Kategoriarkiv: Reminiscenser

Älskade västkust

02 fredag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Sådärja. Andra dagen ensam hemma i huset med fullkomligt ljuvligt väder och jag är återbördad, landad. Det krävs inte mer än så. Då kan det till och med vara så att jag dristar mig till att tycka att det kan vara värt det att behöva genomlida månader av mörker och kyla, om jag några dagar om året får vara med om just det här. Minnet blir löjligt kort sådana här dagar.

Lite sovmorgon, något povra frukostar med kaffeslattar som inte längre smakar särskilt gott och ändå blir njutningen total.

Jag sitter länge. Det är helt tyst, havet ligger spegelblankt och djupblått i gattet. Horisonten, de karga klipporna, grannarnas stängda hus; en sådan dag kan det faktiskt mäta sig med frukosttimmarna på murvielterrassen innan middagshettan kopplar greppet om trädgården.

Det är två helt olika upplevelser. I Murviel slåss cikadorna med fåglarna, grannens tupp och bilarna på gatan om ljudutrymmet. Växtligheten är djungellik

Bignonen tar över entrétrappan på nolltid

och livsbetingelserna för allt som växer helt annorlunda än i naturen runt huset på ön.

När jag sitter påmurvelaltanen kan jag inte tänka mig en bättre plats. Då är tankarna på huset på ön fullkomligt bortstädade. De förmår inte tränga igenom. I murvelträdgården försvinner vardagen på ett sätt som den aldrig riktigt förmår göra på altanen runt huset på ön, hur mycket det än kråmar sig i sommarsolen. Måstena är för nära där. Lite orättvist, kan jag tycka, för det är rent objektivt sett väl så ljuvligt på västkusten när sommaren kopplar greppet.

Det finns en annan, tämligen avgörande skillnad mellan mina två tillhåll. I huset på ön lever vi något av ett eremitliv. Här får vi inte besök så ofta och inte under så lång tid åt gången. Det ligger lite för avsides för det och är inte vädersäkert nog för att locka till sig solhungrande gäster. I Murviel är vi istället så gott som aldrig ensamma och för ett socialt djur som mig är det fantastiskt. I murvelhuset fostras kommande generationer in i sällskapslivet,

När ettochetthalvtåringen greppar mammans vinglas och börjar skåla…

där förfinar det ena lilla barnet efter det andra sina vattenkonster i poolen

Detta bildspel kräver JavaScript.

och där skapar vi minnen tillsammans.

Om sommaren 2018 skiljde ut sig som sommaren då familjen inte fick till några besök samtidigt som vi var där i någon större utsträckning, så bjöd årets sommar på raka motsatsen. Liv och rörelse, sedvanliga byfester,

men med ett stillsammare umgänge med bygrannarna i övrigt.

Det får räcka för idag med funderingarna kring västkust- och murvielliv. Jag lämnar skärmen för en tur ner till klipporna. Det får sent omsider bli säsongspremiär för bad i det västkustska havet.

Midsommarafton i Skärhamn

21 fredag Jun 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Den där självklarheten i storhelgs- och semesterumgänget med barnen gick förlorad våren 1998. Alltsedan dess har jular, påskaftnar och midsomrar visserligen för det mesta blivit fina och visst har de firats med både barn och den storbrokiga familjen, så inte blev det dåligt för det. Bara annorlunda än vad jag föreställde mig när familjelivet var ungt.

Just midsommarfirandet fick sig dock en allvarlig törn när det gäller firandet med familjen; lika mycket på grund av mina egna val som på det faktum att unga, vuxna barn väljer vänner framför gammfamiljen att fira med. Det är både som det skall och något som värmer i det där ändå längtande hjärtat.

Idag längtar jag efter dem.

De där gamla träfigurerna som symboliserar syskonen G har hängt med ett tag nu och jag ler lite fånnostalgiskt när jag ser dem…

Solen skiner över min äktsvenska midsommarö.

Skärgård, måseskrik, och fransk lunch på kajen med ett glittrande, kluckande hav.

