Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Kategoriarkiv: distansjobb

Ett nytt kapitel

28 lördag Nov 2020

Posted by murvielklotter in distansjobb, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

arbetslust, distansjobb, En ny era

För nio år sedan rådde febril aktivitet i familjens dåvarande hem i Älta. Vi rensade, fejade, homestageade och förberedde huset för visning. Murvelhuset hägrade men innan vi fått ältahuset sålt, vågade vi inte lägga något bud. Bara några veckor hade gått sedan vi såg huset och trädgården i Murviel första gången och så alldeles förälskade i det blev vi att hela processen hemma, från kontakt med mäklare tills att försäljningen var klar, bara tog en dryg månad.

Gamla hemmet tömt

Sedan stod vi där, utan ny svensk bostad klar, omtumlade, lyckliga och lätt chockade över vår impulsivitet, med ett påskrivet köpekontrakt på ett stycke franskt vinbondehus i handen. Där och då slog tankar på ett friare liv med större möjligheter till längre perioder i det nyinförskaffade murvelhuset rot i mig. Jag var nyss fyllda femtio och förstås för ung för att börja tänka i termer av pension och dessutom mitt uppe i min rektorsutbildning. Svårt utgångsläge för ett friare liv, alltså.
Fyra år senare hade vi sålt bostad nummer två och flyttat till huset på ön.

Ännu en tömd bostad september 2015…

Jag startade eget och hyrde ut mig själv som rektor – ett stort och viktigt kliv för att kunna ta kommando över min egen tid. Första hyruppdraget blev i Dingle och jag har liksom inte egentligen lämnat Dingle sedan dess.

En avstickare till Alingsås gjordes men sedan har Dingle och fjärrundervisning varit det som upptagit min tid. Så mycket mer tid i Murviel har inte möjliggjorts annat än som fler kortare turer än tidigare och med miljöboveri i bevingade farkoster som följd.
Men dingleplanen har redan från början villkorats med att mitt rektorsjobb skall kunna lämnas över när min efterträdare är redo. Jag tänkte först att det skulle få uppta ett år av mitt liv. Det har hittills blivit drygt tre. Tre alldeles fantastiska, givande och stundtals skitjobbiga år. Men så bra det känts och känns!
Och håll i hatten nu, alla ni som länge tvivlat på att jag nånsin skall få ändan ur den svenska kärran och få till en franskare deltidstillvaro; jag är till slut där nu; stafettpinnen lämnas över, jag slutar som rektor och får mer övergripande arbetsuppgifter istället. Detaljer återstår men förändringen är bara ett par månader bort. I perioder kan arbetsuppgifter framöver skötas på distans. Från terrassen i Murviel.

Det ni!
Det trodde ni inte!
Om vi raskt impulsköpte murvelhuset för elva år sedan, har jag skyndat desto mer långsamt med att få till en geografiskt friare jobbtillvaro. Jag är glad nu att det har fått ta tid. Jag behåller stabiliteten och med åtminstone en del av min inkomst fortsatt från stabil och säker källa. Den frihet jag efterstävar kräver trots allt det. Dessutom vill jag jobba. Mogen för pension känner jag mig inte ännu på ett bra tag.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Att kokettera med mitt hektiska liv

28 tisdag Jan 2020

Posted by murvielklotter in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

Av jord, äggoljetempera, Kennari fjärrundervisning, murvielresa, Pajala


… är inte vad jag försöker göra från min duggregnande horisont på ön. Här har jag landat efter min fantastiska pajalaresa,

fyra dagar i Solna med ljuvliga prinsar och skolbesök,

D2239287-59EB-45FE-898B-60BA3E71F409
94EDC977-1B95-4EB3-B5C8-C2FA39C0FDC3

parat med lärarintervjuer och ihopknytande av säckar för diverse  uppdrag för Kennari.

En lördag med besöksdag på Dinglegymnasiet…

Demonstration av HLR-hunden Casper
HLR-hunden Kasper
Smart dam letar godis
Smart dam letar godis
Eldkubbe à la Dingle
Eldkubbe à la Dingle

krympte sedan min hemmahelg till en söndag med muslortsanering (igen) och en rastlöshet som fick mig att plocka fram linoljan, ekologiska ägg, färgpigment och penslar.

