Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

September i retrospektiv

10 söndag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag fick för mig att jag skulle bläddra bakåt genom bloggens fem och ett halvt år för att se hur tiden runt 10 september tett sig genom åren. En hel del är sig likt, i synnerhet de känslor murvelhuset väcker hos mig, liksom det faktum att jag hittills alltid lyckats klämma in några semesterdagar i just september. Mellan turerna ner har mina frankofila cravings fått sitt utlopp på olika sätt. Genom filmer med franskt romantiskt skimmer men med tveksam kvalitet, till exempel.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2012

I september 2013 överlåts bloggen till två fina små gästbloggare och de skickar mig tillbaka till en tid då jag började se framtiden an med tillförsikt igen, efter en osedvanligt tuff jobbvår, som slutade med att jag fick ge mig ut och söka nytt jobb.

Klicka på bilden för Agnes gästblogginlägg!

Klicka på bilden för Alices blogginlägg!

Lite tilltufsad, men beslutsam, var jag under septemberveckorna 2013 mitt uppe i en rekryteringsprocess, som till slut skulle gå min väg. Jag minns att jag var tacksam och lättad över det. Och glad över att få nya utmaningar att ta tag i. Föga anade jag då vidden av de utmaningar som väntade mig. Inte heller anade jag hur oändligt kort den där respiten skulle bli och att livet bortom hösten 2013 inte skulle likna någonting av vad jag och min familj dittills fått vara med om. Jag är glad att den hösten var för fyra år sedan. Att fyra år förflutit sedan dess. 2013 slutade som mitt annus horribilis.

Ett år senare andas septemberinlägget något helt annat. Då är det en sprittande, alldeles omvälvande glädje som uttrycks i raderna om en ljusblå kofta. Mellan raderna anas en lättnad och en insikt om hur skört allting är. Och att stunder av total lycka finns. Att Bertil finns. Hans mamma, morbror och moster. Mina allra, allra viktigaste. Jag skrev då att ”Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära” om mitt nya lilla barnbarn. Hur de där känslorna skulle tillta i styrka förstod jag inte då, min rusiga, alldeles pinfärska mormorslycka till trots.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2014!

Så går ett år till och de kriser, lyckliga stunder och den ständiga längtan efter att få tillbringa mer tid i Murviel utan att känna det som att jag egentligen inte borde, har drivit fram ytterligare förändringar. Lägenheten på sjätte våningen är såld, vi har flyttat västerut – tillfälligt, trodde vi då – och jag har för första gången i mitt liv varit utan ett fast jobb. Istället är jag min egen. Hyr ut mina rektorserfarenheter och titulerar mig konsult. Det är också början på min dinglifiering och på en nära två år lång tillvaro i byggdamm och bråte i huset på ön.

Vårt tjörnkök i november 2015

Det blir förstås en septembervistelse i Murviel också detta år. Det har jag sett till att ställa som krav för mitt dinglekonsultande innan jag tackade ja till uppdraget. En formidabel femtioårsfest på en holländsk husbåt hanns också med.

Klicka på bilden för septemberinlägg 2015!

Så för ett år sedan, hösten 2016, är vi fortfarande kvar på vår västkustska ö och resorna till Murviel fortsätter. Mitt nya konsultuppdrag är i Alingsås. Det känns bra när jag är på plats men resorna fram och tillbaka är alldeles på tok för långa, det märker jag ganska snart. Trots det blir de utlovade tre månaderna på potatisgymnasiet till sju, låt vara att de två sista bara var på deltid, men jag börjar sakta inse att det där med att bo på en ö har sina sidor. Det blir liksom långt till jobbet vart jag än ska. Så medan jag oroas av rapporter om bränder runt vår fina lilla franska by, dras ytterligare ett eget jobbprojekt bortom rektorskonsultandet igång.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2016!

