Kategoriarkiv: Resor

Stina och jag på roadtrip

01 söndag Maj 2022

Posted by in Hunden Stina, huset på ön, resa med hund, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har dråsat ner i vår soffa i västerläge på terrassen, trött som tusan efter flera dagars röjande och städande. I morgon kommer en fotograf och en stylist för att göra i ordning och fota vårt älskade tjörnhus inför annonsering och visningar. Jag tänkte att det skulle underlätta för oss att ta hjälp med piffandet, men grovgörat landade förstås på oss. Och nu, medan första maj visar sig från sin allra ljuvligaste sida, gick luften ur mig. Kanske bidrog det faktum att vår gamla Kärcher gav upp när bara en tiondel av trätrallen hunnit rengöras?

Men vi har varit igång sedan frukost; jag iförd merylbrallor, comme d’habitude, för att liksom komma i stämning. Och trots att söndagen gjort sitt yttersta för att locka ut mig, har jag framhärdat. Sovrum, badrum, kök, tvättstuga, källare, trädäcket; vi har snurrat runt överallt och L har kört oräkneliga vändor till magasinet vi hyrt och till tippen.

Är vi alltså klara?

Näpp!
Men nu sitter jag ändå här med ett glas bubblig rosé från Limoux och får för mig att blogga.

Det är då jag inser att det ligger ett författat inlägg från bilresan upp från Murviel för en vecka sedan. Min reMarkable var lite vrång och lät mig inte skicka det vidare med ett okänt hotellnätverk, nämligen. Sedan jag kom hem har det därefter inte funnits tid.
Men idag, alltså, tar jag mig den tiden, så nu tänkte jag återge en tempusredigerad version av det kvar­glömda inlägget.

Min och hundens senaste roadtrip, därmed. Nu drar vi!

Andra resdagen var avklarad och dagen därpå väntade knappt tre timmars asfaltsnötande innan Stina och jag planerade att nå Kiel och färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Stina är formidabel som resesällskap. Ungefär varannan timme stannade vi för toalettpaus och för att sträcka på våra 6 ben. Stina var i höglöp och småskvätte mellan gräsätarvarven och hade hon tur(?), rastades någon stilig pälsherre samtidigt som hon själv. Då drogs det i koppel och svans veks undan men jag var hård och besynnerlig; här skulle varken halvfransoser eller dito -tyskar bli resultatet av min och doggens roadtrip genom Europa!

Första resbenet genom Frankrike var ingen lyckad historia. Långa och många köer ända från Béziers och hela vägen norrut förbi Lyon överraskade mig.

Minst tre timmars försening innebar det och jag kände mig en smula dum. För visst borde jag ha kunnat räkna ut att halva Europa skulle vara på väg hem från sina påsksemestrar?

Men hotellet vid första stoppet i Nancy var toppen;

ett nyrenoverat Novotel i Laxou utanför staden gav oss båda skön sömn, så vi kände oss redo för både autobahn och en och annan stau efter vägen.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndagar genom Tyskland är smooth sailing. Fri fart långa sträckor, inga vägarbeten och med långtradarna tryggt placerade på parkeringar längs med autobahn, gjordes resan bekvämare än vad den varit de senaste gångerna den företagits.

Hunden och jag installerade oss efter andra resdagen på ett ganska trist hotel utanför Hannover. Skillnaden mellan detta och hotellet i Nancy var tämligen stor.

Baksidan av hotellet glömde de visst bort att piffa …

Det spelade dock inte så stor roll – vi skulle bara sova.

Sista resbenet tog oss till Kiel och färjan till Göteborg. Men kvällen innan på vårt trista hotell och medan jag satt och skrev om mina och hundens vindlingar genom Europa, började Macron hålla sitt segertal nedanför Eiffeltornet. Jag kände en enorm lättnad. Ännu ett land med en högerextremist vid makten hade nog varit mer än vad jag klarat av. En öde ö hade känts som det enda raka, om resultatet blivit ett annat.

