Kategoriarkiv: Min franska trädgård

Never a dull moment…

07 fredag Maj 2021

Posted by in Jycken, Läsning, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Valpen Stina

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag ligger i mörkret och lyssnar på en kvillrande näktergal(?) medan jag stryker med handen lätt över den sovande hundens päls. Stina ligger nära, nära och sticker in nosen mellan min kind och huvudkudden. Det är så hjärtknipande sött att jag blir liggande alldeles stilla för att inte störa henne, trots att ena armen somnat och axeln molar en smula. Jag är så otroligt tacksam över ynnesten att få tillhöra Stinas flock. Så självklar hon redan är!

Ensamma ugglan gör sitt bästa för att överrösta den kvillrande fågeln men lyckas inte. Inga andra ljud stör heller, eftersom couvre feu:n håller byinvånarna hemma.
Vår gata är vanligtvis livligt trafikerad, inte mitt i natten, förstås, men enstaka bilar brukar ändå bryta tystnaden med jämna mellanrum. Glada röster i natten brukar också höras när bybor passerar vårt hus på väg hem från Café Nouvel eller något annat trevligt.
Men inte nu.
Det är nästan kusligt tyst, om det inte vore för de energiska fjäderfäna därute i natten.

Jag och naturljuden utanför, hunden intill mig och L:s sömniga andetag.
Jag har haft svårt att somna sedan vi kom ner till Murviel. Tankarna flyger, det är mycket att göra i huset, jobbet skall ha sitt, och franskan. Och mamma därhemma mår inte så bra och oron för henne gnager. Jag försöker hjälpa till på distans men det går sådär. Anteckningsfunktionen i telefonen fylls med nummer till biståndshandläggare, en sköterska och med min systers redogörelser av vad doktorn sagt och vad mamma behöver.
Utökad hemtjänst eller särskilt boende? Vi får se.
Min närvaro kommer att krävas i närtid, frågan är bara när jag kan göra mest nytta.
För att vara beredd på att snabbt dra norrut igen, skyndar jag på med det som behöver fixas; köket och stora rummet är röjt och hjälpligt städat.

Inget finlir än så länge men bra som utgångsläge vidare inredning.

Tre fönster återstår att putsa, gardiner skall tvättas och komma på plats, väggarna skall få tavlor och pynt men det får verka fram lite. Tycker alltid att det är läskigt att sätta upp saker på nymålade väggar!
På tisdag kommer Will, en av hantverkarna från i somras, och sätter dit handtag och knoppar på köksskåpen och vi bockar av en hel del på vår att-göra-lista.

I helgen skall poolområdet få sig en välbehövlig genomkörare och sedan skall jag nog unna mig några timmar med en bok under ett parasoll. Jag har sparat på Emma Hambergs Je m’appelle Agneta för just sådana tillfällen.

Hon lär ha låtit sig inspireras av La Belle Vue i Neffiès när hon skrev den, så det blir en bra inramning för läsning av den, tänker jag!

En hel murvielsk dag

04 tisdag Maj 2021

Posted by in Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi vaknade tidigt imorse av att fåglarna förde ett herrans liv.

Lite småkylig var morgonen men solen tog ganska snart hand om den detaljen. Stina och jag släntrade ut i trädgården, jycken gjorde raskt toalett och sedan ägnade vi oss åt inspektion av ägorna. Jag öppnade poolen,

och konstaterade att den var ordentligt uppfräschad, uppvärmd och att de vassa hörnen nu är ett minne blott.

Sedan vaknade husse och tog med jycken till bagaren, medan jag förberedde mig för dagens fransklektion. Frukosten hade vi kunnat äta utomhus men terrassen var täckt av saharasand och annat bös, så det kändes inte särskilt inbjudande.

Lunch al fresco blev det, däremot; bordet torkades av hjälpligt och en duk slängdes på innan vi bänkade oss för en sallad och lite bröd. Det var skönt i sol och halvskugga men jag var för rastlös för att klara av att sitta där någon längre stund.
Ena köksdelen fejades och plockades fram;

Saknas knoppar, grejer på hyllorna och lite småfix, men snart så, äntligen!

terrassen gjordes ren med den gamla Kärchern, som nog får anses ha gjort sitt,

och sedan avslutades eftermiddagen med ett premiärdopp i 28-gradig pool – betydligt varmare än kvällsluften, kan jag berätta!

