Ett tjörnskt work in progress

05 måndag Sep 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Efter en långhelg med intensivt umgänge med allra finaste Bertil, hans mamma och med den lille prinsens moster som formidabelt resesällskap fram och tillbaka mellan Tjörn och Stockholm, är jag nu tillbaka på ön. Fast jag borde förstås befinna mig i Alingsås, om det inte hade varit för höstens första omgång virusangrepp på talapparat och andningsorgan. Jag har svårt att komma ifrån känslan av att jag nog ändå borde vara på jobbet, att jag nog ändå är att betrakta som en riktig smitare. Så jag blir rastlös. Hittar på än det ena än det andra och blir trött. Ser till att vara tillgänglig och svarar när telefonen ringer och någon på jobbet behöver assistans. Luther tynger ner axlarna men i kontakten med skolan blir jag varse att här råder ingen ifrågasättande kultur. Är de irriterade över att jag inte är på plats, så är de fenomenala på att dölja det och jag slappnar av. Åtminstone litegrand.

Utanför huset råder febril aktivitet.

IMG_5828

Det en gång ljusblå huset är omgärdat av byggnadsställningar och har snart fått sin nya vita kulör på alla sidor.

work in progress
Lunchpaus

Med ställningarna på plats upptäcker jag att det är lättare att visualisera hur det skulle kunna se ut med ett trädäck som löper runt hela huset.

Bort med räcket på kortsidan…
… förlänga verandan ut mot gatan…
…och runt huset,
med en balkong på framsidan och en trappa (ungefär där stegen står) med en avsats som sedan svänger ut mot gatan

Egentligen behövs inte mer yta utomhus men den nya dörren in till tvättstugan i källarplanet behöver ett skyddande tak för att inte gå samma tragiska öde till mötes som den gamla…

IMG_1024

Vädret här är inte nådigt när höstvindarna piskar rakt på från havet. Då duger det inte med ett futtigt litet skärmtak. Och när vi ändå måste få till rejälare takdoningar, kan vi lika gärna se till att kunna utnyttja taket till en sittyta för ett och annat glas rosé invid söderväggen.

Den nya entrétrappan skall förstås få samma sköna flyt som den nya i Murviel,

IMG_0198

med bekväm steghöjd, bra djup och med en avsats som tar bort känslan av att trappan är lång och brant. Fast den blir förstås i trä och inte lika fransk. Mer västkustsk.

Vi börjar ana slutet på de stora renoveringarna på Tjörn och det skall bli så skönt. När huset är målat och den nya trappan och taket/verandan är på plats skall vi pusta ut tills nästa vår, då den lilla gräsplätten framför huset skall få stenläggning istället.

Vi har inte gjort ett smack själva. Hantverkare har fått ta hand om hela klabbet. Vi har istället långpendlat till våra respektive jobb och rest fram och tillbaka till Murviel, till Stockholm, till mammorna och på en och annan jobbresa. Nu skall jag försöka ta ner tempot lite. Så småningom.

Fast nästa vecka bär det iväg igen. Till Murviel. Och till havet. För jag skall nu skamset erkänna en sak; trots åtskillig tid tillbringad i Languedoc, har jag inte en enda gång kastat paltorna och hoppat i havet. Bad har företagits i poolen, i Orben och i Gorge d’Heric men aldrig i havet.

Varför, kan man fråga sig?

Kombinationen sand, vind, hetta, brist på skugga och mycket folk är svaret. Inte min grej. Liksom att höstturerna, då stränderna är lugnare, inte varit lika många som sommarturerna för vår del. Planen är att ändra på valet av badplats nu.

Jag skall prioritera havet. Och bad i detsamma.

Med tankarna i Murviel

28 söndag Aug 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har skrivit sexhundrafemtiotre inlägg sedan huset blev vårt. I snitt innebär det 145 inlägg om året i fyra och ett halvt år eller sisådär 12 inlägg i månaden. Mer frekvent under sommarmånaderna och under dagar tillbringade i murvelhuset än annars men sällan med mer än en veckas mellanrum. Jag inser att jag skrivit med en regelbundenhet som är ganska olik mig, som annars är en något mer impulsstyrd personlighetstyp. Passionerat intresserad kan jag bli av än det ena, än det andra men som med de flesta passioner brukar de svalna efter ett tag. Som när jag blev med trädgård första gången och planterade för glatta livet och kände mig mallig när jag for till trädgårdscentret och köpte fem säckar jord för hundra spänn.

