Taxar och cairnterriers

Etiketter

, ,

Tillbaka i Stockholm igen, med hunden på plats i favoritfåtöljen och första dagen på nytt jobb avklarad. Ordningen är därmed återställd och det känns faktiskt helt i sin, just, ordning.

Det har varit en ganska lång period av kuskande fram och tillbaka mellan Murviel och sjätte våningen och till slut infinner sig känslan av att det kanske är dags att hålla sig lite mera still. Hon i favoritfåtöljen håller med, för hon är lite sur. Svårt att avgöra om det är en demonstration av hennes missnöje över min myckna frånvaro den senaste tiden eller om det rör sig om saknad av annat slag. Till exempel mer sådan saknad som har med godbitar av hjortkött och andra läckerheter hon bjudits på under vistelsen på Pensionat Paradiset att göra. Men eftersom La Dame inte är lika fixerad vid bukfylla som vanliga jyckar, väljer jag att tolka hennes tjurande som en reaktion på att hon saknat mig. Haft lite sorg, rentav.

Tänker inte ligga bredvid svikarmatten i soffan ikväll

Tänker inte ligga bredvid svikarmatten i soffan ikväll

Så kan vi ju inte ha det hur länge som helst, så nu får murvelhuset klara sig utan oss ett längre tag än vad som varit fallet det senaste halvåret. Fast i tanken flyger jag dit lika ofta som tidigare förstås. Det handlar ofta om inredning då, och med hunden snarkande bredvid mig, är inte tanken på hundar av annat slag så långt borta. Den här, till exempel:

En "draught excluder dachshund" från Mulberry Home till det facila priset av L115, kanske?

En ”draught excluder dachshund” från Mulberry Home till det facila priset av 115 pund, kanske?

Fast om jag införskaffar en sådan kommer nog en och annan att anse att jag alldeles mist förståndet. Det finns trots allt billigare sätt att stoppa golvdrag från otäta dörrar. Jag kanske skall sy en själv på min förträffliga symaskin från IKEA…?

Eftersäsong, kastanjer och kvarglömda druvor

Etiketter

, , ,

Höstblått

Höstblått

1 november, 6.30:

Det är höst i Murviel nu och jag är på väg därifrån. Huset är städat, kylskåpet rensat, avfrostat och avstängt. Fönstren igenbommade och grinden låst.

Jag sitter på ett tidigt TGV på väg mot Paris och flyget vidare norrut. Så särskilt mycket vitesse handlar det nu inte om, för tåget stannar i Agde, Sete, Montpellier, Nimes, Lyon… Så jag skriver för att få tiden att gå. Skriver om de där omöjligt blåa himlarna igen och om marknaden i Saint Chinian. Igen.

Höst, jodå, men varmt i St Chinian

Höst, jodå, men varmt i St Chinian

Billigare nu när turisterna åkt hem

Billigare nu när turisterna åkt hem

Clementiner!

Clementiner!

IMG_6876

Ständigt dessa förföriska ostar

Asså, det här är f-n inte kul. Prova själv att ligga på en isbädd, får du se!

Asså, det här är f-n inte kul. Prova själv att ligga på en isbädd, får du se!

Införskaffad, oslagbar och på plats vid kökshon

Införskaffad, oslagbar och på plats vid kökshon

Vi åkte alltså till Saint Chinian igår C, E och jag, på jakt efter kastanjer att rosta på gasplattan hemma i murvelhuset. Herr C har nämligen sett till att det är fart på gaslågan till slut. Han vred på lite kranar och så var det klart. Borde jag ha kunnat fixa själv men har liksom inte kommit till skott, typiskt nog.

Så blir det som det brukar bli när nya saker inträffar; det måste invigas, rentav firas, på något sätt. Den uppväckta gaslågan, den här gången alltså. Och vad bättre än att rosta kastanjer, i för ändamålet införskaffad panna med hål, för att fira just den begivenheten?

Luktar höst...

Luktar höst…

Här vilas inte på några lagrar, när tillfälle att fira materialiserar sig, så framemot kvällningen kom herrskapet L travande med kastanjepannan, korg med godsaker och med en nyligen tillsågad bräda under en av armarna.

– Skall den huggas upp och skall det därefter göras upp en brasa, hann jag tänka, innan den tillsågade bräden åkte in i projektet Garde Manger och satt som en smäck och ett hyllplan, där det tidigare saknats just ett sådant.

Så togs tabberas på vad som var kvar i kylskåpet. M och K kom förbi för att säga hejdå och tidig kväll gled över i en senare dito, som avslutades med diverse småfix när gästerna gått.

Och nu åker jag alltså TGV för första gången i mitt liv, medan solen går upp på vägen mellan Montpellier och Nimes. Eftersäsong råder, för något slags säsong vill jag hävda att det alltid är i Murviel!