Sedan gick jag loss på matbordet, som i höstas strippades på sin flagnande plastfärg. Trots söndagens duggregn, bestämde jag mig för att det var tillräckligt ljust för att äggoljetemperan skulle kunna oxidera. Jag har längtat efter att få tid och tillräckligt med dagsljus för att komma igång. Det är rent terapeutiskt och jag njuter av såväl doften av linolja som av att känna penseldragen i handen.

Ett lager grundfärg påstruket

Det där lät kanske lite pretentiöst, trots att det bara handlar om stresshantering. Det är otroligt tillfredsställande med omedelbart resultat när jobblivet sällan bjussar på tillfredsställelse av sådant direkt slag. Att Kennari rör på sig alltmer är förstås väldigt skönt men det går inte att vila i det. Tvärtom gäller det att hänga med, utnyttja det momentum vi har nu och inte slarva bort det när det blir allt fler parametrar och detaljer att hålla i huvudet. Här finns dessutom den framtida möjligheten till ett alltmer digitalt fjärrjobbliv. Med längre och tätare vistelser i Murviel som grädde på moset.

Tillbaka i måndagsdingle pockar också rektorsverkligheten på min odelade uppmärksamhet och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det stundtals börjar kännas en aning splittrat. Men allt det som jag ägnar min vardag åt är så förbaskat viktigt och jag är inte beredd att släppa taget om något av det just nu.

Men planerar gör jag.

Ser alternativen som alltmer påtagliga och inom räckhåll och jag börjar så smått känna viss tillfredsställelse över att jag så här långt envisat mig kvar i en trots allt tämligen krävande tillvaro. Frukterna jag så smått börjat skörda är visserligen små men äger till sist viss sötma.

Jag har jobbat mycket. Har ett komptidskonto att arbeta ner. Dagar i Murviel inte bara hägrar, utan är bokade. Inte så många som jag hade hoppats men tillräckligt många ändå.

Om en liten månad ungefär.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Vintervägraren vågar sig norrut

17 fredag Jan 2020

Posted by murvielklotter in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

fjärrundervisning, Jonair, Kennari, Norrlandsturist, Pajala, skolbesök, Språkdag

När jag är ute och reser, såvida det inte är mellan Tjörn och Solna eller via mamma i Värmland, brukar det vara kallast på avreseorten. Vid landning på destinationen blundar jag en stund och låter den vanligtvis ljumma vinden smeka mitt kylslagna nylle. Nu åkte jag norrut. Riktigt långt norrut. Sist det begav sig åt det hållet, fick det räcka med Åre. Är det ens halvvägs till Pajala, tro? Medan jag sitter på Arlanda och glufsar på en måttligt god macka och unnar mig ett glas vin i väntan på mitt resesällskap, slår det mig att resesällskapet var med då också, när vi skidade omkring i lilla byn Ånn utanför Åre. Då var vi 17 år och gick på gymnasiet.

Livet har vindlat iväg med oss utan att vi haft någon kontakt förrän vi via Facebook insåg för några år sedan att vi hade en del uppdatering att ta hand om. Nu är vi himla moderna tillsammans i lilla fjärrundervisningsföretaget Kennari och det är därför vi är i Pajala.

Det är egentligen ganska fantastiskt att få bli äldre och att ha förmånen att kunna förundras över hur mycket vatten som hinner rinna under broarna, hur mycket en får uppleva och, för all del, genomlida och inte minst att förbluffad få inse hur det ena ofrånkomligen leder till det andra utan att du någonsin helt kan styra och kontrollera det. Att sedan dessutom se det som en ynnest att en inser hur bra det kan bli trots, eller kanske tack vare, att livet inte låter sig styras; ja, det inger ett sällsamt lugn som jag önskar att jag hade haft tidigare. Fast hade jag bara lufsat planlöst och förnöjsamt omkring, hade förstås inte mycket hänt, så nog skall jag fortsätta med mina planer och drömmar.

Och njuta av både ny och återupptagen vänskap!

Men Pajala var det alltså. Här är vi nu, ett par av Kennaris fjärrlärare och jag. Imorgon är det språkdag på Centralskolan i Pajala och vi har tagit oss hit från Tjörn, Stockholm och Umeå och jag ser mig lika förundrat omkring som den gången när nacken intog bakåtböjt läge under skyskraporna i New York. Fast naturligtvis handlar det om förundran av ett helt annat slag.