Det var gudomligt, minsann!

Stina höll koll; sprang runt poolen och försökte hjälpa mig bli torr så fort jag närmade mig kanten. Jag tänker inte tvinga henne ner i vattnet men försiktigt skall vi locka henne att prova. Det lär behövas i sommar, när temperaturerna får luften att dallra.

Stina är sprittande lycklig över alla ytorna men håller sig bestämt nära oss hela tiden. Allt det nya är så spännande men det avnjuts helst i trygghet nära flocken. Vi har kollat in växtligheten, jycken och jag,

och tagit igen oss i de sista strålarna kvällssol genom de gamla fönstren i det stora, nymålade rummet.

Imorgon är en annan dag och då skall diverse hjälpredor kontaktas för allt fix som vi inte riktigt grejar eller vågar ge oss på själva. Jag är otålig, vill få allt iordning snabbt nu och ägna resten av vistelsen åt att njuta, jobba en del och förkovra mig i franska.

Ett sådant påskfirande …

05 måndag Apr 2021

Posted by in grand-mère, Jycken, Min franska trädgård, Om dagsläget, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

… vi har haft!

Vi har umgåtts intensivt under en slösande sol, även om årets påsk varit mer kylslagen än vad vi hunnit vänja oss vid tidigare år. Och prinsarna har strålat ikapp med solen, så den här mormorn känner sig alldeles lycklig. Att dessutom få se Bertil skratta högt åt Stina som jagar fjolårslöv i vinden och att se hur han blir modigare och modigare när han närmar sig henne är så fint. Vi har fått bli vittnen till hur ett samförstånd mellan barn och valp sakta fått fäste. Det blir bra det här, tänker jag.

Bror har lånat ut alla sina mjukisdjur till Stina och också han har först reserverat men nyfiket närmat sig henne, tills han den tredje kvällen sjöng godnattvisa för henne och alls inte vill sova i sin nya lyxiga storbarnssäng, utan på golvet bredvid Stina. Låt vara med Stina i sin valphage men vi tar det varligt, som sig bör när en trevande ny vänskap skall byggas.

Det är fantastiskt fint att se hur de kramas och börjar leka med varandra. De behöver dock vår omedelbara närvaro hela tiden, när elefantkramarna blir väl så kärleksfulla eller när Stina blir i valpgasen och glömmer all vett och sans. Men barn och vovvar får en alldeles egen förståelse för varandra om de ges chansen!

Fint var det också att få fira påsk på ett nästan normalt vis. Runt påskabordet satt idel antikroppar, och en imponerande mängd medicinsk kompetens i den församlade skaran gjorde firandet tryggt. Vi satt runt ett bord med vanliga avstånd emellan oss och den normaliteten var otroligt välgörande. Måtte det samma snart få gälla en hel värld och i alla sociala sammanhang!

För tretton månader sedan anade ingen av oss vad som väntade. Jag blev återigen påmind om det när jag förra veckan insåg att min kvardröjande täppta näsa och begynnande nya rethosta var allergi och inte rester av covid. Fjolårets allergimediciner letades fram och berättade det för mig. Mediciner har förstås bäst-före-datum, så nu har jag fått nya färska utskrivna. När jag gick in på 1177 för att hitta det nya receptet, föll ögonen på journalanteckningarna från förra året och jag stannade upp. Att datumet för fjolårets receptförskrivning ensamt skulle kunna dra igång en berättelse om hur det en gång var, anade jag förstås inte då. Men nu…

Den 26 februari 2020 satt jag på ett plan på väg till Murviel, fortfarande allergisimmig men åtskilligt bättre tack vare meducinerna. Jag snöt mig, nässprayade och kunde bara väsa när jag pratade. Ingen reagerade synligt på det och med min medpassagerare diskuterades allergier och hur man bäst handskas med dem. Jag fick till och med några matnyttiga tips från det lilla samtalet.

Det hade börjat talas allt mer om det nya viruset i Italien men om det pratade vi inte. Det var ju i Italien, inte i Frankrike. Jag var värre allergisk än vanligt, eftersom jag dessförinnan varit rejält förkyld i över en månad, med hårt prövade luftrör som utgångsläge. Att tänka tanken att det skulle kunna röra sig om ett livsfarligt virus och inte allergi fanns inte på kartan, inte heller att jag skulle behöva ändra mina planer.