Druvorna som inte hängde med

Druvorna som inte hängde med

Bitterljuvt iordningsställande av hus

Etiketter

, , ,

Det börjar dra ihop sig till avfärd igen. Den här gången utan att jag vet när jag kan åka ner igen. Det borde göra det förfärligt svårt att åka härifrån – hemifrån – men det är faktiskt inte så farligt, kanske just för att det känns så väldigt hemma. Och hem kommer man ju för det mesta till slut.

Jag har gett mig själv arbetsuppgifter idag:

IMG_6870

Bybor går förbi ute på gatan och bonjourar glatt när de ser mig i fönstret med tjäroljepenseln i högsta hugg.

Toktörstigt träverk bakom nytt järnsmidesräcke

Toktörstigt träverk bakom nytt järnsmidesräcke

Jag flinar så brett jag kan och bonjourar tillbaka. Ibland dristar jag mig till ett aldrig så litet bonne journée också. Men bara ibland. Man skall inte överanstränga sig.

En bekymrad madame stannade till när jag spolade trappan och tyckte att jag borde ta på mig en tröja. Det var ju så kallt.

blött om birckenstocksen

blött om birckenstocksen

– Je suis Suedoise, sa jag sturskt, och förklarade vidare på stapplig, men ändå på något som börjar likna något litet franskt, att jag med min svenska måttstock tycker att det är ganska varmt. Men visst, idag orkade inte termometern mer än alldeles förbi tjugogradersstrecket i solen.

Madame var på väg till affären och hann komplimentera notre belle maison innan hon vandrade vidare neråt gatan. Jag blev så omåttligt glad över den lilla pratstunden, kanske för att jag för en liten stund nästan kände mig som en riktig bybo.

Helgens målarkurs i Magalas fick mig att lägga om planerna för veckan, eftersom målning kommer att kräva nogsam planering, inser jag. Det är liksom ingen idé att måla vårt stora garde manger, till exempel, innan vi vet vilken sorts grå-beige-sand-vit färg väggarna skall ha. Eller om det nya trappräcket verkligen skall vara grönt eller om vi skall låta det plocka upp någon nyans ur travertingolvet?

Nä, de där nyanserna får jag inte riktigt att stämma...

Nä, de där nyanserna får jag inte riktigt att stämma…

Jag skall ta hjälp av Milis med det, så att det blir riktigt bra. För detta ändamål springer jag ännu en gång runt med kameran för att sammanställa ett moodboard att ta med till henne hemma i Sverige.

Det är roligt, det med. Att fundera och fundera igen. Kläcka idéer och förkasta dem. Komma på nya saker. Och plötsligt känns det helt ok att vänta, ta det lugnt och låta inredningen få växa fram kring favoritsakerna som fraktats ned. Det vore ju ingen hit om de försvann i ett gytter av illa valda färger!

De nya järnsmidesräckena som Laurent fixat åt oss är jag rackarns nöjd med:

Vi skulle ju inte ha en stor trädgård

Etiketter

, , ,

Sa vi. Ni vet ju hur det blev med den saken.

Höst i murvelträdgården

Höst i murvelträdgården

Jag rensade min inbox idag och hittade den tidiga mejlkonversationen med Ewa på Franska hus för två år sedan. Då, i slutet av augusti skrev Ewa att ”det sista objektet som Freddy skickade information om ligger i Murviel les Béziers och det är ett hus som var sålt men som kom tillbaka till försäljning i veckan”. Och jag svarade med nyvaknad beslutsamhet:

”Vi har alltså bestämt oss för, vilket jag tror att jag redan berättat, att sälja vår villa, flytta till en lättskött lägenhet närmare stan och sluta DRÖMMA om franska stenhus för att istället göra slag i saken!”

Så bokades resa och husvisningar, både av eget hus hemma och intressanta objekt i Languedoc. Sedan gick allt med en rasande fart. Huset, som kommit tillbaka på marknaden, var huset med den trolska trädgården. Huset, som vi inte alls kunde värja oss mot. Vårt hus. Det är bara två år sedan men känns som mycket, mycket längre sedan.

Trädgården, som enligt planen helst bara skulle vara en innergård med plats för en liten pool att plaska i, blev istället en betydligt större och vildvuxen skönhet. Hon är så mycket, murvelträdgården, att det tarvas experthjälp för att få henne att hålla sig i skinnet.

