… har för dagen bytts ut mot en dito i Heidelberg. Inte så dumt det heller, skall jag säga, för där väntade Emil och en fantastisk kväll under ett parasoll på torget. Ljummet, tända ljus och en kall en;
Det blev dock inte många klunkar av den innan jag insåg hur trött jag faktiskt blivit av de nästan hundra milen på autorouter och autobahn, så det fick vara, annars hade jag somnat på fläcken. Resan så här långt har gått bra men det har gått åt litervis med vatten och åtskilliga muggar espresso får att orka hålla uppe koncentrationen hela vägen. Jag stannade och tog mikropauser en gång i timmen. Långa pauser var helt enkelt inte möjligt. Det var för varmt.
Det blir komplicerat att köra ensam så långt med en hund som sällskap på sommarens hittills hetaste dag.
Lämna hunden i bilen för att gå på toaletten? Kan en ju egentligen inte men nöden har till slut ingen lag, så jag armbågade mig fram, uträttade blixtsnabbt vad som skulle uträttas och rusade ut till jycken igen. Sedan var det hennes tur men hon var inte särskilt pigg på att lämna den svala bilen.
Sitta ute och käka lunch, glass och dricka sitt kaffe?
Alldeles galet omysigt och rent outhärdligt.
Svårt att hitta skugga på rastplatsen…
Den heta sommaren har lämnat sina tydliga spår:
… när träden torkat ihop och inte längre har ett tätt bladverk som kan skydda för solen
Så jag tog med mig min lunch tillbaka till bilen och glufsade i mig den innan jag hunnit känna vad den smakade (kanske lika bra) alltmedan motorn surrade och AC:n arbetade för högtryck. Och jag erkänner att jag varit ungefär så miljöovänlig som en bilist kan bli idag, trots att trafikradion gång på gång varnade för höga halter luftföroreningar på grund av hettan. Den lilla hunddamen behövde skyddas för värmen, så idag blev det Wilda 1, miljön 0.
Lufttrycket i däcken och koll på motorn förmanade de också om och det var nog rätt och riktigt att göra det. Jag körde förbi flera bilar som blivit stående längs vägkanten med exploderade däck eller med motorhuvar tillräckligt heta för att steka ägg på.
För tredje gången har jag tagit in på Hotel am Kornmarkt i Heidelberg. Läget är perfekt, stämningen fin och garageplats finns alldeles om hörnet. Jag drömmer mig tillbaka till alla kvällarna i Languedoc. Gästerna har inte varit jättemånga denna sommar men lite besök har vi fått och det är tur, för då ser vi oss omkring lite mer än vad vi annars gör. För en vecka sedan for vi till havet för en middag på restaurangen med det något fåniga namnet Latino Beach.
Vi kom dit strax efter fem och då var stranden full av solbadare och barn som lekte i strandkanten. Det lockar mig inte alls att göra dem sällskap, tvärtom blir jag beklämd över hur många rödbruna axlar och solimpregnerade kroppar som utan en tanke på någon morgondag låter sig bestrålas. Vårt sällskap påpekar att snart är nog det beteendet lika lite PK som att tända en cigarett bland en samling ickerökare och det har hon nog rätt i. Att jag, en soldyrkare som blivit försiktigare med åren, reagerar kan vara ett tecken så gott som något att attityderna kring solandet förändrats.
Vi satte oss istället i skuggan under restaurangmarkiserna, fick smörjt våra respektive krås och njöt av folklivet framför oss med solen sjönk ner bakom sanddynerna.
Stranden avfolkades sakta, några letade sig upp till strandbaren för att släcka törsten och försvann sedan därifrån. Istället kom uppklädda restauranggäster och till strandkanten kom semesterfirare med andra intressen än att sola och riggade upp sina metspön. Ljuset blev mjukt och vackert, havsbrisen behaglig och stranden återfick sin skönhet. För vackert är det när lugnet sänker sig och jag tänker att jag nog borde åka ut till havet lite oftare.
I söndags skjutsade jag vår gäst till flygplatsen i Carcassonne och blev, som så många gånger när jag är ute och kör solokvist, tvungen att stanna för att njuta av utsikten. I höst, förhoppningsvis, skall jag ta en tur till den gamla medeltida staden. Så här års är det nog ingen hit, med horder av turister och dallrande värme mellan de gamla murarna.
Aktiviteter av ett helt annat slag blev det på söndagskvällen, då havet byttes ut mot en alldeles nyanlagd trädgård hos bygrannar. Där firades födelsedag med den äran och vi smaskade engelska ostar och en massa andra godsaker medan vi beundrade hur de förvandlat ett typiskt grottliknande garage till en riktig festsal med travertiner på golvet och de vackra gamla väggarna putsade och fina.
Tänk om vi skulle hitta på något sådant med vårt garage?
Murvielklotter 