Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

Jag skriver om egentligen ingenting

18 söndag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

…fast ut måste de ändå, orden. De tämligen osorterade tankarna, som inte får struktur förrän jag ser dem skrivna, blir annars som en irriterande klåda. Här klottrar jag fritt sådant som tål offentligheten. Mest sådant som på ett eller annat sätt är murvielrelaterat men ibland om helt andra saker. Mormorstillvaron, till exempel, som knockat mig fullständigt och som är det enda (nästan) som till slut på allvar kan konkurrera överhuvudtaget med det kravlösa livet i Murviel.

Mitt publika jag.

Den ljusa sidan av mitt liv.

Det finns en annan blogg också. Den har funnits sedan 2007 och har i flera år gömts undan och den får förbli dold. Där kanske jag skriver några gånger om året, bara för mig själv och nästan bara när något gör ont eller skaver. För så är det naturligtvis; allt är inte glättigt, hurtigt och immande roséglas i motljus. Eller blommiga renoverade väggar och nyinförskaffade hamambadlakan till solsängar i smidesjärn.

Ibland behöver jag få det sagt innan jag kan återgå till att berätta om det som gör mig både glad och galet tacksam, just därför att det förstås inte är ett konstant tillstånd.

Fast ikväll, med de stora glasdörrarna öppna mot en ljummen solnakväll och ensam med en snusande, tokälskad barnbarnspojke på övervåningen, är tillvaron så bra som den någonsin kan bli. Grannarna mittemot sitter på sitt nya trädäck och deras samtal vindlar mellan dämpade skratt och förtrolighet. De mår bra. Det hörs. De skall snart ha barn.

Lilla B och jag handlade en liten plaskpool och roliga vattenleksaker idag och sedan myste vi länge, bara han och jag, i skuggan under stor markis.

img_0770

Sedan kom morbrorn, morfarn och en lillmoster med kompis på spontanbesök med chiligryta och en flaska Cava för att fira jobbframgångar och sommarlov.

img_0779

Hur fin som helst blev kvällen.

Bonne nuit, mes amis!

 

 

Elva grader och regn

04 söndag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Det regnar. Det är kallt. Strumporna är tillbaka på fötterna och golvvärmen i badrummen är på igen. Altanen ser åter skräpig och övergiven ut efter förra helgens futila försök att rädda paviljongen, som fått utstå vinterns både salta och hårda vinder. Nu står den där och väntar på att monteras ned för att göra plats för en ny torgmarkis, som får agera sol- och regnskydd tills en ny, mer vädertålig lösning är på plats.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men det regnar, som sagt, så dagen har tillbringats inomhus. Jag läser inredningstidningar, får idéer och längtar efter att den pågående sovrumsrenoveringen skall vara klar. Jag känner mig lite vilsen utan tillgång till vare sig säng eller garderober; Loj sover på golvet i vardagsrummet,

… till Wildas stora förtjusning

jag slaggar på soffan och kläderna bor lite överallt…

Det får bli en ordentlig rensning när kläderna skall tillbaka i den nya, betydligt större och förhoppningsvis mer praktiska garderobslösningen är på plats.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gäller att passa på när irritationen över att inte ens badkaret är fredad zon när hemlösa kläder, lakan, dukar, väskor, skor, gardiner och allsköns annan bråte måste ha någonstans att ta vägen innan allt är klart.

Vi har en helg kvar hemma innan det är dags för avfärd till Murviel, alla de andra är intecknade. Med roliga saker, förvisso, men lite maxat känns det ändå. Renoveringen av sovrummen blev rejält försenad och två alldeles utmärkta långhelger har passerat utan att vi har kunnat ställa iordning. Jag kommer att vara lika trött inför semestern i år som alla andra år, för det står inte stilla på jobbfronten heller. Åsså är jag förkyld också. På tredje veckan.

Synd om mig är det dock inte på en fläck. Vi måste inte renovera. Jag måste inte flaxa runt. Det är ett val jag gör. Ett val som jag har den outsägliga turen att ännu kunna göra. Så i-landsproblem. I höst skall vi förhoppningsvis ägna oss åt att bo. Tredje året som fastboende på ön tar då sin början. Tillvaron som murvelhusägare är inne på sitt sjätte år och jag måste fortfarande nypa mig ibland i tacksamhet över det faktumet.