För just det här, att sätta den lilla doggen i en hundbilstol och nöta mil på franska autorouter, tanka billigare bensin i Luxemburg och fortsätta färden vidare på tyska autobahn; ja, det har vi lärt oss är ingen självklarhet. Pandemin satte villkoren i nästan två år, Putin skrämmer oss bortom vad åtminstone jag trodde var möjligt och en Marine Le Pen vid rodret i Frankrike hade gjort läget ännu mer instabilt för oss och hela Europa.

Det är ändå speciellt att färdas genom Europa nu. Vägskyltar till välkända namn från första och andra världs­krigen påminner om att ett fritt Europa, är en nymodighet. Att bo i Sverige och äga ett hus i Frankrike förutsätter det Europa som min och senare generationer vant sig vid att ta för givet. Jag fortsätter gärna att göra det.

Jag vill fortsätta att flaxa fram och tillbaka mellan murvelhuset och älsklingarna i Sverige inom överskådlig tid.

Kan jag det?

Får jag? Får vi?

Resultatet i det franska presidentvalet är en aldrig så liten ljusglimt. Jag tänker hålla fast vid den.

God natt tout le monde, tänkte jag där i Hannover, släckte lampan och visste inte att sista biten till Kiel dagen därpå skulle bli en tämligen behaglig och lagom sträcka, också den utan köer.

Vi kom fram till Kiel i god tid, åt en habil lunch invid hamnen och strosade runt en stund vid den lilla hamnbassängen.

Stina, det lilla charmtrollet, väcker uppmärksamhet varhelst hon går och jag är alldeles lycklig över att hon kom till just oss.

Autoroute, autobahn, färja, Danmark och bro

13 söndag Mar 2022

Posted by in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Lördag på Autobahn i passagerarsätet på väg norrut stickar jag, tränar franska glosor och tragglar fransk grammatik. En natt på hotellet i Luxembourg är avverkad och jag är åter i bilbubblan och solen skiner. L kör. Hela vägen. Jag tycker att det är skönt att slippa. Alla år bakom ratten kors och tvärs får mig att ta mig friheten att slippa när jag inte måste ratta själv. L säger sig inte ha något emot det. Timmarna i bilen på väg genom Europa blir därmed till tid att hinna med sådant som fått vänta när toastolar måst inhandlas och snygga ventiler måst letas upp.

Shoppingbyten för en månad sedan

Men min bilbubbla spricker denna gång. Vi får sällskap på vägen av ett par bilar med ukrainska skyltar. Så dyker en långtradare upp med texter om ”humanitär hjälp på väg” upp i högerfilen, snart i sällskap av en grupp vans från Storbritannien med röda kors på sidorna och bakdörren. Medicinsk ut­rustning på väg till Ukraina står det på engelska och ukrainska.

Då börjar jag gråta. Det bara kommer, fastän jag själv är trygg där jag sitter. Fastän resten av familjen är trygg också. Jag återupptar nyhetshungrigt min avbrutna DN-prenumeration och börjar läsa e-DN på paddan. Hittills sedan starten av den ryska invasionen har Omnis korta notiser varit min huvudsakliga nyhetskälla, kompletterad med sändningar från BBC och CNN. Att läsa fördjupande artiklar är något helt annat, inser jag dock kvickt. Långsamheten i det tvingar fram eftertanken på ett helt annat sätt och jag tar in det jag läser. Tar så fram min reMarkable och skriver lite för att bearbeta. Snyter mig, sväljer hårt och skärper mig.

Så åker stickningen fram och med den för händerna blir jag lugn. Den senaste månadens produktion skvallrar om att jag behövt flera sådana meditativa stunder:

Sedan skänker jag ännu en slant för att stilla samvetet. Funderar över hur Kennaris fjärrundervisning skulle kunna hjälpa till gör jag också. Det är svårt. Profitera på katastrofen är det inte tal om. Men skola är normalitet, ett fokus mot en framtid bortom kata­strofen. Det lär vara många lärare på flykt som kanske redan försöker undervisa barnen? Hur hittar vi och organiserar dem? Kan vi avlöna dem? Crowdfundar vi? Söker medel på annat sätt? Hur länge kommer de att behöva vara på flykt? Kommer de att kunna återvända snart?

Kommer någon att ta sig an Putin och hans banditer? Går det att oskadliggöra dem?