Om det går som vi vill, jag och mina projektkolleger, är det inte mina tjänster som skall hyras ut, utan andras. Stora delar av tiden skall jag chefa och handleda mest på distans. Är det tänkt. Fast där är vi fortfarande inte. Men kanske om några år?

Jag är tillbaka på Tjörn efter ytterligare några dagar i Solna hos den ljuvligaste av små skatter. En liten barnbarnsskatt som fyllt dagarna med pärlande skratt, glädje över tåg, flygplan och elefanter och som med sitt ”hejdå mommo” för några timmar sedan, gjorde det näst intill omöjligt för mig att åka därifrån.

Min lilla ögonsten är nu tre år gammal. Av mig fick han ett flygplan i födelsedagspresent. Det var tänkt som en hint om att mormorn gärna tar med honom inte bara i bil och på tåg, utan även på flyg. Så småningom. Någon som kan gissa vilken destination som planeras?

Höstbruk och minnet av sommarens alla gäster

02 lördag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är  2 september och svensk sensommar har bestämt sig för att bjuda på en alldeles fabulös lördag. Vi sov ganska länge men inte lika länge som hunden, som låg länge och gonade sig i solen genom sovrumsfönstret. Hon sover alltid på min sida av sängen och aldrig dyker hon upp förrän framåt småtimmarna. När vi är lediga njuter den lilla pälsen lika mycket som vi av lata morgnar och oändliga frukostar.

Denna dag dukades frukosten fram utomhus och även om förmiddagen bjöd på växlande molnighet och ett klassiskt ta av-ta på-scenario, så kändes det fantastiskt att kunna sitta ute.

Av frukosten al fresco blev det ett sådant energipåslag att vi äntligen hittade kraften att ta itu med de risiga buskarna i vår lilla odlarränna invid altanen.

Sommaren inleddes med att vi behandlade trätrallen med Sioo-X för att få den ljus och silkeslen. Det stod så i reklamen; att det skulle bli silkeslent. När vi åkte söderut var trallen bara hal. Dessutom var den flammig och jag misströstade en smula och trodde att den svindyra dekokten, istället för att ta hand om trallen, hade förstört den. Nu vet vi att det inte blev så. Reklamen höll vad den lovade och mer därtill; vätan pärlar av trallen, som blivit just silkeslen att gå barfota på och som antagit en vackert, ljust silvergrå färg.

I övrigt har inte mycket hänt med den tjörnska utemiljön. Vädret har liksom inte inbjudit till det när vi varit både lediga och på plats. Men idag, till slut, greppade jag den nyligen införskaffade sekatören och gick loss på de sorgligen bortglömda buskarna.

Klippet fyllde halva terrassen och det tog ett tag att klippa ner renset och få ner det i säckar för vidare transport till återvinningen men nu är det äntligen gjort.

Det är märkligt vilken skillnad det gör. Av buskarna är bara små stubbar kvar, så vi får se om de överlever. De var dock i ett sådant erbarmligt skick att det inte fanns annat att göra. Nu ser det prydligare ut i rabatten och på terrassen och järneken, som gömt sig under riset, ser ut att trivas i ljuset som plötsligt flödar över bladverket.

Utemiljön på vår västkustska ö är det sista vi tar itu med. Det är dags för utbyggnad av terrassen mot husets framsida.

Det rödprickiga markerar utbyggnaden…

Det får vara bra sen. Åtminstone här. Åtminstone nu.

I Murviel har utemiljön varit i fokus ett bra tag nu. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att livet större delen av året kan levas just utomhus där. Jag minns de svala men ändå sköna marskvällarna och dagarna med Lysanne,

och jag minns de ljuvliga dagarna innan min älskade yngsta och hennes formidabla Erik åkte tillbaka till Sverige tidigt i juli,

Eller de fina sydfranska dagarna med sonen – på utflykt till slussarna

och på shoppingtur i Beziers.

Så en värmländsk/fransk visit,

Parisarna..
… och mamma Anette

innan murvelhuset togs i besittning av tre småttingar och deras respektive päron.