Murvelhuset gör sig redo för sommarens besök

25 torsdag Maj 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Murvelhuset

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag sitter i solen. Vinden från havet sveper nyckfullt in över vår terrass med jämna mellanrum och ylletröjan åker av och på i mina klassiskt tröstlösa försök att hålla sommar.

Näsdroppar, Bisolvon, Ipren och Alvedon är dieten för dagen, för jag är ledig och märker till slut att jag nog ändå är förkyld. Min sonora stämma är ett minne blott, så jag sitter här och håller truten.

Telefonen är vilsamt tyst och det är en skön kontrast mot gårdagens virvelvind av aktiviteter. Tyst är det för övrigt också på vår gata. Inte många av grannarna är hemma och jag vet av konversationerna som hördes från gatan under de tidiga morgontimmarna att det är båtliv som levs i helgen. Västkustmänscher vore inte västkustmänscher om de inte levde båtliv. Turisterna börjar komma också och det låter osvenskt vid kassorna i den lokala ICA-butiken. Säsongen börjar också här. På Tjörn.

Det är visst och bestämt sommar, den nyckfulla vinden och ylletröjan till trots.

Så plingar det till i min äppelburk och Murviel gör sig påmint. Enligt uppgift behövs där inga ylletröjor. Svetten lär pärla i pannan på makalösa Maisondedeux när de går loss på poolhuset för att hjälpa oss förbereda det för sommarens gäster.

Innan jag lämnade Murviel häromsistens assisterade de mig för en tripp till IKEA i Montpellier. På deras hästsläp lastades en bäddsoffa

och två växasängar

som de sen baxade upp för trappan i trädgården åt mig. Ingenting är förvisso omöjligt men just baxandet av otympliga och tunga kartonger hade jag behövt riskera både liv och lem för att kanske klara av.

Fast monterandet, det skötte jag…

Före…

Bäddsoffan Friheten tog många timmar att få på plats, inte för att det var komplicerat, utan för att det var varmt och för att jag efter alla vändor med möbelmontering genom åren lärt mig att läsa manualen noga och igen och igen för att inte någon usling till brädlapp skall hamna fel.

Och ändå – ett par vändor gör om, gör rätt blev det iallafall.

… och efter

Det hann bli kväll och långa skuggor innan jag kunde ta några kliv tillbaka och med mobilen i högsta hugg beundra och föreviga mitt värv.

Möbeln som tidigare stått inne i poolhuset har nu fått flytta ut och där gör den sig riktigt bra! Nu kommer den att användas betydligt mer och den som föredrar svalkan under takfläkten har fått en annan soffa att sträcka ut sig i.

Min blixtvisit i Murviel gav inte utrymme för så mycket annat än fix och iordningställande men det är skönt att det hanns med. Nu är en av storfavoriterna där med sina vänner och Maisondedeux har hunnit med att slipa dörrarna och förbereda dem (sagda dörrar, alltså, inte storfavoriten&co) för en ny kulör…

… och i det stora rummet har ett hål för ventilation tagits upp;

Ett litet fönster mellan stora rummet och lilla gästbarnkammaren har kommit på plats,

och när sedan speglarna i mittenpartidörrarna ut mot poolen bytts ut mot glas – de översta öppningsbara – har poolhuset förvandlats till ett fungerande gästhus där hugade kan sova utan att riskera att luften tar slut. Koll på eventuella medföljande telningar tillräckligt stora för att sova i eget rum kan de också ha genom det lilla fönstret mellan rummen.

Nu väntar några hektiska veckor innan nästa avfärd mot Murviel. En murvielsommar tillsammans med familjen hägrar och jag kan nästan inte bärga mig.

Bienvenu, allra mest älskade!

Här skall njutas av skönt majväder… not so much

10 onsdag Maj 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Himla härlig känsla det där att sitta vid fönstret och titta ut mot det mödosamt rengjorda och Sioo:X-behandlade terrassgolvet medan regnet strilar nerför den saltkladdiga fönsterrutan.