Göteborg- Stockholm, Stockholm-Luleå och sedan Luleå-Pajala i ett litet propellerplan genom nattsvart kväll. Vi sörlänningar – umeiten är ursprungligen från södra Spanien – fnattar omkring och utstöter med jämna mellanrum förtjusta läten över VIP-loungen där vi väntar på att jonair-piloten skall lotsa oss ut till det lilla planet,

Fjärrläraren i spanska och den förvånade piloten som smått roat lät sig fotograferas. Turist i ett exotiskt norr, moi? Bien sûr!

över exotiska skyltar och över den vänliga nyfikenhet medpassagerarna visar oss. Om de tycker att vi är lite knasiga, så är det helt ok, för alltihop är faktiskt exotiskt på ett sätt som jag inte upplevt på väldigt länge.

Jag kapitulerar rakt av.

Vi landar mjukt i det myckna vita i Pajala och blir fotograferade framför både planet och framför den fina terminalbyggnaden.

Inte mycket action här. Bara stilla. Och vitt.

Erik, som under den halvtimmeslånga flygningen gett oss en crash course i pajalakunskap undrar sedan försynt hur vi tar oss in till Pajala.

– Vi tar en taxi, tjoar jag glatt.

Ridå.

Här finns ingen taxi om du inte förbeställt. Och jag som tänkte att de skulle stå på rad och ragga nyanlända passagerare. Från ETT plan. Med nio platser.

Jag känner mig lika aningslös och korkad som vore jag en amerikansk kryssningsturist, som under ett halvdagslångt stopp i Stockholm undrar var isbjörnarna är.

Men Erik, som visar sig vara en klippa i kommunen och gift med en av lärarna på skolan dit vi skall och god vän med intendenten som väntar på oss på hotellet, tar resolut kommando och säger att då åker ni med mig!

Självklart åker vi med Erik.

Vi känner ju nästan varandra nu.

Vi har ju umgåtts i VIP-loungen i Luleå och bjudits på kaffe och macka ur en plastback i det lilla planet,

A är helt övertygad om att vårt äventyr just blev livsfarligt...
A är helt övertygad om att vårt äventyr just blev livsfarligt…
D824EDD6-2AB0-4EB0-8700-BC95DC8662FB

 

medan han förklarat för oss att vi kommer att flyga över polcirkeln och att landningsbanan i Pajala är både lång och kommunal.

Så vi hoppar in i hans bil och möter tunga malmbilar i snöröken på vägen, får se skidspåren där Charlotte Kalla tränar, avfarten till Kaunisvaaragruvan, och sedan in i ett stilla Pajala, där vi får en liten sightseeing-tur förbi Michael Niemis hus, följt av en biltur ut på Torneälv,

Utflykt på älvisen. Såklart.

avrundat med en tur förbi gamla skolan, som nu är lyxiga lägenheter, och kommunhuset innan vi släpps av vid hotellet. Naturligtvis är han hej och du med alla därinne. Pajala är inte jättestort.

Jag är glad att jag är här. Det känns märkligt hemtamt och främmande på samma gång.

Bra fôlk, liksom.

Visst kan du se mig med både korvkniv, ryggsäck och en smidig spade…? Saxat ur Pajalas turistbroschyr på nätet.

Ett synnerligen oförlåtande klimat under många månader om året gör något med de som väljer att underkasta sig sådana villkor. Jag inser att det kan bli hur bra och tryggt som helst. Men nej, jag klarar att vara storögd turist i några dagar men kommer också att fortsätta vara ohemult nöjd över min snöfria ö och ännu mer nöjd över mitt soldränkta murvelhus.

Jag skall dock fortsättningsvis uttrycka mig mindre kategoriskt och onyanserat om trakterna norr om Slussen, för jag vill faktiskt åka hit igen. När det är vårvinter och ljust. Eller kanske i september.

Ett ”snow on demand” på mina villkor.

Går ju inte att värja sig mot en plats med sådana fordon…

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Vill jag inte ändå ha ett ”lock-up-and-leave?

13 måndag Jan 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, huset på ön, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

Kennari, lock up and leave, musinvasion, Pajala

Jag är hemma på ön. En vecka har gått sedan vi lämnade Murviel; en vecka späckad med jobb och resor och just avslutat prinshäng i Solna.

