När poolen blev ett slukhål

Ibland är det så att den viktigaste egenskapen hos en lycklig ägare av franskt viste är en smällfet plånbok. Här har lägenhet sålts,

image

pengar för förbättringar av finlirskaraktär avsatts på ett renoveringskonto, glada planer smitts och förhoppningsfulla om än amatörmässiga ritningar uppdragits för framtida finputs av paradiset och så faller ridån. Verkligheten kommer ikapp. Skiten träffar fläkten. Budbäraren går inte att skjuta eller ens fräsa åt och mitt ansiktsuttryck går från godmodigt flinande till alltmer sammanbitet, smal-läppat (fick infoga bindestreck för förståelsehjälp av mitt egenhändigt hopsnickrade nyord) surmuleri.

Tre sinsemellan oberoende duktiga typer har förkunnat domen över vår vackra mosaikbelagda pool.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Grundarbetet är förmodligen inte tillfyllest, stödmur saknas och betongen spricker, inte bara på ett ställe, utan på flera. Sättningar i marken på grund av otillräcklig dränering runtom är ytterligare en bov. Resultat?

Såvida vi inte skiljs från en ansenlig summa pengar, finns ingen långsiktig lösning på problemet. Alltså öppnar vi plånboken och tar farväl av några surt förvärvade tillgångar, låter en av de duktiga spackla över den vackra mosaiken, byta skimrar och slänga på en liner istället. Resultat?

En inte lika vacker men tät pool. För att trösta oss (mig?) installeras samtidigt en värmepump, så att vi badkrukor kan påbörja badsäsongen redan i mars och inte kliva upp ur vätan förrän tidigast sent i oktober. Det ni; det blir grejer, det!

Så till slut – är det synd om oss? Nej, verkligen inte ett skvatt. Det gäller att ha perspektiv på lyxtillvaron och jag känner stor ödmjukhet varje dag inför det faktum att vi äger en liten bit paradis, att vi kan dela med oss av det och att också andra har glädje av det. Annars vete tusan om jag skulle ha mage att unna mig allt det här.

När säsongen börjar behöver jag njutningshjälp. Jag behöver vännerna, familjen, grannarna runt vår varma, fixade pool. Annars kanske det blir dålig karma. Annars kanske jag tycker att jag gapat över på tok för mycket alldeles själv. Annars blir det väldigt ensligt i jättebadkaret.

Välkomna!

Rapport från Narbonne

Etiketter

, ,

Det blev arla uppstigning i morse med kaffe i termosmugg och medhavda frukostmackor, för någon morgonpigg person är inte jag när jag är ledig. Det är jag förresten inte när jag inte är ledig heller. Morgonpigg, alltså. Följaktligen prioriterades sömn framför frukost hemma vid brasan och vi for istället iväg mot söndagsmarknad i Narbonne.

Han skulle bara veta att dagens outfit landade honom i en frankofil blogg...

Han skulle bara veta att dagens outfit landade honom i en frankofil blogg…

Om söndagen läser en tidningen. Den blommiga korgen har hängt med ett tag.

Om söndagen läser en tidningen. Den blommiga korgen har hängt med ett tag. Kanske skall han fylla den med kryddor…?

Tänk om det fanns doftfunktion på bilderna...

Tänk om det fanns doftfunktion på bilderna…

Längs med Canal de la Robinei var kommersen redan i full gång när vi i sakta mak kryssade mellan marknadsstånden.

IMG_9615

IMG_9617

Julmarknaden dröjer sig kvar...

Julmarknaden dröjer sig kvar…

Precis som när vi besökt marknader off season tidigare, slås jag av hur annorlunda det är och att det inte alls är samma varor som krängs. Korgarna finns där förstås och tygerna men det är inte riktigt samma touch på dem. Billigare är det också. Mycket billigare. Jag lyckades naturligtvis få med mig ett par prisvärda tygstycken, som nu pryder sina respektive platser i ett av gästrummen:

Les Halles i Narbonne skäms inte för sig den heller. Den imposanta art nouveau-byggnaden från 1901 sjuder av liv och är en skön kontrast till den vintersömniga atmosfären utanför. Hit vill jag åka i sommar också – upplevelsen då, gissar jag, kommer att vara en helt annan.