Bertrand är därför i farten igen och har börjat rensa undan den slingrande murgrönan

IMG_6334

Den utlovade arbousieren har ersatt resterna av det döda olivträdet och fått en ny, vacker stenring runt sig

IMG_6330

Innanför grinden vid gatan finns nya späda plantor som skall få breda ut sig och klättra

IMG_6353

IMG_6817 IMG_6820

Långsamt tar den form, vår trädgård, och Bertrand får fria händer. Enda kravet är att det skall vara lättskött. Tåliga marktäckare och ivriga klättrare blir det därför.

IMG_6821 IMG_6823 IMG_6824

IMG_6827

Jag har hunnit glömma vad plantorna heter men det skrev jag ju om i somras, så den intresserade kan kika in här för att få svar på en del av vad som planterats.

Smått fantastiskt är det ändå, att komma fram sent på kvällen, som jag gjorde förra veckan, och morgonen därpå öppna fönsterluckorna mot trädgården och se allt det nya nedanför. Skänker många tacksamma tankar till Bertrand som tänker ut, planerar, gräver, släpar stenar, köper plantor och planterar.

Träffade Laurent, smeden som smitt räckena till huset, idag. Om hur nöjd jag är med det tänkte jag berätta imorgon. Byn vimlar av skickligt yrkesfolk, nämligen!

Och på tredje dagen skingrades dimmolnen

Etiketter

, , , ,

… och jag njöt sommartemperaturer, sol och fågellåt tillsammans med mina målarkurskamrater på en terrass i Magalas.

Nu är det inte så att jag gått och tjuvhållit på en konstnärsådra och ägnat helgen åt att slipa på en sådan med hjälp av en akvarellkurs eller något annat i den vägen. När det gäller sådant är jag tämligen obildbar, kanske framförallt för att tålamod inte är min starkaste gren.

Istället är det den ädla, väldoftande och miljövänliga konsten att med en blandning av ägg av god ekologisk kvalitet, vatten, linolja och naturliga färgpigment ge liv och lyster åt de dystraste av väggar.

IMG_6814

Eller golv. Eller nyinstallerade räcken av smidesjärn, dörrar, fönster, möbler. Eller tyger, för den delen.

Milis Ivarsson från Av Jord höll i de två dagarna

Hanging on every word

Hanging on every word

och nu sitter jag här i stearinljusskenet i mitt murvelhus inspirerad och med nypåfylld energi. Hur jag skall hinna jobba är en gåta. Jag har ju så mycket måleriarbete att stå i.

När Milis kom loss och pratade om sin passion för färger, var det bara att kapitulera och hänga på. Hon pratade om valörer, kulörer, temperaturer, ljusvågor, toner, mineraler, jordarter, kvaliteter och egenskaper hos äggen, linoljan, underlaget och jag lärde mig mängder; fick ord på och förståelse för annat.

Vi fick se lyckade och ännu inte fullt så lyckade exempel på färgval i värdparet Annika och Eriks spännande hus:

Efter en ordentlig duvning i färglära och en inte försumbar lektion i beståndsdelarnas kemi,

linolje- och äggmolekyler...

linolje- och äggmolekyler…

blev det dags att känna på hur färgerna beter sig i praktiken:

Målarworkshop i värmande eftermiddagssol

Målarworkshop i värmande eftermiddagssol

Milis instruerar

Milis instruerar

Alla provar. Alla gör fel. Milis instruerar. Igen.

Alla provar. Alla gör fel. Milis instruerar. Igen.

Penseln rakt upp, så färgen når ner

Penseln rakt upp, så färgen når ner

Värdfolket visar hur en slipsten skall dras - eller en hur en målarpensel skall svepas

Värdfolket visar hur en slipsten skall dras – eller en hur en målarpensel skall svepas

Det går bra nu!

Det går bra nu!

Viktigt med rätt penslar också.

Viktigt med rätt penslar också.

TLC på gammal fönsterlucka

TLC på gammal fönsterlucka

Tar på krafterna att måla - eller var det solen som lockade…?

Tar på krafterna att måla – eller var det solen som lockade…?

Milis lämnar ingenting åt slumpen och på övningarna i måleri av gamla fönsterluckor följde sträng inskärpning av vikten av att tvätta penslarna ordentligt efter avslutat arbete. Med olivoljetvål. Naturligtvis.

Många idéer till det stora rummet i murvelhuset fick jag med mig. Fyrkanten innanför ytterdörren, till exempel. Där skall nog betonggolvet målas i en rödbrun nyans, efter att ytan fått sig en omgång med kiselgur för att få den slät och fin.

IMG_6813

Så vad skall de närmaste dagarna i Murviel innehålla? Umgänge, förstås – ofrånkomligt och så ohemult trevligt att det hamnar högt på prioriteringslistan. Så införskaffande av olivtvål gjord på bara olivolja och inget annat

Hur många användningsområden som helst - bara man vet hur!