2D022555-1C74-4507-8ABC-2D8DD5E93B0F
8A4FAD1F-EDB5-4A9D-8AD4-DD814CACB034

I huset på ön dröjer sig både jul och advent kvar, dels för att jag inte haft tillräckligt många timmar hemma för att hinna med att plocka bort krimskramset och dels för att jag vill ersätta adventsljusstakarna med lampor som beställts men som ännu inte kommit. Det som kan eldas upp, får stå och brinna om kvällarna och på köksbordet samlas pyntet jag rycker med mig när jag får julrysning av någon ohemult tomtig sak. Det får trots allt finnas gränser. Som med franska julgranar som stoppas ner i en vedklabb och lämnas utan vatten veckor i sträck. Gruvligt sorgligt är vad det är;

Det där med att lämna ett hus utan tillsyn har sina sidor och med jämna mellanrum funderar vi över om vi inte borde skaffa ett ”lock-up-and-leave” i Sverige. Under just den här vistelsen i Murviel var tanken på vad som skulle kunna pågå i huset på ön extra besvärande. När katten är borta, dansar, om inte råttor, så högst sannolikt möss på bordet, tänkte vi, och oroade oss på vägen hem över vad som skulle möta oss innanför tröskeln på Tjörn. Koppar med ättika och pepparmyntsolja hade strategiskt placerats ut runtom i huset i hopp om att det skulle sticka tillräckligt mycket i musnäsorna för att de skulle hålla sig undan. Musspillning över högt och lågt kan nämligen snabbt förstöra kärleken till ett hus och våndan över att behöva lämna Murviel för ett möjligen musinvaderat hus på ön fick därför ytterligare en dimension i år.

När vi så mötte ett städat och fräscht doftande hus vid hemkomst för en vecka sedan, var lättnaden påtaglig. Himla bra med ättika och pepparmynta, tänkte jag, innan det gick upp för oss att hantverkarna dykt upp under mellandagarna och tätat genomförningen vid köksavloppet. Inte en musskit i sikte, alltså! Tills jag kom hem från prinsarna i Solna idag och knockades av den omisskännliga lukten så fort jag öppnade ytterdörren. Tvättstugan i källaren är nämligen åter full av muslort. De hittar naturligtvis nygamla vägar in, trots att där inte finns någonting alls ätbart att hämta. Fast då kan en ju i sin musenfald bygga bo med egen toa i tvättstugelådor istället (känsliga läsare varnas för bilden nedan)…


I en renoverad tvättstuga som borde kunna få vara fräsch…

MUSJÄVLAR🤯🤬🤢👿

Lägenhet högt upp i en skyskrapa känns en sådan gång som ett alltmer lockande alternativ.

Regn och kompakt mörker reagerade jag över också vid hemkomst men nu, en vecka senare, känns det redan lite bättre. Jag kan till och med titta på bilderna från Sète och okulärbesiktningen av madamerna J:s nya lya där utan att alldeles gå i spinn av längt tillbaka söderut. De får det fint där alldeles vid kajkanten!

img_0430
img_0434
img_0431
Sete, januari 2020
Sete, januari 2020

Jag kan också drömma mig bort till mild luft och sol när jag i bara tröjärmen vårstädade delar av murvelträdgården,

img_0492
Kärlek till en lövblås😍
Kärlek till en lövblås😍
img_0501
img_0494

och till och med minnas tillfredsställelsen när det var gjort utan att fullständigt gå under av frustration över att inte kunna vara där.

Lövblåst och renspolad stenläggning i kvällsljus

För nu drar det som sagt igång igen. Jag lider ingen brist på sysselsättning och de inplanerade resorna är redan många. Löftet till mig själv är ändå att vårens resor kontra tillvaron på ön skall upplevas vara i bättre balans än i höstas, oavsett hur många resorna behöver bli.

På torsdag åker jag till Pajala för en språkdag med Kennaris fjärrlärare där. Så långt norrut har jag aldrig varit och det känns rentav lite äventyrligt. Jag kan lova att det var betydligt trixigare att boka de många resbenen dit, jämfört med mina franska diton. Kanske tur av flera skäl att pajalaresorna nöjer sig med att vara digitala?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Den stockholmska blixtvisiten…

22 tisdag Okt 2019

Posted by murvielklotter in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

fjärrundervisningskonferens, Luzette Stockholms Central, tågresor

… avslutas med en Croque Madame på Restaurang Luzette på Centralen. Här blir en både så madamad och omhuldad att en rent av sticker ut lillfingret i en snipig gest när glaset förs till munnen. Jag vet inte jag, om det är en slump att jag letar upp matställen med franska förtecken när hungern sätter in och jag fått lite egentid att slå ihjäl innan avfärd västerut? Sådana ställen har dessutom mycket litet med det Frankrike jag lärt känna att göra. På vår bykrog, Le Café Nouvel, springer inte personalen omkring i svarta västar och långa, vita förkläden och ser ut som från en annan tid. Skägg som på en Toulouse Lautrecmålning verkar också det obligatorisk.

