En man står i skogen vänd mot Mecca.
Han ber.
Jag har just klämt i mig en tomatsoppa från en automat och mår lite lätt illa av den.
Bussen har stannat på ett obeskrivligt tråkigt ställe och jag är rastlös.
Bussresan mellan Nice och Béziers känns längre än vad jag kunnat föreställa mig men busschaufförerna måste förstås få pausa, eftersom de skall ända ner till Madrid. Men jag har träsmak där bak, är aptrött och vill bara hem till Murviel. Jag har inte hunnit äta – till det fanns ingen tid mellan landning och avfärd med buss. Vid första stoppet med paus i Avignon, är toaletterna på stationen stängda för städning, så jag tvingas till det tveksamma nöjet att nyttja den skraltiga bussens lätt bedagade bekvämlighetsinrättning. Den upplevelsen tänker jag dock inte närmare gå in på!
Avignon är inte bara ståtliga påvepalats och besjungna broar…
Alltså är jag smått irriterad.
Det är det fler som är men alla är stoiska. Tre spanska farbröder äter glass, vi suckar lite tillsammans men är alla mycket förstående. Vi småpratar lite på något märkligt sorts språk – ingen av oss är fransk – och jag slås av hur väsensskild denna bussresa är från en svensk dito, där passagerarna mest vänder bort blicken när någon försöker ta kontakt.
Det är trevligare så här.
We are in it together. Typ.
Vi irrar tillsammans på långtradarparkeringen, som är stor och full av fordon.
Dessutom är det mörkt. Klart en börjar prata!
Det är som sagt trevligare så.
Om vi inte vore så språkblyga, skulle vi säkert prata ännu mer, men att stappla på franska med fransmän är en sak; pratar de bruten franska står jag istället som ett UFO och stammar.
Jag är lite exotisk på den här bussen, där övriga passagerare är spanjorer, portugiser och marockaner. Och så jag, då; en svensk madame som hittar på den ena knasiga rutten efter den andra för att komma ner till Murviel.
Det fina med det är, förutom alla möten, att jag snart är världsbäst på att tala om vilka rutter en skall undvika. Bra kunskap att ha, tycker jag, och jag delar gärna med mig av min visdom.
Men varför denna krångliga variant nu när säsongen börjat för skavstakärran?
Jo, serrni, jag kunde inte åka i tisdags och nästa flyg går på påskafton och då äter jag påskmat och sippar vin under (förhoppningsvis) sydfransk sol.
Påskbord chez Hansbys 2017
Donc, ce n’est pas possible!
Första morgonen i Murviel fick börja tidigt; kroppen fick sig en rejäl, varm dusch innan den gav sig ut för att inspektera ägorna. Där pågår arbete med infarten och det är lerigt och ser stökigt ut:
Det har förstås blivit ett litet missförstånd, så där som det gärna blir när en inte är på plats och övervakar vad som händer. Det är dock ingenting som inte går att rätta till, så vi får ta ett snack med vår duktige trädgårdsmäster! Den gamla planteringen till vänster om grinden ser ut att bli kvar och så var det inte tänkt, eftersom ingenting riktigt klarar av att växa där.
Poolen är varm och badklar men temperaturen i luften matchar inte riktigt, så bad lockar inte jättemycket. Det slår mig också under rundan i trädgården att det har varit en kall vår också här. Växtligheten har inte kommit lika långt som den brukar och det känns lite märkligt.
Det är mer februaribetonat än som sen mars; vi har firat påsk här varje år sedan vi fick huset och har skämts bort med ordentlig vår-, ja nästan försommarkänsla, så lite ur led är årstiderna också i denna del av världen.
Fast nu skall jag inte klaga, för här är förstås ljuvligt och i solen är det varmt. Axlarna har intagit en lägre position, huvudvärken från igår kväll är borta och insikten om att jag skall vara här i nästan två veckor har landat. Den där omedelbara glädjen över att vara här har de senaste turerna ner inte riktigt velat infinna sig, utan det har krävts en natts sömn med välbekanta ljud i bakgrunden för att både kropp och knopp skall fatta. Då är välmågan däremot desto större och tankar på annat trängs undan.
DET är fint, det!
Murvielklotter 