Det är vackert bortom all sans. Det är också sommarens allra första semesterdag efter sedvanlig tjurrusning ut ur vårterminen. En sådan kajsejour är nog precis vad jag orkar med. Picpoul överraskande nog i glaset och små västkustmusslor i en ångande gryta slank ner utan några större åthävor.

Ångande varma moules…
… franskt carrelage…
… och franskt i glaset på Le Port Sud

Jag har sovit i tolv timmar. Jag skall fortsätta fokusera på att få tillräckligt med sömn de närmaste dygnen, för på tisdag bär det av till Murviel med småprinsarna, som just nu firar midsommar hos sin farmor och farfar på en idyllisk skärgårdsö.

Det kom en bild på Bror i vattenbrynet🥰

Då byts dagens stillsamma tillvaro mot en betydligt livligare variant och det ser jag fram emot. Väldigt mycket, till och med. 

Bäst jag sitter här med mitt bloggverktyg pingar ett minne upp på Facebook i bakgrunden. Det är från midsommar 2005, alltså några år innan sociala medier fick fart. Inte en vanlig midsommar då heller men tillsammans med familjen firades den. Vi  var allihop lite lätt svedda på bilderna, fullständigt oförberedda som vi var på intensiteten i Floridas sol på denna vår sista gemensamma familjesemester med alla barnen med samtidigt.

Ett stopp på väg till Key West

Jag inser också att det fortfarande 2005 inte fullt ut satt sig i befolkningens gemensamma medvetande att du faktiskt aldrig skall tillåta dig att bli ens lite röd i skinnet. Alltså verkligen aldrig. Skäms jag lite när jag ser skinnet på mina barn glöda? Minns jag ens att det var så? Jo, det gör jag faktiskt. Jag minns att det var ett ögonblicks verk och att skuggan under palmen tillsammans med solkrämen inte förmådde skydda oss. Att det överrumplade mig.

I murvelträdgårdens poolhus hänger solhattar på rad. På en hylla ligger solglasögon – både inköpta och kvarglömda – och i badrummet på gaveln trängs solkrämer med ordentlig skyddsfaktor. Skugga i flera varianter bjuder vi på också. Ingen skall behöva bränna sig invid murvelpoolen.

Solen har till slut gett sig längre ut i havsbandet och ett stilla midsommarregn smattrar på rutan. I ena gästrummet ligger resväskan uppslagen och i tvättstugan surrar maskinerna ikapp. Vi förbereder oss för avfärd. Jag försöker skaka av mig känslan av vemod över att lämna huset på ön när det är som allra, allra vackrast, fullt medveten om att när jag är hemma igen kommer veckorna att rusa in i hösten innan jag ens hunnit blinka.

Väl på plats i Murviel kommer det vemodet att vara som bortblåst, det vet jag. Att det är en priviligierads dilemma vet jag också; den att tycka att tiden inte räcker till för att njuta av allt det som jag har tillgång till. Att alltid längta efter både människor och platser är ju egentligen något väldigt fint. Allt – alla – finns där ju. Jag delar bara med mig, lämnar plats. Sådant är varken svårt eller vemodigt, bara precis i sin ordning.

 

Sju år senare…

17 söndag Mar 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Flera facebookminnen den senaste tiden har påmint mig om första våren i Murviel. Det är fint med de där påminnelserna, eftersom förväntningarna jag hade då, för sju år sedan, har infriats. Med råge, till och med. Andra gånger påminner Facebook om tillfällen som jag vet inte kommer tillbaka, eller som svider för att jag nu vet vad som väntade och som därmed markerar ett ”före ett efter” som definierar det liv vi nu lever. 