Jag fnissar lite, fast bara i smyg, för croquen är god,  personalen så himla gullig mot den här rufsiga, ensamma madamen att jag rent av roas av att spela med.

Men är det franskt?

Joråvars, filmiskt och romantiserat franskt. Parisiskt, kanske. Som på La Cupole. Eller, det kanske är att ta i, men någonting ditåt. De illgröna, orangea och cerisa servetterna lyser i alla händelser med sin frånvaro och det är lika bra det. Är inte överförtjust i dem, bara överseende. Det är trots allt så mycket annat som aldrig går att återskapa på en järnvägsrestaurang i Stockholm i oktober, hur mycket stärkelse som än gått åt för att ge servetterna den rätta looken.

De får iallafall fem murvlar av fem. För ansträngningen, liksom. Och för att frankofilen tillåtits drömma sig bort en stund.

Nu återstår tre dingledagar innan nästa resa; den till Murviel via Stockholm och lite lördagsmys med prinsarna. Det blir snabba ryck över den också, för fjärrundervisningsprojektet puttrar vidare, Dingle pockar på uppmärksamhet och när förkylningsbacillen nu är på reträtt, måste också mamma hälsas på.

Denna höst stavas tempo. Högt sådant.

Jag flaxar hit och dit. Har roligt. Njuter. Och försöker planera in ledigheter när jag bara är. Det senare är lättare sagt än gjort. Ser jag tillbaka, är det nog så jag för det mesta levt mitt liv, åtminstone de senaste dryga tjugo åren. Det där märkliga drivet att kasta mig in i spännande men ytterst osäkra projekt, var kommer det ifrån?. Det kittlande i att inte veta?

Något av det mest kittlande jag gjort är att tillsammans med L impulsköpa murvelhuset. Alla mina impulser har inte lett till bra saker men alla har de varit utvecklande. Med murvelhuset vaknade ett nytt mod och en ny kreativitet. Målet är hela tiden större frihet och större flexibilitet för att inte vara slav under geografin.

Håller det på att lyckas?

Jag tror nästan det.

Jag hoppas det.

Händer det inte snart, får jag kanske ändå fundera på att hitta en lugnare lunk.

Inte blir jag yngre, och hur bra är jag egentligen på att känna mina begränsningar?

Koketterar jag med min upptagenhet nu? Risken finns men det är inte meningen. Jag tror inte alls att jag står över sådant, utan tvärtom ser jag det som en av baksidorna med min blåögda optimism; eller uttryckt med den numer ganska populära pippi långstrumpklyschan; ”det har jag aldrig gjort förut, så det kan jag säkert”.

Eller inte.

Det har jag blivit varse fler gånger än jag vill minnas.

Det är ändå annorlunda nu. Barnen är vuxna, jag kan experimentera. Och just det, inser jag, är något jag längtat efter. Går det åt skogen, drabbar det främst mig själv och på ett sätt som ändå blir hanterbart, för mitt i alltihop knarkar jag trygghet också. Jag ser till att ha något att falla tillbaka på. Hängslen och en halv livrem, typ.

På tåget hem tänker jag sova. Bonsoir, tout le monde!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Att ha det bra precis där du är och ändå intensivt längta någon annanstans

05 lördag Okt 2019

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

Le Café Nouvel, Le Mirroir, musikafton, musselbilen, Tillbaka på ön igen

Sista kvällen i Murviel häromsistens var så fantastiskt fin att jag alls inte förstod hur jag skulle klara av att åka norrut igen. Klockan var nästan midnatt och jag satt ensam på terrassen barfota och utan tröja fortfarande. Från Café Nouvel hördes ännu musiken från paret som spelade där den kvällen;

48879394-DA17-412F-B91B-72A86E16DC46

48879394-DA17-412F-B91B-72A86E16DC46

Det prasslade i murgrönan i den mörka trädgården och lamporna var på uppe vid poolen. Det kändes tryggt. Jag sippade sista slatten på en två dagar gammal rosé och tankade på allt vad jag förmådde av sammetsnatten, languedocsk septembersommar och bylivet som en mjuk ljudmatta i bakgrunden.

