när alla väller ut ur kongresshallen och med långa pensionatsarmar kastar sig över borden med förfriskningar. Ett av borden står alldeles framför vår monter, där jag och dariläraren Yosef står beredda att berätta allt om modersmålsundervisning som fjärrlösning.

Fast om sanningen skall fram verkar smoothiesar och kaffe intressantare än fjärrlösningar och jag förstår dem; mässtramp och mer eller mindre gäspiga föredrag mellan guldkornen gör också den mest ihärdiga mässbesökaren omåttligt trött. Och hungrig.

Skålen med godis väcker både beundran och habegär men svenskar (det är en synnerligen homogen tillställning, detta) är blyga och närmar sig skålen, och därmed montern, ytterst försiktigt och blygt. Men tar du en Dumle, då får du stanna lite och prata med mig, så jag spänner ögonen i dem och börjar orera!

Vi är de enda som erbjuder fjärrlösningar för modersmål på mässan och det väcker ett visst intresse. Desto flera är de som hyr ut rektorer, lärarvikarier och skolhälsopersonal, liksom företag som erbjuder andra, för mig mer obskyra tjänster. Det är alldeles omöjligt att inte reflektera över vad alla dessa marknadsföringsresurser istället hade kunnat användas till. I andra änden skall en hett eftertraktad kund betala och kunden i det här fallet är alltid en skola.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så utbildning är geschäft, vare sig du vill det eller inte, men att stånga sig in och att etablera sig som en så liten enskild utbildningsaktör som vi är tar tid, trots att många blir genuint intresserade när vi berättar.

Lite halvkaxigt vill jag mena att vi är något riktigt bra på spåren och jag är så övertygad om fjärrlösningarnas förträfflighet att jag tycker att fler skall få nytta av vad vi hunnit arbeta fram, så; nu är det dags för oförblommerad reklam riktad till er och era likasinnade frankofila vänner, kära bloggläsare!

Vi drar nämligen igång en fjärrkurs i franska redan nu i vår. I kursen ingår, för dem som så önskar, en vistelse på Maison Vieussan tillsammans med vår entusiastiska fransklärare, Johanna Mård Karlsson. Där sätts de nyvunna kunskaperna på prov på utflykter, vid middagsbord och på lektionspass. Det fina med just fjärrlösningen är att deltagarna kan befinna sig varsomhelst, så de som mot förmodan väljer att inte följa med på resan, kan ändå delta på lektionspassen och låta sig suktas av de formidabla miljöerna i bakgrunden!

Visst låter det alldeles fabulöst?

Vill du veta mer?

Då klickar du på bilden, så kommer du till ett infoblad med mer detaljer:

Om du genast blir så intresserad att du utan dröjsmål vill anmäla dig, kan du mejla mig på elisabeth@kennari.se, så kontaktar jag dig!

Jag får lite Brasse-feeling och känner att jag måste utbrista:

”E inte de fiffigt?”

När kylan släpper greppet

04 söndag Mar 2018

Posted by in huset på ön, Inredning

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Lika våldsamt som stormvindarna sliter i varje bräda i huset om vintern, lika obarmhärtigt stark är till slut vårsolen. På en av matbordsstolarna har tre omgångar tunna, vita gardiner legat och väntat på lämplig upphängning – helst osynlig bakom mormorsstången – utan att upphängarna känt någon omedelbar brådska i snöglopp och mörker. Men nu är det mars. När solen skiner så s-k-i-n-e-r den; svulstigt och utan att be det minsta om ursäkt för allt damm och smuts den avslöjar. Det blev till slut dags. De extra gardinskenorna – specialbeställda och den längsta 3,40 meter lång – surrade jag vid den ena takrailen på bilen häromdagen och körde hem dem. De fladdrade ominöst i vinden och jag funderade över hur viktiga de där solskyddsgardinerna egentligen var. Speciellt där vinden friskade i över Tjörnbron.

Men hem kom både jag, bil och gardinskenor och nu sitter skenorna där de ska. Nästan osynliga blev de också!

Ser ni den bakre skenan?
Nä, tänkte väl det! Nästan inte, iallafall.

Det tog ett tag, röran under tiden var inte att leka med,

Quel bordel! – gillar du röra, kan du klicka på bilden för ett svep över vardagsrummet före…

men det föll på plats, till slut, med hjälp av både fransk spellista,

Klickar du på bilden, gömmer sig ännu ett svep över vardagsrummet efter…

och Kenneth Gärdestads poetiska rader om stilla regn däremellan. Det är fint att längta efter våren och tänka på Kenneth och hans bror, nu när ingen av dem längre finns kvar.

I sommar skall de tunna vita gardinerna få ägna sig åt att fladdra graciöst i havsbrisen. I bakgrunden skall jag spela La vie en rose, solen skall få sila sig in vackert genom de tunna, nästan genomskinliga och jag skall försiktig fösa dem åt sidan när jag behöver lämna terrassen en kort stund för att uträtta det ena eller andra ärendet. Jorå, jag är fortfarande optimistiskt lagd och tror på sommar varje år.

Det känns inte lika avlägset nu som för bara några dagar sedan. Den där isande, bitande kylan har släppt greppet. Jag har putsat fönstren och hörde då några försiktiga fåglar utanför. Ännu mildare väder sägs dessutom vara på väg.

