Kategoriarkiv: poolliv

Il pleut

23 onsdag Maj 2018

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Om dagsläget, poolliv, Shopping, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Vi äter våra frukostar ute. Solen silar genom lövverket och morgnarna är lite svalare än vad som är vanligt så här års. Magiskt är det iallafall och Madame Örnkoll, som är en riktig earlybird, hittar jag varje morgon på terrassen, drömskt blickande ut över ägorna.

Igår regnade det men det var också sol. Häromdagen hörde vi åskan i fjärran men igår dunkade den på alldeles nära och himlarna öppnade sig för en stund under eftermiddagen innan ordningen åter var återställd. Vi hade väntat oss sådant väder inför resan ner denna gång, eftersom den occitanska våren inte riktigt fattat hur den skall bete sig.

Det går inte att lita på vädret i år och det är en märklig känsla att ligga och plaska i det turkosblå, medan svarta moln tornar upp sig runtomkring oss och hotar med ymnig nederbörd. Ena dagen duckar vi; nästa dag är det ingen pardon och vi flyr in under torgmarkisen, medan regnet smattrar mot markisduken.
Där blir vi sittande en god stund med vår lunch.
Det gör ingenting att det regnar lite på just oss en stund, för gazpachon var lika himmelsk igår som dagen innan, pastan med scampi slank ner utan problem och det är vackert att se på regnet i trygghet under markisen.
Vårens myckna regnande får dock många franska pannor att rynkas. De begriper inte hur det kan skvätta så mycket ovanifrån som det gjort i år och jag inser hur otroligt mycket mer väderkänsliga de är härnere jämfört med människor i mina mer nordliga hoods. Medan hantverkarna på ön i både regn, hagel, snöglopp och i häftiga vindar från havet, byggt en solid veranda och lagt stenar på vår nya parkeringsyta, har arbetet med infarten bakom den rostiga grinden här i Murviel stått alldeles stilla sedan vi var här sist.
Regnet har sinkat vår duktige trädgårdsmästare och vår infart är allt annat än klar;
Irriterande, förstås, men jag vet att han alltid gör sitt bästa och i måndags var han på plats med inhyrd hjälp för att planera det fortsatta arbetet. Nu är därför de närmaste veckorna intecknade och jag tackar gudarna och fransk devis-sed för det fasta priset på arbetet, för det lär bli dyrare än vad som sagts. För den merkostnaden står hantverkaren, men jag tror nog ändå att vi skall försöka att i någon mån bidra; ett sådant ombytligt väder som denna vår, riskerar annars att sänka en småföretagare som vår Bertrand.
Mat är annars vad det handlar om denna vistelse. Med mig har jag en alldeles egen chef och det passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag tycker om att äta. Vistelsen inleddes därför med en marknadstripp till St Chinian. En ny marknadskorg inhandlades och den fylldes raskt med allehanda lokala produkter, som frestande dukats fram.
Marknadskorg i maj 2018

Med hem följde goda ostar, kronärtskockor, sparris, allehanda grönsaker, färskt bröd och några påsar lavendel, bara för att.

Sedan har dagarna rullat på och den ena läckerheten efter den andra har placerats under min näsa:

Detta bildspel kräver JavaScript.

På bordet står en vas pioner, också de från marknaden och jag fotograferar den också. Jag kryper nära…

Måttar från längre bort.;

och bara njuter av den så där i största allmänhet.

Regnet denna ovanliga vår har för övrigt fört det goda med sig att det prunkar överallt något alldeles väldigt. Den egna trädgården är inget undantag…

Idag sitter jag återigen under markisen och väntar på att det skall sluta regna. Det gör det nog snart, för fåglarna är igång med sitt tjatter och det ljusnar igen. Det växlar snabbt.

Ikväll blir det apéro hos nya bygrannar. Får se om det blir en simtur innan dess!

På grund av anledning

05 torsdag Apr 2018

Posted by in Min franska trädgård, Om dagsläget, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Både det ena och det andra har liksom kommit av sig den här murvielvändan också. Det brukar ju liksom bli så. På grund av anledning. Liksom.

