Författararkiv: murvielklotter

Otålig …

11 söndag Apr 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Valpen Stina

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

…är bara förnamnet. Om tre veckor är vi på väg mot Murviel, om planen håller och corona stillar sig. Packningen är påbörjad, ovanligt nog; jag brukar ordna med det kvällen innan jag skall åka. Jag har fått visa vana vid att packa snabbt och effektivt men nu är jag som sagt otålig!

Jag har också börjat skriva listor på sådant som skall tas med, medan jag raderar sådant från en tidigare lista, som inte längre är aktuellt.
Som pepparkaksdeg, saffran och jäst. 
Det är ju inte längre julfirande som är näst på tur, som det var när den förra listan skrevs. 
Daterade listor är intressanta och de får mig alltid att tänka på Strindbergs ”Ett halvt ark papper”; det är mycket som ryms i några korta rader, i mitt fall inte längre på ett ark papper, utan på anteckningsfunktionen i paddan eller telefonen. Alltid med mig. Alltid tillgängligt. Och alltid, när jag hittar en gammal lista, en påminnelse om vad som kändes viktigt då men som nu inte längre spelar någon roll.

På listan som skrevs inför den planerade, men inhiberade, resan till Murviel i julas, finns prinsarnas studsmatta med. Den hade jag glömt bort. Jag trodde att den följde med i somras men hur var det egentligen med den saken? Jag släntrar ner i källaren för att hitta den men har samtidigt ett vagt minne av att den transporterades ner redan förra sommaren…? Jag tycker mig minnas att den ställdes in i utrymmet under terrassen men lika tydligt är minnet att sagda studsmatta var slutsåld förra sommaren…?

Denna coronaperiod har ställt så mycket på ända att det till slut är svårt att minnas vad som faktiskt blivit av och vad som fått vänta. Var studsmattan befinner sig är kanske inte heller störtviktigt just nu. De lär finnas till försäljning även i Frankrike…

Jag längtar också otåligt och intensivt efter värme nu. Våren vill sig inte riktigt och jag börjar misströsta inuti mina ylletröjor. Kvar efter min covidomgång finns en frusenhet jag inte känner igen sedan tidigare. Jag blir otroligt kall och snor allt av ull jag kommer åt omkring mig. Jag bävar inför varje liten utevistelse samtidigt som jag längtar efter att få hänga undan vinterjackorna för den här gången.

Jag har förstått att det varit ovanligt kallt också i Frankrike men allt är ju ändå relativt. Frostnätter så här sent är ingen hit för de spirande vinstockarna eller för olivträden, citrusträden och annat som hunnit blåsa faran över för köldknäppar och därför gått i blom. Kalla aprildagar i Murviel har jag hunnit uppleva ganska många gånger men vad som är kallt där jämfört med här är verkligen inte samma sak. Som ynka två plusgrader och snöblandat regn…

Promenaderna med Stina får jag tvinga mig till när gråvädret kryper under skinnet. Väl ute piggar det dock alltid upp, så tack Stina för att du är vår guldpäls nu!

Sover hellre i soffan än går ut i regnet. My kind of dog!

Jag längtar efter att se Stina ta murvelträdgården i besittning och jag längtar efter att se hennes nöjda uppsyn över det myckna utelivet tillsammans med flocken. Vi skall småhundssäkra på några ställen men sedan kommer det att vara fritt fram för henne att springa ute hela dagarna.

  • Föregångaren Wilda …
  • … vakar över sina hoods och människor
Wilda ❤️

En gång skolflicka …

07 onsdag Apr 2021

Posted by in Franskt traggel, Om dagsläget, studier i franska

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

… alltid skolflicka, tydligen. Jag vet inte varför jag fortfarande skulle tycka att det har betydelse men det hjälps inte; det är skoj att få VG på sin första fransktenta. Resultatet säger dock fortfarande mycket litet om min förmåga att otvunget uttrycka mig på franska, utan mer om en kvardröjande, förvärvad förmåga att plugga effektivt. Det senare kan jag tydligen fortfarande. Och det är väl trots allt bra, eftersom jag kommit fram till att det för mig är den enda, om än kanske inte den mest effektiva, framkomliga vägen.