Älsklingarna…
… och Linnea, som fick en frisyr på sitt tidigare tämligen kala lilla huvud
Middag al fresco!

Så till sist, som traditionen bjuder, mina gamla kolleger från tiden på resursskolan i Gröndal under sommarvistelsens sista dagar för denna gång,

Alla bilderna är tagna utomhus och det är förstås ingen slump. Tillfällena då vi umgicks inomhus kan jag räkna på ena handens fingrar. Däri ligger hela skillnaden mellan det tjörnska och det murvielska klimatet.

Vi åt middag ute på terrassen ikväll och det kändes unikt. Lite kallt snodde det runt nacken när solen gick ner men det kan vara så att det var sista chansen för i år. Och det kan vi ju inte riskera att gå miste om. Fast jag fick gå och hämta en ylletröja ändå och nu räcker inte ens den till. Dags alltså att krypa in i värmen igen. Klockan är 19.49. Ännu inte mörkt men kallt.

Never a dull moment…

31 torsdag Aug 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Tråkigt har jag inte. Inte överhuvudtaget. Vår lilla naturbruksskola har tagit fart, eleverna är på plats och jag hör pärlande skratt i korridorerna när de hittar varandra och knyter nya vänskapsband. Ryktet säger dessutom att romantiken spirar. Det är riktigt fint, alltihop.

Korvgrill första kvällen på internatet

Jag håller mig sysselsatt och försöker få mina två (och ett halvt) uppdrag på plats utan att krocka med varandra och hittills verkar det fungera, även om det inte blir så många pauser under en arbetsdag. Det är mycket grufs. Mycket som skall bockas av från min att-göra-lista.

Så mitt i terminsstart och arbetstoppar ställs det till med bröllop! Bertils mamma och pappa gifte sig och Bertil själv tågade in i kyrkan med sin moster vid ena handen och en nyfunnen pinne i den andra…

Trofé i vänsterhanden…
… och mostern i den högra!
Väntar på brudparet…
… och Bröllop i Solna!
Tagen av stundens allvar…
Johanna och Gustaf!

Porschen parkerade han på en psalmbok medan han tog hand om sina päron…

Det var precis så vackert och känslosamt som jag hade tänkt mig. Min äldsta, fina, kloka stod bredvid pojken hon träffade redan på gymnasiet och de såg så lyckliga ut tillsammans.

Känslor är tunga grejer. Jag har resten av veckan insett hur mycket det tar på krafterna att få uppleva milstolpar av sådant vackert slag och nu är jag trött. Sliten, rent av. Hade nog behövt några dagar att bara smälta alltihop men så fungerar det ju inte. Plikten kallar, liksom.

Men det gör ingenting. Det är spännande, kittlande och aningens nervöst att dra igång inte bara ett, utan två projekt samtidigt. Planen var ju annars att jag skulle dra ner en smula på jobbengagemanget men det har istället blivit precis tvärtom. Det gör ingenting det heller. Jag mår bra så. Och både den lilla skatten i Solna och må-bra-stället i Murviel får plats och när jag inte är på det ena eller andra favoritstället, andas jag havsluft ute på vår västkustska ö.

Det är fint.

Det är nu.

Det räcker så.

För fyra veckor sedan lämnade jag Murviel. Jag lämnade sammetslena kvällar, frustande middagsvärme och intensivt umgänge med en hel hoper favoriter. Det känns som nyss och väldigt länge sedan på en och samma gång, medan minnet av solen på skinnet bleknar alltmer. En gång har jag suttit på vår västkustska terrass sedan vi kom hem. Inte för att det inte funnits soliga stunder; det är bara lite svårare att pricka in de där stunderna på våra svenska breddgrader. De är liksom inte lika självklara. Jag kommer inte hem från jobbet, häller upp ett glas immande rosé och njuter av kvällen al fresco och tar det för givet.

