Kategoriarkiv: poolliv

Paus från svenskt höstrusk

13 fredag Okt 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, huset på ön, Jycken, poolliv, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Nu bär det snart av igen. Mot några dagars paus från höstkylan som oåterkalleligen fått fäste. Ner till Murvelhuset för att lite ordentligare städa undan den gångna säsongen, för att slipa och måla det regnsaboterade utebordet,

Inte toppen…

packa ihop och skydda madrasser och kuddar som bjudit på mjuka latmaskplatser i solen och för att diskutera fortsatta arbeten i trädgården och huset med våra fabulösa hantverkare. Och för att förhoppningsvis få njuta av lite sydfransk variant av höstsol och kanske få till ytterligare några längder i det turkosa innan jag drar över vintertäcket och stänger ner badparadiset för i år. Den har för övrigt fått ett nytt namn, vår pöl; Linus och Moa har varit snälla och passat pölen den senaste veckan och enligt uppgifter från säker källa har inlärningskurvan vad gäller simkunnighet varit hög. Låt mig presentera Simskolan Blåvalen och de målmedvetna adepterna:

Linus och…

… Moa, fotograferade av päronen

Ingen ny resa ner efter denna är inplanerad på hitsidan om nyåret och det är alltid en smula trist. Men det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet nu och det blir dessutom  till slut för jobbigt att flänga för mycket fram och tillbaka, hur mycket jag än längtar. Och hunden får klåda av stress över mitt flängande, så nu har hon satt ner tassen och då är det allvar!

Till Solna kommer dessutom snart en liten lillebror och honom måste jag snusa på. Storebror Bertil och jag skall unna oss en höstlovsresa med tåg till Göteborg och besök på Alfons Åberg hus, fika på konditori och spårvagnstester. Kanske tar vi in på hotell och beställer rum högt upp, så att vi måste åka hiss också. Flera gånger, dessutom.

Och huset på ön… Nästa månadsskifte är det dags för vardagsrummet, sedan är de invändiga renoveringarna klara. Ungefär samtidigt drar fixet med altanen och stenläggningen av bilplatsen igång,

innan vi sätter punkt för de stora arbeten vi planerade för när vi flyttade västerut för drygt två år sedan. Det skall bli väldigt skönt när det är klart.

Så jobbar jag också, förstås. Både på den lilla gymnasieskolan och på distans från ön eller från solnakontoret, som Bertil i sin oerhörda godhet upplåter åt sin mormor.

Jag har för första gången någonsin känt stress över en förestående resa till Murviel men nu känns det bra. Axlarna börja trilla ner, det är ordnat för hunden och nästa veckas distansarbete är planerat. Imorgon blir det ännu en tidig morgon för att med tåg ta mig till Stockholm för vidare färd mot Skavsta men kvällen är fin, räkmackan uppäten och det är skönt med några lugna kvällstimmar hemma innan avfärd. På näthinnan dröjer sig vyn från morgonens promenad med hunden kvar…

Det är bedövande vackert på Tjörn, oavsett temperatur, väder och årstid.

Häng med bygrannar en sommarkväll i sen september

25 måndag Sep 2017

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Ännu en murveldag läggs till handlingarna. Det går alldeles för fort. På tisdag åker jag tillbaka till Tjörn.

Igår fick jag hjälp av Agent General och hans assistent med att äntligen få upp gardiner till fönstren mot gatan.

Gardinerna är tre meter långa och ändå är det en bit kvar till taket. Tanken är att gardinerna skall ta hand om både en del av ljudet utanför på gatan och även en del av vinterkylan när det är dags för den att göra entré.

Morgonljus genom den tunna gardinen…

Jag är nöjd. Ohemult nöjd. Men det krävdes verktyg av det rejälare slaget för att få hål i de gedigna stenväggarna. Och en stadig stege. Stege håller jag, men inte rejäla verktyg.