Jättehärligt.

Verkligen.

Den skall bli ljust grå så småningom, trallen. Och underhållsfri. Silkeslen mot bara fotsulor. Sägs det.

Bara ett litet bekymmer; när i hela håvete skall en stackars nordbo kunna drista sig till att kasta strumporna all världens väg och barfota kliva ut på de trädäckade ägorna?!?

Snö inatt säger vädergurun på TV, så det är lika bra att dra härifrån.

På lördag bär det av. Det blir bra – nästan alltid bättre än vad prognosen brukar visa.

Jag längtar. Jag skall simma, fixa, dra till IKEA och till sopstationen och jag skall umgås. Den ursprungligen planerade hela veckan har dock krympt till en långhelg, för jag skall tillbaka norrut och umgås med lilla B istället!

Lilla B, som fick mig att svänga in till macken på vägen hem från jobbet idag, eftersom FaceTime signalerade dags för rapport från Solna. Lilla B var så full av bus, skratt och små redogörelser om dagen att mitt smajl satt kvar i mungiporna fortfarande när jag en timme senare svängde in framför huset på ön. Han gör mig glad i varje fiber av min kropp, den lilla älsklingen!

Då gör det ingenting att murvielvistelsen blir kortare än planerat. Jag skall ju dessutom dit snart igen. Sedan hjälper det ju att det utlovas väderomslag tills jag kommer tillbaka. Lilla B och jag kan öppna de stora dörrarna i vardagsrummet och ta med oss mellis ut på terrassen när vi kommer hem från föris på eftermiddagarna. Sedan kan vi stanna där så länge vi orkar.

Kanske kastar vi lite grus också. Himla skoj ska det bli.

En tjörnhelg i maj

06 lördag Maj 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

För två veckor sedan piskade iskallt regn blandat med snö på rutan och vi eldade i kaminen bakom stängda fönster och dörrar. Mellan sammanbitna läppar väste jag svavelosande förbannelser över sakernas meteorologiska tillstånd och förbannade de förfäder som valde att slå sig ner så långt norrut.

Plattnackar!

Idioter!

Vad tänkte de, egentligen?!?

Alldeles ofrånkomligt kröp sig längtan till murvelhuset på och jag började återigen på allvar fundera över en tidig pension. Väldigt mycket för tidig pension. Nästan tio år för tidig pension. För vem orkar med tröstlös kyla och en vår som aldrig kommer? Vem pallar vantar och varma jackor i april?

Men så plötsligt, lika oväntat som häftigt, kommer värmen. Naturen exploderar, liksom ett blodkärl i mitt pollenangripna öga och här sitter jag en lördagskväll i tidig maj med ett glas vin i glaset och tittar på när solen sjunker ner bakom grannens bergknalle.

Jag drar en långärmad T-shirt över mina bara armar och hämtar en kofta att ha i beredskap men jag fryser inte och jag stannar ute. L tittar på hockey och jag avslutar sjätte boken i en deckarserie av Nicci French.

Imorse åt vi frukost utomhus för första gången för säsongen och det går inte att beskriva hur gott kaffet smakade, hur snabbt L:s färskpressade juice rann ner i strupen eller hur länge en kan njuta av blaskor i skuggan av ett parasoll.

Hunden vet. Hon höll oss sällskap hela tiden, den älskliga lilla livsnjutaren.

Sedan vidtog arbete. Lustfyllt sådant i sol och en ljum vind. Jag fick tips om ett medel som skall hålla i sisådär tio år innan det är dags för nästa behandling.

SiOO:X, heter det.

Det kostar skjortan, så det är bäst att det levererar, annars kan det hända att jag blir besviken. Grannen kom och inspekterade och kom fram till att det skall bli spännande att se resultatet och att det uppskattas att vi testar, så slipper de göra eventuella misstag. Enligt uppgift skall träet efter några veckor bli vackert ljust silvergrått och med en silkeslen yta. Spänningen är naturligtvis olidlig. Bevis publiceras på en blogg nära dig om några veckor.