– Här går en som har en trädgård och inte bara en futtig balkong på andra våningen i en stockholmsförort. Tänkte jag medan jag stolt rullade den lånade skottkärran fram till kassan.

Fast jag tröttnade snart. Kirskål och ohemula mängder maskros saboterade mina trädgårdsmästarförsök och den ena rabatten efter den andra planterades istället med lättskötta buskar alternativt ersattes med dåligt samvete över deras ovårdade tillstånd.

Annat är det med Murviel. Passionen har måhända mattats aldrig så litet men har isåfall istället ersatts av djup kärlek. Så djup en kärlek nu kan bli till en plats, ett hus.

Så jag skriver oförtrutet vidare om den lunk som blivit vårt murvielliv. Vi har blivit många fler utsocknes i byn sedan den där marsdagen då vi fick nycklarna till huset och den trolska trädgården. Jag tycker inte att vi har gjort så särskilt mycket sedan dess; att det mesta är sig likt. Men när jag bläddrar tillbaka i inläggen, inser jag att det hänt en hel del. Trädgården är fortfarande trolsk men numer något mer välordnad än den en gång var:

IMG_1872

mars 2012

IMG_3329

mars 2016

Köket är visserligen något vi planerar att göra om så småningom men det fungerar och är betydligt mer funktionellt än när vi flyttade in,

Bänkskivor hade vi inga...

Mars 2012 – bänkskivor hade vi inga…

IMG_1498

September 2015

och det stora, tomma rummet har fyllts med välkända möbler och pryttlar som andas familjeliv och trygghet.

IMG_1869

Mars 2012

IMG_1490

Jag tänker att kanske var det mer spännande att både skriva och läsa om vår oförblommerade entusiasm över allt det som var nytt, fantastiskt, spännande och nästan overkligt än att ägna tid åt sådant som blivit välkänt, välmående och tryggt.

Det blev ju bra. Inga cliff hangers i sikte.

Jag funderar på om det inte är dags att berätta om alla dem jag möter i Occitanie, vars äventyr är nyare än vårt? Det händer spännande saker både i Murviel och i byarna runt omkring oss och det är alldeles omöjligt att inte bli både nyfiken och engagerad. Jag skall be att få återkomma om just detta.

Här regnar det och är tretton grader idag. Myser i huset på ön men längtar till Murviel. Det är liksom lite varmare där. Och soligare.

Dimslöjor över Tjörn

23 tisdag Aug 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

Det är tidiga morgnar som gäller nu. Jättetidiga. Inte jättetoppen för en kropp som inte är genetiskt kodad för tidiga morgnar. Efter en vecka med uppstigning klockan fem varje morgon befinner den sig i chock. Kroppen höll på att sova bort hela lördagen och halva söndagen bara för att sedan inte kunna somna alls när det blev dags för möte med kudden på söndagskvällen.
Sådant fungerar inte alls när vägen till jobbet bitvis slingrar sig genom en djup skog och tar dryga en och en halv timme från Tjörn till Alingsås.
Så jag försökte sova vidare. Det gick sådär. Semestrarna är slut nu, nämligen, och utanför fönstret började det slamra och låta redan tidigt på måndagsmorgonen. Det är nämligen dags för nästa renoveringsprojekt; målning av ohyggligt färgtörstande fasad:

Egentligen var tanken att vi skulle börja där, med den illa åtgångna fasaden. Det var liksom den som i första hand gjorde att vi förflyttade oss till Tjörn förra hösten. Tillfälligt, sa vi.
Under ett år, sedan skulle vi leta oss tillbaka till Stockholm.
Vi är fortfarande kvar.
Det är sen augusti och de tidiga morgnarna, som så fullständigt chockat kroppen, bjuder precis som förra året på vyer som nästan får mig att tappa andan.
Ett intensivt men mjukt och varmt gryningsljus som silar in genom spetsgardinen i det nyrenoverade badrummet,

image

Dimslöjorna över fälten och vattnet när jag kör över vår ö

IMG_1733

Förra året – lika förtrollande i år

och båtarna som ännu några veckor till guppar under Tjörnbron.