Idag har jag inte gått utanför grindarna, utan har häckat i vårt hus och vår trädgård hela dagen. Jag tog en sovmorgon och hoppade över loppmarknaden, som jag bestämt att jag skulle hänga med på, och ägnade mig istället åt att fixa mat inför kvällen,

tvätta och jobba lite framför skärmen, för att sedan njuta av vindstilla värme och söndagsstillhet vid poolen. Det hann bli åtskilliga längder både framlänges och baklänges innan jag tvingade mig därifrån för att förbereda både mig själv och den resterande maten inför middagen.

Jag måste liksom tala om att jag lagade mat. Så att alla som känner mig verkligen greppar att jag stod där med slevar, kastruller och stekspadar. Självmant. Soppa, grytor och röror ordnade jag med. Det brukar bli röror när jag ställer mig vid spisen. Matlagning roar mig normalt inte men med L kvar i Sverige, fanns inget annat att göra.

Så jag lagade alltså mat.

Bäst jag stod där vid mina grytor med Edith Piaf skorrande ur högtalarna

Vill du lyssna, klickar du på bilden!

– hon är en formidabel stämningshöjare när en liksom vill känna sig lite fransk – så hör jag ett öronbedövande brak och rusar ut genom den öppna porten för att titta ner mot gatan och det jag trodde skulle vara ett bilvrak med nosen intryckt mot antingen vår eller grannens mur.

Men icke.

Söndagslugnt och fint på gatan.

Inga bilvrak, inga upprörda röster, ingenting.

Då ser jag, liksom i ögonvrån, att en fönsterlucka ligger där den inte brukar ligga.

Den ligger på trappavsatsen, alldeles utanför vår gamla ekport. Den har mosat en plåthink men verkar ha klarat sig själv utan skador. Men den har släppt från sina fästen i väggen lika plötsligt som obegripligt.

Hål i väggen…

Ingen vind har tagit tag i den. Ingen har handskats omilt med den. Fästena har liksom liksom bara gett upp. Materialtrötthet, lyder min diagnos.

Så kommer tankarna och den isande kyla genom märgen som kommer av insikten att någon hade kunnat komma till skada om samma någon – till exempel jag själv – hade råkat gå ut genom ytterdörren just precis då. Samma någon hade kunnat få skallen intryckt. Nu var det bara en plåthink som råkade illa ut, och det kan jag leva med, trots att den blev alldeles platt.

Återigen blir jag varse att gamla hus inte bara är charmiga, i synnerhet inte om de inte hålls efter. De behöver mycket vård, omsorg och kärlek. Och inte så lite stålar… Luckorna var det tänkt att vi skulle ta pö om pö men nu blev det genast lite mera bråttom. Övervåningens gamla gistna voluter är redan nerplockade (av världens bästa Maison de Deux, såklart, vem annars?) men vi hade kanske trott att det var nytt friskt trä och lite vacker languedocgrön färg som behövdes, inte nya fästen i den gamla stenväggen…

Oh, well!

Vem behöver en stenlagd infart eller ett nytt kök?

Vem behöver få göra det som var planerat?

Funktion och säkerhet först, finliret sen. Alltid. Tur att jag älskar dig, kära murvelhus.

Den fallna voleten fick sedan ligga där den ännu ligger. Bara minuter senare kom nämligen bygrannar M och K och vi började kvällen med lite bubblande lokalt och tuggade snacks i väntan på E och C och på att Crème Ninon:en skulle bli varm.

Kvällen var löjligt skön och vi njöt en stund av vattenblänket,

innan skaran var komplett;

Sedan satt vi tills kvällen var alldeles mörk och pratade, åt och drack. Vi tände stearinljus mot natten och njöt av att det räckte att svepa något litet om axlarna för att det skulle kännas skönt. Sommar i september. I slutet av september.

… mer umgänge!
Jag ringde i matklockan…

Imorgon är det vardag igen och äppleskärmen kommer att ägnas åt arbete. Jag skall ringa några samtal för båda mina uppdrags räkning och fixa med lite administration men sedan blir det eftermiddag invid vattenblänket och franskövningar med Duolingo. Jag bara förutsätter att vädret är bra imorgon också.

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

2017…
Intensivt umgänge ända in i augusti

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.