Är det bättre att satsa på att hålla igång utbildning enligt ukrainsk läroplan tills vidare eller skall de ukrainska barnen snabbt införlivas med respektive mottagarlands utbildnings­väsende? Eller både och? Sådär snurrar tankarna. Jag försöker sortera dem, få ordning på dem. Vill hitta sätt att hjälpa. Som så många andra.

Och så, mitt i alltihop, fick vi några fina timmar i Heiligenhafen, där vi sammanstrålade med ett par languedocsvenskar på väg norrut. En bättre middag på lokal innan läggdags följde på det. Heiligenhafen är ett inte alls så pjåkigt stopp efter vägen.

Idag går färden vidare över Danmark,

tillbaka till Tjörn och ännu ett tak över huvudet som är vårt. Jag fryser men solen lyser marsstarkt över oss, medan regn och översvämningar plågar omgivningarna runt murvelhuset. Jag hoppas att det ovädret snart drar vidare.

Så var det dags redan

11 fredag Mar 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hantverkare, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Vi är på väg norrut igen, efter en intensiv månad i murvelhuset. Det har varit veckor helt utan egentlig av­koppling, där hjärnan gått på högvarv hela tiden. Med ständiga beslut, utryckningar till byggmarknader och med öron och ögon överallt blir det till slut mer tröttsamt än roligt. Fjärrjobbat har jag gjort också, fast i upphackade stunder och det är förstås inte optimalt. Sedan har jag jagat på, härjat, bygglett, ringt, pekat med hela handen och lekt general när projektet riskerat att helt gå i stå. Älskade lilla Ibens ankomst markerade hela tiden skarp deadline för färdigställandet och jag använde henne som argument utan att skämmas alls.

Blev det alltså klart?

Naturligtvis inte, utan bara nästan. En suiten saknar ännu så länge glasväggen till duschen, eftersom leveransen av den blev försenad.

  • Fix med badkarsavloppet – både avloppsröret och de blanka badkarstassarna skall bytas ut mot/ få kopparfärg.
  • Spegel och lampor på plats men kranen skall bytas ut mot en i mässing och golvet skall få en stor rund matta.
  • En duschvägg på det, så är det klart! Lägg gärna märke till trekantsskuggorna som bildas av hyllorna😉
  • Korg för toapapper har jag hittat på Jysk …
  • Och kopparfärgade pedalhinkar från Maisons du monde
  • Ventilgaller i mässing från ett båtvarv i Grau Agde …
  • … och ett motsvarande lite mindre under tvättstället.
  • Nya krokar skall upp också. Från Ikea, minsann.

Försenad blev också leveransen av kranarna till handfaten i båda bad­rummen,

liksom duschblandaren och duschväggen även till gästbadrummet. Duscha går det därför inte att göra där ännu men att göra ifrån sig på porslinsfåtöljen och att tvätta händerna går bra!

  • Himla fiffigt med fungerande toa!
  • Ny lampa från Maisons du monde i göstbadrummet
  • … och dito spegel. Kommoden under tvättstället skall bytas ut mot en kopparfärgad ställning med handdukshängare istället. Kommoden blev för ranglig men i några veckor får den duga.
  • Rörfästena fick importeras från England – sådana lyckades ingen av oss uppbringa i Frankrike.

Och i en suiten går det bra att både duscha och bada.

En del smådetaljer för slutfinish återstår också men det tar vi när vi är tillbaka i påsk. Jag har inte kunnat ta de där välbehövliga kliven tillbaka för att betrakta alltihopa, så jag har svårt att avgöra hur helhetsnöjd jag är. Precis som med målningen av det stora rummet för två år sedan, måste vi lämna innan det är helt klart och det är småirriterande.

Men jag vet att jag är otroligt nöjd med claystonen och jag peppar mig själv med att det trots allt inte är mycket som återstår. Nöjd med Garys alla kopparrör och installationer är jag också, så det finns inget förutom fördröjningarna att klaga över. Tvätta händerna går dessutom bra under de gamla kranarna tills de nya är på plats, medan det förstås är svårt att duscha utan dusch.