Än är inte julen slut...

Än är inte julen slut…

IMG_9621

... för här laddas för trettondagsfirande med Galette des Rois

… för här laddas för trettondagsfirande med Galette des Rois

Jag gillar det lite vintersömniga och hade gärna stannat och ätit lunch i hallarna men vi var så tidigt ute och färdiga med vår shopping att vi istället bestämde oss för att ta oss till havet och inta vår lunch där. Hamnen i Gruissan fick det bli. Här får den sömniga semesterbyn ett ansikte med skarpa konturer. Fördragna jalusier på tämligen ocharmiga hus och tomma gator möter oss. Och ändå – expatrioter på promenad med sina små hundar, en och annan öppen restaurang vid hamnpromenaden, båtfolk upptagna med allehanda bestyr och känslan blir ändå behaglig.

Vi letade upp en uteservering vid den spegelblanka hamnbassängen,

IMG_2562

placerade hunden på en medhavd fårfäll på en stol invid bordet och beställde in fisksoppa och en osttallrik. Att maten inte var någon kulinarisk höjdare uppvägdes mer än väl av det faktum att vi kunde sitta ute, att solen bröt igenom molnen och att jycken tyckte att det var ett förträffligt ställe att ta sin middagslur på.

IMG_2566

Efter några timmar hemma framför brasan kallade till slut målarpytsarna. Nu har kommoden i gästbadrummet försetts med ett lager grundfärg och skall få ett lager till innan det är dags att ratta norrut igen.

12483209_10153883524938420_1508230926_o

Det glöder fortfarande i spisen och vi sitter i soffan med varsin dator i knäet. Imorgon är första vardagen sedan vi kom hit och då skall diverse hantverkare kontaktas, banken besökas och skattekontoret konsulteras. Hinner vi, blir det en tur till Emmaus också.

Och nu; Bonne Année!

Etiketter

Igår fick jag lära mig av bygrannarna, som ligger i lingvistisk hårdträning i det ädla språket, att Bonne Année, det säger man inte förrän efter tolvslaget. Innan det nya året är ett faktum får den ordentliga hålla sig till att önska Bonne Fête, eller någonting i den stilen. Lite som vårt gott slut!, tänker jag då. Och ett gott slut blev det. Med humrar, medhavd löjrom, fisk- och skaldjursspett, ostar, en ljuvlig cheese-/chokladcake med hallontäcke och lakritssås, bubbligt Limoux (naturligtvis) i glasen, liksom rött Parc, Picpoul och smakprover på en hel del annat. På det hela taget en synnerligen lyckad tillställning. Tack, Therese och Rolle på D’Oc D’Or!

Bland festdeltagarna märktes, förutom de uppklädda vuxna, en stycken katt, två doggar och två representanter för den färskaste generationen. De umgicks alla helt friktionsfritt med varandra hela kvällen.

Och alldeles nyårsfestligt blev det utan att så mycket som en endaste liten raket avfyrades.

Nu ligger en nöjd jycke och latar sig med sin flock medan nyårsdagen sakta övergår i eftermiddag till ljudet av en sprakande akaciabrasa.

IMG_9611

Utanför är det grått idag men någon vinter är det då rakt inte! Träden är visserligen kala men blommar gör det iallafall:

Jag mår bra här. Tofflar runt i vårt hus och myser med ett halvfånigt smil på läpparna och önskar bara att vi kunde stanna här lite längre. Men plikten kallar och den är trots allt numera av sådant slag som inte alldeles suger musten ur mig. Det råder jämnvikt till slut och av det tänker jag njuta tillsammans med alla mina bästa.

Allt sådant som är fint önskar jag er alla under ännu så länge pinfärska 2016!

IMG_0677

Bonne Fête, tous mes amies!