När det sker – om det sker – ser jag mig liksom yrvaket omkring och hinner tänka att det nog är bra ljuvligt med svensk sensommar ändå. Fast det är innan solen försvinner bakom klipporna vid grannens hus och tar med sig sin livgivande värme och lämnar mig huttrande i vinden från havet.

Så är det ytterst sällan i Murviel. Där kommer istället kvällens ljumma svalka som något välkommet; en andningspaus från hettan, en tystnad tillsammans med den sammetsmjuka natten, som känns både trygg och lite skrämmande på samma gång.

Två höstresor är bokade. En i september och en i oktober. Noga inplanerade för att passa med mitt jobbschema och med turerna till den lilla solnaskatten. Med sådant vid horisonten kan jag till och med drista mig till att njuta av västkustregn på tvären.

 

Instruktioner, seglatser och murvellängt

19 lördag Aug 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Så landade den i lådan, till slut; Murvelhusets nya instruktionsbok.

Den tog sin rundliga tid att få klar, inte för att den författats med några större litterära eller konstnärliga ambitioner, eller för att den ägnats tidskrävande, omständliga revisioner. Istället har den sinkats av strulande teknik och långsamt såväl franskt som svenskt nät.

Fast den behövs, har jag varit medveten om nu ett tag, eftersom ett gammalt hus äger sina små egenheter, faror och finurligheter. Den gamla instruktionsboken hade hunnit bli inaktuell. Farorna som beskrivs i den har till största delen åtgärdats, medan vi successivt blivit varse andra.

Så inser jag när jag bläddrar i den att jag ändå inte fått med allt som en något mer ovan murvelturist snubblar på.
Jag borde förstås ha berättat om fönsterluckorna och hur de bäst skall förstås; att du stänger ute solen med hjälp av dem och att de även behöver stängas vid skyfall, eftersom de gamla fönstren då inte riktigt står pall, och vatten sipprar in i de små glipor som finns där fönstren möter bågarna. Du ser inte gliporna med blotta ögat. Men du ser de små pölarna på golvet när regnet dragit vidare och du öppnar luckorna mot den regnfriska luften.

Och visst hade det varit lite snitsigt att berätta att ytterdörrens nyckel skall vridas två varv, att gästerna inte behöver bära kökspryttlar fram och tillbaka till poolområdet, eftersom nästan allt du behöver finns i poolhuset och att det finns en Sodastream för bubblande vatten! Liksom att informera om koden till hänglåset på grinden. Utan den, ingen access till den trolska trädgården!

Nåväl. Att jag drabbas av total och svår längtan tillbaka till Murviel när jag bläddrar i mitt alster, behöver kanske inte nämnas, trots att Tjörn lockar med seglartävling idag, och trots att vädergudarna bjuder på ett skådespel av sällan skådat slag. Blixtsnabba omslag mellan strålande sol och glittrande hav till blygråa himlar, mullrande åska och blixtar som skär genom det gråa, gör att vi inte som planerat intagit första parkett för att betrakta skådespelet ute på redden.

Det är troligt att flera av deltagarna valt att bryta, eftersom antalet båtar vi ser i det lilla gatt som utgör vår havsutsikt är betydligt färre än tidigare år. Vem vill befinna sig med hissade segel på öppet hav när åskan går, liksom?

Medan jag sitter här bakom treglasfönstren och betraktar väderfenomenen plingar det infernaliskt och tätt i min telefon. Det är Maison Vieussan som gör sig påmint med en inbjudan till konsert i oktober.

Klicka på bilden för mer info om evenemanget!

Nu hampar det sig så lyckligt att jag råkar vara på plats just då, så apéro och konsert får det bli! Fina grejer, sånt!