Det är tidigt när vi möts, de där vyerna och jag, och om jag tillåter mig att känna efter är jag aptrött. Men jag kör brandmannaförberedelser kvällen innan; paltorna ligger beredda, frukostmackorna är bredda, kaffet laddat och vattenflaskan påfylld. Så medan jag surplar mitt kaffe och tuggar i mig mina mackor susar landskapet förbi utanför bilfönstret och ger mig den ena energikicken efter den andra. Det är, utan tillstymmelse till överdrift, en betydligt trevligare väg till jobbet än den genom Södra länken, trots att jobbvägen nu är betydligt längre.

Den får mig att minnas vägen till jobbet förbi Hellasgården och Källtorpssjön en gång för allt längre sen. Samma dimslöjor, liknande vattenblänk och nästan samma energikickar.

Jag trivs på många platser, inser jag. Tillvaron fungerar bra som det är nu. Men bara för att jag betraktar den som ännu ett kliv i riktning mot förhoppningsvis större flexibilitet när det gäller var jag befinner mig när det skall jobbknattras och jobbmötas.
För det går inte många veckor efter att jag lämnat Murviel innan det liksom börjar gnaga och skava; måste jag inte ändå dit för att titta till det?

Är det inte dags för en termitkontroll?

Borde vi inte vara där och se till att få bakgården dränerad inför höstregnen?

IMG_7571

Och visst måste vi vara på plats för att instruera elektrikern när varmvattenberedaren skall fixas och de resterande elarbetena skall göras?

Och tonellen som inte kom på plats som utlovats – skall vi inte åka ner och jaga på eller rentav få upp den själva?
Längtar inte poolen efter mig?

IMG_7936

Och den nya verandan?

image

Och, kära bygrannar, visst är det väl lite tomt utan oss ändå…?

Nästa vecka skall det bokas tripp ner. Inga dimslöjor över vacker morgonö kan i längden kompensera för längtan efter den absoluta och väldigt murvielska favorittillvaron.

Tillbakablick – på utflykt med Bertil och Zack

20 lördag Aug 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vet ni, Tjörn är oerhört vackert. Faktiskt oavsett väder och årstid. Till och med när det som härom veckan blåser så att utemöblerna kastas omkull

IMG_5632

och den trevliga paviljongen är nära att lyfta från sitt gediget fastskruvade fundament. När vattnet skummar runt klipporna ute på redden,

IMG_5652

och ljungen lockar både hund och matte till krumsprång av glädje – det är smärtsamt vackert då med.

Det är vackert i gråvädret när hundens nya dagis är upphandlat och vi åker dit för att presentera både oss själva och jycken;

Kohagen utanför Hos Malin

Kohagen utanför Hos Malin

Men det hjälper inte. Jag vill kunna slänga på mig en fladdrande sommarklänning och vara ute. Jag vill kunna äta mina måltider utomhus och läsa mina blaskor i skuggan av ett träd, ett parasoll eller en paviljong. Det är fortfarande augusti och jag vill hellre badda bort svettpärlor på överläppen än dra på mig en varm tröja och kura inomhus medan regnet piskar mot fönsterrutorna.

Jag vill hellre vara i Murviel.

Jag vill vara omgiven av finingar och åka på utflykt och se stora och små upptäcka ställen de aldrig sett förut. Som när Bertil och sexårige Zack for på vinprovning på Chateau Coujan och på St Martin des Champs när det fortfarande inte rådde någon som helst tvekan om att det var sommar och när jackorna hängde oanvända på sina järnsmideskrokar i Murviel.

Åskan mullrade förvisso hotfullt i bakgrunden när vi lämnade påfåglarna ute i vinden

IMG_0260

och klev in i den gigantiska caven, där de lika gigantiska vintunnorna fortfarande finns kvar, även om de inte lägre används.