Jag och hunden har rullat genom Europa igen. Först i sällskap av E och K och sämre kan en ju ha det.

Vi kom fram till Heidelberg ganska sent i förrgår kväll och jag checkade in på ett löjligt stort rum på Hotel Goldener Falke, alldeles på torget.

Heidelberg vältrar sig fortfarande i juldekorationer som inte skäms för sig alls. Det är mycket men det är också fint, om en som jag tindrar lite extra bland granbarr och ljusslingor. Vi hann med både en lättare kvällsmåltid och en lång härlig frukost i tyskt traditionsrik restaurangmiljö,

innan vi vinkade hejdå och jag och jycken, som tillbringat natten hos E, eftersom hon inte var välkommen på härbärget, for vidare mot Lyon. Tät dimma avlöste blek vintersol och sedan stjärnklar kväll och stigande temperaturer för varje mil vi tuggade oss söderut.

Nu har vi hunnit inspektera ägorna och förberedelser inför kvällen är igång. Gilbert, som hjälpte oss med brevlådan tidigare i höstas, har sedan jag var här senast sett till att badrumskommoden äntligen fått sitt kakel på plats:

IMG_9577

Vilken glädje att upptäcka det när fönsterluckorna till gästbadrummet öppnades! I två år har kaklet legat och väntat på att någon skulle förbarma sig över det och få det på plats – vi är en aning sega med sådant vi tror att vi skall kunna fixa själva, nämligen. Jag gav upp när jag insåg hur tjockt kaklet var och hur uppenbart stor risken var att plattorna skulle spricka, om jag gav mig på att försöka klyva dem. Ett annat faktum är förstås att jag inte alls hade lyckats få till det lika snyggt som den vana hand som till slut tog sig an det har lyckats med.

I trädgården har Bertrand och hans medhjälpare Robin kapat träd och rensat för att få mer ljus till odlingarna invid trädgårdstrappan:

Vid poolen har det också ansats för att solen skall kunna komma åt att värma vattnet under vår och höst. Det ser lite kalt ut än så länge men numera vet vi ju hur snabbt växtligheten hämtar sig och tar revansch, så det blir nog alldeles perfekt längre fram i vår.

Apelsinträdet föll offer för en fallande gren men kämpar vidare i sitt numera tämligen stympade tillstånd:

IMG_9579

Stenar väntar på att få terrassera slänten, där ytterligare växtlighet skall vräka sig över kanterna:

IMG_9580

Så var det poolen då. Den läcker. En spricka behöver tätas och det ser ut som Alexandre har lokaliserat problemet:

Vi har lite att stå i under de dagar då vi är här men det är bara roligt. Det blir ju så bra när det blir klart!

Nu skall kroppen tvagas, naglar målas och stassen strykas – ikväll blir det sylvesterfest!

Ett riktigt gott nytt år önskas er alla!

IMG_0514

God fortsättning

Etiketter

, , ,

Vintern i år är inte lik någon annan som jag kan minnas. Den är mild. Den är regnig. Solen skiner på ett vackert Skärhamn. Endast några flingor snö hann jag se innan jag imorse vaknade av att jag frös i sängen bredvid det öppna fönstret. I fönstersmygen låg en blöt snödriva i miniformat och det rann längs med väggen där snön smälte av rumsvärmen. Utanför var världen plötsligt vit.

Typiskt.

Här har hösten och julen sett allehanda växter knoppas och fågelsång har mött mig när jag öppnat dörren mot dagsljuset. Så passar den oundvikliga köldknäppen och vintervädret på att göra entré dagen innan vi skall slå på sommardäck för att köra söderut. Nu töar det visserligen och för morgondagen har plusgrader utlovats men vinterväglag kan det ju vara ändå och då kan de sju milen från Tjörn till färjeläget vara nog så långa.

På julafton fixade Alice ägghalvor i bara julstassen utomhus.

12399402_10153868518208420_1326605813_n

Utan att frysa, skall tilläggas.

Det är ju nästan som i Murviel, för tusan!