Junikaos, regn, midsommar och tidvis hård vind

24 lördag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det börjar dra ihop sig till avfärd mot Murviel och packning av bil har planerats i flera steg. Jag reflekterar över vad som har fått följa med på de senaste fem årens bilfärder söderut och kan konstatera att den parafernalia som hänger med ständigt ändrar karaktär. Jag tänker också att den tullare som eventuellt skulle välja ut min bil för en extra kontroll skulle få problem att förstå sig på vem som packat ihop pryttlarna. Eller vad sägs om den här listan;

En kudde i form av en norsk flagga – en pryl som jag kastat längtansfulla blickar på hemma hos mamma och som nu skall få hjälpa till med att påminna om mitt norska arv tillsammans med två söta skinnband med en norsk översättning av Les Miserables.

Det är fullkomligt självklart för mig att båda kommer att göra sig alldeles särskilt bra i Murviel. Blöjor och välling får också följa med, liksom bilbarnstolar, två raggiga hundar,

Två dogmadamer på fransk semester

ett skoställ, en god vän, fler ljusslingor, en hel arsenal solkrämer, ett sofföverdrag från Bemz, fler badlakan, kuddfodral i frotté och…

Tja, hur intressant kan en packlista vara egentligen? Men i ett anfall av litterär hybris tänker jag mig att ni liksom jag skall se intertextualitet i inlägget och likt Strindbergs Ett halvt ark papper tolka det som är mitt liv i listan över saker som får följa med till min franska favoritplats.

Att murvelhuset skickar iväg mig på nostalgitripper till en barndom från längesedan, till exempel. En lika märklig som oväntad effekt av tillvaron i det franska vistet. Eller kanske ändå inte.

Att jag är mormor och får barnbarn på besök.

Bertil motionerar morbror E på Skansen.

Att allt fler småttingar med spring i benen numer far runt i murvelträdgården.

Att doggen är still going strong och skickar iväg mig på ännu en roadtrip genom Europa, för med skall hon. En hel sommar utan henne är otänkbar.

Bästa resesällskapet sommaren 2013

Att doggens släkting och hennes matte också har transportbehov och att vi gör gemensamt slag i saken och att jag därmed inte kör ensam.

Åsa och Aska på hotell

Att vi badar och solar och att vemhelst som vistas i solen vid poolen hos oss avkrävs löfte om att inte bränna sig och bete sig farligt under de livgivande solstrålarna.

I år tar vi inte vägen om Heidelberg, eftersom E nu flyttat därifrån, utan skall försöka oss på en annan rutt. En övernattning i Colmar kanske det blir istället?

Samtidigt avslutas en minst sagt hektisk och spännande jobbvår. Häromdagen träffades nya Dinglegymnasiets personalstyrka för en liten kick-off på Smedbergs gård i Håby. Representanter från Nordens Ark fanns också med för att diskutera framtida samarbeten och bäst vi sitter där och diskuterar viltvård, jägarexamen, lantdjur och betesängar,

så drabbas jag av en lika märklig som mäktig känsla av samhörighet. Jag, en språkfröken med lejonparten av livet hittills tillbringat i storstaden, tycker att det är fullkomligt naturligt att prata kossor, får och jakt. Vi är i min farfars födelsetrakter och jag tänker på honom som jag aldrig träffade, som hann bli vuxen innan förra seklet började och som jag egentligen vet väldigt lite om. Men flera av hans söner – en av dem min pappa – jagade, brukade skog och hade lantbruk inte långt ifrån där jag nu hamnat.

Sven, Ingvald, Werner, pappa Erik och hans tvillingbror Ernst

Farbror Ingvald med sin häst

Det är slutna cirklar. Ett sorts komma hem som knockar mig, som jag inte alls var beredd på men som jag mår så gott av. Må gott, säger de här; inte må bra.

Norgenostalgin har flyttat till Murviel. På västkusten känner jag mig nära min sedan många, många år saknade pappa.

Rötter och hemma. Viktigare än vad vandraren i mig någonsin förstått, och slumpen, den har jag undermedvetet styrt själv. Det vet jag nu med bestämdhet.