Det tål att sägas igen att september är en fantastisk månad därnere. Inte längre några turisthorder men som sagt fortfarande sommar. Vinskörden som på alla sätt gör sig påmind,

Spår av druvsaft i gatan utanför. Notera hur det ena körfältet är kladdigare än det andra; fulla flak med druvor en väg och tomma tillbaka till vinfälten igen!

högsommarvarma dagar, kvällar varma nog för utevistelse och svala nätter – med god sömn som följd!

Och bad med den nu lägre eftermiddagssolen varmt glittrande i poolvattnet.

Fel
Detta videoklipp finns inte

Det är drömskt.

Total avkoppling varvat med fjärrjobb och umgänge med bygrannar, summerar jag, medan eftermiddagssolen skickar sina sista, mjuka strålar in genom tjörnfönstren, så här en vecka senare.

En apéro på Le Mirroir i byn,

följt av middag på Café Nouvel

3D426E7C-A208-4B78-9EA2-4A9254C138AB

3D426E7C-A208-4B78-9EA2-4A9254C138AB

och sedan dessert hos Claes och Eva, där vi lyssnade på musikerna från den lilla lindbergska balkongen mot gatan.

81A81869-E597-4251-9488-BD67D580BB7A

81A81869-E597-4251-9488-BD67D580BB7A

Termometern visade 21 grader fortfarande när kvällen närmade sig midnatt. Jag var ordentligt trött men ville inte lämna det jag visste skulle bli årets definitivt sista sommarkväll för min del.

My happy place…

En intensiv vecka senare sitter jag insvept i en filt medan förkylningsfebern börjar ge med sig. Fransk musik strömmar mjukt ur högtalaren och jag har det faktiskt oförskämt bra på min ö just precis nu. Och mer kan en faktiskt inte begära.

Lilla nyplanterade syrenträdet mallar sig vid parkeringen

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Flygande myror, tunga kylskåp och jättemycket sol.

25 onsdag Sep 2019

Posted by murvielklotter in distansjobb, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Ikeakök, murvelköket, nästan som platsbyggt, Smeg

Jag hade en hel dag bakom min grind igår. Det var inte riktigt meningen men så fick det bli när ett mejl om möjlig leverans av det beställda kylskåpet plingade till i min inbox. Jag satt och jobbade medan jag väntade och eftersom det finns att göra, så var ju inte det alldeles tokigt. Fast solen utanför lockade och hann göra mig en smula otålig, Fortsätt läsa →

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Det hann bli kväll i Paris

19 torsdag Sep 2019

Posted by murvielklotter in distansjobb, Jobbinvasion, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Air France, CDG, förseningar, fjärrjobb, Kennari

Plötsligt sitter jag på Landvetter. Några timmar senare en mellanlandning i Paris innan vidare färd mot Montpellier. Jag jobbar, naturligtvis. Med två jobb, comme d’habitude, förstås. Telefonsamtal från en fåtölj med kupa runt för att blockera alla ljud, så att jag inte avslöjar att jag sitter på en flygplats. Det känns inte alldeles seriöst med en sådan ljudmatta bakom samtalet, nämligen. Jag mejlar, skickar sms, attesterar diverse saker, fakturerar, anställer och knyter ihop lösa trådar från de senaste dagarna.

Jag har i ett antal veckor tvingats göra flera saker samtidigt och har ömsom känt mig stolt för att jag klarar det, ömsom känt en krypande stress över att inte kunna göra bara en sak i taget, att så mycket krockar med vartannat.

Igår styrdes det med vikarieanskaffning, årligt besök av arbetsmiljöinspektionen, tre parallella fjärrlektioner med mig i bakgrunden och sedan ett skypemöte i ett par timmar kring ett Erasmusprojekt. Jag hade kontakt samtidigt med personer i Stockholm, Umeå, Pajala, Italien, Grekland, Rumänien och så i Dingle då förstås.

Ett samtal med Norge hanns förresten med också. Ingen av oss behöver egentligen leta efter internationella sammanhang. Numer är de bara där.

Det är hisnande.

Inte minst för att dörrarna verkligen är vidöppna och att det bara är att kliva över tröskeln.

Imorgon sitter jag i Murvelhuset och fjärrjobbar. Sorgligt eftersatt dingleadministration skall betas av och Kennaritrådarna skall nystas upp och få falla ordentligt på plats. Nya uppdrag väntar möjligen men av dem blir intet om jag inte tar tag i dem nu.