Murviel blir så oerhört viktigt just därför. Mitt ”happy place” som lyckas behålla sin ogrumliga idyll genom allt annat som är vardag. Då, för exakt sju år sedan, när jag girigt insöp atmosfären invid poolen, som då var en grönsörjig grodpöl,

Klicka på bilden till inlägg om först kvällrn i huset i mars 2012

vågade jag nästan inte tro att det var sant. Vi hade blivit med franskt viste och det var som att både vi och huset gnuggade oss yrvaket i ögonen. Jag minns hur jag den första kvällen i huset satt på vår intexmadrass med fönstret öppet mot trädgården och lyssnade på de försynta ljuden utanför. De kväkande grodorna, den ledsna hunden, den sorgset och ensamt hoande fågeln; madrassen var fylld med kall luft och den instängda doften dröjde sig kvar en smula. Faktiskt kändes det lite spöklikt med den mörka, vilda trädgården därutanför och jag var glad över L:s snarkningar bredvid mig.

I huset fanns ett kvarlämnat bord och några stolar och vi for till keramikbyn St Jean de Fos och köpte tallrikar och skålar

Detta bildspel kräver JavaScript.

och till Géant för att köpa köksutensilier. Bara det nödvändigaste för att klara de närmaste dagarna, eftersom det hemma i Stockholm stod packade kartonger märkta ”Murviel” innehållande delar av bohaget från det nyss sålda hemmet i Älta.

Jag såg framför mig hur huset skulle fyllas med familj och vänner på semester från vardagen och precis så har det blivit. Väldigt många av mina allra finaste minnen de senaste sju åren har koppling till Murviel. Där kan vi samlas hela familjen och stänga grinden mot vardagen med jämna mellanrum.

Vi trodde att renoveringsfokuset skulle hamna inne i huset och högsta prioritet skulle det halvfärdiga köket få.

Bänkskivor hade vi inga…

Så blev det inte.

Istället åts de avsatta medlen för finlirsputs på huset upp av ett trasigt tak

april 2013

och arbetet runt och med poolen. Och det är framför allt utemiljön som fått omsorg, bortsett från travertinen på entréplanet och renoveringen av de gamla fönstren.

Nymålade fönster 2016

Men nu är det dags. Köksplaneringen har pågått nästa lika länge som vi varit glada murvelhusägare och planerna har hunnit ändras många gånger. Nu har de till slut utkristalliserat sig och jag tänker att om bilden i mitt huvud varit densamma i över tre år, så är nog planerna ordentligt genomtänkta.

Köket skall få breda ut sig och släppas ut från sitt trånga hörn av det stora rummet. 

Förvaringsmöjligheterna skall mångdubblas med betydligt fler skåp, lådor och ett rejält hörnskafferi.

Något i den stilen
…och med sittbänk med plats för återvinning under fönstret bredvid

En ordentligt tilltagen köksö skall få ta hand om behovet av mer yta för matberedning.

Matglädjen är stor hos alla besökarna och spisen skall ha dubbla ugnar,

Kanske en sådan från Lofra…

kylskåpet skall vara dubbelt så stort och stenskivorna tillsammans med porslinshon skall bytas ut mot en skräddarsydd rostfri diskbänk kombinerat med träytor för att ge rummet en mer ombonad känsla.

Jag har nämligen till slut tröttnat på alla koppar, fat, glas och skålar med flisor i kanterna, efter att de gått i närkamp med kökets stenskivor.

Vi skall göra det i omgångar och börja med den nya delen av köket; den med skafferi och köksö. I höst, förhoppningsvis, fortsätter vi med den gamla delen och river ut den befintliga inredningen, plockar bort den märkliga bardisken och öppnar upp köket mot den nya delen.

Älskade fina Sus har ritat och strängt talat om för mig vad som krävs och en duktig fransk hantverkare skall hjälpa oss med den besvärliga delen av monteringen, liksom med att få till slutfinishen. Jag skall måla och  skruva, är det tänkt, men det mesta kommer även denna gång att överlåtas åt dem som kan. Min tid räcker ännu inte till och just nu känns en pensionärstillvaro långt borta. Det är dessutom så, har jag kommit fram till, att murvelparadiset måste få fortsätta att vara just det; ett paradis långt undan vardag. Min beundran är stor för alla dem som sliter och lyckas skapa sig en vardag med jobb och åtaganden av alla de slag men jag har också kommit fram till att det nog inte är något för mig. Jag vill att murvieltillvaron skall få fortsätta att sänka axlar och väcka endorfinerna. En vardag är trots allt till slut vardag, oavsett var den levs, även om klimatet och lunken förstås är en annan i en sydfransk liten by än på en marsgrå ö vid ett svenskt hav.