Hur många användningsområden som helst – bara man vet hur!

och sedan vidtar tvätt av alla de ytor som skall få sig en omgång grundfärg. Så mycket mer hinns nog inte med den här vistelseomgången, om grundfärgen skall hinna oxideras ordentligt innan det är dags för kolorering. Fast man vet aldrig; om dagens torra, soliga väder har knuffat undan de senaste dagarnas höga luftfuktighet kan det kanske gå med vindens fart?

Heidelberg i backspegeln

Etiketter

,

Heidelberg växer på mig och jag trivdes alldeles förträffligt under min andra vistelse där på kort tid. Det hjälper förstås att E finns där, annars hade jag nog inte ens kommit på tanken att åka just dit. Men stämningen är avspänd och vänlig, turisterna många men Hauptstrasse ändå en trevlig bekantskap för en tillfällig flanör som jag.

hauptstrasse

Europa är spännande och är naturligtvis värt en helt egen semester, inte bara som nu; som en hastigt framrusande kuliss utanför bilfönstret på väg till Murviel.

Jag kommer ändå inte att prioritera resor av sådant slag den närmaste tiden. Ledighet kommer åter att vara en lyx. Vistelser i Murviel likaså. Så mycket annat än sydfranska nejder kommer jag därför förmodligen inte att uppleva under semestrarna de närmaste åren. Det är också helt i sin ordning. God willing and health permitting, kommer jag att ha fullt upp med sådant när det är dags att trappa ner på arbetet!

Onsdagsförmiddagen tillbringade E och jag på en holocaustutställning om romer. Idylliska Heidelberg var regntungt och det var förstås i brådrasket omöjligt att skaka av sig det vi sett. E hastade vidare därifrån till sin föreläsning medan jag intog en caféstol och slevade i mig en svampsoppa nersköljd med ett glas lokal riesling. På näthinnan brevet en affärsinnehavare skrev till polischefen i Berlin efter att hennes romska affärsbiträde deporterats. Hon ville ha tillbaka klänningen som affärsbiträdet lånat.

Stämplat, arkiverat och bevarat för eftervärlden

Stämplat, arkiverat och bevarat för eftervärlden

Bristen på humanitet är en bisarr kontrast till den vänlighet och det gemyt som möter mig utanför. Jag har egentligen inte fått veta så mycket nytt men slås till marken ändå. It is a humbling experience. Every time.

Nya tider

Etiketter

,

För två veckor sedan var jag på väg upp genom ett höstvackert Tyskland med bilen full av languedocskt vin. Koncentrationen var total i den stundtals hetsiga trafiken och att släppa fokus ens för en millisekund kändes otänkbart. Då ringer telefonen. Med min sassiga lilla Ford är det inget bekymmer, eftersom telefonen är kopplad till högtalarsystemet via Bluetooth. Men när samtalet kommer ifrån den som jag just tråcklat mig genom ett nålsöga för att få jobba hos, känns det skönt att genast kunna svänga av på ett rastställe som lägligt dyker upp.

Där, ensam i min bil söder om Kassel, får jag erbjudande om ett jobb hemma i Stockholm. Jag säger raskt jatack och redan vid nästa rastställe har ett förslag på avtal ramlat in i min mejlbox. Jag blir gladare än vad jag kunnat föreställa mig och resten av resan klaras av med nypåfylld energi.

Nu är jag åter ombord på en färja; den som skall ta mig från Göteborg till Kiel. Sedan skall ännu en autobahnfärd klaras av innan jag via E i Heidelberg fortsätter mot Murviel. Denna gång med möbler och småplock i lasten. Samma resa igen, alltså, fast åt andra hållet.

Utanför hyttfönstret är Göteborgs hamn regngrå i skymningen och framför mig har jag två kvarvarande veckors ledighet innan jag börjar på mitt nya jobb. Avtalet kom vi överens om idag, chefen och jag. På telefon. I bilen. Det händer omvälvande saker i svarta Fordar på väg till och från min franska favoritby, vill jag lova. Jag är lättad och glad över att äntligen veta hur den närmaste tiden kommer att se ut.

Så vad händer nu? När kan jag åka till Murviel nästa gång? Det får vi se men det ordnar sig. Att sluta jobba var det ju aldrig riktigt tal om ändå – med mina dryga femtio jordsnurr är jag trots allt lite för ung för det.

Imorgon kanske jag bloggar om de nya trappräckena i murvelhuset. Om uppkoppling finns och tillåter det, vill säga. Det var lite si som så med det på förra hotellet jag bodde på i Heidelberg, så man vet aldrig.

Ruskigt vad beroende jag tillåtit mig att bli av ständig uppkoppling, funderar jag nu… Fast äsch, jag låter bli också, när saker är mer spännande IRL. Vilket är fallet precis alltid.