Etiketter
claystone, Inox diskbänk, kalkfärg, Le Studio des Artisans, Tadelakt
… frivilligt eller för att någon eller någonting annat försenar processen, har sina klara fördelar, trots allt. Det där finfina engelska uttrycket att ”hjärtat sjönk” var vad jag upplevde när jag klev in genom dörren och såg vårt halvfärdiga kök för några dagar sedan.
Hjärnan drog igång, gick på högvarv och började sedan tänka i andra banor.
Det finns till slut ändå fördelar med att allting tar mycket längre tid än vad man först hade tänkt. Det finns till och med fördelar med att inte vara på plats och byggleda, utan istället komma ner och upptäcka att oj då, titta här; här skulle vi kunna göra på ett annat sätt.
När jag stått och betraktat vårt halvfärdiga kök ett tag, kunde jag konstatera att det kanske ändå inte vore så tokigt att inte ha kakel hela vägen. Det kanske tar bort för mycket av den där snygga kanten på den nya diskbänken, till exempel, om den försvinner in i en kaklad vägg?
Hur får vi det snyggt runt fönstret, som är helt i våg med väggen, funderade jag så vidare.
Det är då jag börjar googla efter kalkfärg och funderar över om vi helt enkelt bara skall måla väggen?
Bäst jag googlar, upptäcker jag igen att det där materialet, den där färgen, eller det där murbruket, som man använder när man kalkar väggar; det går också att behandla, så att det får en vattenavvisande yta. Ungefär som tadelakt. Det kan man förstås också ha på en köksvägg där det skvätts vatten.
Nu är därför det planen; att här skall det bli en vägg behandlad med någon motsvarighet till tadelakt. Och kanske att vi skall ha kakel bakom spisen bara? Ett snyggt, ganska mönstrat kakel, men bara mellan spis och fläkt?
Imorse kom François och vi gick igenom vad som återstår att göra. Att spisen tiltar bakåt fick sin förklaring;
Snett och tokigt ännu så länge…
det är helt enkelt bara ett resultat av att spisen oavsett måste rättas till när den nya, kraftigare elkabeln är på plats. François skall ta med sig ”sin” elektriker – för övrigt från samma firma som drog om elen i huset för ca 20 år sedan – och ordna med detta nästa vecka. Då kommer också bubbelkranen på plats, kylskåpet att byggas in och den sista skåpsinredningen kommer på plats. De resterande lådorna fick jag själv dit de skulle, trots att vår nyinförskaffade skruvdragare fått fötter och gått och gömt sig.
Trilskande skruvar och halvtaskiga verktyg är ingen toppenkombination men ett antal svavelosande eder senare hamnade lådorna ändå där de skulle och självstänger sig precis så mjukt och fint som de skall. Kryddor, redskap, grytor och pannor finns nu nära till hands för alla glada matlagare som kommer att befolka vårt kök framöver.
François fick också lyssna på när jag beklagade mig över alla fula köksfläktar jag inte vill ha men det hade han förstås redan funderat över. Han föreslog en skräddarsydd variant med metallram och glas, varpå jag fick något religiöst i blicken och nickade ivrigt.
Jag sansade mig dock och svarade myndigt att, jovisst, det låter toppen:
– Skicka en devis, så tittar vi på det.
Deviser är bra grejer. Dem skall en inte glömma bort. Plånboken gillar förutsägbarhet.
Vad mer på köksfronten?
Nya barpallar från IKEA blev bra, liksom belysning i skafferiet;
Hyllplanen vid diskbänken kommer upp nästa vecka men kakel blir svårt. Vi gav oss iväg på kakeljakt idag men kan återigen konstatera att det där traditionella franska, gedigna är svårt att hitta. Kopior på marockanskt finns i minut och parti men det känns inte aktuellt, så imorgon bär det av till St Chinian för att förhoppningsvis få fatt i den engelska madamen som har ett inredningsföretag där. Fånigt, kan tyckas, och något av ett misslyckande, återigen, att inte hitta det där rustika, äkta, på plats i kaklets och carrelagets förlovade land.
Ärtgrönt, orange, trämönstrat, silvrigt eller med mönster tryckt på en kakelplatta,
Kunde varit snyggt om det inte bara varit stencilerat…
får mig liksom inte att rysa av välbehag.
En annan dag berättar jag kanske om nyårsafton, den efterföljande nyårsdagen och promenader i solen vid havsstranden. Men idag har det handlat om kök, nästan bara om kök. Slitsamt värre.
Det är sedan gammalt och därmed en nykter påminnelse om att det är helt och hållet futilt att tro att snö är lösningen på midvintermörker, såvida du inte tar dig betydligt längre norrut eler upp på väl valt fjäll. Vi väljer ingetdera. Vi rymmer söderut istället. Redan ovan molnen visar sig solen och livsandarna om inte spritter till, så åtminstone börjar kittla lite försiktigt.
Dagen därpå var himlen plötsligt blå, en blek vintersol badade ön i milt och vackert ljus och hela november var i ett slag förlåten. I tre hela dagar.
Så planeras det för nyårsfirande i Murviel och i biblioteket på ön fylls murvelhörnet med prylar som skall få följa med ner. Där står provburkar med färg till skåpsdörrarna i köket, 
Murvielklotter 