Men vem vet? Murvieläventyret har hittills visat sig vara så oändligt mycket mera fantastiskt än vad jag hade kunnat föreställa mig den där helgen för exakt sju år sedan när huset och vi försiktigt började bekanta oss med varandra. Inte dåligt, med tanke på hur skyhöga förväntningarna var, om än kanske något skräckblandade och en aning återhållna. Det hittills så lyckade murveläventyret har fått mig att våga göra flera stora förändringar som också har blivit bra. De förändringarna har dock varit något mer genomtänkta än den spontanitet som präglade förverkligandet av det languedocska smultronstället.

Så vad lär jag mig av de senaste sju åren?

Att jag ofta kan lita på min intuition, blir svaret. Såväl i arbetslivet som privat. Somligt på aningens krokiga vägar, annat mer som en autoroute.

Och att ur förändringar kan det alltid komma bra saker.

Med en gång eller till slut.

Dingletulpaner…

 

Tillbakablick

16 lördag Feb 2019

Posted by in Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det har gått sju år sedan flyttlasset gick från huset vi då hade bott i i nästan 11 år. Jag blev påmind om det på Facebook idag.

Det var bitterljuvt att stänga dörren till huset som rymde så många glada minnen och som jag hade lovat mig själv att aldrig lämna. Flytten dit markerade slutet på några turbulenta år och skulle visa sig bli en lång period av trygg lunk och relativ harmoni.

Tömt…
… städat
…rensat, ihoppackat
… och på väg till lägenheten på sjätte våningen

Villa. Vovve. Inte Volvo men väl familjebil.

Mot slutet började jag bli rastlös.

Hoppade på ett veckopendlande äventyr mellan London och Älta och drömde om att äntligen få till en engelsk tillvaro.

Men det knappt ett år långa äventyret blev skakigt, UK drabbades av svår credit crunch och jag tvingades moloket landa på svensk mark igen. Fast då hade L lyckats ordna med förflyttning och det tog ytterligare ett drygt halvår innan ordningen var återställd.

Jag pustade ut, vi renoverade badrummet,

90-tals-spa-badet åker ut…
Det gamla fuktskadade badrummet rivet
och återuppbyggt
till stor belåtenhet i ett år innan flyttlasset gick

och återgick till vårt stilla förortsliv.

Men harmonin var bruten, alla tre barnen började bli vuxna och villalivet kändes som ett kapitel vi borde runda av.

Två löjligt snörika vintrar,

fick mig att börja gnissla tänder och missnöjt drömma mig bort från snöskyfflar och saltrandiga kängor.

Jag bytte arbetsgivare, fyllde halvsekel som firades med familjen i hyrt hus i ett ovanligt kallt Barcelona,

och på kvällarna tittade jag på A place in the sun – home or away medan jag drömde mig bort.

Där någonstans i min rastlösa tillvaro i soffan, som nu tronar i Murviel, och medan sommaren 2011 regnade bort utanför fönstret, insåg jag att huset som varit min trygghet under ett decennium rymde möjligheter att förverkliga andra, ännu så länge något flyktiga drömmar. Kan de där engelsmännen som kräver acres of land that are not overlooked – in a village, but a detached house with no neighbours – minimum five bedrooms and a B&B business potential – with a maximum budget of £150.000 – hitta sitt drömhem och få det att fungera, så kan väl vi!

L lyssnade med ett halvt öra och lät mig hållas. Men jag kan vara mycket ihärdig när jag får någon av mina alldeles lysande idéer. När så murvelhuset dök upp på en av mäklarsidorna jag frekventerade, fick jag iväg ett mejl innan jag hann tänka. Resten är som bekant historia.

En omtumlande, sprittande lycklig och ljuvlig historia.