Stanna hemma från jobbet? För en täppt näsa och kraxig röst?

Inte en chans!

Skjuta på resan till Murviel och bli helt återställd först?

Bah! Löjligt!

10 mars reste jag tillbaka till Sverige igen genom ett Europa mer förändrat än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat koka ihop. Då hade de täta rapporterna om sjuka hemvändande alpresenärer nått oss och det knöt sig i magen på mig vid tanken på hur jag hade snörvlat mig söderut.

På loppis i St Genies innan hemfärd tidigt i mars 2020, började det kännas en smula nervöst...

När det gäller bestående förändringar i livsföringen, är det detta som är den tydligaste för mig; aldrig mer kommer jag att utsätta medresenärer eller arbetskamrater för risken att smittas av mig. Ingen förkylning kommer någonsin att äschas bort eller bagatelliseras igen. Inte så att jag gått och blivit hypokondrisk, bara till slut medveten om hur också en snorbuse på tvären i min snok skulle kunna innebära en potentiell fara för andra.

Nåväl. Nog om covid för den här gången. Trädgårdsguru Benjamin skickade bilder från murvelträdgården i lördags. Nu är den ansad, rensad och redo för njutning. Det upprullade pooltäcket skvallrar om work in progress där också och jag blir fånigt glad av att se alltihop.

Annat som ger glädje av mer nostalgiskt och längtande slag är alla facebookminnen från påskfirande i Murviel, som ploppar upp varje dag. Vänner och familj är samlade, solen skiner och vi premiärbadar. Lika självklart och för alltid som det känts genom åren med murvelhuset, lika overkligt känns nu en återgång till ett sådant läge igen.

Men läkarna runt årets påskbord har varit det bästa tänkbara sällskapet för en misströstande murvlare; vi kan faktiskt inte fortsätta leva våra liv så här i all oändlighet. Vi måste börja återgå i takt med att alltfler blir vaccinerade och/eller har tråcklat sig igenom några veckor i sällskap med det fruktade viruset.

Det är ingen utopi.

Det är en nödvändighet.

Igår morse snöade det.

Det är ju i sig egentligen ren och skär kränkning men jag var omgiven av prinsar och ville ändå inte vara någon annanstans.

Jag har inte så mycket att berätta om

16 fredag Okt 2020

Posted by in huset på ön, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

… förutom att jag är orimligt sliten; mentalt mer än fysiskt, även om det manifesterar sig i både ond nacke och dito knopp. Inatt sov jag i tolv timmar och enligt uppgift både snarkade och mumlade jag så mycket att L fick uppsöka gästrummet. Jag har ingen aning. Märkte ingenting. Var helt utslagen.
Men jag är otroligt tacksam över min förmåga att sova igen och komma tillbaka, även om det naturligtvis inte är alldeles nyttigt att behöva göra just det annat än i undantagsfall.
Så varför då detta?
Det stavas ett litet virus med kronegenskaper. Inte så att jag själv drabbats (ännu, kanske skall tilläggas för att inte jinxa virusfriheten), utan för att det för med sig ganska mycket omak. Frånvaron ökar på min lilla naturbruksskola, eftersom minsta symtom kräver att den drabbade måste hålla sig hemma. De som är på plats får då fara omkring som yra höns och försöka täcka upp. Jag och min kollega ägnar lejonparten av vår tid åt att leta vikarier, planera om, lappa, laga och försöka bevaka att ingen åtminstone jobbar sig sjuk. Det är mentalt stressande på en nivå jag inte tidigare upplevt och sällan har jag längtat mer efter höstlov än i år. Inte i första hand för min egen arbetsbördas skull, utan för att få luft i systemen och tid att planera om. Akututryckningar behöver få vara sällsynta och därför är tiden inne för planerade fjärrlektioner och skärpning av coronarutiner, så att vi inte vistas för många i lokalerna samtidigt.

Hästlektion på Dinglegymnasiet

Alla är så fantastiskt engagerade och envisa och jag beundrar hela personalstyrkan för deras uthållighet men det finns rimligen en gräns även för deras kapacitet och det oroar mig. Därav mitt allt större behov av lång nattsömn.
Jag funderar över om jag också är nedstämd men kommer fram till att jag faktiskt ändå inte är det. Bara ofantligt otålig över sakernas tillstånd och att inte självklart kunna kvista iväg till Murviel som jag gjort varje höst annars.