Men Iben och hennes päron har installerat sig i murvelhuset, vi har firat Emil som fyllt år, ätit lunch vid havet; vi har spankulerat omkring i ett ganska öde Béziers en liten sväng,

och vi har barnvaktat Iben medan föräldrarna unnade sig en middag på tu man hand ute på byn.

Tid att blogga har jag inte haft.

Inte heller har inspirationen infunnit sig.

Att kunna tillåta sig att fokusera på det jag just beskrivit är vardagligt, självvalt och normalt, hur jobbigt det än kan te sig stundtals.

För mig. För oss.

Kanske är det så att den där förtjusningen över två snart färdiga och vackra badrum inte riktigt vill infinna sig för att den allmänna sinnesstämningen är låg? Bedrövelse och oro låter sig inte knuffas bort av sådant som på intet sätt är livsviktigt; som att badrummen är vackra och färdigställda in i minsta detalj.

Ikväll sover vi på vårt stamlokus i Luxembourg. På söndag kväll är vi tillbaka på Tjörn.

Tillbaka till Murviel längtar jag redan. Och efter lilla solskenet Iben! Men i Sverige väntar prinsar och en liten Maj. Till dem har jag bråttom nu!

Min längtan får sitt lystmäte med jämna mellanrum. Bara en sån sak.

Avenue Fernand Schmidt i kvällsmörker …

Årskrönika del två – medan epifania badades i blek vintersol

07 fredag Jan 2022

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, Reminiscenser, resa med hund, Resor, studier i franska, Valpen Stina

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middags­bordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.

Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?

Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.

Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.

När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.

En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.

Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.

Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.

Väl framme i Murviel …

visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.

Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgs­fullt nymålade och fixade glans.

Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.

Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.

Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for till­baka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall.
Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.

Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande och medan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.

Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.

Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstad­kommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.

Mormorvabbardagar och många mil på asfalt

03 söndag Okt 2021

Posted by in grand-mère, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar, resa med hund, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Av mina solnadagar med prinsar häromsistens blev det flera dagars vabb. Funderar på om jag för första gången skall anmäla just det till för­säkringskassan, eftersom jag de facto inte kunde jobba som planerat från solnakontoret den här gången. Nu är det i sig ingen stor sak; ingen skarp deadline väntar på mig för tillfället. Lillprinsen hade en typisk förissjuka och var ganska tagen men vi fick också många fler ljuvliga stunder tillsammans än vad vi annars fått. Han är en tapper liten en och bättre sällskap än Bror får man faktiskt leta länge efter!

En hel del justeringar av veckans fortsatta planer blev resultatet. Irriterande men nödvändigt för att få till de stipulerade 48 timmarna mellan Montesumas hämnd och umgänge med dem du för allt i världen inte vill smitta. Som en liten Maj i Frölunda – en till av de fyra små som jag ständigt längtar efter. Att det bara blev ett par timmar med henne istället för den planerade kvällen och morgonen var ju inget vidare, förstås men alternativet att riskera att smitta henne fanns förstås inte.

Men iväg till vår färja kom vi, trots att det också kunde ha gått om intet,

och efter en natt i motvind nöts nu asfalt söderut.

En längre vistelse i Murviel väntar; en tur som försenats med nästan en månad, så nu är det skönt att ha kommit iväg.

Lite småfix med diverse dörrar var det tänkt att det skulle bli när vi kommer ner, liksom en rejälare garageröjning. Men mest njutning, var planen.

I imperfekt.

Planer är tydligen till för att ge ytterligare näring åt drömmerier och har åtminstone i min värld en tendens att gå om intet. En växande fuktfläck på murvelhusets fasad uppmärksammades av grannen rakt över gatan häromdagen.

Det såg först inte ut att behöva handla om fukt invändigt, men Gary, vår formidable röris, tillkallades ändå och han kom på stört. C&E mötte upp och en noggrann inspektion drog igång.

Raskt upptäcktes mögel- och fuktfläckar i den vita soffan;

Himla tur att jag tvättade den innan vi åkte…

I taket ovanför soffan bubblar fukten bakom det med Farrow & Ball omsorgsfullt nymålade innertaket,

och inne i en trumma vid väggen upptäcktes vatten som droppade längs med vattenledningarna inuti densamma.