Men också kantad av svåra prövningar – mitt livs värsta – men den förlåten har jag bara ibland som hastigast lyft på i min i övrigt glättiga beskrivning av min världsfrånvända murvielska tillvaro.

Tankar på den tillvaron bär mig när vardagen riskerar att annars mala ner mig.

Utan den tror jag att jag hade gått sönder.

Sju år är lång tid.

Mycket hinner hända.

Mycket har hänt.

Det ena har till synes hela tiden logiskt lett till det andra i en nogsamt efterhandskonstruerad kedja.

Vad de kommande sju åren har att bjuda på har jag ingen aning om. Jag har uppnått mycket av det jag ville och känner inget behov av ytterligare storstilade planer. Ett någorlunda lugn tillåts sänka sig över mig och det räcker bra. Jag tillåter mig att vila i det och låter saker ske utan att jag känner behov av att vifta som en väderkvarn för att försöka styra vindriktningen.

Nyheter når mig om languedocvänners prövningar och vi runtomkring kontaktar varandra, funderar över hur vi kan hjälpa och jag känner en oändlig tacksamhet över alla dem jag lärt känna under de sju murvielåren hittills. De har blivit nära vänner och är oändligt viktiga för den trygga bas som Murviel blivit. Ingenting utanför familjen kan mäta sig med det och det var definitivt ingenting jag såg framför mig när nyckeln sattes i murveldörren för första gången för sju år sedan.

”A blank canvas” i mars 2012

Ni vet vilka ni är.

Jag gillar er skarpt.

Trädgårdslängt och barnbarnsmys när dagsljuset lyser med sin frånvaro

02 söndag Dec 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Uppkrupen mot min axel ligger en liten prins och sover middag och det är så innerligt gosigt och fint att jag bestämmer mig för att ligga kvar och middagslura jag också.

Ute är det uppehåll men nyss regnade det. Blåste gjorde det också. Vi blev lite frusna, lillprinsen och jag, på vägen fram och tillbaka till föris, där storprinsen ägnar sig åt viktiga saker i några timmar. Om jag kunde, skulle jag flytta alla mina skatter söderut och stanna där,

men det går ju inte och jag fortsättar att undra över varför favoriterna så sällan befinner sig på de platser jag älskar allra mest? Kuskandet fram och tillbaka har istället blivit en livsstil jag kanske inte hade valt men som jag ändå mår bra av. Belöningen när jag kommer fram är ju alltid monumental! Storprinsens vackra ansikte som spricker upp i ett lika vackert leende när jag kliver in genom solnadörren och så lillprinsen då, som somnar nära, nära en grådaskig novemberdag.

Medan lillprinsen sover, drömmer jag mig söderut med hjälp av Netflix och ännu en anglosaxisk frankofil, som puttrar runt i det franska landskapet i en blå 2CV på jakt efter ljuvliga trädgårdar.

Franska trädgårdar med Monty Don

Monty Don hittar dem, förstås och jag måste titta igen, trots att jag upptäckte de tre timslånga programmen för bara några dagar sedan och nyss har sett dem allihop.

Engelsmannen får mig att tänka på andra franska trädgårdar jag vistats i och på min egen trolska, ständigt underhållskrävande, ljuvliga oas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag måste be Bertrand gå dit och ansa den nu, inser jag, annars tar vi oss inte upp för entrétrappan, där bignonen härskar vild, obändig och vacker. Om tre veckor är vi där. Det blir en fransk jul igen, äntligen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

17 oktober

17 onsdag Okt 2018

Posted by in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Tio år till har gått. Fyra decennier sedan  cancer tog min pappa ifrån oss. Han var nyss fyllda 53, jag 17 år och arg.

Arg på honom för att han tynade bort.

Arg på mig själv för att jag var arg och inte bara ledsen. För det var det som förväntades. Att sorg kunde ta sig uttryck i ilska förstod inte jag.

Jag visste att det gjorde pappa oändligt ledsen. Fast han förstod också; tonåringens hela omtumlande och svårbegripliga känsloregister i en situation som dessbättre inte är något som drabbar alla.