Mellan strykningarna måste en vänta några timmar. Det har jag ingenting emot. Passar mig tvärtom utmärkt. Att belöna sig efter sådant känns inte mer än rätt, så ädel dryck och ostbågar i solen fick det bli. Med utsikt över ett stilla hav och flera nyanser av blått.

Hunden har just följt med hussen in till hockeysoffan och jag gör mig redo för att vispa de sista strykningarna med altanpenseln för idag.

Sedan går jag kanske in till slut. Fåglarnas konsert sjunger på sista versen…

… och kanske ändå att jag tycker att det börjar bli aningens svalt. Fast det kan jag ta. Klockan är halvnio och solen skickar sina sista strålar mot grannens taknock.

Det skall månader av mörker, kyla, snöglopp och tröstlös vinter för att uppskatta en dag som den vi haft idag.

Magiskt. Ljuvligt. Och alldeles, alldeles underbart.

När vi tjuvstartade påsken i skön sommarvärme

28 fredag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Ja, kära någon, ett sådant vädertjat jag ägnar mig åt i dessa dagar av pissregn och frusna fingrar och tår –

Surtant på alla sätt efter blöt promenad

Jag huttrar och jag hukar. Hunden följer med en bit in på naturreservatet på Toftenäs med vänder resolut nosen hemåt efter att behov uträttats och bomärke utskvätts. Inte ens en tjusig brittisk oljerock med rutigt flanellfoder över ryggpälsen räckte till för att utsträcka promenaden. På söndag är det Valborgsmässoafton. Då skall det firas in vår.

Det är återhållsamt sprickfärdigt precis överallt. Det är nästan så att den skrämmer, den där obändiga kraften i knopparna på grenverken, när nu vädermänscherna på TV står och lovar vårvärme redan om några dagar.

F-n tro’t, tänker jag och drömmer mig tillbaka till när det var helg senast och vi var i Murviel. När vi badade, åt utomhus och flickorna fick tjuvstarta påsken med äggletning traditionsvidrigt redan på Skärtorsdagen. Delvis ute det med, förstås. I trädgården. Med ledtrådar på rim författade av far och son G.

Bordet dukades al fresco och det kändes mer som förberedelserna för en sommarfest än för påskfirande,

… om det inte hade varit för hönan och tuppen med de långrandiga benen, som dagen till ära fick komma upp ur sin skokartong:

Så avnjöts ett påskalamm på terrassen tillsammans med familjen och Nathorstarna, medan solen sjönk ner bakom byn.

Tröjor drogs till slut över axlarna när kvällen blev väl så sval men det minns inte min nu så stelfrusna kropp. Den väljer istället att tänka tillbaka på baden, timmarna i solen, dofterna och tjattret i trädtopparna. Och så hoppas den på liknande upplevelser nästa helgafton på söndag, dryga 200 mil längre norrut. Möjligen utan bad, dock – det finns gränser för hur halvfullt ett hoppfullt glas kan vara.

Trevlig Valborg, allihop!

Det är nåt med hav…

23 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, poolliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Solen skiner på ön och den iskalla vinden från de senaste dagarna har mojnat. Någon värme är det ändå inte tal om och jag väljer att njuta inomhus av utsikten mot bohusklippor och strimman hav som jag ser genom vårt vardagsrumsfönster.

Åtminstone under större delen av dagen, för hunden skall strax ut för att lätta på trycket.

Det har varit extra svårt med acklimatiseringen på ön efter den senaste vändan i Murviel, eftersom kontrasten denna gång blev så monumental. Jag slutar inte frysa. Jag tvår mina händer och tar sats innan jag öppnar dörren och sticker ut mitt ljushuvud i oundvikligt frysläge. Jag vägrar vantar. Det får finnas gränser.

Men fåglarna tjattrar optimistiskt och grannbondens får har fått små lamm, som är alldeles bedårande och så var det ju det där med havet. Hav är oändlighet och kittlande nyfikenhet på vad som finns på andra sidan. Hav är dramatik, hotande fara och totalt lugn om vartannat. Jag älskar hav, oavsett väderlek.

En av påskvistelsens dagar for några av oss till havet för att äta lunch. Vi hade bestämt oss för att dra till Cap d’Agde men jag körde fel, så det blev Marseillan istället. Där finns visserligen ingen spektakulär utdöd vulkankrater som störtar ner i havet men väl en stilla marina kantad av ett pärlband av restauranger och caféer. Ingen anledning att hänga läpp över den felkörningen, alltså.