En solitär dag till slut

03 torsdag Aug 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Idag har jag simmat tills jag fick kramp. Jag hade bestämt mig för åtskilligt fler längder men fick ge upp. Vistelsens sista bad blev därför lite rumphugget och jag kände mig en smula lurad på konfekten. Endast motvilligt avslutade jag därmed dagens pool- och solliv, slog ihop min av vatten och solkräm alltmer solkiga bok med den ominösa titeln Det förlorade barnet,

och stapplade runt med mina krampande lårmuskler för att stänga den delen av trädgården där vi tillbringar mest tid.

Städat, hopfällt och…
…helt utan drällande badleksaker.
augusti 2017

Det har varit varmt idag. Mycket varmt. Jag har följt solen, tagit paus från plumset och betat av plock och städ efter var skuggan befunnit sig. Välplanerad har jag varit, välrutinerad som jag är. Två dagar utan gäster har fyllts med jobb, fix och stora mängder njutning. Denna min sista dag har jag inte träffat en själ och jag inser att det är denna sommars enda ensamma dag i Murviel. Jag har njutit av det mer än vad jag vill erkänna för mig själv.

Sommarens favoritdryck – helt utan alkohol; Panaché med massor med is och citron!

Boken som fått följa med fram och tillbaka mellan nattygsbord och solsäng har jag tidigare denna vistelse antingen somnat ifrån eller fått lägga ifrån mig när samtal jag inte vill vara utan pockat på min uppmärksamhet. Nu har jag läst ut den under några intensiva egentimmar. Med solhatt, solglasögon och i skuggan av ett parasoll. Parasollet fick till och med följa med ner i poolen när det enda stället som inte var för varmt var platsen nedsänkt i vatten på pooltrappan.

Den är bra, boken. Ruggigt bra. Jag väntade på den svenska översättningen i månader och har längtat efter just sådana här timmar när jag ostört och likt en eremit har kunnat ge mig hän. Fjärde delen i Neapel-sviten av Elena Ferrante. Läs de fyra böckerna, om du inte redan gjort det! Passar för övrigt särskilt bra att läsa när den franska caniculen – dvs hetta av det mer ordentliga slaget – får svetten att bryta fram i pannan bara av tanken på aktivitet av något som helst slag, såvida sagda aktivitet inte företas nedsänkt i vatten.

Nu stundar istället svenska augustitemperaturer av västkustsk kaliber och på måndag träffas dingleiterna för två intensiva förberedelseveckor innan pionjärerna ramlar in. Jag ser fram emot det men bävar också litet. Det är ingen liten sak att starta en ny skola, även när den är något av en Fågel Fenix med erfarna lärare i teamet. Jag vet att det blir mycket jobb. Men projektet omgärdas av så mycket goodwill och kämpaglöd att det inte går annat än att känna sig inspirerad och full av förväntan. Samtidigt skall mitt andra projekt förhoppningsvis också få fart och det är ingen vild gissning att jag kommer att ha fullt upp.

Jag har valt det själv. De är steg på vägen mot en tillvaro där Murviel skall tillåtas ta ännu mer plats så småningom. En del kan jag göra på distans, för annat behöver jag vara på plats. Däremellan kan jag smita iväg till Murviel för en långhelg och kanske till och med ibland för längre tid än så. Alltså har almanackan åkt fram och höstens murvielvistelser är preliminärplanerade. Annars fixar jag inte att åka härifrån.

Nästa inlägg skriver jag med svensk mark under fötterna, efter dryga 5 veckor med riktig sommar och franskt välmående. Vädret och temperaturerna därhemma kan jag få lite ångest över, även om det faktiskt skall bli skönt att få krypa in under ett nattäcke igen. Jag ser också fram emot snabbare internetuppkoppling. I år har just den murvielska internetuppkopplingen varit bedrövlig och det lutar åt ännu en praktikalitet att ta tag i. Annars kan jag nästan inte blogga på plats. Eller distansjobba. Och det känns en smula trist. Så mycket annat smolk har jag dock inte att rapportera om.

À bientôt!