Socialt är det ju så att det heter duga. Det är sedan gammalt. Det händer även att orken tryter eller att tiden emellan alla sociala begivenheter upplevs som för snäv, fastän den egentligen inte är det.

Men jag gick ut hårt, drog på mig jobbarpaltorna redan på långfredagen och rensade hela långa trädgårdstrappan från mossa;

Jag kärchade terrassen också, liksom delar av fasaden

och trädäcket uppe vid poolen.

Det tog en hel eftermiddag och inte förrän efteråt kände jag att den något statiska arbetsställningen tagit ut sin rätt. Jag har fortfarande lite ont i ryggen, så gumman börjar nog bli lite till åren, kanske. Men jag tänker att ont skall med ont fördrivas, så imorgon är det dags för jobbarpaltorna igen. Då skall poolhuset väckas ur vinterdvalan och förberedas för den säsong som hittills trilskats och inte velat bjuda på vare sig särskilt mycket sol eller ens värme, om vi bortser från söndagens gloriösa utflykt till havet.

Vår årliga säsongsinvigning fick därför hållas inomhus,

… och påskafton 2018…
2018

istället för som alla tidigare år utomhus och poolside;

2017
2015
2014
2013
2012

Arbetena bakom grinden har försenats av det ovanligt myckna regnandet och vattenmängderna har också skapat merarbete för Bertrand och hans kompanjoner, vilket innebär magrare plånböcker för oss…

Men idag for Benjamin, Bertrand och jag till Union Matériaux i Béziers för att välja sten till den ännu så länge sörjiga infarten. Det blev en ljus, klassisk sten, som jag hoppas skall se ut som om den alltid legat där.

Det blir fint när det blir klart men just nu ser det ganska bedrövligt ut.

Imorgon åker jag till Magalas för att hämta linolja och för att träffa en dingleättling som haft den goda smaken att skaffa ett franskt viste. Sedan skall jag sätta igång med diverse målningsarbete, till slut. En arbetsdag får det bli imorgon, således

Bonne nuit!

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er – sie! – was erzählen

29 torsdag Mar 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

En man står i skogen vänd mot Mecca.

Han ber.

Jag har just klämt i mig en tomatsoppa från en automat och mår lite lätt illa av den.

Bussen har stannat på ett obeskrivligt tråkigt ställe och jag är rastlös.

Bussresan mellan Nice och Béziers känns längre än vad jag kunnat föreställa mig men busschaufförerna måste förstås få pausa, eftersom de skall ända ner till Madrid. Men jag har träsmak där bak, är aptrött och vill bara hem till Murviel. Jag har inte hunnit äta – till det fanns ingen tid mellan landning och avfärd med buss. Vid första stoppet med paus i Avignon, är toaletterna på stationen stängda för städning, så jag tvingas till det tveksamma nöjet att nyttja den skraltiga bussens lätt bedagade bekvämlighetsinrättning. Den upplevelsen tänker jag dock inte närmare gå in på!

Avignon är inte bara ståtliga påvepalats och besjungna broar…

Alltså är jag smått irriterad.

Det är det fler som är men alla är stoiska. Tre spanska farbröder äter glass, vi suckar lite tillsammans men är alla mycket förstående. Vi småpratar lite på något märkligt sorts språk – ingen av oss är fransk – och jag slås av hur väsensskild denna bussresa är från en svensk dito, där passagerarna mest vänder bort blicken när någon försöker ta kontakt.

Det är trevligare så här.

We are in it together. Typ.

Vi irrar tillsammans på långtradarparkeringen, som är stor och full av fordon.

Dessutom är det mörkt. Klart en börjar prata!
Det är som sagt trevligare så.
Om vi inte vore så språkblyga, skulle vi säkert prata ännu mer, men att stappla på franska med fransmän är en sak; pratar de bruten franska står jag istället som ett UFO och stammar.
Jag är lite exotisk på den här bussen, där övriga passagerare är spanjorer, portugiser och marockaner. Och så jag, då; en svensk madame som hittar på den ena knasiga rutten efter den andra för att komma ner till Murviel.
Det fina med det är, förutom alla möten, att jag snart är världsbäst på att tala om vilka rutter en skall undvika. Bra kunskap att ha, tycker jag, och jag delar gärna med mig av min visdom.
Men varför denna krångliga variant nu när säsongen börjat för skavstakärran?
Jo, serrni, jag kunde inte åka i tisdags och nästa flyg går på påskafton och då äter jag påskmat och sippar vin under (förhoppningsvis) sydfransk sol.