Inspektionen fortsatte därför i gästbad­rummet en trappa upp, där källan till problemet naturligtvis upptäcktes. Eller källorna, kanske skall sägas. Ett läckande rör i duschen i kombination med en undermålig fuktspärr verkar vara det som ställt till det.

Jag har varit fundersam över det bristande fallet mot golvbrunnen i det badrummet och därför kastat extra noggranna ögon på det när vi haft gäster som duschat där.

Fast den här gången har problemet dolt sig i golv och bakom väggar och därför kunnat stå och gona sig ifred tills vattnet inte längre fick plats.

Kontentan av detta blir alltså en mindre vilsam vistelse också denna gång. Byggdamm och bråte igen inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid är med nödvändighet den nya planen.

Känns ju en aning surt och jag väser eder över fransk badrumsstandard innan jag börjar googla efter snyggt carrelage.

I huvudet planerar jag för hur vi kanske borde flytta runt på handfaten?

Installera ett badkar i det andra badrummet, kanske?

Flytta den kaklade kommoden till poolhusbadrummet, möjligen?

Skall vi ha tadelakt på väggarna, månne? Fast kakel – eller mosaik? – inne i duschen?

Men nej, nu går jag händelserna i förväg. Vi får höra vad försäkringsbolaget säger och sedan får jag nog stilla mig. Badrumsrenoveringar brukar inte vara gratis. Stränga med underarbetet kommer vi i alla händelser att vara. Fuktspärren är viktigare än kaklet, liksom även garanti på det utförda arbetet. Viktigt med erkänt kunnigt hantverksfolk, därmed.

Fortsättning lär följa.

När rattpassen är L:s, ägnar jag mig ändå åt badrumsfunderingar, alltmedan autobahnköerna sniglar vidare. Flera vägsträckor är fortfarande avstängda efter sommarens förödande översvämningar och dagens resa blev därför riktigt besvärlig. Regnade gjorde det också och det hann bli rejält höstmörkt innan vi sisådär en fem timmar försenade kom fram till vårt stamlokus i Luxemburg.

  • A sight for sore eyes…
  • En säng, minsann
  • … och nattbloggande med hundsällskap

Imorgon är det franska vägar som gäller. Och söndag. Vi startar aptidigt för att så snabbt som möjligt komma fram till Murviel. Där väntar trots allt inte bara fuktskador och läckande vattenledningar, utan en himla massa trevligt också!

Det är inte utan att jag längtar efter det.

Tid för funderingar i en tillfällig paus

25 onsdag Aug 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Familjen, grand-mère, La voiture, Murvelhuset, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.

Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.

Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.

De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,

sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.

Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.

Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.

Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk ialla­fall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.

Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag före­satt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.

Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu upp­nått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.

När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellan­rum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.

Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.

Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.

Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?

Resedagar

20 tisdag Jul 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Två ganska intensiva veckor tillsammans med prinsfamiljen i Murviel är till ända och vi är tillbaka på Tjörn igen. Det är alltid svårt att lämna Murviel men det är också fint att komma tillbaka till vår ö. Huset fejades och städades innan vi åkte på midsommarafton och i sängarna ligger rena sängkläder och väntar på oss. Det där har jag liksom fått med mig i generna; att städa igenom huset innan man åker iväg för en längre bortovaro. Det är galet skönt att bara kunna landa när man kommer hem och raskt ägna sig att få undan packningen, istället för att muttra över annat som behöver göras. På kvällsturen med vovven i den ljusa sommarkvällen blir jag sedan smått salig över hur vackert vi bor;

Jag hör skratten från kvällsbadande barn nere i den lilla viken och konstaterar att hunden också känner att hon är sverigehemma igen.

Jycken har trivts alldeles förträffligt i Murviel också, där hon kunnat ströva fritt i den från hennes perspektiv gigantiska trädgården. Det är vemodigt att lämna den, huset och poolen. Sista simturen innan avfärd blir alltid längre än alla andra och medan jag guppar runt där, tänker jag på hur mycket jag kommer att sakna det mjuka, ljumma turkosblå.

Men nu är det stängt och iordninggjort också där, så att det skall stå redo när vi kommer nästa gång.