Det är till och med så att jag blir irriterad över de tre poäng jag missat. Slarvfel, väser jag mellan sammanbitna tänder och skakar på huvudet. Oavsett vad detta säger om mig, så upptäcker jag att jag tycker om att vara mottagaren, den som skall lära sig, ta emot och prestera inom tydliga, begränsade ramar. Jag har påsklov från franskan fortfarande men nästa vecka är det dags igen och som den plugghäst jag tydligen fortfarande är, läser jag naturligtvis i förväg för att ha förförståelse; en viktig nyckel till pluggframgång.

Annars har dagen lallat  vidare med diverse småfix. Lite bokföring och fakturering, lite städ light men framförallt spontanbesök av kusin med bättre hälft. Så himla glad blev jag över det och tacksam över att akvarellmuseet i Skärhamn just öppnat och lockat ut dem till vår ö. Spontanbesöken är inte särskilt många på ön i vanliga fall och ännu färre har de varit det senaste coronaåret, så det var synnerligen välkommet.

Trots alla våra antikroppar fick det bli coronasäkrat umgänge utomhus. Vinden var kall men solen värmde, så det fungerade riktigt bra.

Men nu längtar jag efter värme och riktig vår. Vi har en färja bokad om drygt tre veckor och med anledning av den knarkar jag covidnyheter och dammsuger nätet efter minsta lilla positiva signal om lättnader och bättre tider. Och de finns, trots allt, de där ljusglimtarna, så inte tänker jag planera för något annat än att resan skall bli av.
Innan dess skall jag dock hinna med ännu en tur till prinsarna och till mamma, äntligen. Jag inväntar hennes andra dos vaccin men när den är avklarad skall vi till och med kramas. Länge och innerligt.
Gamla mammor ändå; hur fint är det inte att ha sin mamma kvar när man till och med själv tillhör mormor-/farmorgenerationen?

Mamma och jag för länge, länge sedan…

Ett sådant påskfirande …

05 måndag Apr 2021

Posted by in grand-mère, Jycken, Min franska trädgård, Om dagsläget, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

… vi har haft!

Vi har umgåtts intensivt under en slösande sol, även om årets påsk varit mer kylslagen än vad vi hunnit vänja oss vid tidigare år. Och prinsarna har strålat ikapp med solen, så den här mormorn känner sig alldeles lycklig. Att dessutom få se Bertil skratta högt åt Stina som jagar fjolårslöv i vinden och att se hur han blir modigare och modigare när han närmar sig henne är så fint. Vi har fått bli vittnen till hur ett samförstånd mellan barn och valp sakta fått fäste. Det blir bra det här, tänker jag.

Bror har lånat ut alla sina mjukisdjur till Stina och också han har först reserverat men nyfiket närmat sig henne, tills han den tredje kvällen sjöng godnattvisa för henne och alls inte vill sova i sin nya lyxiga storbarnssäng, utan på golvet bredvid Stina. Låt vara med Stina i sin valphage men vi tar det varligt, som sig bör när en trevande ny vänskap skall byggas.

Det är fantastiskt fint att se hur de kramas och börjar leka med varandra. De behöver dock vår omedelbara närvaro hela tiden, när elefantkramarna blir väl så kärleksfulla eller när Stina blir i valpgasen och glömmer all vett och sans. Men barn och vovvar får en alldeles egen förståelse för varandra om de ges chansen!

Fint var det också att få fira påsk på ett nästan normalt vis. Runt påskabordet satt idel antikroppar, och en imponerande mängd medicinsk kompetens i den församlade skaran gjorde firandet tryggt. Vi satt runt ett bord med vanliga avstånd emellan oss och den normaliteten var otroligt välgörande. Måtte det samma snart få gälla en hel värld och i alla sociala sammanhang!

För tretton månader sedan anade ingen av oss vad som väntade. Jag blev återigen påmind om det när jag förra veckan insåg att min kvardröjande täppta näsa och begynnande nya rethosta var allergi och inte rester av covid. Fjolårets allergimediciner letades fram och berättade det för mig. Mediciner har förstås bäst-före-datum, så nu har jag fått nya färska utskrivna. När jag gick in på 1177 för att hitta det nya receptet, föll ögonen på journalanteckningarna från förra året och jag stannade upp. Att datumet för fjolårets receptförskrivning ensamt skulle kunna dra igång en berättelse om hur det en gång var, anade jag förstås inte då. Men nu…

Den 26 februari 2020 satt jag på ett plan på väg till Murviel, fortfarande allergisimmig men åtskilligt bättre tack vare meducinerna. Jag snöt mig, nässprayade och kunde bara väsa när jag pratade. Ingen reagerade synligt på det och med min medpassagerare diskuterades allergier och hur man bäst handskas med dem. Jag fick till och med några matnyttiga tips från det lilla samtalet.