Påskbord chez Hansbys 2017

Donc, ce n’est pas possible!

Första morgonen i Murviel fick börja tidigt; kroppen fick sig en rejäl, varm dusch innan den gav sig ut för att inspektera ägorna. Där pågår arbete med infarten och det är lerigt och ser stökigt ut:

Det har förstås blivit ett litet missförstånd, så där som det gärna blir när en inte är på plats och övervakar vad som händer. Det är dock ingenting som inte går att rätta till, så vi får ta ett snack med vår duktige trädgårdsmäster! Den gamla planteringen till vänster om grinden ser ut att bli kvar och så var det inte tänkt, eftersom ingenting riktigt klarar av att växa där.

Poolen är varm och badklar men temperaturen i luften matchar inte riktigt, så bad lockar inte jättemycket. Det slår mig också under rundan i trädgården att det har varit en kall vår också här. Växtligheten har inte kommit lika långt som den brukar och det känns lite märkligt.

Poolöppning 29 mars 2018…
och i mars 2017!

Det är mer februaribetonat än som sen mars; vi har firat påsk här varje år sedan vi fick huset och har skämts bort med ordentlig vår-, ja nästan försommarkänsla, så lite ur led är årstiderna också i denna del av världen.

Fast nu skall jag inte klaga, för här är förstås ljuvligt och i solen är det varmt. Axlarna har intagit en lägre position, huvudvärken från igår kväll är borta och insikten om att jag skall vara här i nästan två veckor har landat. Den där omedelbara glädjen över att vara här har de senaste turerna ner inte riktigt velat infinna sig, utan det har krävts en natts sömn med välbekanta ljud i bakgrunden för att både kropp och knopp skall fatta. Då är välmågan däremot desto större och tankar på annat trängs undan.

DET är fint, det!

 

 

Nationell isvecka, sibirisk kyla, köldknäpp eller bara skitkallt

25 söndag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, poolliv, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Egentligen råder just nu sådan vinter som jag under mindre nogräknade ögonblick beskriver som något slags ideal; några minusgrader, snö som ligger kvar och med jämna mellanrum pudras med nytt, gnistrande vitt, samt sol och dagsmeja.

Jag kan till och med drista mig till att säga att jag rentav kan stå ut med dylik vinter.

Det är inte sant.

Vid sådana tillfällen ljuger jag värre än en häst travar.

Tjocka, skitiga kokor på bilen…
Solnasnö häromkvällen

Kroppen skriker efter vår. Jag sitter bakom köksfönstret på min ö med nariga läppar, torra händer, varm panna, ond hals, hostattacker i uppstartsfas och tittar modstulet ut mot en intensiv februarisol.

Jag öppnar terrassdörren och sätter en tofflad fot på det nya trädäcket i hopp om att kanske solen ändå är lite varm och att jag skall kunna dra en dunjacka om axlarna och sätta mig invid väggen en liten stund. Kanske rentav med en kopp te för invärtes värme och halsontslindring.

Men det är förstås skitkallt.

Inte skönt på en fläck.

Jag vill ha vår. Jag vill göra iordning på våra minimala små tomtplättar.

Inte mycket snö kvar på grannens gräsmatta…

En liten odlingsränna invid nya stenläggningen

Jag vill fixa möblemang på terrassen, arrangera blomlådor och bara kunna kliva ut genom dörren utan att få en köldchock.

Jag längtar till Murviel. Fast där är det också kallt. Om ihållande kyla av det slag vi har i Sverige för tillfället inte har upplevts sedan 50-talet(!),

så kan jag konstatera att de där nattliga minusgraderna som det rapporteras om i södra Frankrike inte heller är något som jag noterat i sådan omfattning tidigare.