Sägs det.

Kanske kan det fladdra i tunna gardiner fortare än jag anar?

Om inte, så drar jag i alla händelser ner till sydligare gardinfladder innan det blir alldeles vår i Occitanie Nord.

Occitanie Nord

03 lördag Mar 2018

Posted by in huset på ön, Inredning

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

I Trollhättan hittar du Provence Nord; i en pensionärskuvös modell större, med klinker på golvet, en dagbädd i järnsmide, franska dukar och växter som förleder besökaren att tro att du befinner dig betydligt längre söderut. Du behöver med andra ord inte fundera alls länge över om ägarna till sagda charmiga uterum har näsa för både ädla franska drycker och fransk parafernalia. Jag kom att tänka på det där nordliga Provence idag när jag, fullt upptagen av planering av utemiljön på ön (sådant som jag ägnar mig åt istället för att misströsta), börjar se mig omkring där jag sitter. Hur mycket av vår inredning skvallrar om var hjärtat finns?

Förutom en och annan kustflört,

Grytunderlägg på kroken, fådd av ägarna till Provence Nord…

är det kanske inte jättesvårt att hitta hintar om den saken…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Occitanie Nord, alltså. Du hittar det på Tjörn.

Rastlösa bloggartankar

02 fredag Mar 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag vet inte när det senast hände att jag var hemma en hel vecka på grund av förkylning men nu har jag varit det. Blogginlägg brukar det bli högst en gång i veckan men här kommer denna sjukveckas tredje! Det säger en del om hur rastlös jag blir. Nattsömnen har varit knapp. Så fort knoppen har hamnat på de uppallade huvudkuddarna har hostan från håvetet anmält ankomst och jag har fått ge upp varje plan på att ratta ut bilen på E6:an för vidare färd mot Dingle kommande dag. Till slut gav jag upp och bestämde mig för konvalescens veckan ut. Det var klokt. Viruset för en tynande tillvaro men lämnar efter sig en trötthet som gör att jag inte ens orkar bädda sängen.

Jobb framför skärm och samtal i telefonen när rösten orkat med, har gått bra. Så jag har sammanställt svar och dokument till Skolinspektionens förstagångsbesök på Dingle, ordnat med lite elevhälsoarbete, rensat alla mina fyra mejlkorgar och försökt få ordning på datorns fulla startskiva, fått en ny studiehandledare på plats, intervjuat två nya kandidater till min lilla modersmålsverksamhet – de gjorde mig för övrigt så entusiastisk att jag blev tvungen att få ner nya idéer på pränt – och jag har förberett två mässor i mars.

Varför berättar jag allt det här? Och i en ur språkvårdande hänseende alldeles för lång mening?

Jo, det skall jag berätta; jag har aldrig klarat av att vara hemma utan att få dåligt samvete. Jag tänker alltid att jag borde skärpa mig. Jag blir orolig för att min frånvaro skall innebära alldeles för mycket merarbete för mina kolleger. När jag radar upp vad jag gjort och inser att jag faktiskt inte legat på latsidan, så känns det bättre.

Det är ingen fin egenskap. Den är till och med ganska grandios. Som att världen inte klarar sig utan mig i några dagar. Jag tröstar mig med att just vetskapen om att det är en knäpp inställning rimligen borde innebära att jag inte har ett omåttligt uppblåst ego…

Full startskiva på datorn, förresten; en stor bov är alla bilder och filmer, varav många förstås är från Murviel. Som en besvärjelse mot vintern – nej, jag skall inte svära över vädret igen – har jag bytt skrivbordsbild på datorn,

Nyöppnad pool i mars 2017. Temperaturen hade hunnit till 21 grader och var snart uppe i badbara 27. Soligt och skönt i luften men vattnet var varmare, så det blev lite svalt om hjässan i badet.

Jag längtar ut och bort nu. L har precis börjat på sitt nya jobb – månne det sista innan det är dags för (tidig) pension? Jag längtar inte efter att pensionera mig men jag jobbar intensivt på att skaffa mig ännu större geografisk flexibilitet i det jag gör. Fjärr- och distanslösningar är under utveckling och det går långsamt framåt. Jag har redan kunnat tillbringa mer tid än tidigare i Murviel men jag kan fortfarande inte få till längre vistelser, förutom under sommarsemestern. Det är ju liksom inte görbart att vara rektor och regelmässigt vara borta från sin skola hela januari, februari och en stor del av mars!

De senaste årens relativt milda vintrar på västkusten har dessutom skämt bort mig. Jag har hunnit glömma hur starkt mitt motstånd mot minusgrader i mars är. Alltså har det fungerat alldeles utmärkt att kunna kvista iväg bara för några dagar för att murveltanka.

Men en sådan februari till som den just flydda och jag är förlorad!

Typ.

Bilen har stått still i flera dagar och har gått in i viloläge för att spara batteriet.

Vi får väl se om den vill starta, stackarn. Tänkte ta den en sväng idag men fryser vid blotta tanken på att sätta mig i den utan att ha kunnat värma upp den först. Fjärrstyrningen till värmaren fungerar nämligen inte när bilen gått i ide, har jag just fått lära mig.

Och om till och med en stadig Volvo bestämmer sig för att hibernera; vem kan då ha synpunkter på att en annan längtar bort?!?