Jag skriver om egentligen ingenting

18 söndag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

…fast ut måste de ändå, orden. De tämligen osorterade tankarna, som inte får struktur förrän jag ser dem skrivna, blir annars som en irriterande klåda. Här klottrar jag fritt sådant som tål offentligheten. Mest sådant som på ett eller annat sätt är murvielrelaterat men ibland om helt andra saker. Mormorstillvaron, till exempel, som knockat mig fullständigt och som är det enda (nästan) som till slut på allvar kan konkurrera överhuvudtaget med det kravlösa livet i Murviel.

Mitt publika jag.

Den ljusa sidan av mitt liv.

Det finns en annan blogg också. Den har funnits sedan 2007 och har i flera år gömts undan och den får förbli dold. Där kanske jag skriver några gånger om året, bara för mig själv och nästan bara när något gör ont eller skaver. För så är det naturligtvis; allt är inte glättigt, hurtigt och immande roséglas i motljus. Eller blommiga renoverade väggar och nyinförskaffade hamambadlakan till solsängar i smidesjärn.

Ibland behöver jag få det sagt innan jag kan återgå till att berätta om det som gör mig både glad och galet tacksam, just därför att det förstås inte är ett konstant tillstånd.

Fast ikväll, med de stora glasdörrarna öppna mot en ljummen solnakväll och ensam med en snusande, tokälskad barnbarnspojke på övervåningen, är tillvaron så bra som den någonsin kan bli. Grannarna mittemot sitter på sitt nya trädäck och deras samtal vindlar mellan dämpade skratt och förtrolighet. De mår bra. Det hörs. De skall snart ha barn.

Lilla B och jag handlade en liten plaskpool och roliga vattenleksaker idag och sedan myste vi länge, bara han och jag, i skuggan under stor markis.

img_0770

Sedan kom morbrorn, morfarn och en lillmoster med kompis på spontanbesök med chiligryta och en flaska Cava för att fira jobbframgångar och sommarlov.

img_0779

Hur fin som helst blev kvällen.

Bonne nuit, mes amis!

 

 

Elva grader och regn

04 söndag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Det regnar. Det är kallt. Strumporna är tillbaka på fötterna och golvvärmen i badrummen är på igen. Altanen ser åter skräpig och övergiven ut efter förra helgens futila försök att rädda paviljongen, som fått utstå vinterns både salta och hårda vinder. Nu står den där och väntar på att monteras ned för att göra plats för en ny torgmarkis, som får agera sol- och regnskydd tills en ny, mer vädertålig lösning är på plats.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men det regnar, som sagt, så dagen har tillbringats inomhus. Jag läser inredningstidningar, får idéer och längtar efter att den pågående sovrumsrenoveringen skall vara klar. Jag känner mig lite vilsen utan tillgång till vare sig säng eller garderober; Loj sover på golvet i vardagsrummet,

… till Wildas stora förtjusning

jag slaggar på soffan och kläderna bor lite överallt…

Det får bli en ordentlig rensning när kläderna skall tillbaka i den nya, betydligt större och förhoppningsvis mer praktiska garderobslösningen är på plats.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gäller att passa på när irritationen över att inte ens badkaret är fredad zon när hemlösa kläder, lakan, dukar, väskor, skor, gardiner och allsköns annan bråte måste ha någonstans att ta vägen innan allt är klart.

Vi har en helg kvar hemma innan det är dags för avfärd till Murviel, alla de andra är intecknade. Med roliga saker, förvisso, men lite maxat känns det ändå. Renoveringen av sovrummen blev rejält försenad och två alldeles utmärkta långhelger har passerat utan att vi har kunnat ställa iordning. Jag kommer att vara lika trött inför semestern i år som alla andra år, för det står inte stilla på jobbfronten heller. Åsså är jag förkyld också. På tredje veckan.

Synd om mig är det dock inte på en fläck. Vi måste inte renovera. Jag måste inte flaxa runt. Det är ett val jag gör. Ett val som jag har den outsägliga turen att ännu kunna göra. Så i-landsproblem. I höst skall vi förhoppningsvis ägna oss åt att bo. Tredje året som fastboende på ön tar då sin början. Tillvaron som murvelhusägare är inne på sitt sjätte år och jag måste fortfarande nypa mig ibland i tacksamhet över det faktumet.