Fast väderwidgeten skrämdes mer för några dagar sedan, då det såg ut att bli betydligt värre än vad prognosen nu säger. Trots det orsakar ett par minusgrader vid det sydfranska vistet större oro än vad vintervädret här hemma gör.

Kommer vattenledningarna att frysa?

Hur skall citron- och apelsinträden klara sig?

Är vattnet i poolvärmepumpen verkligen tömt ur systemet?

Kan det hända saker som vi inte ens har tänkt på?

Om drygt 4 veckor är det påsk och då ÄR vintern slut, även om april kan trilskas en hel del. Påsk skall förstås firas i Murviel och Alexandre står beredd att öppna poolen för säsongen i slutet av mars. Med lite flyt och en poolvärmare som inte knäckts av nattliga februariminusgrader, kan vi kanske ta premiärdoppet om bara en månad.

Påskdopp 2017

Jag blir rent av lite piggare, lite friskare bara av att knattra ner detta faktum i mitt så magsura blogginlägg om sakernas skitkalla tillstånd!

Fast innan dess blir det minst två turer till till Solna, för småprinsarna börjar jag längta efter redan när jag stängt dörren till deras radhus-chateau för att åka tillbaka till min ö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar på ön blir det också de närmaste veckorna. Fast inte blir de många.

 

Gröna luckor stängda mot älskad trädgård

22 söndag Okt 2017

Posted by in Byliv, Murvelhuset, poolliv, Utflykter, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det är slut på säsongen nu. Oåterkalleligen slut. Jag åker till Sverige och lämnar Murviel, ljumma kvällar,

luncher under fallande höstlöv,

höststormar och forsande regn

som avlöses av förlåtande sol och sensommarvärme.

Vädret har inte visat sig från sin absolut bästa sida den här vändan men trots det har fötterna trivts bra i sandaler och den medhavda kappan har lämnats kvar på sin krok. Idag simmade jag i vår tempererade bassäng och fick tvinga mig upp för att hinna bli klar för avfärd mot flygplatsen i Beziers.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har hunnit med vinprovning med Maison Hansby på Viranel utanför Cessenon,

middagar på Café Nouvel och premiärbesök på nyöppnade baren i byn,

och ett snabbt vernissagebesök hos Karin och Maffe, alldeles innan vidare färd mot flyget, för att liksom maxa både vistelse och upplevelser.

Resterande gardiner har åkt upp på nedervåningen med hjälp av bygrannar Claes och Eva, med benägen hjälp av en kraftig borrhammare. Det krävs kraftfulla verktyg för att få hål på de tjocka stenväggarna!

Jag har inspekterat Maison de deux:s arbete med fönsterluckorna och diskuterat lysande idéer som ploppar upp i Madame Nathorsts huvud medan hon gnussar linoljefärg och monterar fönsterglas i poolhusdörrarna.

Lite färg på det där, så blir det bra!

Så har vi en spång på gång mellan trädäck och badrum

– monsieur jobbar snabbt och det skall bli väldigt skönt att slippa oroa sig för att badgästerna skall snubbla ner i inspektionsluckor när nöden gör sig påmind.

Det blir dessutom en liten skuggplats vid sidan om poolhuset, där neriumbusken får stryka på foten för en mer städad utblick över ett av få kvarvarande bortglömda hörn. För övrigt en av de där goda idéerna som föddes under gnussandet…

Snart sitter äntligen dörrar för uteköket och hyllorna får lister under sig för att inte riskera att ramla ner i vasken och ett redan smått fantastiskt litet gårdshus blir ännu finare och framförallt mera praktiskt.

Men vad har jag då själv åstadkommit?

Städat och rensat har jag gjort. Och lövblåst med min nya mackapär har jag gjort.

Det gjorde jag i onsdags.

I torsdags kom den aviserade oragen och träden ovanför den lövblåsta ytan mäktade inte med att hålla kvar så många av de trötta löv som fortfarande klamrade sig fast på grenarna. Istället störtade de mot backen och vår prydliga, lövblåsta gårdsplan…

Den är inte prydlig och lövfri längre. Åt det rycker jag på axlarna och bestämmer mig för att åtgärda det nästa gång jag är på plats, för då lär träden vara helt kala. Och, efter regn kommer som bekant solsken…

Au revoir, Murvelhus!