Det hade börjat talas allt mer om det nya viruset i Italien men om det pratade vi inte. Det var ju i Italien, inte i Frankrike. Jag var värre allergisk än vanligt, eftersom jag dessförinnan varit rejält förkyld i över en månad, med hårt prövade luftrör som utgångsläge. Att tänka tanken att det skulle kunna röra sig om ett livsfarligt virus och inte allergi fanns inte på kartan, inte heller att jag skulle behöva ändra mina planer.

Stanna hemma från jobbet? För en täppt näsa och kraxig röst?

Inte en chans!

Skjuta på resan till Murviel och bli helt återställd först?

Bah! Löjligt!

10 mars reste jag tillbaka till Sverige igen genom ett Europa mer förändrat än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat koka ihop. Då hade de täta rapporterna om sjuka hemvändande alpresenärer nått oss och det knöt sig i magen på mig vid tanken på hur jag hade snörvlat mig söderut.

På loppis i St Genies innan hemfärd tidigt i mars 2020, började det kännas en smula nervöst...

När det gäller bestående förändringar i livsföringen, är det detta som är den tydligaste för mig; aldrig mer kommer jag att utsätta medresenärer eller arbetskamrater för risken att smittas av mig. Ingen förkylning kommer någonsin att äschas bort eller bagatelliseras igen. Inte så att jag gått och blivit hypokondrisk, bara till slut medveten om hur också en snorbuse på tvären i min snok skulle kunna innebära en potentiell fara för andra.

Nåväl. Nog om covid för den här gången. Trädgårdsguru Benjamin skickade bilder från murvelträdgården i lördags. Nu är den ansad, rensad och redo för njutning. Det upprullade pooltäcket skvallrar om work in progress där också och jag blir fånigt glad av att se alltihop.

Annat som ger glädje av mer nostalgiskt och längtande slag är alla facebookminnen från påskfirande i Murviel, som ploppar upp varje dag. Vänner och familj är samlade, solen skiner och vi premiärbadar. Lika självklart och för alltid som det känts genom åren med murvelhuset, lika overkligt känns nu en återgång till ett sådant läge igen.

Men läkarna runt årets påskbord har varit det bästa tänkbara sällskapet för en misströstande murvlare; vi kan faktiskt inte fortsätta leva våra liv så här i all oändlighet. Vi måste börja återgå i takt med att alltfler blir vaccinerade och/eller har tråcklat sig igenom några veckor i sällskap med det fruktade viruset.

Det är ingen utopi.

Det är en nödvändighet.

Igår morse snöade det.

Det är ju i sig egentligen ren och skär kränkning men jag var omgiven av prinsar och ville ändå inte vara någon annanstans.

Covid, covid, covid

31 onsdag Mar 2021

Posted by in Om dagsläget, poolliv, Resor, Valpen Stina

≈ 11 kommentarer

Etiketter

, ,

Oslo har samma höga smittal som Stockholm nu, hårda nedstängningar bakåt till trots. Det ser inte lovande ut någonstans och jag tar bloggen till hjälp att minnas hur det var i fjol.

Klicka på bilden för länk till inlägg 29 mars 2020

Så många diskussioner jag hunnit ge mig in i, så mycket ilska jag både bevittnat och också utsatts för, så mycket ifrågasättande, idiotförklarande och pekpinnande. Det har inte varit lätt att hålla huvudet kallt genom hela processen och mer än en gång har jag funderat över hur vi kommer att prata om coronapandemin när vi till slut hunnit få lite perspektiv. När den till slut lugnar ner sig, för det måste vi ju ändå tro att den gör.

Sveriges vaccinsamordnare Herr Bergström lät riktigt entusiastisk häromsistens och jag mår så bra av att också få lyssna på det som är ett möjligt positivt ljus i tunneln. Jag behöver det för att orka. Fixar inte att gräva ner mig och sluta hoppas på bättre tider.