Men drabbar gör det fortfarande. Tillräckligt ofta för att en organisation som Ung cancer skall ha fullt upp med att stötta både unga med drabbade föräldrar, syskon och vänner och med att stötta de alldeles på tok för många unga som själva drabbas.

Cancern lämnade vår familj ifred i många år efter min pappas död och jag började tänka att i just vår familj var det pappa som var vår relation till den förhatliga sjukdomen.

För tio år sedan skrev jag – känslosam, ledsen och fortfarande, 30 år senare, uppfylld av den sorg varje 17 oktober lämnar mig med – det som här följer, på en tidigare blogg:

Det är ännu mörkt och jag är ensam i huset. Sover i mammas säng. Liten plötsligt. Liten och väldigt ensam och väldigt rädd. Katten har lagt sig över min hals som hon brukar när jag är hes och hostar, fastän jag just den här morgonen inte är sjuk alls. Hon är nog liten också, och rädd. Katten har kopplat på sitt fenomenala extra sinne och känner i varje pälsfiber att något är gruvligt fel. 
Det är inte första gången vi är ensamma, katten och jag; mamma och pappa har åkt iväg under stor dramatik flera gånger tidigare och de har alltid kommit tillbaka. Någon av alla hjälpsamma har buffat upp kuddarna, skakat täcket och slätat till lakanen och varsamt hjälpt pappa tillrätta i sängen igen. Att andas är oändligt svårt men med syrgasen påkopplad blir det lite lättare. Katten har varje gång lagt sig tillrätta vid hans fötter och inte vikt från hans sida annat än för en kort tur ut eller till matskålen.
Fast just denna morgon ligger hon hos mig när jag hör nyckeln i dörren till groventrén och sedan ser min systers ansikte ovanför mitt. Hon är allvarlig, vit i ansiktet och innan hon hunnit öppna munnen vet jag. Vet att det är slut. Att han inte finns mer. Jag minns inte hur jag får på mig kläderna. Minns inte hur jag hamnar i anhörigrummet på sjukhuset.
Men jag minns mamma, ihopkrupen, liten.
Hon vill inte att jag skall se honom. Vill att bilden jag skall ha kvar skall vara barnets av en älskad pappa.
Jag minns frosten på intensivt färgsprakande löv, denna höst som var ovanligt kall och skulle bjuda på snö redan till allhelgona.
Lika färgsprakande som då är de sakta döende löven utanför mitt fönster nu.
Det är vackert. Jag kan njuta av det, av livet. Må bra fastän minnet svider.
17 oktober.
Jag är alltid lite ledsen den 17 oktober.
Så har det varit i trettio år.
Älskade pappa.

Fyrtio år sedan idag. Det borde ha räckt med pappa.

För snart fem år sedan slog den dock till igen, rå, obeveklig och känslomässigt förödande.

Högteknologisk expertis tog hand om det medicinska. Rädslorna och frågorna lämnades vi med att ta hand om på egen hand. Och det är svårt att stötta den som mest behöver det när du själv försöker få ordning på reaktionerna, när ilska, geografiskt avstånd, rädslor och en tjugoårings avbrutna självständighetsblivande ställer sig i vägen. Jag önskar att jag hade klarat det bättre.

Istället fanns Ung cancer.

Andra unga som delar upplevelser med varandra och förstår det som ingen älskande anhörig kan förstå.

Som kan härbergera, stötta och trösta.

Som finns där.

Idag köper jag ett silverarmband till.

Jag köper det för att jag tänker på pappa och på den sjuttonåring jag då var och som så väldigt mycket hade behövt ett sådant stöd som det Ung cancer erbjuder.

Men jag köper det framförallt för att jag tänker på S och hennes medsystrar och -bröder som både har hjälpts och hjälper tack vare  dem. För S som nyss tagit körkort och snart fyller tjugofem.

Idag har jag stängt in mig bakom den rostiga grinden. Ätit en nyttig och evighetslång frukost, jobbat undan gamla surdegar, lufsat runt i vår stormskräpiga trädgård, lagat en lika nyttig som kryddstark middag och gett mig hän åt vemodet. Ett vilsamt vemod, trots allt.