Paus från svenskt höstrusk

13 fredag Okt 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, huset på ön, Jycken, poolliv, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Nu bär det snart av igen. Mot några dagars paus från höstkylan som oåterkalleligen fått fäste. Ner till Murvelhuset för att lite ordentligare städa undan den gångna säsongen, för att slipa och måla det regnsaboterade utebordet,

Inte toppen…

packa ihop och skydda madrasser och kuddar som bjudit på mjuka latmaskplatser i solen och för att diskutera fortsatta arbeten i trädgården och huset med våra fabulösa hantverkare. Och för att förhoppningsvis få njuta av lite sydfransk variant av höstsol och kanske få till ytterligare några längder i det turkosa innan jag drar över vintertäcket och stänger ner badparadiset för i år. Den har för övrigt fått ett nytt namn, vår pöl; Linus och Moa har varit snälla och passat pölen den senaste veckan och enligt uppgifter från säker källa har inlärningskurvan vad gäller simkunnighet varit hög. Låt mig presentera Simskolan Blåvalen och de målmedvetna adepterna:

Linus och…

… Moa, fotograferade av päronen

Ingen ny resa ner efter denna är inplanerad på hitsidan om nyåret och det är alltid en smula trist. Men det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet nu och det blir dessutom  till slut för jobbigt att flänga för mycket fram och tillbaka, hur mycket jag än längtar. Och hunden får klåda av stress över mitt flängande, så nu har hon satt ner tassen och då är det allvar!

Till Solna kommer dessutom snart en liten lillebror och honom måste jag snusa på. Storebror Bertil och jag skall unna oss en höstlovsresa med tåg till Göteborg och besök på Alfons Åberg hus, fika på konditori och spårvagnstester. Kanske tar vi in på hotell och beställer rum högt upp, så att vi måste åka hiss också. Flera gånger, dessutom.

Och huset på ön… Nästa månadsskifte är det dags för vardagsrummet, sedan är de invändiga renoveringarna klara. Ungefär samtidigt drar fixet med altanen och stenläggningen av bilplatsen igång,

innan vi sätter punkt för de stora arbeten vi planerade för när vi flyttade västerut för drygt två år sedan. Det skall bli väldigt skönt när det är klart.

Så jobbar jag också, förstås. Både på den lilla gymnasieskolan och på distans från ön eller från solnakontoret, som Bertil i sin oerhörda godhet upplåter åt sin mormor.

Jag har för första gången någonsin känt stress över en förestående resa till Murviel men nu känns det bra. Axlarna börja trilla ner, det är ordnat för hunden och nästa veckas distansarbete är planerat. Imorgon blir det ännu en tidig morgon för att med tåg ta mig till Stockholm för vidare färd mot Skavsta men kvällen är fin, räkmackan uppäten och det är skönt med några lugna kvällstimmar hemma innan avfärd. På näthinnan dröjer sig vyn från morgonens promenad med hunden kvar…

Det är bedövande vackert på Tjörn, oavsett temperatur, väder och årstid.

Häng med bygrannar en sommarkväll i sen september

25 måndag Sep 2017

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Ännu en murveldag läggs till handlingarna. Det går alldeles för fort. På tisdag åker jag tillbaka till Tjörn.

Igår fick jag hjälp av Agent General och hans assistent med att äntligen få upp gardiner till fönstren mot gatan.

Gardinerna är tre meter långa och ändå är det en bit kvar till taket. Tanken är att gardinerna skall ta hand om både en del av ljudet utanför på gatan och även en del av vinterkylan när det är dags för den att göra entré.

Morgonljus genom den tunna gardinen…

Jag är nöjd. Ohemult nöjd. Men det krävdes verktyg av det rejälare slaget för att få hål i de gedigna stenväggarna. Och en stadig stege. Stege håller jag, men inte rejäla verktyg.