IMG_0240

Och tur är väl det, med tanke på vad som krävdes för att hålla tunnorna rena på den tiden då de fortfarande användes. Gårdens minsta och smidigaste fick då vackert krypa in genom den minimala luckan och feja insidan för att göra tunnorna redo för nästa skörd. Helt ofarligt var det inte, då luften snabbt tog slut därinne och om inte den lille fejaren tog pauser i tid, kunde det hända att syrebristen tog kål på den stackaren.

IMG_0243

Luckan i fråga syns bakom suffletten på den sovande Bertils vagn

Zack tyckte inte att det lät särskilt lockande, så han slapp krypa in. Vi skickade för övrigt inte in Bertil heller. Han sov ju, så det var liksom inte aktuellt.

Under gårdshundens överinseende gick vi vuxna istället loss på gårdens produkter,

IMG_0252

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

medan Zack tog igen sig i soffgruppen framför den romerska mosaiken, som grävdes fram en gång när gården skulle anlägga en ny och större parkeringsplats:

Det är fint att de tagit hand om den och att den fått flytta in i caven. Hela området är riktigt romarland och var du än sätter spaden, finns chansen att du stöter på romerska lämningar. Respekten för lämningarnas kulturella och historiska värde finns där kanske inte alltid och jag gissar att ganska mycket bara skyfflas undan när praktikaliteterna tillåts gå före. Synd, kanske, men begripligt.

Av nyare datum, men lika intressant är den eleganta spottkoppen som ställts fram till oss vinprovare:

IMG_0244

Det gäller ju att spotta med stil och bibehållen elegans!

Denna vädermässigt nyckfulla julidag for vi sedan vidare från ett blåsigt Chateau Coujan med hotfulla regnmoln ovan bergen bakom oss till ett St Martin des Champs i slösande sol:

IMG_0261

Här fick en stolt Zack prova saft,

medan de vuxna återigen gav sig i kast med de något ädlare dryckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Zacks pappa hittade ett tjusigt alternativ till festernas Bag-in-Box,

IMG_4803

medan min blick fastnade på de många vinöppnarvarianterna på väggen ovanför den stora öppna spisen.

IMG_0262

Och Bertil? Tja, han hängde på men struntade i all vinparafernalia och lutade sig tillbaka i sin vagn. Lika bra att anamma livsstilen härnere och ta det lugnt när timmarna är som varmast och de äldre knasbollarna får för sig att det är en lämplig tidpunkt att suga i sig vinslattar.

IMG_4799

Så här kan jag i tanken återvända till den där utflyktsdagen för inte alls så längesedan och bli alldeles uppslukad av bilderna på min äppleskärm. Utanför har det slutat regna men det är fortfarande lika grått.

Av den planerade picknicken på klipporna blev intet idag, trots livlig båttrafik i Tjörn Runt alldeles om husknuten. Har vi blivit alldeles förfranskade av våra murvielska somrar och fått för oss att vi är gjorda av socker och därför inte kan vara ute i regnet? Kanske inte, men det finns visst dåligt väder trots bra kläder och då stannar jag hellre inne. Och förflyttar mig i tanken till ett betydligt trevligare murvielskt klimat. Sådetså.

 

Tillbakablick – Bertil, Murvelhuset och jag

07 söndag Aug 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Jag är hemma på Tjörn till slut och känner mig lite tom. Lyssnar på Anna Ternheims sommarprat, gillar hennes låtval och det är väldigt mycket svensk sensommar. Lite mysigt här innanför fönstren, eftersom vädret inte inbjuder till så värst mycket uteliv. Jag betraktar mina händer som vilar på tangentbordet i väntan på inspiration. De bär spår av murvielsommar och den grå ylleärmen känns ovan mot det solvana skinnet;

image

Det är alls inte längesedan svettpärlor bröt fram på överläppen där jag satt i skuggan under torgpaviljongen och lunchen fick avbrytas för ett dopp i det turkosa. Eller när gästande hunden Molly fann det för gott att hoppa i blötan för att undkomma hettan.

Klicka på bilden för att beundra Mollys konster!

Nu fryser jag. Regnet har börjat piska mot rutan. Ingen ny murvielresa är bokad. Ännu.