Prinsarna har varit förkylda – har de kanske haft covid? Egentligen spelar det för min del mindre roll. Vi skall inte ses så länge någon av oss har pågående symptom, oavsett om det är på grund av covid eller inte. Men planen är påskfirande med dem. Vi längtar efter varandra och påsken närmar sig.

I övrigt får vi knuffa vår avresa framåt. Igen. Med några dagar bara, i bästa fall, betydligt längre i värsta. En ny fransk lockdown var ju inte oväntad men extremt tröttsamt likafullt. Och jag hör olyckskorparna hånskratta; trodde du verkligen?

Och vet ni? Lite försiktigt trodde jag verkligen, fast mest hoppades och hoppas jag.
För att jag måste, om det så skall betyda att jag stångar min förhoppningsfulla panna blodig i processen.
Så vi gör ett nytt försök. Hittar ett nytt datum. Trots att det ser högst osäkert ut. Vi håller oss ständigt uppdaterade, för det är enda sättet.
Imorgon ringer vi Alexandre igen för att höra hur nedstängningarna eventuellt påverkar hans arbete med vår pool. Avdelning fruktansvärt oviktiga saker i det större sammanhanget förstås och man kan säkert ha synpunkter på att just en sådan sak bekymrar mig. Men det blir hela tiden snöbollseffekter när planer måste skjutas på, så vi behöver veta, eftersom det påverkar vad vi kan göra och inte längre fram.

Tröttsamt är bara förnamnet.

Och våren då?

Tveksam här västerut, medan jag hör meteorologerna på TV prata om värmerekord och temperaturer runt 20 grader österut tidigare i veckan. Istället blev jag glad när mina nya gummistövlar dök upp.

Dem behöver jag på vovvepromenaderna på Toftenäs, liksom vinterjackan som ännu inte fått flytta ner i källaren. Jag är frusen efter min covidomgång. Nästan faktisk så att det gör ont om benen när sura havsvindar snor runt mig. Stina verkar tycka att alla sorters väder är toppen, förutom sent på kvällen och tidigt på morgonen när pälsen är sovevarm och hundblicken sömndrucken.

Då tittar hon istället förebrående på mig, piper lite ynkligt, gör snabbt det hon skall och vill sedan in igen. Det är väldigt sött och jag kan inte låta bli att fantisera över hur nöjd hon kommer att vara över de nattliga turerna i den ljumma murvelträdgården. När det än blir.

I maj. Snälla?

Rapporter från Murviel

28 söndag Mar 2021

Posted by in Byliv, Familjen, Jycken, Murvelhuset, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

De når mig, rapporterna. På olika sätt och från olika personer. Idag har jag kommunicerat om hundar på fejset med en av våra trädgårdsgurus, och vi har kommit fram till att doggar kan man ha till mycket. Som grävhjälp, till exempel. Det rörde sig naturligtvis inte om någon mer seriös konversation men det var normalitet och den blickade framåt och den handlade om murvelträdgården. Det räcker långt i det på murveldagar så svältfödda tillstånd jag befinner mig i.
Bygrannar, som liksom vi har sitt maison secondaire i Murviel, rapporterar att de har just anlänt efter en odramatisk bilresa genom Europa.

Bittes bild från idag 🥰

Min avundsjuka vet inga gränser. Jag unnar dem vistelsen, naturligtvis, men när nu den egna resan ner börjar kännas som att den trots allt är inom räckhåll, blir jag också en smula otålig. Jag längtar så alldeles väldigt. Ser mig själv där i trädgården och i det nyfixade stora rummet och färdiga köket;

Så såg det ut när vi lämnade i augusti 2020...

Jag ser mig själv i och invid den nyfixade poolen – renoveringen av den drar igång nästa vecka – och för min inre syn ser jag hur en ny bänkskiva kommer på plats i uteköket och hur vi får en pergola på plats utanför poolbadrummet.

Den behövs för att bättre förankra skjutdörrarna till köket och kanske skulle det passa med ett blåregn hängande från balkarna?

Jag ser förstås prinsarna där; viktigast och allra mest efterlängtade och idag beställde jag en hängkoja till dem;

Den kan hänga både inne och ute och jag är ganska säker på att den kommer att kunna bli en riktig succé. Planer finns på en pergola och en kortvägg mot granntomten vid poolen och där skulle hängkojan göra sig fint. Kan tänkas att ytterligare några små trollungar skulle kunna gilla den!
När jag fantiserar om Murviel, är det alltid småttingar med i bilden. Bertil och Bror, förstås, och Linus och Moa, Maj och Evy, Signe och Rut, Saga och många fler genom åren. Och snart två små barnbarn till – hur fint är inte det?