Handdukar, soffklädslar, badkläder, lakan och en och annan gardin, som råkat komma ivägen för en förbispringande chokladglass, har tvättats och fått torka i vinden, vikts och hamnat tillbaka i linneskåp och på soffor, gardinstänger och hyllor.

Köket fick till slut sina sista knoppar, skafferilås och handtag,

och voleterna har stängts om de gamla fönstren.

Mörkt bakom voleterna …

Tidigt i söndags morse gav vi oss iväg från vår stilla söndagssovande by och begav oss norrut. Millaubron passerades,

och efter ett iskallt stopp i ett dimmigt Centralmassiv, tog vi oss sedan via Clermont Ferrand till lilla boutiquehotellet Le Quatorze i Colmar.

Inga köer, inga hinder och därmed en alltigenom bra första resdag.

I Colmar strosade vi runt en stund innan vi lyckades hitta ett ledigt bord på en av de många restaurangerna i den gamla delen av staden. På utsidan kändes den som något av en turistfälla men på insidan mötte oss något helt annat.

Kul traditionell inredning med en twist och riktigt god fräsch och vällagad mat bjöds det på därinne. Stina välkomnades överallt och väckte uppmärksamhet vart vi än gick. Vi tycker ju förstås att hon är galet söt men det verkar också vara många, både kända och okända som håller med oss. Att hon liknar en liten Steiffteddybjörn har konstaterats tidigare; nu fick vi det slutgiltigt bekräftat av en look-alike i skyltfönstret till en antikaffär i en av gränderna.

På gatan där vårt hotell låg, finns ett gammalt nedlagt fängelse, som under medeltiden byggdes för Colmars augustinermunkar. Det är en byggnad som får fantasin att skena och den skulle kunna platsa i vilken Pippi Långstrump- eller Robin Hood-film som helst.

Snacka om dungeons, tänkte jag med en rysning. Det kan inte ha varit en trevlig upplevelse att hamna bakom galler på det stället!

En snabb kväll i Colmar är på tok för dåligt. Den staden förtjänar ett längre stopp men det får bli en annan gång.

Vi hade bråttom hem, så ytterligare en tidig revelj fick det bli för vår färd genom Tyskland igår. Lite oroliga var vi att trafiken skulle vara värre än vanligt, eftersom flera vägar i de västra delarna av Tyskland är avstängda på grund av förra veckans översvämningar. Av dessa märkte vi dock ingenting och resan genom Tyskland blev också den en alltigenom odramatisk historia. Vi tog ett antigentest på ett obskyrt drop-inställe i Hamburg.

I den blå containern finns testfaciliteterna…

Det gick snabbt, var gratis – suverän service, helt enkelt. Varför Sverige inte gör på samma sätt har jag riktigt svårt att begripa.
Med våra negativa intyg i handen, fortsatte vi sedan mot Rostock och Radisson Blu Hotel. Välordnat, snyggt, kliniskt rent, sköna sängar, fina badrum och fullständigt charmlöst var hotellet. Men vi skulle ju bara få i oss lite mat och sedan gå och sova, så hotellet gjorde vad det skulle.

Imorse körde vi till sist ombord på en dagfärja till Trelleborg. Morgonen var kall och färjan var mer än lovligt sunkig men vi satte oss ändå på däck och virade in oss i en filt. Hunden hjälpte oss att hålla värmen tills solen kom fram och vi kunde skala av oss plagg efterplagg.

Men då satte istället törsten in och då blev det svårt, eftersom allt flaskvatten tagit slut på båten. Alkohol fanns det hur mycket som helst av men alltså inte vatten. Stena Lines färja mellan Rostock och Trelleborg kommer vi att undvika i framtiden. Sex timmar är lång tid när du inte har någonstans trevligt att ta vägen.

Men nu är vi som sagt hemma. Räkmackan är uppäten och ett glas väl kylt vitt languedocvin är uppdrucket, liksom ohemula mängder kallt vatten.

Jag har träsmak där bak efter tre dagar i bil och längtar efter att få krypa ner i vår renbäddade säng.
I utkastlistan ligger flera blogginlägg på lut i väntan på att bli författade. jag skall be att få återkomma till dem.

