Etiketter
Brobyggarna, farfar, Jan Guillou, Johan Svenske, pappa, rallare
Det går an att fnysa åt Facebook. Raljera över meningslösa uppdateringar, hurtfriska träningstips och Youtubeklipp på söta pälsdjur. Nästan så där att du ska hålla dig lite för god för att ägna dig åt sådana trivialiteter. Åtminstone om du har ambitionen att framstå som någon som står över sådant och ägnar dig åt att umgås på riktigt.
Jag kan bli lite trött på det resonemanget. Det är nämligen precis tvärtom för mig. Gamla kolleger och vänner från andra tider finns med mig och vi håller kontakten. Delar med oss av våra historier. De inspirerar mig oändligt mycket mer än de irriterar mig, vännerna på Facebook. Väcker mig. Skakar om mig ibland. Får mig att gråta en skvätt av pur rörelse stundom också.
Som tidigare idag när jag tog en vända in på Fejjan och möttes av de här två svartvita nunorna:
Farfar Johan till höger
Johan Svensson, torparungen från Saltkällan på Västkusten, som for till Norge och blev rallare. Røde bart, har jag hört att han kallades, på grund av den magnifika röda mustasch han senare lade sig till med. Inspirerad av brorsan till vänster, kanske? Där, i Telemark i Norge, slet han i den oländiga fjällterrängen. Träffade min norska farmor, som lagade mat åt järnvägsbyggarna. Långt, långt hår hade hon, vacker och djupt troende var hon, har jag hört. Och snäll, har min lika norska mamma berättat
Jag läste Jan Guillous Brobyggarna förra året och det var som om han berättade om just min farmor och farfar. Den starke och pålitlige Johan Svenske, rallarförman på järnvägsbygget på Hardangervidda, hade kunnat vara min farfar.
De var duktiga, Johan och ståtliga, norska Gunhild. Sparade allt som gick och kunde till slut ta med sig sina sju barn till Sverige, där de köpt sig en liten gård.
Det ser kanske inte så mycket ut för världen men det är en nästan svindlande tanke att de till slut tog sig dit. Från ett litet torp vid havet och en gisten timmerstuga i en brant fjällbacke till en alldeles egen gård. Minstingarna, tvillingarna Erik och Ernst, var bara småpojkar när de flyttade till Sverige, medan de äldsta hunnit bli vuxna.
Jag träffade aldrig min farfar. Han dog sex år innan jag föddes. Farmor har jag inga egna minnen av. Jag vet så lite om dem. Bara sådana där hjältehistorier som det gärna blir när ens föräldrar skall berätta om en farmor, en farfar eller en morfar som inte fick uppleva alla sina barnbarn. Så är det nog för mina älskade ungar också. Historierna om grabben till vänster, min pappa, har berättats med blicken stadigt fäst på den piedestal han fortfarande sitter på:
Tvillingarna Erik och Ernst
Fragment får vi med oss. Historier, som vi inte förstår hur viktiga de är att berätta, släpps alltför sällan fram.
Nu öppnade kusin K och hennes systerdotter L historiekranen åt mig genom alla bilder de hittat och lagt upp på Facebook. De finns inte längre, någon av släktingarna på bilderna, men de sprang ut ur skärmen mot mig idag;
Tre av sju stiliga syskon
Sven, som dog ett halvår före pappa, utan förvarning och när alla hade börjat förlika sig med tanken att pappa inte hade långt kvar. Nea, som förlorade sin dotter, enda barnet, bara några år senare och Ingvald – matrosen, kraftpaketet, jägaren och skogsarbetaren
Farbror Ingvald med Romulus och Remus
Arbetskompisar på fikapaus
Nu har ju inte det här så mycket med Languedoc att göra, förutom att jag kommer att tänka på hur många historier som finns om människorna som bott i murvelhuset och i byn. Gatorna med alla soldatnamnen, som får mig att vilja veta mer om livet där. Jag tänker på hur de slitit också. Hur mycket de ändå måste ha gemensamt, mina förfäder och murvielborna.
Skulle kunna filosofera länge till men jag stoppar här. Kanske får jag till slut både de egna familjeberättelserna och de om livet i Murviel att falla på plats? Om jag bara ger mig till tåls?
Men nu är det bonne nuit och faire de beaux rêves!
Nog så intressanta små plakat runtom i byn men jag vill veta mer om vardagslivet också!