Murvelhuset gör sig redo för sommarens besök

25 torsdag Maj 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Murvelhuset

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag sitter i solen. Vinden från havet sveper nyckfullt in över vår terrass med jämna mellanrum och ylletröjan åker av och på i mina klassiskt tröstlösa försök att hålla sommar.

Näsdroppar, Bisolvon, Ipren och Alvedon är dieten för dagen, för jag är ledig och märker till slut att jag nog ändå är förkyld. Min sonora stämma är ett minne blott, så jag sitter här och håller truten.

Telefonen är vilsamt tyst och det är en skön kontrast mot gårdagens virvelvind av aktiviteter. Tyst är det för övrigt också på vår gata. Inte många av grannarna är hemma och jag vet av konversationerna som hördes från gatan under de tidiga morgontimmarna att det är båtliv som levs i helgen. Västkustmänscher vore inte västkustmänscher om de inte levde båtliv. Turisterna börjar komma också och det låter osvenskt vid kassorna i den lokala ICA-butiken. Säsongen börjar också här. På Tjörn.

Det är visst och bestämt sommar, den nyckfulla vinden och ylletröjan till trots.

Så plingar det till i min äppelburk och Murviel gör sig påmint. Enligt uppgift behövs där inga ylletröjor. Svetten lär pärla i pannan på makalösa Maisondedeux när de går loss på poolhuset för att hjälpa oss förbereda det för sommarens gäster.

Innan jag lämnade Murviel häromsistens assisterade de mig för en tripp till IKEA i Montpellier. På deras hästsläp lastades en bäddsoffa

och två växasängar

som de sen baxade upp för trappan i trädgården åt mig. Ingenting är förvisso omöjligt men just baxandet av otympliga och tunga kartonger hade jag behövt riskera både liv och lem för att kanske klara av.

Fast monterandet, det skötte jag…

Före…

Bäddsoffan Friheten tog många timmar att få på plats, inte för att det var komplicerat, utan för att det var varmt och för att jag efter alla vändor med möbelmontering genom åren lärt mig att läsa manualen noga och igen och igen för att inte någon usling till brädlapp skall hamna fel.

Och ändå – ett par vändor gör om, gör rätt blev det iallafall.

… och efter

Det hann bli kväll och långa skuggor innan jag kunde ta några kliv tillbaka och med mobilen i högsta hugg beundra och föreviga mitt värv.

Möbeln som tidigare stått inne i poolhuset har nu fått flytta ut och där gör den sig riktigt bra! Nu kommer den att användas betydligt mer och den som föredrar svalkan under takfläkten har fått en annan soffa att sträcka ut sig i.

Min blixtvisit i Murviel gav inte utrymme för så mycket annat än fix och iordningställande men det är skönt att det hanns med. Nu är en av storfavoriterna där med sina vänner och Maisondedeux har hunnit med att slipa dörrarna och förbereda dem (sagda dörrar, alltså, inte storfavoriten&co) för en ny kulör…

… och i det stora rummet har ett hål för ventilation tagits upp;

Ett litet fönster mellan stora rummet och lilla gästbarnkammaren har kommit på plats,

och när sedan speglarna i mittenpartidörrarna ut mot poolen bytts ut mot glas – de översta öppningsbara – har poolhuset förvandlats till ett fungerande gästhus där hugade kan sova utan att riskera att luften tar slut. Koll på eventuella medföljande telningar tillräckligt stora för att sova i eget rum kan de också ha genom det lilla fönstret mellan rummen.

Nu väntar några hektiska veckor innan nästa avfärd mot Murviel. En murvielsommar tillsammans med familjen hägrar och jag kan nästan inte bärga mig.

Bienvenu, allra mest älskade!