Säsongen har smugit igång och allt känns fräscht, energiskt och förväntansfullt. Vi knäppte febrilt med våra telefoner och kameror för himlen var ju så blå, masterna så stolt uppsträckta, havet så glittrande och motiven i förgrunden de allra bästa…

Moules frites hade vi bespetsat oss på men av det blev intet. Det fanns inte att uppbringa på någon av restaurangerna och jag funderade över om etangerna fortfarande inte var säkra efter larmet om föroreningar i vintras. Mat fick vi ändå och gott var det.

Så kaffe och glass på det och vi kände oss nöjda med näringsintaget…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så vände vi hemåt med smörjt krås, beundrade båtarna längs med kajen,

och avslutade dagen vid det egna turkosblå.

Fullt ös med nyfunna vänner

Poolen var varm och fler timmar tillbringades i blötan än på torra land av barnen på besök, så sådant vatten är också fantastiskt.

Men hav, som sagt; det är något visst med hav.

Det sköra, sköra livet

08 lördag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Resor

≈ 1 kommentar

Jag tvekar. Tänker att floskler lurar inför varje formulering, att det är alldeles omöjligt att uttrycka vad jag upplevde igår. Vad mer eller mindre alla jag känner på olika sätt upplevde när nyheten om vansinnesfärden på Drottninggatan fick mobiltelefonerna att vibrera. Vi var onödigt nära den här gången, mina allra mest älskade och jag.

Vi var samlade för en lunch tillsammans invid Vasaparken medan april och vårsol svulstigt lockade utanför restaurangfönstret. Vi gick ut i parken, åt vårens första mjukglass med massa strössel, medan vi ovant kisade mot solen och drog upp kragarna mot vinden i nacken. Så bröt vi upp; alla åt varsina håll i staden som var mitt hem i över trettio år och där mina barn vuxit upp.
När nyheten om vad som hänt nådde mig bara minuter efter att det hänt, lämnade jag, J och lilla B på barnbarnspappans kloka inrådan shoppingpalatset utanför stan och begav oss hemåt. Väldigt lugnt och matter-of-fact, utan attt riktigt ta in och utan att reflektera över att vi kanske inte heller var trygga där vi befann oss. Jag hade den stora turen att snabbt få fatt i alla mina och försäkra mig om att de var i säkerhet och att kunna meddela att jag själv var trygg.  Men en isande kyla hann linda sig runt varje ben i min kropp under de få minuter då det enda jag visste var att de befann sig ruskigt nära det som inte får ske.
Så drabbade mig insikten att den där isande skräcken jag fick uppleva under bara några ovissa minuter är vardag och verklighet för så många.
Så futtiga mina tankar känns.

Har jag ens rätt att göra anspråk på att jag genom några minuter av skräck skulle kunna förstå vad det innebär att leva med ständig rädsla för nya terrordåd?
Naturligtvis inte.
Fast den råa metalliska smaken i munnen av rädsla när du får besked du inte vill ha, den har jag känt. Flera gånger och redan tidigt i livet. Och iskylan inombords, som bara ger vika när ingen ser, i skydd av natten under ett varmt täcke, den känner jag igen.

Så Skavsta och livet som vanligt bara dagen därpå. Som om ingenting har hänt. Som om jag envist måste hävda rätten att få leva mitt liv så som jag vill, så länge jag kan.

 

Och den mjuka värmen utanför flygplanskroppen på lilla flygplatsen i Béziers,

och M och K ivrigt vinkande från Le Café Nouvel när vi rattar in i byn medan kvällssolen kastar långa palmskuggor över uteserveringen.

Murvelhuset, som inte längre är vinterruggigt mellan stenväggarna, och vetskapen att om några dagar plaskar delar av min något tilltufsade storfamilj omkring i det turkosblå poolvattnet, tränger undan vemodet och jag slappnar av.

Fast jag längtar mer än vanligt efter alla mina, hur välgörande än murvelhuset är för min sinnesro.