Efter badet i oktober 2019

2020 är ett sorgligt förlorat murvelår.
Det vill sig inte. Jag kan inte med gott samvete åka dit, även om det formellt sett inte är förbjudet, när nu den andra vågen verkar vara ett faktum och ingen ljusning ännu är i sikte.
Snälla Outi körde förbi huset härom dagen och knäppte en bild på vår bignone bakom den rostiga grinden:

Fint är det att få sådana hälsningar och tryggt att veta att huset hålls under uppsikt av flera; se där en fördel med trafiken på gatan utanför!

Gashällen i uteköket har hämtats av våra vänner i Sète och de kunde rapportera att allt såg lugnt ut. Kanske att vi till och med kan få hjälp med iordningställandet av ny bänk där hällen en gång satt av vännernas nyfunne vän, som följde med och hjälpte till?

Den här skall få ersätta den gamla av svetsloppor förstörda porslinshon och kompletteras med den gamla granitbänken från köket i huset.

Så där är det hela tiden; bekantskapskretsen utökas hela tiden och på alla möjliga sätt. Hjälpen är heller aldrig särskilt långt borta och det är förstås alldeles ovärderligt, speciellt i tider som dessa.
Vad funderar jag mer över när jag inte har något särskilt att berätta?
Apelsinerna!
De som såg så lovande och många ut i somras;

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

Eller staketet mot grannen uppe vid poolen; det som har kryphål där Wilda, salig i åminnelse, vid flera tillfällen försökte smita ut.

Wilda❤️💔

Vi går ju här i ett slags väntans tider och hoppas på att en snygg värmlänning med päls

skall falla pladask för en skönhet från Göteborg

och att det skall resultera i en kull gulliga valpar, varav vi skall få ta hand om en och bli med hund igen! Det lär ska vara nära förestående och vi hoppas så alldeles väldigt på det. Vår murvelträdgård är redan tämligen såväl barn- som valpsäkrad, men förbättringsområden finns såklart alltid. Kanske är det ändå dags för en mur mot grannens trädgård där också?

En i brösthöjd och möjligen inte hela vägen, för undvikande av klaustrofobiskt resultat?

Vi får se.
Vi skulle ju ta det lugnt med projekt, och lilla vovven, oavsett när den blir verklighet, måste ju passas hela tiden iallafall, mur eller ingen mur.
I alla händelser skall färja bokas för murvelfärd i december. Då skall jag skrota runt i vår trädgård

och småfixa inför nästa säsong, som förhoppningsvis ser helt annorlunda ut än årets och som fyller murveltillvaron med alla mina viktigaste.
God willing and Corona permitting.

Retrospektiv oktober

01 torsdag Okt 2020

Posted by in Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Nej, jag är ju inte i Murviel, som sagt. Har jag alltid varit en sväng i Murviel i oktober? Nä, jag har ju inte det men nästan. Första hösten som murvelhusägare planerades en tripp ner tillsammans med min mamma och min syster men en dålig höft, som hade kunnat innebära slutet för min mamma, satte P för det. Men jag, min syster, hennes svägerska Ulla, Johanna och jag kom iväg.

Oktober bröstade sig och vi fick fina dagar tillsammans. Jag skulle gärna göra om det, förstås kompletterat med ytterligare favoritkvinns som jag har den stora ynnesten att ha i mitt liv.
Mamma opererades i december, några veckor efter vår murvelresa. Rutinoperationen höll på att alldeles gå åt fanders, men hon repade sig. Det är nog något av den största ynnesten av alla; att hon fortfarande hänger med, klar i knoppen och rädd om livet, 91 år gammal. Att hon skulle orka med en frankriketur nu är dock inte troligt men det är inte så viktigt. Hon hänger i och det räcker bra.

Hösten 2013 fick jag till en längre murvielvistelse. Jag befann mig mellan jobb och passade på. Ett par givande dagar hos Annika och Erik i Magalas, med Millis Ivarsson som kursledare, lärde mig en massa matnyttigt om äggoljetempera.