Moa och Linus, sommaren 2020

Det som under det gångna året känts så oändligt avlägset och ogreppbart, börjar till slut kännas verkligt igen. Murviel är kvar och vi får snart åka dit. Sydfransk försommar i maj är planen.
Stina har sitt pass klart redan, även om hon skall ha en omgång leptospirosvaccin till, och med våra nyvunna antikroppar (rimligen) mot covid är heller inte en resa ner något som är vare sig oansvarigt eller ogörbart. Dessutom har jag en ohemul mängd semesterdagar att göra mig av med, så till slut tillåter jag mig att tro att det är ytterst lite som kan stoppa oss den här gången.
Famous last words?
Jag har lovat mig själv gammal välkänd optimism, så nej.
Visar det sig att ännu en bokad resa brinner inne, så hanterar jag det också. Isåfall är det inte oss själva det skall hänga på, utan då finge (se där kom en stelnad form av svensk konjunktiv till användning!) det vara restriktioner och påbud vi inte kan göra någonting åt som sätter käppar i hjulet.
Lilla hunden är snart redo. Bilen skrämmer henne inte längre och murvelträdgården är jag alldeles säker på kommer att falla lilla hon på läppen.

När Wilda härskade över de franska domänerna…

Jag ser framför mig lek på stranden tidiga morgnar och promenader bland vinrankorna innan middagshettan sätter in.

Wilda på morgonpromenad

Eller varför inte i varmt kvällsljus?

Ja, ni märker; huvudet är fullt av murvelbilder och längtan. Rusta er för bildbombning om ganska exakt en månad! Tills dess får ni hålla tillgodo med skåpmat.

Visst gjorde sig Covid påmint också under sommarvistelsen i Murviel 2020...

Coming up for Air

25 torsdag Mar 2021

Posted by in Franskt traggel, studier i franska, Valpen Stina

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Första halvan av min franskkurs är avklarad och nu tar jag påsklov från den i ett par veckor. Jag har rabblat verbkonjugationer, pluggat glosor och petat i mig alla irriterande sammandragna former och på alla sätt plockat fram mina gamla pluggskills.

Andra får säga vad de vill, men det där nötandet är det bästa – och stundtals det tråkigaste – som finns! Det ger resultat. Jag kommer på mig själv med att i mitt huvud översätta fraser för att jag kan, för att jag har fått fatt i verbformerna och inte behöver fastna i det.
Franskan är svår för många av oss med stela gamla hjärnor att bara lyssna till och lära sig, eftersom så mycket då förblir dolt. Jag tror fullt och fast att det förlänger inlärningsprocessen att inte ta itu med strukturerna på ett någorlunda tidigt stadium – inte minst är jag själv ett levande bevis på det. Därmed inte sagt att naturmetoden inte fungerar; det gör den, naturligtvis, men den kräver intensivt och långvarigt badande i språket. Och kanske även en förmåga att inte nörda ner sig i detaljerna, utan bara se till att prata på utan att bekymra sig om något annat än att kunna göra sig förstådd. Jag kan bli avundsjuk på dem som klarar det men det har jag konstaterat tidigare att det inte är för mig. Det blir liksom ingenting av det. Borde jag ha kommit igång tidigare? Absolut, men tiden, hur fånigt det än kan låta, har verkligen inte funnits.

Fjärrjobb i murvelträdgården sommaren 2012…

Hursomhelst skall verben få vila i ett par veckor och jag skall ägna mig åt annat. Jobbet skall få lite extra andakt och jag börjar ana att min energi är på väg tillbaka efter två veckor i coviddimma. Det är påtagligt, det där med energin. Jag har verkligen känt mig helt sänkt. Inte jättesjuk men jättetrött och jättehåglös. Tror att jag skrev surrealistiskt häromsistens. Bisarrt, rentav. Som om jag plötsligt blivit någon annan som jag definitivt inte tycker om att vara. J.K Rowlings dementorer kommer upp för min inre syn; de där monstren som suger all livskraft ur dem som kommer i deras väg. Tröstlöshet i flera dagar. Helskumt.