Imorgon skall jag på intervju i Alingsås och dit är det ganska långt. Jag vet när jag kommer fram om det kommer att kännas aktuellt över huvudtaget eller om det kommer att innebära för långa resor att göra varje dag. Det är längre än till Dingle och vägen dit inte lika självklart rak.

I huvudet surrar andra idéer och planer och det känns viktigt att de får plats och att de får ta min tid i anspråk. De handlar förstås om möjligheter för mer tid i murvelhuset framöver, kanske inte på heltid men väl på mertid. Och de handlar om det absolut nödvändiga i att få till så pass mycket flexibilitet i mitt kvarvarande arbetsliv att jag kan ägna mer tid och kraft åt alla mina viktiga människor. Och hunden, det lilla hjärtat, som saknar mig när jag är borta och förvirrat iakttar mig när jag äntligen kliver in genom dörren igen.

IMG_3209

Till helgen åker jag till Bertil. Vi har inte setts sedan han lämnade Murviel tillsammans med sina päron och längtan efter honom går att ta på. Jag tittar på bilderna från de där ljuvliga julidagarna när Bertil mumsade ost till frukost på den nya verandan,

IMG_4651

eller upptäckte den franska snitsen med att äta sniglar,

Bertilpappan plockar ut det ätbara till den ivrigt väntande sonen

Bertilpappan plockar ut det ätbara till den ivrigt väntande sonen

och myste med sin förtjusta mormor medan resten av familjen utan resultat försökte heja fram Frankrike till EM-seger tillsammans med murvielborna på Le Café Nouvel.

IMG_0299

Lite mer tveksam var lillprinsen till poolbad

Detta bildspel kräver JavaScript.

men förstod för all del snitsen med att låta sig lotsas runt på ett bekvämt flytetyg.

IMG_4715

Eller för den delen låta sig vaggas till sömns med vattnet kluckande runt benen…

IMG_4818

Det är fint att ha alla bilderna nu när sommaren 2016 börjar sjunga på sista versen, åtminstone här, ett par hundra mil norr om Murviel – på favoritplatsen är den ju fortfarande i full sving ännu ett bra tag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tänker på kommande familjedagar i Murviel och hoppas att de skall bli många, många!

À bientôt, mon cher Bertil!

À bientôt, mon cher Bertil!

 

Fjäderfäfri färd till slut

05 fredag Aug 2016

Posted by in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vinden snor i atriumgården på flygplatsen – vårt senaste stamställe.

image

Det råder ett lätt kaos även idag och den lilla flygplatsen som normalt bara hanterar en eller kanske två flighter åt gången försöker nu hantera logistiken kring vår omdirigerade flight samtidigt som de vanliga, redan inplanerade. Det går men det går långsamt, trots att snabba klackar smattrar fram och tillbaka genom terminalen. Men vi är här och allt verkar vara i sin ordning.

Att checka in, gå ombord, spänna fast säkerhetsbältet, vänta på att lyfta och sedan uppmanas kliva av och in på terminalen igen för en extranatt i murvelhuset kan som tanke vara fin att leka med. I det förträffliga magasinet (för övrigt något av det mest informativa jag läst på länge) jag plockat upp på flygplatsen,

image

läser jag hur poeten André Breton, efter att ha hittat sitt hem i Languedoc, konstaterade att han upphört att vilja vara någon annanstans i världen. Jag kan ju inte annat än hålla med om det, förstås, så en natt till på favoritplatsen borde ju få det att spritta av glädje i varje fiber av kroppen.

I verkligheten är det dock bara besvärligt. Det blev sent innan vi fick tag i en taxi, ett av de medföljande barnen blev orolig och greps av hemlängtan medan den andre tyckte att det blev ett spännande äventyr av alltihop. En regnskur satte stopp för ett planerat nattbad, som ju annars hade blivit en trevlig bonus. Men morgonen var lika skön som vanligt, bara friskare efter nattens regn och pratstunden med E och U värt alltihop. Jag fick varnat för inbrottstjuvar, som enligt uppgift härjar en del i området; de låg och sov när vi kom igår och både grind och dörr var olåsta. Tur för oss, eftersom inte ens hunden Molly reagerade när vi tassade in genom den gnälliga grinden och upp för trapporna in i huset. Värdelös vakthund. Fast söt.