Hanging on every word

Jag trodde då att det skulle bli tempera överallt men till slut har jag nöjt mig med att använda den uteslutande på möbler. Det är en fantastisk färg att arbeta med. Den doftar fantastiskt och det blir så snyggt. Men den är tidskrävande, skall ges möjlighet att oxidera och stämmer därför dåligt med de hittills högst tidsbegränsade vistelser som varit möjliga i Murviel så här långt.

2013 är mitt Annus horribilis. Året började med ständig oro för min konvalecerande mamma och avslutades i totalt känslokaos med skitjobbiga besked om att inte ens en allra mest älskad tjugoårings framtid var självklar och spikrak. Det har varit krokigt men det har gått bra. Ingenting är någonsin givet och självklart, jag vet det. Ingen av oss behövde bli påmind om det. 2020 är ett tufft år men det kan ändå inte mäta sig. Att 2013 ligger långt bakom mig känns väldigt bra, trots lyckligt ovetande ljusglimtar som den hos Annika och Erik.

2014 blev desto bättre. Då föddes Bertil, mitt första, ljuvliga barnbarn och oktobervistelsen det året präglades av kompis Åsas husletande.

Hon hittade sitt hus i lilla byn St Genies de Fontedit – nycklarna till just det huset låg där på cafébordet i mäklarens gigantiska nyckelhög. Åsa och jag åkte på shoppingtur till Pezenas, där jag köpte en liten opraktisk bebisskjorta till det nya lilla barnbarnet.

Jag tror att den aldrig drogs över huvudet på den lilla älsklingen. Fast det gör då rakt ingenting!

I oktober 2015 fick murvelhuset klara sig utan mig. Jag jobbade som hyrrektor i Dingle och kunde inte ta ledigt. Vi hade dessutom alldeles nyss flyttat till huset på ön och all ledig tid ägnades åt att röja och rensa inför alla de renoveringar som skulle följa.

Huset på ön var då fortfarande ett typiskt semesterhus. Typiskt på så sätt att där blev saker kvar efter avslutad semestersäsong, sparat men bortglömt, små guldkorn blandat med allsköns bråte. Bland gamla yatzy-blad, kortlekar och barnteckningar hittade jag ett vykort som jag skickat till L när vår relation var ganska ny. Barnen, jag och Åsa hyrde ett hus i Cessenon och vi fick ett par semesterveckor där som jag sent skall glömma. Året var 2000 och det var min och barnens första ordentliga semesterresa tillsammans efter skilsmässan från deras pappa.

Hittade vykortet som skickades till L
… när källarförrådet rensades på Tjörn

Semestern blev magisk. Huset var gammalt, knasigt och charmigt, byn helt otroligt fin och Åsa och jag fantiserade om hur det skulle vara att skaffa ett eget hus just där.

En ouppnåelig dröm då. Fantastisk verklighet 12 respektive 14 år senare.

Tänk om vi hade vetat!

Hösten 2016 njöt jag av solen genom badrumsfönstret. Kom på att jag inte tagit kort på just badrummet och fotade det ur alla möjliga vinklar. Badrummet har fortfarande ingen dörr – inte alldeles ovanligt i franska en suites, har jag förstått – men visst är det stort och härligt, även om badrummen i huset på ön är stråna vassare. Jag längtar dit iallafall. Allt måste inte vara perfekt.

2017 tillbringades första kvällen på plats tillsammans med bygrannar på Le Café Nouvel. Vi hade koftor på men att avnjuta middagen al fresco gick alldeles utmärkt. Jag skulle gärna ha traskat dit upp ikväll. Istället blir det Lojs tacos inomhus medan mörkret sänker sig över vår västkusttillvaro.

2018 låg markstenen på plats bakom den rostiga grinden. Ett av flera gamla ”eyesores” var åtgärdat och jag gick nöjd omkring och beundrade ordningen och prydligheten. Nu är trädgården fin hela vägen från grind till pool. Åtminstone när den nyss fått ansning och en smula TLC. Den rosa bignonen som klättrar upp mot entrédörren stormtrivs så till den milda grad där den står, att den på bara några veckor förvandlar huset till ett övervuxet törnrosaslott. När den får chansen, vill säga. Kanske blir vi tvungna att ta ner den helt och hållet, hur underskönt vackert den än blommar.

Hösten 2019 åkte jag ner och irriterade mig över att köksrenoveringen stannat av. Tiden var knapp men jag lyckades få både kylskåp på plats och spis beställd innan jag blev tvungen att vända norrut igen. Jag åt munvattnande frukostar solokvist på terrassen, badade i den ännu uppvärmda poolen och fantiserade om hur fint det färdiga köket förhoppningsvis skulle bli.