Igår morse …

kände jag doften av kaffe för första gången sedan covid parkerade sig på Vrakvägen och såg till att gatan gjorde skäl för namnet. Två hasande vrak till synes glömda av världen. Fast glömda var vi ju såklart inte; det bara kändes så. Så imorse, när det där fantastiska lilla svanstyget (kollegans barn myntar fantastiska och kreativa nya benämningar för söta, busiga djur på löpande band), kröp intill mig för morgongos och jag stack ner näsan i hennes päls, då minsann kände jag doften av henne! Valpdoft, från trött, varm hund.

Du sköna nya värld, vill jag utbrista; har du funnits kvar där hela tiden och bara väntat på mig?

On a reçu un devis pour la piscine aujourd’hui

24 onsdag Mar 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

De där mejlen vi får som påminner om väntande säsong och kommande murveldagar ändå! De får faktiskt, hur corny det än kan låta, hjärtat att slå kullerbyttor och börja skråla för full hals. Igår dök den årliga devisen om säsongens poolskötsel upp och det var längesedan jag blev så glad över information om kommande utgifter.

Gratis är det verkligen inte men Alexandre har skött om vår pool sedan dag ett och vi har aldrig någonsin haft ett enda dugg att klaga över. Vattnet är alltid kristallklart,

han är otroligt metodisk, pålitlig och vänlig och när det är dags för lite större åthävor, berättar han det för oss, utan att salta räkningarna eller göra mer än vad som faktiskt behövs. Det är helt enkelt en väldig trygghet att överlåta skötseln till honom och det är värt varenda centime.
Imorse dök en bild från våren 2016 upp i mitt facebookflöde. Nya terrassen fick cement och jag minns de där dagarna och hur fascinerande det var att titta på. Det är det vi oftast gör, nämligen; tittar på när hantverkare gör jobbet. Vi gör bara enklare saker själva.

Bakgrunden till att det blev en terrass just då handlade om att Alexandre räddade vår pool undan fördärvet. Vår pool är betonggjuten och klädd i mosaik och ligger högst upp i trädgården. Det sluttar brant ner mot huset och betongkistan hade satt sig och orsakat sprickor.

  • Före …
  • …
  • … och efter

Sommarsäsongen 2015 innebar det att poolen läckte vatten och det såg både illa och mörkt ut. Alexandre var bekymrad och trodde kanske att vi skulle behöva byta ut mosaiken – eller så uppstod språkförbistring, eftersom det senare visade sig räcka med att täta sprickorna.

Men vi tog in flera offerter på poolreparation, också för att vi ändå tänkte att det är klokt att få en second opinion när större arbeten skall göras. Alla sa samma sak; vi måste ta bort mosaiken och klä poolen med duk istället. Jag grät en skvätt över detta trista faktum men tuggade i mig det och vi valde en firma att göra arbetet åt oss. Alexandre sa att det var ett för stort jobb för hans firma att göra, så PG Batiment fick handpenning och vi bokade in pooljobbet.

Vi har inte anlitat dem igen...

Men när Alexandre fick höra om planerna, skakade han på huvudet och sa att vi åtminstone först borde prova att bara laga sprickorna. Men handpenningen var betald och byggfirman hade ingen lust att betala tillbaka den. Det var då tanken på att istället låta dem göra terrassen dök upp. Ett stort arbete det med och firman gick med på att göra terrassen istället för poolarbetet. Det som alltså hade kunnat bli en synnerligen dyrköpt erfarenhet, blev till slut riktigt bra, även om terrassbygget blev betydligt dyrare än vad vi kommit överens om. Vi fick nämligen ta in en duktig hantverkare från byn att slutföra arbetet, efter att vi hade tröttnat på fördröjningarna och att tätskiktet de lagt på visat sig vara helt fel.

Mosaiken i poolen räddades, Alexandre tätade sprickorna och 6 år senare håller det fortfarande. Men nu skall ändå poolen renoveras. Fogarna skall skrapas och få ny tätning och de vassa hörnen i pooltrappan skall rundas av och en högriskfaktor för blodvite undanröjas.

Hörnet som bara blivit vassare och vassare…

Det är ett under att ingen skadat sig illa på de där hörnen. Många småttingar badar i vår pool om somrarna och våra rop om de vassa hörnen har ekat över nejden.