Tioåriga gästens sista kvällsdopp…

På den bästa av platser med de allra mest älskade

16 söndag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det har snart gått en vecka sedan Bertil och hans päron med vänner kom och dagarna springer iväg. Jag och L har flyttat ut i poolhuset medan de två småbarnsfamiljerna tagit det stora huset i besittning. Och med risk för att jag blir ohemult tjatig med mitt eviga tjatter om de ljuvliga kvällarna, så måste jag ändå återge ytterligare en sådan. För jag sitter här i mitt nyligen ernstade poolområde;

Detta bildspel kräver JavaScript.

i loungemöbeln som fått komma ut ur poolhuset

och som snabbt fått sina kuddar vederbörligen patinerade av idel blöta bakdelar samt av vattenmelon och platta persikor kladdiga små barnhänder.

Ödlor prasslar i vildvinet längs med stenväggen mot grannen, en av alla hundar, som tillbringar nätterna utomhus på svala inhägnade bakgårdar, skäller långt bort; ibland ger sig den ensamma fågeln till känna, ibland hörs ett förirrat cikadegnissel och då och då susar en bil förbi på gatan utanför grinden. Fast mest är det tyst. Ikväll är det dessutom helt vindstilla.

Bara jag är vaken nu. Mitt nattsuddande barnbarn somnade tidigt ikväll, fast då gjorde hans mamma det också. Hon brukar göra det, Bertils mamma, mitt fina barn, allra helst mitt ibland oss ugglor, på en soffa omgiven av kvällsstilla, lågmälda samtal. Det är som om sammetsnatten omsluter också rösterna och ger dem en behagligare, mjukare klang. Sövande för den kvällströtta, uppenbarligen.

De andra finingarna åkte härifrån för snart två veckor sedan och hann inte se förvandlingen runt poolen. Maison de Deux fick en priolista av oss tidigare i våras, där iordningställande av poolhus för sovande gäster hade högsta prioritet, eftersom sommarsäsongen inleddes med många gäster i huset. När gästerna hade åkt, hade A&R en dryg vecka på sig att få färdigt nya matplatsen och att måla färdigt dörrarna.

Det lyckades de med och nu kan jag konstatera att det inte bara ser bra ut, utan att det också fungerar fantastiskt bra. Här hänger vi gärna. Och länge.

Kvällarna är min tid. Min ensamtid, då ganska många av mina blogginlägg blir till. Ofta hinner det bli gott och väl natt innan jag är klar. Det beror inte på att det tar lång tid att skriva, utan på att nätet är trögt och att det hinner gå eoner av tid innan jag fått mina utvalda bilder uppladdade. Sedan skall tankarna samlas i fack och hitta sina rubriker också. De är så många att det varit trafikstockning i pallet ett bra tag nu. Jag har velat berätta om när L kom ner för ganska precis två veckor sedan och jag tillsammans med E, S & E först for till en välsorterad cave i Béziers,

Klicka på bilden för Au Chai du Languedocs hemsida!

och sedan till Leucate. Vi hade letat upp ett bohemiskt litet lunchställe, där kocken lagade crossover mat med inspiration från det franska köket men med tydliga influenser från kockens hemland Burkina Faso. Exotiska drinkar och spännande ölsorter bidrog till upplevelsen,

fast allra mest är det atmosfären och den entusiastiske delägaren och servitören som stannar kvar.

Klicka på bilden för Les Planches facebooksida!

Lilla Leucate, alldeles vid en av de större etangerna längs med kusten ner mot Spanien, kändes genuint, lite lagom turistanpassat och franskt, bedagat charmigt.

Liten ateljé/butik där S och jag botaniserade. Av sådana butiker fanns det dessutom flera

På vägen hem hade jag tänkt att vi skulle stanna nedanför Cap Leucate för att bada,

Badbukten nedanför Cap Leucate i januari 2017

men vädret inbjöd inte riktigt och mina medpassagerare verkade inte heller upplagda för det. Inte ens ett kaffestopp tyckte de lät särskilt lockande. Tvärtom verkade de bara vilja åka hem och utflykten började kännas både onödigt lång och en smula misslyckad, det trevliga och lite ovanliga restaurangbesöket till trots.