Idag har jag inte gått utanför grindarna, utan har häckat i vårt hus och vår trädgård hela dagen. Jag tog en sovmorgon och hoppade över loppmarknaden, som jag bestämt att jag skulle hänga med på, och ägnade mig istället åt att fixa mat inför kvällen,

tvätta och jobba lite framför skärmen, för att sedan njuta av vindstilla värme och söndagsstillhet vid poolen. Det hann bli åtskilliga längder både framlänges och baklänges innan jag tvingade mig därifrån för att förbereda både mig själv och den resterande maten inför middagen.

Jag måste liksom tala om att jag lagade mat. Så att alla som känner mig verkligen greppar att jag stod där med slevar, kastruller och stekspadar. Självmant. Soppa, grytor och röror ordnade jag med. Det brukar bli röror när jag ställer mig vid spisen. Matlagning roar mig normalt inte men med L kvar i Sverige, fanns inget annat att göra.

Så jag lagade alltså mat.

Bäst jag stod där vid mina grytor med Edith Piaf skorrande ur högtalarna

Vill du lyssna, klickar du på bilden!

– hon är en formidabel stämningshöjare när en liksom vill känna sig lite fransk – så hör jag ett öronbedövande brak och rusar ut genom den öppna porten för att titta ner mot gatan och det jag trodde skulle vara ett bilvrak med nosen intryckt mot antingen vår eller grannens mur.

Men icke.

Söndagslugnt och fint på gatan.

Inga bilvrak, inga upprörda röster, ingenting.

Då ser jag, liksom i ögonvrån, att en fönsterlucka ligger där den inte brukar ligga.

Den ligger på trappavsatsen, alldeles utanför vår gamla ekport. Den har mosat en plåthink men verkar ha klarat sig själv utan skador. Men den har släppt från sina fästen i väggen lika plötsligt som obegripligt.

Hål i väggen…

Ingen vind har tagit tag i den. Ingen har handskats omilt med den. Fästena har liksom liksom bara gett upp. Materialtrötthet, lyder min diagnos.

Så kommer tankarna och den isande kyla genom märgen som kommer av insikten att någon hade kunnat komma till skada om samma någon – till exempel jag själv – hade råkat gå ut genom ytterdörren just precis då. Samma någon hade kunnat få skallen intryckt. Nu var det bara en plåthink som råkade illa ut, och det kan jag leva med, trots att den blev alldeles platt.

Återigen blir jag varse att gamla hus inte bara är charmiga, i synnerhet inte om de inte hålls efter. De behöver mycket vård, omsorg och kärlek. Och inte så lite stålar… Luckorna var det tänkt att vi skulle ta pö om pö men nu blev det genast lite mera bråttom. Övervåningens gamla gistna voluter är redan nerplockade (av världens bästa Maison de Deux, såklart, vem annars?) men vi hade kanske trott att det var nytt friskt trä och lite vacker languedocgrön färg som behövdes, inte nya fästen i den gamla stenväggen…

Oh, well!

Vem behöver en stenlagd infart eller ett nytt kök?

Vem behöver få göra det som var planerat?

Funktion och säkerhet först, finliret sen. Alltid. Tur att jag älskar dig, kära murvelhus.

Den fallna voleten fick sedan ligga där den ännu ligger. Bara minuter senare kom nämligen bygrannar M och K och vi började kvällen med lite bubblande lokalt och tuggade snacks i väntan på E och C och på att Crème Ninon:en skulle bli varm.

Kvällen var löjligt skön och vi njöt en stund av vattenblänket,

innan skaran var komplett;

Sedan satt vi tills kvällen var alldeles mörk och pratade, åt och drack. Vi tände stearinljus mot natten och njöt av att det räckte att svepa något litet om axlarna för att det skulle kännas skönt. Sommar i september. I slutet av september.

… mer umgänge!
Jag ringde i matklockan…

Imorgon är det vardag igen och äppleskärmen kommer att ägnas åt arbete. Jag skall ringa några samtal för båda mina uppdrags räkning och fixa med lite administration men sedan blir det eftermiddag invid vattenblänket och franskövningar med Duolingo. Jag bara förutsätter att vädret är bra imorgon också.

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

2017…
Intensivt umgänge ända in i augusti

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.