Jag går upp tidigt när jag murvlar mig ensam. Städar undan lite i taget, äter tidig frukost och tar en kopp kaffe ute på terrassen, fastän morgonluften så här års är en aning sval. Det är nästan helt tyst i trädgården; bara lite prassel av småödlorna i vegetationen, lite försiktigt fågelkvitter och så drar morgontrafiken igång utanför på gatan. Jag går igenom mejlen, ringer några samtal efter att klockan passerat åtta, bokar möten och filar på dokument.

Igår morse var det friskt ute efter regnet kvällen innan,

lite pölar här och där men ganska snart varmt och skönt igen.

Denna avresedag gick jag upp ännu lite tidigare, rensade kylskåp och skafferi, tömde sopor, vittjade brevlådan och förberedde huset för en tid i ensamhet. Lite vemodigt är det men också vant. Jag har gjort det så många gånger och jag kommer att göra det igen. Och igen.

När jag åker till Murvelhuset om hösten har jag alltid minst ett projekt inplanerat och gärna fler. Sedan händer andra saker och projekten får vara. Det skall umgås och ätas middagar, det skall jobbas framför skärmen, gås till banken och sedan provianteras för nästa vistelse. Alltså blir det alltsom oftast inte så mycket av de där projekten.

I förrgår var det dock lite mulet, det kom några regnstänk och av några lata timmar i skuggan av ett parasoll blev det intet och det var ju lite snopet. Så jag gav mig istället iväg till måleributiken i Thézan och införskaffade trallolja. Målarfärg till ett av matborden ute fick jag med mig också. Molnen såg lite hotfulla ut här och var men emellan dem var det lika vackert blått som vanligt, så jag drog igång, fick på första strykningen, tog några steg tillbaka och beundrade mitt snabba verk:

Några bassänglängder senare hoppade jag in i duschen och drog iväg till Mme & Mr H för invigning av deras nya cave;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då varnade väderwidgeten för orage, så jag tog bilen den korta biten, för blöt vill en ju inte bli. Det nymålade bordet lämnade jag dock åt sitt öde. Det klarar sig säkert, tänkte jag. Färgen har säkert hunnit torka. Tänkte ärthjärnan.

Fast det hade den ju inte, upptäckte jag morgonen därpå. Regnet hade förstås omintetgjort mitt värv och bubblorna i färgen hade gjort ytan omöjligt skrovlig.

Bara att slipa och göra om…

Inte toppen…

Nästa gång jag är där eller nästa, får jag ta tag i det där bordet. Blankt, glatt och lättavtorkat var det ju tänkt att det skulle bli. Den ursprungliga ytan var bestruken med järnvitriol och det blev inte så bra som jag hade tänkt. Ytan var omöjlig att få ren och såg efter en sommar med många gäster runt sig alldeles förskräcklig ut.

Sen har jag hört att järnvitriol kanske inte är det bästa att ha på ett matbord, så ny färg fick det bli. Eller får det bli. Det måste ju göras om!

Nu är jag tillbaka i huset på ön och det är fint det med, fast kallt. Inte för att vara i Sverige i september, förstås, men jämfört med Murviel.

Igår låste jag den rostiga grinden, sa au revoir till huset

och hämtades av Lotta och Gunnar från Maison Vieussan för vidare färd mot flygplatsen.

De råkade komma precis när jag tog avskedsbilden!

Resan hem blev osedvanligt trevlig med livliga samtal om hus, byar, mäklare och lyckan att vara med sydfranska ägor. Vi var två entusiaster som ivrigt förklarade för passageraren i mitten, som nu var på väg hem från en rekognoceringsresa, att bättre tankar kan ju ingen mänscha komma på, än att lägga vantarna på ett litet franskt hörn av sten. När vi var klara, såg vår blivande medexpatriot glad ut och stärkt i sin övertygelse om att hon kommit på en alldeles lysande idé. Självklart kom vi också in på hur vi alla, som inte redan är pensionärer, funderar på hur vi skulle kunna ordna försörjning på distans och därmed tillbringa mer tid i våra franska visten. Vi lyckas i varierande grad och ibland inte alls. Det hade dock vår glada medpassagerare förstås redan tänkt på, frilansare som hon var.

Och världsmästare!

Vad hon var världsmästare i tänker jag inte berätta. Det måste få vara tryggt att spontanprata på flyg utan att riskera att bli outad i en blogg, hur obetydlig den än må vara!

Men där hade vi alltså pratat och gestikulerat i tre timmar utan att veta vilken hjälte vi suttit bredvid. Hon sa det liksom i förbifarten och först då presenterade vi oss för varandra. Det hade vi glömt i vår prativer.

Oväntade, spännande möten är något av det bästa jag vet. Att känna varm och spontan gemenskap med främlingar och upptäcka hur mycket de har att berätta.

Det är fint.

Jag hoppas hon hittar sitt hus snart.