Så vi for hem. Stannade på Géant utanför Béziers, där ungdomarna hade lite att handla inför deras resa hem några dagar senare. Jag uppmanades stanna kvar i bilen tillsammans med hunden, eftersom de alla hade ärenden in. Väl hemma fick jag min kaffekopp och drog sedan iväg igen för att hämta L.

Inte anade jag att den där ruschen hem, det avböjda havsbadet och det uteblivna cafébesöket handlade om att det skulle ordnas överraskningsfest för mig och L och att de behövde bli av med mig för att hinna få allting klart. Att sedan ratta in på gården, knata upp för trapporna och ute på terrassen mötas av tre flinande festgeneraler, våra festfixande languedocvänner, ett synnerligen rikligt apérobord och en ståtlig bröllopstårta kreerad av tårtproffset Maria… inte ens mitt skräniga munläder räckte till för att uttrycka hur fantastiskt jag tyckte att det var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådant sitter jag här i den ensamma natten och tänker på. Gottar mig i och känner tacksamhet över. Det och att lilla B ligger och sover bakom fönsterluckor i stora huset och att han ännu inte hunnit till halva sin vistelse här. Två andra småttingar finns där också och de där tre är ena riktiga stjärnor.

Minou och Bertil!

… och lillasyster Linnea!

Jag är i mitt esse.

 

Det är nåt med hav…

23 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, poolliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Solen skiner på ön och den iskalla vinden från de senaste dagarna har mojnat. Någon värme är det ändå inte tal om och jag väljer att njuta inomhus av utsikten mot bohusklippor och strimman hav som jag ser genom vårt vardagsrumsfönster.

Åtminstone under större delen av dagen, för hunden skall strax ut för att lätta på trycket.

Det har varit extra svårt med acklimatiseringen på ön efter den senaste vändan i Murviel, eftersom kontrasten denna gång blev så monumental. Jag slutar inte frysa. Jag tvår mina händer och tar sats innan jag öppnar dörren och sticker ut mitt ljushuvud i oundvikligt frysläge. Jag vägrar vantar. Det får finnas gränser.

Men fåglarna tjattrar optimistiskt och grannbondens får har fått små lamm, som är alldeles bedårande och så var det ju det där med havet. Hav är oändlighet och kittlande nyfikenhet på vad som finns på andra sidan. Hav är dramatik, hotande fara och totalt lugn om vartannat. Jag älskar hav, oavsett väderlek.

En av påskvistelsens dagar for några av oss till havet för att äta lunch. Vi hade bestämt oss för att dra till Cap d’Agde men jag körde fel, så det blev Marseillan istället. Där finns visserligen ingen spektakulär utdöd vulkankrater som störtar ner i havet men väl en stilla marina kantad av ett pärlband av restauranger och caféer. Ingen anledning att hänga läpp över den felkörningen, alltså.

Säsongen har smugit igång och allt känns fräscht, energiskt och förväntansfullt. Vi knäppte febrilt med våra telefoner och kameror för himlen var ju så blå, masterna så stolt uppsträckta, havet så glittrande och motiven i förgrunden de allra bästa…

Moules frites hade vi bespetsat oss på men av det blev intet. Det fanns inte att uppbringa på någon av restaurangerna och jag funderade över om etangerna fortfarande inte var säkra efter larmet om föroreningar i vintras. Mat fick vi ändå och gott var det.

Så kaffe och glass på det och vi kände oss nöjda med näringsintaget…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så vände vi hemåt med smörjt krås, beundrade båtarna längs med kajen,

och avslutade dagen vid det egna turkosblå.

Fullt ös med nyfunna vänner

Poolen var varm och fler timmar tillbringades i blötan än på torra land av barnen på besök, så sådant vatten är också fantastiskt.

Men hav, som sagt; det är något visst med hav.

När huset undrar vart alla tog vägen

15 lördag Apr 2017

Posted by in Byliv, Familjen, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Lata sommardagar i april har rusat förbi med bästa tänkbara sällskap. L har som vanligt fixat för fransk frukost så nödvändiga croissanter, pain au chocolat och baguetter hos bagaren, handlat mat på SuperU klockan halvett varje dag och sedan basat över både grill och grytor inför middagar al fresco. Allt medan vi andra ägnat oss åt andra väsentligheter.