Nåväl, hur det än är och blir med vädret, så sätter jag mig i bilen tillsammans med hund, son och sons flickvän för färd söderut imorgon. Det blir nya Volvons första tur genom Europa. Det lär nog inte bli den sista…

IMG_1968

Övernattning på färjan mellan Göteborg och Kiel väntar, liksom körning med chaufförshjälp till Heidelberg på tisdag och sista benet Heidelberg-Murviel via Lyon på onsdag. I Heidelberg avlevereras två av passagerarna

heiligenkirche

… och sedan far hunden och jag vidare mot Lyon, där den flygande hussen plockas upp. Sent dagen före nyårsafton är vi framme.

I Murviel väntar en dryg veckas semester och umgänge med alla våra languedocfavoriter.

Fest blir det också. Nyårsfest. Med humrar, Limoux och medhavd löjrom. Svenskt och franskt. Och raketfritt, hoppas hunden

God fortsättning, alla bloggvänner!

Ingenting varar för evigt

Etiketter

, ,

Så länge har vi alltså haft vårt hus i favoritbyn, att vi hunnit se både bagare och slaktare stänga igen sina butiker.

Sportbaren har också den hunnit byta ägare och Sparbutiken i byn har fått låsa dörren för sista gången. Ibland har sjukdom kommit i vägen, ibland har det visat sig inte vara tillräckligt lönsamt. Andra gånger spelar längtan efter familj någon annanstans huvudrollen.

Oavsett varför etablissemangen byter ägare eller stänger igen så är det tråkigt, inte alltid för att de är så bra eller för att just vi frekventerat dem så särskilt ofta, utan för att det är ett tidens trista tecken också i små franska byar. Några kilometer bort breder SuperU ut sig och erbjuder storstilat och under samma tak allt det som småbutikerna i byarna ensamt tillhandahöll för inte alls så länge sedan. Inne i byarna befolkas dessutom de knarrgamla husen av tokcharmade expatrioter från kyligare breddgrader, medan byborna själva flyttar ut till nybyggda, praktiska hus i byarnas utkanter istället. Invid de nya husen står bilar de lätt hoppar in i för att snabbt ta sig till vidsträckta parkeringar invid supermarchéerna. Inte kan de väl klandras för att de väljer det alternativet framför att att tråckla sig in i trånga gränder för att gynna en aldrig så trevlig bagare, fiskehandlare eller slaktare? Charmen får stryka på foten till förmån för effektiviteten, helt enkelt. Vi nybybor får finna oss i att trippa förbi nerdragna jalusier och inse att det kanske inte är så mycket vi kan göra åt saken.

Nu har så till sist turen kommit till kvarterskrogen La taverne de Léa. Länge har ryktet gått att ägarna Sandra, David och dottern Léa är på väg tillbaka till sin hemstad längre norrut. Härom dagen tackade de officiellt för sig via sin facebooksida. Visserligen har det märkts att de inte riktigt fått livspusslet att gå ihop men det känns ändå sorgligt.

Skärmavbild 2013-02-08 kl. 20.05.01

Chèvre chaud à la Taverne de Léa

Nu blir det ingen mer chèvre chaud till lunch medan Sandra pilar mellan borden och David slamrar i köket. Enligt ryktet står dock en ny restauratör i kulisserna redo att ta över och det skulle ju kunna tänkas bli bra det med?

I alla händelser behöver Murviel snarare fler, inte färre kvarterskrogar. Både för konkurrensens och omväxlingens skull. Fortsättning lär följa.

Litania över sakernas västkustskt blåsiga tillstånd

Etiketter

, ,

Det blåser. Och blåser. Och blåser.

Har jag berättat?

Att det blåser?

Att det är lite blåsigt?

Att det viner runt knutet?

Att det skramlar, knakar, gnisslar och kvider i husets alla spikar och brädor?

Nämnde jag att det regnar uppifrån, nerifrån, från sidan och i virvlar?

Att det är tio grader plus men känns som om graderna befann sig på andra sidan nollan?