Stau, bouchon, köer och brinnande lastbilar

26 lördag Jun 2021

Posted by in Grand-mère, Jycken, Om dagsläget, poolliv, resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Det är något skumt med trakterna kring Orange och Montélimar. Som att just den sträckan är jinxad. Det började så bra imorse när vi gav oss iväg från Parc Hotel Alvisse i Luxemburg i ottan. Vi fick med oss varsin frukostpåse, som vi åt på en rastplats ett par timmars resväg från hotellet. Vägen var föredömligt köfri och navigatorn talade om för oss att de 89,6 milen till Murviel skulle innebära ett efterlängtat plums i den turkosa redan vid pass fyra. Vi la på en dryg timme för några korta stopp och förmodad sedvanlig kö i trakterna av Lyon men att jag skulle kunna återfinnas nedsänkt i balsammjukt, ljummet vatten i tidig kväll kändes inte överdrivet optimistiskt.
Så vi tuffade på, pigga och nöjda. I Lyon följde vi skyltar mot Marseille ner i en tunnel jag inte åkt i förut och där var ingen kö. Jag svängde fel när den långa tunneln tog slut men hittade snart en ”Toutes directions” – man måste ju älska sådana skyltar som talar om att du kan åka åt vilket håll du vill! – och hamnade raskt rätt igen. Fortfarande inga köer, så det var ju en bra ny väg, tänkte jag.

Fast sedan kom de, köerna. Den ena efter den andra i ett hetsigt staccatotempo ända tills vi blev helt fast söder om Montélimar. Strax innan hade navigatorn varnat för hinder på vägen men jag mindes alltför tydligt den där gången när jag och hunden Wilda var på väg norrut och fastnade i likadana köer. Navigatorn tipsade då om alternativa vägar och jag gjorde som den sa men det resulterade bara i att jag cirklade runt och hamnade i nya köer, som navigatorn snällt försökte lotsa mig ur. De är inte vrålsmarta när det kör ihop sig, de där tingestarna. Den gången hamnade jag tillbaka i utgångsläget efter flera timmars irrande.

21 juli 2016…

Den här gången borde vi dock ha gjort som navigatorn föreslog men när vi insåg det, var det redan försent och vi satt fast. I tre timmar. Några kilometer längre söderut brann en långtradare och all trafik stannade upp, eftersom det var för riskfyllt att passera.

Den utbrända långtradaren några timmare senare. Ingen kom dessbättre till skada.

Utanför bilen stånkade 38 varma grader, så motorn fick brumma med jämna mellanrum, mest för jyckens skull. Vi delade med oss av vårt vattenförråd till törstiga medtrafikanter i en Ford med trasig AC och tittade på när andra spelade fotboll och spankulerade runt bland bilarna.

Själv satt jag till slut så still jag någonsin kunde medan jag funderade över om det torra buskaget vid vägkanten skulle kunna gömma en nödig tant från Sverige …?

Tänk ändå om vi hade åkt husbil!
Då hade sådana tankar inte behövt tänkas och inte hade jag behövt galoppera i vild panik till den första inrättning vi hittade, efter att köerna äntligen släppt. Inrättningen visade sig dessvärre vara låst, så efter en snabb rekognocering, där jag förvissade mig om att ingen såg, hoppade jag in i ett buskage iallafall. Efter väl förrättat värv stolpade jag sedan ut ur sagda buskage med värlsdvan min och med ett aldrig så litet leende på läpparna. Tills jag upptäckte att kläderna var fulla med spanskt nålgräs…

Fick väl till slut ändå var nöjd med att det bara var i kläderna som som nålgräset fastnat…
”Det finns tydligen något slags resepotta man kan ha med sig i bilen”, försökte L.
Det nöjda leendet försvann blixtsnabbt och så fräste jag;
”Ja, och så finns det husbilar!”
”Jaha, är det för toalettens skull du tjatar om husbil?”, undrade L.
”Ja, vaddårå? Det är väl uppenbart!” Sa jag innan jag insåg att jag kanske slagit i ännu en spik i husbilskistan.
Men nu har jag simmat, lyssnat på tornsvalorna och tittat på en skuttande glad jycke, så allt är glömt och förlåtet!