Som att läsa god litteratur…

… spela disneymonopol mellan baden,

… eller lösa hjärnknölskrävande korsord i skuggan under torgmarkisen.

Fågelkvitter, grodserenader, hoande ugglor, grannens galande tupp och hundar i fjärran har blandats med skrattet från glada barn i poolen och vi som inte lagat mat  har röjt i både ute- och innekök medan solen sakta seglat ned bakom grannens tak.

Blöta handdukar, kvarglömda badkläder, en och annan strumpa och poolleksaker i en stilla vattenspegel vittnar om badglädje, skrynkligt fingerskinn och en murvelträdgård som fungerar precis så som det var tänkt.

Idag är det påskafton. Påskafton i Murviel betyder så gott som alltid påsklunch med allt som krävs för en svensk i tillfällig fransk förskingring. Traditionsenligt som sig bör hos K och M med utsikt mot slottet.

Utomhus förstås.

Det är ju sommar.

Efter lunchen bar det av till flygplatsen med guddöttrarna och deras far och nu är huset tyst. Det är huset inte alldeles nöjt med. Det tycker bättre om att få sjuda av liv, att få fyllas med skratt och att få omsluta unga favoriter som mumsar nutella på frukostmackan. Eller hänger i soffan efter en lång dag vid hav och pool.

Kom snart tillbaka, säger huset. Ni gör er bra här!

Säsongen smyger igång

02 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Murvelhuset, poolliv, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

I förrgår kväll kröp jag in under duntäcket och somnade till ett mjukt strilande regn utanför ett sovrumsfönster på glänt. Ett sommarregn allra sista kvällen i mars och sista natten i murvelhuset. Nu var det inte särskilt svårt att åka härifrån den här gången, eftersom vi åker tillbaka igen om bara en vecka. Anledningen till detta hattande fram och tillbaka för min del är den bästa tänkbara. Han heter Bertil och nästa vecka har han och jag ett antal inbokade viktiga möten.

L:s blixtvisit passade bra med ett parisiskt jobbmöte,

The Laird of the Manor has landed…

och tanken var att vi skulle få till ett möte med banken i byn. Så blev det nu inte, för banken hade datastrul. L hängde inte läpp för det, utan njöt istället av aprés travail på D’Oc d’Or följt av ostron- och musselslurp hos K och M.

Après travail hos Rolle & Therese på D’Oc D’Or
Ostronöppning och musseltvätt
Middag al fresco med murvielslottet i fonden
Musslor i keramik från Solhem i Bohuslän

Jag har smugit igång säsongen,

Tidig morgon i trädgården

städat poolhuset,

Högtryck och
fransk savon noir fixar bort vintersmutsen

och sanerat ett kylskåp som svämmat över av smällt glass. Med spänning har jag följt poolens stigande temperatur,

Onsdag morgon…
…torsdag lunch
…lördag eftermiddag

jobbat ivrigt och entusiastiskt med spännade projekt i utekontoret på terrassen,

och kisat mot solen och det glittrande vattnet med datorn i knäet under några sköna eftermiddagstimmar.

Man skulle kanske kunna tro att det inte skulle vara särskilt effektivt men det är precis tvärtom; det går som en dans och jag får mycket gjort.

Innan vi lämnade huset – den här gången utan att stänga alla fönsterluckorna! – stoppade jag tårna i poolvattnet och kunde konstatera att 24 grader räcker för badkrukan, så hela min lekamen doppades i det turkosblå. Vädret var inte det allra bästa, utan som en sådan där typisk svensk sommardag när molnen envisas med att parkera sig framför solen vid helt fel tillfällen. Med knottror i skinnet som följd.

Fast i vattnet var det fantastiskt skönt; mjukt, ljummet och uppfriskande på samma gång och att vara tvungen att kliva upp kändes bra onödigt.

Om en dryg vecka plaskar jag inte omkring där ensam, utan får njuta av formidabelt sällskap. Sisten i är en… badkruka!