Luttrade efter kvällens aborterade återresa hade vi förbeställt taxi och med väl tilltagen marginal gjorde vi så ett nytt försök.

image

Timmarna på flygplatsen blev visserligen fler än nödvändigt men hellre det än att själva bli orsaken till ytterligare grus i maskineriet. Ingenting skall tillåtas gå fel på grund av oss, iallafall.

Väl på plats i planet bredvid de trevliga norrmännen från Gjövik, som jag slog mig i slang med vid första försöket till avfärd från Beziérs igår, är stämningen nästan uppsluppen. Personalen är hej och du med oss, medpassagerarna känns igen – vi har ju gubevars varit med om något omtumlande tillsammans! Jag vänder mig till stolsgrannarna och säger skojfriskt att jag hoppas att det skall räcka med ett andra gången gillt och att inte ett tredje skall bli nödvändigt när jag i ögonvrån återigen ser väskorna lastas ur planet.

image

Tankarna far i huvudet. Det kan väl ändå inte vara möjligt att nya fjäderfän skall gäcka oss igen?

Den här gången kommer dock något mer lugnande besked snabbare än vid gårdagens avlastning. En förkommen bagagetag kräver att väskan den borde sitta på hittas. Det är förhöjd beredskap efter sommarens oroligheter; det märks inte minst på att tungt beväpnade poliser patrullerar den annars så stillsamma lilla flygplatsen. Väskan hittas och bagaget lastas på igen och den här gången lyfter vi verkligen och jag drar en djup suck av lättnad; nu vill jag faktiskt hem!

Mitt resesällskap har förstås missat sitt tåg till Stockholm, så i ett anfall av osedvanlig briljans uppe på hjärnkontoret bestämmer vi att istället för att köra ner till Göteborg, så bokas ett tåg från Degerfors för dem och jag kan samtidigt hälsa på mamma.

Trevlig resa på allra sista resnbenet!

Trevlig resa på allra sista resbenet!

Snabbare för dem, bra för mig. Win-win.

Förutom att deras tåg blev kraftigt försenat, då – tack igen, SJ – och att jag kommer ännu ett dygn senare hem till Tjörn och hunden och L.

Fast det känns ändå som en bagatell i sammanhanget.

Jag har krupit ner under nystrukna lakan i mammas soffa och stockholmsresenärerna är äntligen hemma.

Det känns stort. På något vis.

Med tanke på allt som kan hända.

Och som har hänt.

Det är nog inte meningen att jag skall lämna Murviel överhuvudtaget…

05 fredag Aug 2016

Posted by in Murvelhuset, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Mina resor hem börjar snart bli infamösa. De vill sig liksom inte. De sker inte utan ett och annat förhinder. Som regel. Jag börjar tro att de är jinxade. Eller att det spökar. Ett troll som fnittrande sitter och jävlas med mig någonstans och liksom tänker att den där madamen skall minsann inte tro att hon skall kunna fladdra fram och tillbaka till favoritplatsen utan att det händer något. Håll dig hemma i Sverige, typ.

Eller så är det precis tvärtom. Att det inte är meningen att jag skall lämna Murvelhuset  alls. Att det liksom drar mig tillbaka med alla till buds stående medel.

Som att låta några arma fjäderfän fastna där de inte borde på ett plan som skall landa på en flygplats som tar emot det, föser in nya passagerare och skickar iväg det snabbt som attan för att sedan kunna säga bon nuit till sin personal. När fjäderfän fastnar i ett sådant plan blir det till att stanna på backen tills flygplatsen öppnar igen och skickar sina mekaniker att undersöka vad som hänt.

Vi passagerare satt intet ont anande redan ombord på planet och tittade förundrat på medan bagaget lastades av innan vi fick information om de fjäderprydda sabotörernas rendevouz med planet under inflygningen och beordrades stiga av.

image

I terminalen rådde ordnat kaos. Köerna till informationsdisken, där hotellrum delades ut, ringlade sig långa men ingen viftade ilsket med armarna, ingen höjde rösten, ingen rusade omkring.