Imorgon är jag redo för omvärlden igen. Imorgon har jag borstat av mig det tunga.

16.30 på Göteborgs Central

14 söndag Okt 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Jag är på väg till prinsarna i Solna och lämnade ön i slösande sol i förmiddags

för att sätta mig på tåget mot Stockholm. För tre och en halv timme sedan skulle det ha lämnat Götet men ett elfel vill något annat

Tåget ställdes helt sonika in och efter ändlösa köer på SJ:s servicecenter och flera fruktlösa försök att boka om, lyckades jag till slut hitta en ny resa.

Så nu väntar jag på ett tåg som skulle avgått 16.29. Tre timmar senare, alltså. Fast informationstavlan säger att det är försenat till 17.40, så vad gör man? Klämmer en vegetarisk burgare på O´Leary´s,  beställer in ett glas vitt plonk av obestämbar härkomst och väntar. Bloggar, uppenbarligen och råkar beställa in ännu ett glas av det där obestämbara. För att jag kan och för att jag inte har något bättre för mig.

På tisdag väntar Murviel och de ständigt uppdykande minnena på Facbook ger vid handen att just de där resorna är tämligen vanligt förekommande aktiviteter så här års. Om någon nu någonsin tvivlat på att det förhöll sig så…

2017 satt jag på skavstakärran söderut och avslutade kvällen på Café Nouvel med byvänner. Utomhus i ganska ljum kväll.

2016 var jag hemma på ön och följde oroligt väderrapporterna från det södra vistet. Det stormade och regnade och jag oroade mig för vattenansamlingar i källaren. Sedan dess har de stora hålen direkt ner i källaren åtgärdats tack vare Maison de deux och vattnet har vid de senaste ovädren letat sig någon annanstans. Det regnar i år också men över det har jag inte funderat så mycket.

2015 hittade jag ett gammalt vykort från grannbyn när vi röjde i huset på ön. Då hade vi nyss sålt lägenheten på sjätte våningen i Stockholm och hade framför oss flera år av renoveringar och byggbråte. Nu har vi precis tagit hand om de sista resterna och är mer eller mindre klara – om en någonsin blir det!

2014 undrade jag om oktoberovädren aviserade Armageddons ankomst medan dagarna delades mellan sjätte våningen, den lilla resursskolan i Gröndal och en alldeles färsk liten skatt, lille Bertil – älskad ögonsten och allt som är allra finast i mitt liv.

2013 var jag mellan jobb och tillbringade många oktoberdagar i Murviel. Lite stukad men lyckligt ovetande om de tvära kast som väntade mig och familjen.

Så till sist. Hösten 2012. Den allra första i huset. 14 oktober är jag nyss hemkommen från en resa tillsammans med min syster, hennes svägerska och älskade J. Mamma skulle också ha följt med men en allt ondare höft hindrade henne. Vädret var höstvackert och också denna höst var jag lyckligt ovetande om vad som väntade bara ett par månader senare. Men det är en annan historia, det också.

Sju år är det nu sedan vi såg murvelhuset första gången. Sju år av sprittande glädje, förväntan, äventyr men också av djupaste förtvivlan och sorg över att livet kastar omkull både tillit och trygghet med jämna mellanrum.

Runt mig rullar resenärer på sina väskor. Jag är i min egen värld av reminiscenser.

Det har fått tiden att gå. Jag rafsar ihop mina saker och går mot perrongen. Snart är jag kanske äntligen hos prinsarna!

Glass- och ballongdagar

10 söndag Jun 2018

Posted by in Familjen, grand-mère, Jycken, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

…dyker upp, rätt vad det är. Jag tar vara på dem, njuter i fulla drag och försöker hålla kvar känslan efteråt så länge som det bara går. Min älskade äldsta myntade begreppet när jag senast var i Solna hos mina barnbarnsprinsar. Det var min födelsedag, solen sken, det var varmt och efter att vi lämnat stora Lilla B på Föris, tog vi mini-B med oss till Ulriksdals trädgårdar och deras gigantiska pelargonhav.