Två resor till skulle det bli innan corona satte stopp för sedvanliga täta murvielturer. Jag gav upp tanken på att sköta måleriarbetena själv och kontaktade Le Studio des Artisans i St Chinian för hjälp med att få allting klart. Som vanligt när proffs anlitas, såg de saker som jag valt att försöka ignorera. Flera turer och diskussioner senare, blev takbjälkarna strippade, tak och väggar i hela rummet målade och köksluckorna omsorgsfullt målade med färg från Farrow&Ball. Inte med linoljefärg eller med äggoljetempera och inte heller med traditionell kalkfärg. Jag trodde att jag var mer principfast än så, men behovet av att få rummet och köket klart övertrumfade till slut min önskan om att bara använda traditionella, naturliga material. Varför, resonerade jag till slut med mig själv, när det nya köket är från Ikea och huset av de tidigare ägarna redan utsatts för en ganska så brutal renovering?

Köket när huset blev vårt i mars 2012,
….och det stora rummet med gult betonggolv.

Jag är glad att jag släppte de principerna. Principerna får istället flytta en våning upp och väggarna där (trots den hemska plastfärg som tidigare smetats på där) skall få vacker kalkfärg.

Ett rum i taget.

Med mig vid färgpyttsarna och när tid finns.

Fast först av allt skall badrummet förses med en dörr, så att sovrumsinnevånarna kan göra nummer två utan att störa sin sängkamrat!

Ingenting annat brådskar nu. Alla de planerade större arbetena är avklarade. Förutsatt att ingenting oförutsett händer, skall det den närmaste tiden puttras på med lite-i-taget-sysslor. Fasaden skulle visserligen må bra av lite fix men bara av kosmetiska skäl, så det får vänta. Tanken på det tillåts inte slå rot. Ännu så länge…

Ännu en sammetskväll

01 lördag Aug 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.

En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.

Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.

I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.

På väg att ta över igen…
… fem månader tidigare!

I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.

Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.

Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.

Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.

Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!

Om det inte hade varit för Moa och Linus…

30 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Foto Maria Hansby

…hade det inte blivit någon barnbarnsapéro i år. De egna barnbarnen är inte här men det har ju faktiskt inte hindrat oss tidigare. Vi ordnar barnens apéro varje år och det minns minsann Moa och Linus. Kanske var det så att Moa började undra när den där inbjudan skulle komma, eftersom de åker hem om några dagar. Inte konstigt då att man får ta saken i egna händer och försiktigt fråga hur det egentligen blir med årets igelkott?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir så löjligt glad över frågan och svarar naturligtvis att traditioner är viktiga saker och att en igelkott självklart måste produceras. Det är fjärde sommaren som vi samlas för party i och vid poolen, med fokus på de yngre festdeltagarna och insikten att det är något barnen minns och förväntar sig gör något med mig. Vi får vara en del av deras barndomsupplevelser och alla har skoj.

Varsina skålar och fat till godsakerna…

Det är varmt; jättevarmt. Det är omöjligt att inte bada, så alla badar.

Foto Maria Hansby
Foto Maria Hansby

Vågorna går höga i poolen, igelkotten slaktas snabbt,

popcornen får följa med i egen skål till poolkanten, mini-colaburkarna är lika populära som oranginan,

Foto Maria Hansby

och den som inte vill bli blöt gör klokast i att befinna sig någon annanstans. Fast alla vill självklart bli blöta. Det vill man när det är eftermiddagshetta och hundtimme.

Under tiden som vi partajar, står vår målare Iliana och tar hand om köksluckorna i det luftkonditionerade huset. Hon skall ha barn om några månader och jobbet hos oss är det sista hon gör innan hon tar ledigt för att förbereda sig för lillens ankomst.

Luckor förberedda för målning…

Hon är metodisk och skicklig. Det hinner inte bli klart innan vi åker men vi hinner vara med om större delen av arbetet och nästa vecka skall det ändå vara klart. Hon kan inte dra ut på det längre än så själv, förstås. Deadline för arbetet har ändå nästan hållits. Det spiller över med några dagar, bara. Kunde jag, skulle jag nog skjuta på vår hemfärd men vistelsen här är redan tidsmaximerad som den är, just för att vi skulle se köket färdigställt.