Mitt i allt detta slår mig tanken att jag snart skulle kunna vara framme vid den tillvaro som jag  den senaste tiden mest misströstat om. Att kliva över tröskeln till något nytt är en lång process, har jag insett. Inte för att jag själv räds det; det har jag aldrig gjort, men för att etablerade verksamheter är så förbaskat trögrörliga. Nymodigheter som fjärrundervisning ses på med stor skepsis men nu upplever jag ändå att det börjar röra på sig. Under tiden hittar vi kennarianer nya lösningar hela tiden för att möta kraven i både skollag och från uppdragsgivare. Det är bortom spännande och trots att varje tillfälle att få undan arbetsuppgifter utnyttjas och trots att datorn plockas fram en stund igen på kvällen efter en lång dag på Dingle, så får det mig att må bra. Det kickar igång något i mig som det var länge sedan jag fick fatt i. En av de viktigaste faktorerna är att jag äntligen i grunden bestämmer själv. Jag måste inte. Jag vill.

Nu väntar dock några dagar med lugnare tempo. Det dåliga samvetet över att inte vara på plats på Dingle skall jag försöka hålla stången, för trots allt behöver jag se till att det inte blir för mycket övertid. Berättar jag för mig. Om och om igen. September månads timmar är förbrukade men arbetsuppgifterna är naturligtvis inte slut för det. De är de aldrig.

Jag längtar efter första simturen. Efter revisitation till falaiserna i Agde och dopp i havet, efter frukost på terrassen med grannens galande tupp i bakgrunden och vyn över trädgården från sovrumsfönstret när jag vaknar på morgonen.

En dryg vecka fylld med både måsten och vila väntar. Och – förstås – umgänge.

Jag ser fram emot alltihop.

En alltigenom väloljad dag går mot sitt slut. Väloljad, vill säga, innan vårt plan halvvägs ut på landningsbanan fick vända om och vi blev sittande i informationslös väntan. Eller information fick vi, typ, men på så nervöst och grötigt smattrande franska att inte ens fransoserna bredvid mig uppfattade vad som sas. Han sansade sig till slut, lotsade oss ur planet, och tre bussturer, kryddat med en vända in i terminalen igen senare,

kom vi till slut iväg med ett friskare plan. Effektiva och inte bara vänliga – till slut – och med lite humor, uppgivna gester och rullande ögon lyckades de få oss iväg från Charles de Gaulle.

Bra saker med trasiga plan?

  1. En magnifik solnedgång över Paris kunde nästan avnjutas.

2.  Jag kunde ta det där fotot över nya food courten på Terminal F, som jag insåg att jag glömt men som jag ville visa Åsa,

3.  Prinsar ringde på Facetime och jag kunde svara – annars hade jag varit uppe i luften vid vår vanliga fejstid,

1BEF73A6-EC40-46D7-914B-B8D22AF0F651
6C5DDEAF-E4ED-4200-BFD2-F268C8986940

4.  …

5.  Öhhh…

6.  …

7.  Nej, jag kan inte komma på något mer

I Montpellier regnade det.

Jag fick raskt min resväska och traskade ut ur terminalen för att vänta på Maria och Alains plåtis.

Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.

Men jag svamlar. Det är mitt i natten och ögonen svider. Men jag är i Murviel och allt är bra.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • Snart är det jul igen
  • Nakna träd och längtan
  • It takes a village…
  • De sista skälvande murveldagarna…

Besöksstatistik

  • 392 279 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France apéro Av jord barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue

Husmäklare

  • Hus i Languedoc

Gör som 59 andra, prenumerera du med.
februari 2026
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
232425262728  
« Jan    

Arkiv

  • januari 2026
  • december 2025
  • november 2025
  • september 2025
  • juli 2025
  • juni 2025
  • maj 2025
  • april 2025
  • februari 2025
  • januari 2025
  • december 2024
  • oktober 2024
  • september 2024
  • augusti 2024
  • juli 2024
  • maj 2024
  • april 2024
  • mars 2024
  • februari 2024
  • januari 2024
  • december 2023
  • november 2023
  • oktober 2023
  • september 2023
  • augusti 2023
  • juli 2023
  • juni 2023
  • maj 2023
  • april 2023
  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • Anonym om Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • mycketyck om Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • Anonym om Nakna träd och längtan
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Murvielklotter
    • Anslut med 59 andra prenumeranter
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d