Nästa vecka töms poolen och renoveringsarbetet sätts igång.
Normalitet.
Like old times.
Löften om nya murvelsäsonger fyllda med skratt och lek i det glittrande vattenblänket.

  • Bertil i juli 2017

Inte som vanligt i sommar, eftersom småkusiner till prinsarna gör entré och murvelsemester därför inte är möjlig för ätteläggarna. Prinsarna har en resa bokad men den är avhängig av att det är lugnt på coronafronten och det är kanske väl så optimistiskt att tro att det skall vara det i sommar.
Men det kommer en höst, en vinter och en vår och sommarsäsongen 2022, då jädrar!
En sån barnbarnsapéro vi skall ha då!

Rapport från leprakolonin

21 söndag Mar 2021

Posted by in Franskt traggel, grand-mère, huset på ön, Jycken

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Fräschingarna på ön låter meddela att de känner sig en smula avskurna från verkligheten. Två stycken persona non grata hasar bleksiktiga och håglösa fram mellan köket och vardagsrummet. Pestsmittade. Farliga. Inte en del av gemenskapen längre.
Golvet är belamrat med vovvens leksaker, solen försöker bryta igenom de smutsiga fönsterglasen och sagda vovve gör sitt bästa för att hålla humöret uppe på oss. Hon gör det väldigt bra, måste jag säga. Hon är så vansinnigt söt med sina ekorrpigga ögon och röda päls att det är alldeles omöjligt att motstå hennes pockande och lockande.

Ska du inte resa dig från soffan snart?

Så är det ju dessutom vår. Det gick undan, till slut, även om det fortfarande är en aning för kallt för min smak. Men ut måste vi, både för hundens skull och för att få miljöombyte. Idag fick det bli en biltur till ännu ett nytt promenadställe. Tjörn är fullt av bra ställen att traska runt på och lite av den tappade energin återvänder i den lätt beslöjade, milda vårsolen.

Jag tog en lång, skön dusch imorse och smorde in mig med min parfymerade favoritlotion. Den brukar dofta fantastiskt och fylla hela badrummet med sina viffar men jag känner ingenting. Jag skulle kunna hälla över mig en hel parfymflaska utan att det skulle göra någon skillnad och det är så tråkigt.
Den här gnällspiken som är jag är jag också jäkligt trött på. Jag vet inte riktigt vem hon är. Helt gnällfri var jag förstås inte pre-corona men det här är i en helt ny dimension.

Jag vill återgå till att gnälla över tidsbrist. Jag vill känna hetsen igen, känna att jag inte har all tid i världen, utan att jag måste passa på att fixa när det är helg, bli klar med saker i tid och känna lite lätt panik över att jag snart skall iväg.
Till Murviel. Till Solna. Till Oslo.
Det där med att fixa i sitt hem är trots allt beroende av att du med jämna mellanrum visar upp det och delar det med andra. Som att bädda iordning i gästrummet för att någon skall komma på besök och att stuva undan vardagsstöket för att gäster skall sitta vid ditt matbord och dela en måltid med dig.
Ingenting av det där är nära förestående och jag saknar det så att det gör ont. Jag rycker på mina stela axlar åt dammråttorna i hörnen och bestämmer mig för att det kan vänta till en annan dag. Jag tillhör alltså inte skaran som ägnat pandemin åt att renovera och fixa hemma. Annars lär det vara en välkänd coronaeffekt, har jag hört.

Dock har corona faktiskt satt igång andra saker hos mig som är bra. Jag har rutat in min vardag ordentligt. Måndag, onsdag och fredag är det jobb som gäller. På tisdagar, torsdagar och helger lär jag mig franska. Jag prioriterar det framför att städa. En muntlig tenta är avklarad och på torsdag är det dags för första språkfärdighetstentan. Jag tror att jag är redo men nöter vidare ändå. Nu vill jag se till att lära mig.
Disciplin, alltså. Liksom med min träning. Den har dock fått maka på sig under den senaste veckan men nu tror jag att jag skall kunna återuppta den utan att genast bli toktrött. Om några dagar hoppas jag att vi för vår del kan blåsa coronafaran över och återgå till ett någorlunda vanligt liv igen.

Syresätter oss ordentligt gör vi, iallafall!

Och då jädrar, då bär det av till Solna och mina älskade prinsar! Blir spännande att se hur de kommer överens med Stina!