Så kom bussar och hämtade medan vi valde att ta en taxi tillbaka till Murviel, där jag i skrivande stund ligger i min soffa och lyssnar på husets snarkningar. Jag tänker på dagen som innehållit både bankbesök, ett ärende till maireriets finanscentrum i byn,

Trevligt, hjälpsamt och som från en svunnen tid

Trevligt, hjälpsamt och som från en svunnen tid

där jag adressändrade och betalade räkningar. På franska. Knagglig, förstås, men ändå. Så två vändor till bilverkstan innan bilen fick komma hem till murvelgaraget igen  för vila och rekreation inför nästa besök. Jag kände mig ohemult disciplinerad och välorganiserad, den dallrande hettan till trots. Kom i lagom tid till flygplatsen gjorde jag och mina gäster också. Man skall alltid komma i tid, annars kan man missa planet. Och det vill man ju inte.

Eller…?

Bandbredd, barn och busväder

31 söndag Jul 2016

Posted by in Byliv, Utflykter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Det är en söndag av det gamla nostalgiska slaget idag. Vi är lite trötta efter en fantastisk konsert med Lisa Simone (med den kända modern Nina) på Chateau Coujan igår kväll. Ägorna var fyllda till bredden, feststämningen total, trots några blixtar över bergen och en rejäl skur inledningsvis.

Några av oss vände upp och ner på plaststolarna och använde dem som paraplyer under den korta stund som skuren varade och sedan riggades scenen om och Lisa Simones pipa fyllde luftrummet.

image

Klicka på bilden för att lyssna!

När det var dags att vända hemåt ringlade sig lemmeltåget lång från festplatsen till parkeringen en bit bort. Bilarnas strålkastare syntes som ett pärlband framför oss, cikador och uppsluppet sorl fyllde sammetsnatten och bakom oss började food truck-folket att montera ner sina näringsställen.

image

Les Nuits kallas evenemanget som för sjuttonde året i rad fyller en sen julivecka med konserter, teater och annat kulturellt. De stora vingårdarna upplåter sina ägor och folket från byarna intill sluter upp i stora horder.

image

Idag är stämningen som sagt en annan, lika härlig men lugnare, mer kontemplativ. Efter några timmar på marknaden i St Chinian, for vi hem för att bada. Fast vädergudarna ville annorlunda…

image

Det var då jag greps av nostalgi. Den där rusningen innan himlen öppnar sig och kuddar och dukar måste räddas undan syndafloden. Barndomens regnsmatter på plåttak och dörrar stängda mot ovädret. Så kaffet fick följa med in och vi parkerade oss i varsin soffhörna, nordiskt inställda som våra hjärnor är på att nu får resten av dagen tillbringas inomhus. Mysigt och ombonat en liten stund men det hade ju en tendens att bli lite för varaktigt alla de där somrarna som jag tillbringat med vemodig blick ut genom rännilsblöta fönsterrutor.

Läge för ett blogginlägg, tänkte jag och tog fram äpplemaskinen! Som tuggade. Och tuggade. Sedan tuggade den lite till och jag hamrade irriterat på tangentbordet för att försöka ta mig ut i etern. Jag hann svära en harang eder innan jag insåg att inte bara min äpplemaskin köade för att komma åt lite bandbredd. De annars så badglada barnen på besök låg i varsitt rum med varsin skärm och la ut selfies, tittade på film och snapchattade med sina vänner. Sådant klarar inte vårt franska internet från SFR.

Nu är vi ju i södra Frankrike och visst häller regnet ner här också ibland, fastän området skryter med 300 soldagar om året och trots att det är högsommar och frustande varmt.

Men.

Jag hann bli irriterad över bristande bandbredd. Jag hann dricka en halv kopp kaffe och jag hann välja ut några bilder till inlägget. Sedan kom solen och bara minuter senare kom Elliot nerför trappan och undrade om det inte var dags för ett bad.

image

– Gå i förväg ni, tänkte jag förnöjt medan jag raskt utnyttjade läget som ensam surfare och plitade ner detta blogginlägg om just ingenting alls.