Okej, dags även för mig att dela med mig. Men jag gör det här, på bloggen, där jag annars mest delar med mig av trevligheter. Jag har dragit på det men nu går det inte längre. Nu måste jag skriva. Den ena redogörelsen efter den andra har fladdrat förbi på Facebook och Instagram. Jag blir så beklämd av att se allt det i skrift som jag egentligen redan känner till men väljer att varje gång förtränga, efter att jag frustat av helig ilska en kort stund.

En kort stund, just, annars finns risken att jag förtärs. För det handlar om mina medsystrar, mina vänner, kolleger, mina förmödrar, mina döttrar, deras vänner, min son och hans kvinnliga vänner och det handlar om mig. Och även om kränkningarna tar sig olika uttryck, så utgår de ALLA utifrån strukturer där det är ok att inte lyssna på, att objektifiera och nedvärdera kvinnor.

Jag menar, när snälla, omtänksamma, mig närstående män genom åren på olika sätt beskrivit typiska kvinnliga drag som svaga, mindre eftersträvansvärda, då är det något som på bred front är tokigt. När att köra bil, spela fotboll, låta, se ut som en kärring är sämre än att göra det som en gubbstrutt, då är det något som är genomruttet. Eller att beskrivas som bitchig och med ”byxorna på” när en är bestämd, alternativt att jag har mina ”knickers in a twist” när jag inte ger mig, ja, vad skall en då säga?

Oskyldigt och inget att hänga upp sig på? Överkänsligt och humorbefriat att reagera?

Eller lägger jag energi på onödiga saker när jag blir arg och frustrerad över att jag i Frankrike inte får vara bara jag, utan att jag bara är någon i förhållande till en man – en far, en make eller en frånskild dito?

Om vi inte protesterar och lägger krut där, hur skall vi då komma åt pudelns själva kärna? Språket bär strukturerna och kulturen som rättfärdigar betydligt allvarligare kränkningar än de ovan beskrivna. Och självklart har också jag råkat ut för värre.

Femton år gammal dras jag in i en buske i en folkpark av en pojke jag dansat två danser med. Vad han har för planer råder det ingen tvekan om. Jag flyr.

Under en skolresa med gymnasiet till Rom låter jag mig avbildas av en gatukarikatör. Jag avbildas som en bystig blondin i bikini som springer gatlopp med ett koppel av dreglande män bakom mig. Jag sliter med blossande röda kinder bilden i stycken men mina vänner skrattar och tycker jag är fånig. De ser det som att jag fått en komplimang. Jag känner mig bara billig.

Eller den när jag många år senare är på en representationsmiddag med det företag jag då arbetade för i London och jag som enda kvinna vid bordet tvingas lyssna på grova, grabbiga hö-hö-skämt utan att någon tar notis om att jag överhuvudtaget inte deltar. Livligt övergår de sedan till att beskriva sina fruars bakdelar och hur det är alldeles omöjligt för dem att gå bakom sagda fruar upp för en trappa utan att nypa dem i deras ädlare delar. Och vi pratar om välutbildade, vanligtvis kloka män, som jag respekterar i min arbetsvardag men som med några glas vin innanför västen fullständigt tappar all tillförskansad social fernissa. För att de kan. För att de är en del av den struktur som ger dem rätt att bete sig just så utan att någon reagerar. Jag sa ingenting. Det gjorde inte heller någon av männen runt bordet, även om jag växlade menande, något förfärade blickar med en av dem.

Denna sist beskrivna episod är kanske den som tydligast fick mig, då i fyrtioårsåldern, att inse hur olika våra villkor som män och kvinnor i arbetslivet är. Allt tydligare, dessutom, ju högre upp i hierarkin vi klättrar. Det är ensamt på toppen, utan ryggdunk, utan omklädningsrumssnacket, utan svettiga gemensamma bastubad och gemensam rygghållning. Om du är kvinna, med andra ord.

Jag har slutat hålla käften när hö-höandet tar fart. Det har legat mig i fatet mer än en gång. Men det finns inget alternativ, även om det tvingades innebära att jag klev bort från beroendeställningen, flyttade på mig och blev min egen.

Det visste jag inte då, men det blev bra.

Jag tar ingen skit. Den gör sig påmind ändå men då bemöter jag den.

Förutsättningen är att jag inte längre har tre barn att försörja och ta hand om. Jag kan hantera perioder med lägre inkomst. För låt oss inte hymla; den frihet jag nu tar mig är inte gratis. Alltså är det inte ett självklart val för var och en av oss att göra, oavsett i vilket skede av livet vi befinner oss. Därför väljer jag att ansluta mig till ”metoo”-kampanjen. Vi har ett ansvar att ryta ifrån och att hålla varandra om ryggen. Precis som stora, viktiga män i staten alltid gjort.

Over and out.