Att vi eldar i kaminen hela, hela tiden?

MTR Express driver hänsynslöst med mig och skickar sms om att min resa från Stockholm skall gå enligt tidtabell…

12358436_10153822462823420_1302476273_n

På riktigt?!? Jag kom ju för f-n aldrig iväg!

För det blåste för mycket. Nämnde jag det?

Men det skall medges att den var fascinerande en stund, blåsten; de små vindpustarna. Så här på tredje dagen har dock fascinationen upphört och ersatts med både rastlöshet och irritation. Jag känner mig rent av förolämpad.

Utanför, på den mest utsatta delen av fasaden, sitter en väggkontakt som är chanslös mot vätan som obönhörligen letar sig in bakom locket. Då ryker proppen som förser vardagsrummet med el. Gång, på gång, på gång. Till slut ger vi upp, letar fram kablar och drar dem kors och tvärs över vardagsrumsgolvet för att upprätthålla adventsmyset i fönstren…

12358432_10153822472013420_1574639232_n

Låter det gnälligt? Är jag alldeles, alldeles allvarlig? Nja, bara nästan. Det är fint här. Jag mår bra. Är rent av lite godmodig, om nu det hade legat för mig. Fast jag längtar efter diverse älsklingar och låter vädret som hindrar mig från att träffa dem klä skott för denna otåliga längtan.

Så ändå – SNÄLLA alla ni som befinner er där jag också vill vara; tapetsera Facebook och Instagram med bilder på luncher i solen (med eller utan tröjor på), blåa languedochimlar och på julmarknader med goda ostar, så att jag för min inre syn kan placera mig någon annanstans!

Jag blir trevligare för min omgivning då.

Helga = Gorm 2.0

En fis i rymden.

En mild vårfläkt.

En liten fjutt.

Gorm.

Idag kom Helga och nu pratar vi om en storm som fick grannens skorsten att vaja i vinden. Ännu en bit vindskiveplåt lossnade från vårt tak och brakade ner på altanen. Utemöblerna vaknade till liv och gav sig ut på vandring tillsammans med torkvindan som vi så praktiskt satt ner i en parasollfot på hjul. Huset skakade och knakade i vinden och jag kunde inte bestämma mig för om det var bara fascinerande eller om det var lite otäckt också.

Det kunde hunden. Hon var inte imponerad.

Så L tände en brasa och så satte vi oss tillrätta i varsin telefonkonferens. När det stormar är det inte så dumt att kunna distansjobba.

Vid lunchtid gav jag mig ändå iväg, trots att trafikradion varnade för både nedfallna träd och flygande takplåtar över Tjörnbron. Saltvattenröken från havet hade svept in såväl bilen som alla tjörnska fönster i en mjölkig sörja. Men på Dingle väntade en julmarknad jag inte ville missa så jag trotsade vinden och rattade ut i stormen.

Jag svängde förbi Skärhamn city för att beundra det rytande havet,

Hamnen

Hamnen

bestämde mig i sista stund för att trotsa de flygande takplåtarna och ta vägen över bron istället för bakvägen förbi Orust. På radion tyckte de inte ens att orustborna borde sticka näsan utanför dörren, långt mindre sätta sig i bilar. Farligt, sa de men jag tyckte det verkade överdrivet, jag. Solen sken ju!

På Ödsmålsbron förstod jag.

Skärmavbild 2015-12-04 kl. 23.58.03

Klicka på bilden för att se filmsnutten

På Dingle väntade kontrasterna på skolans lilla julmarknad, där djuren stod i centrum.

Hemma låtsas vi att köket är klart och pimpar med blommor och adventsljusstake.

12355180_10153819620948420_258186039_n

Sedan måste jag ju berätta att fascinationen för vädrets makter kan tränga sig fram bara för att Murviel finns, för även om det kan storma för allt vad tygen håller därnere med, så kan luncher avnjutas ute i solen också i december när vädergudarna är nådiga. Det kan man inte här. Fastän det pratas om värmerekord.