Fläkten på plats till slut, iallafall. På grund av corona drygt 4 månader försenat.

En aning frustrerande är det att falla på målsnöret men den här gången känns det ändå stabilt och tryggt. En tur i september behöver det få bli men det är mycket som kan ställa sig ivägen för en sådan tripp, så vi får se.

Idag fick det först bli en stund framför datorn men nu har en ordentligt sävlig lunk infunnit sig. En canicule håller på att placera sig över Murviel och då gör man klokast i att hålla sig sval och ordentligt vattnad både inom- och utombords. Poolliv för bloggarn, alltså. Igen.

Efter regnet

24 fredag Jul 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Reminiscenser, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi vaknade tidigt idag till en sval och fräsch morgon med intensifierad grönska och en luft som är lättare att andas. Idag är den languedocblå återigen prickfri och förhoppningsvis hinner regnet sjunka ner i myllan ordentligt innan middagshettan, sin vana trogen, slår till igen.
Nattens oväder var av det där riktigt formidabla slaget, ett sådant som överraskar med sin snabbt tilltagande styrka. Vi ägnade oss åt nattligt poolbad igår men fick vackert krypa in under torgmarkisen tills regnet dragit vidare. Vi kunde på första parkett låta oss fascineras av såväl skyfall som blixtar med efterföljande dunder och brak. De senare höll sig dock snarare runt oss än direkt ovanför oss.

Nattbad blev det ändå, när åskan bedömdes vara på tillräckligt avstånd,

sedan gick den yngsta badmademoisellen, Saga, 11 år, och hämtade det största av våra badlakan (ett som införskaffades på semester i Florida för 15 år sedan), packade in sig i detsamma och fällde upp ett kvarglömt paraply till skydd för regnet som piskade in från sidan.

Jag myste och tänkte nostalgiskt tillbaka på min första resa till Languedoc tillsammans med barnen som då var mellan 6 och 15 år gamla. Jag var ganska nyligen frånskild och hade med hjälp av jobb på sommarskola lyckats skramla ihop till vår första ordentliga semesterresa sedan uppbrottet från barnens pappa. Den gången överraskades vi av skyfallet på en takterrass i vårt hyrda hus i Cessenon och vi kurade ihop oss under ett litet parasoll medan vi storögt och fascinerat njöt av skådespelet.
Regnoväder kan vara äventyr nog. Jag påmindes om det igår igen, när badmademoisellen alls inte ville gå hem, trots att klockan hunnit passera midnatt.

Min äldsta dotter, som fortfarande älskar att somna i soffan ihopkurad under en filt precis som när hon var barn, påminner mig ibland om hur tryggt det var att som liten få somna så, omgiven av sorlande vuxna. Jag minns det också, förstås; hur mysigt det var med ett tryggt litet barn bredvid sig, som efter att ha klippt med ögonen och kämpat mot sömnen ett tag under filten, till slut ger upp och låter sig övermannas av tröttheten.
Det stilla livet i Murviel fortsätter alltså.

Nyregnad natträdgård

På andra sidan gränsen mot Spanien är läget allt oroligare. Barcelonaborna uppmanas hålla sig hemma för att undvika smittspridning men gränsen verkar hållas öppen. Det är en skarp varning om att vi inte får trycka ner gaspedalen inom överskådlig framtid, så vi väljer bort turistande i år. Det går trots allt bra att ”hemestra” i vår trädgård med böcker, blaskor på paddan, stickning och vänner i småportioner och med distans.
Alltså blir bilderna därefter. Poolen som vy dominerar. Eller den från sovrumsfönstret, alternativt terrassen, ut mot trädgården. Men så till slut, efter en kort sväng ut i byn efter middag på Le Café Nouvel, en bild på de senast inflyttade bygrannarnas trappa i en smal, smal gränd.

Franskt, så det förslår, att ta med sig förfriskningar och njuta av kvällssvalkan på sin uråldriga stentrappa med alldeles för höga steg. Det är ju så de gör, byborna inne i cirkuladen, när uteplats eller takterrass saknas. En skön kudde under gumpen, en ljuslykta och en ljusslinga och trivseln är ett faktum. I det enkla bor det vackra, som han sa, floskelmästaren Ernst. Och det har han ju rätt i.