Vi åt lunch i trädgårdscafét och Mini-B strålade ikapp med solen, till våra bordsgrannars stora förtjusning. Det inhandlades blommor med dito krukor; troligtvis mycket dyrare där än hemma på ön men det gick inte att låta bli.

Jag fick födelsedagsmiddag av den skicklige svärsonen, tårta och glass. Fast inga ballonger. Det blev liksom glass- och ballongdag ändå. Allt annat än B1 och B2 försvann långt bort. Allra finaste pojkarna har den effekten, alldeles utan ansträngning. De bara är.

Finast i världen.

Jag liksom laddade för en vecka långt bortom glass och ballonger förra helgen. Hemma på ön fanns Wilda, som precis av veterinären fått beskedet att det är dags att säga hej då till alla mattar och hussar. Hon är fortfarande med oss men hon skall snart få somna och jag är sorgsnare över det än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men brorsorna höll mig på gott humör ändå.

Framför mig låg också resan till Norge och ett annat avsked. Det blev fint på alla sätt men jag är tagen av det. Min barndoms Tinn väckte så mycket känslor att det blev svårt att sortera dem alla.

Min onkel ligger nu i graven bredvid min bestefar och hans föräldrar. Det är 99 år mellan bestefars mammas dödsdag och hennes sons. Han var bara ett år gammal när hon dog men själv blev han nästan hundra. Etthundraarton år senare dör hennes sonson och tanken svindlar. Min onkel fick uppleva både barn- och barnbarnsbarn och det måste ändå betraktas som en fantastisk ynnest!

Tre munkar sade hejdå till Oleman – barnbarnsbarnet Even undrade om den äldste av dem var ”en dame”! Han hade ju ”kjole”…

Att återse det gamle huset, där mamma och Oleman växte upp, är som att göra en tidsresa. Utsikten genom fönstret i vårt sommarsovrum, tavlorna som alltid hängt på väggarna, det pyttelilla köksbordet, som jag tyckte var så stort när jag var liten, doften från alla timmerstockarna, knarret i golvet, vedspisen i köket och ljusspelet genom de gamla fönsterglasen; det är verkligen ett helt annat hus, men känslan är densamma som den jag känner i murvelhuset; strävsamma liv har levts på båda platserna och landskapet runtomkring är lika andlöst vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen fick vi stanna gång på gång. Välbekanta vyer behövde få fastna på min kameralins och jag hade svårt att slita mig. Det var länge sedan sist, men Gaustatoppen i fonden och Tinnsjön i botten av dalen ser ut precis som de alltid har gjort. Det dramatiska landskapet drar i mig, berättar att här finns rötterna, här hör en del av mig hemma. Jag tycker om berg. Norska, såväl som sydfranska. Berg är barndom och trygghet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På väg hem fick jag softis med krokant. Inte på det vanliga stället på Kongsberg, där pappa alltid stannade för en rökpaus, utan på en bensinmack i Drammen. Det gamla stamstället är borta, eftersom vägen fått en ny sträckning.

Alldeles förskräckligt, tyckte jag, som sett fram emot den episka kongsbergsglassen. Bensinmacksditon var inte alls lika krämig och god men krokanten smakade åtminstone som den alltid gjort.

Några arbetsdagar följde innan det blev helg igen och jag fick hänga med den här stjärnan! Skärhamnsmacka på bryggan, premiärbad (för mig) i ljummet hav och middag på terrassen med rosé från Languedoc i glasen – två glass- och ballonghelger på varandra, alltså. Fina grejer mitt i allt det som tynger och är vemodigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag stryker min lilla vovve över den mjuka pälsen och hon tittar på mig med sin kloka, alltmer skuggade blick och jag försöker acceptera att så mycket av allt det som känts självklart inte längre är just det.

Løvetandvin (maskrosvin, alltså!) från 1934 får agera slutvinjett på detta något röriga inlägg – representativt för de två veckor som gått sedan jag senast skrev, kanske. Jag sorterar tankarna medan jag skriver.