Rapport från min franska trädgård

19 torsdag Sep 2019

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Det är sammetskväll. Lite som en riktigt fin sommarkväll i Sverige i början av augusti. Men det här är Frankrike, andra hälften av september och dagen efter ett riktigt skyfall.

Välbehövligt, efter månader utan något egentligt regn.

När jag slog upp mina trötta ljusblå imorse var himlen fortfarande grå men med ljusare stråk där solen kunde anas,

Jag hade tänkt mig en frukost på terrassen men den fick stå tillbaka för ett surr av telefonsamtal, mejlande och annat fix som de där telefonsamtalen genererade. Istället blev det en lunch. Telefon, dator och annat elektroniskt förpassades in i huset utom hörhåll och jag tvingade mig till en paus från allt det jag visste behövde åtgärdas.

Gärna genast.

Gärna igår eller förra veckan.

Men solen sken på min uppvarvade uppenbarelse och med några djupandningar lyckades jag till slut höja blicken och se ut över det jag hade omkring mig.

Då såg jag torra, kämpande trädkronor, ett terrassgolv som behöver spolas rent och började genast fundera över hur den kommande murvelveckan skall kunna rymma allt det jag vill få gjort. Insikten drabbar mig att jag är så uppe i varv att jag faktiskt måste bromsa. Tillåta mig att inte vara klar, att jag inte är ett under av simultankapacitet hela tiden.

Vilken tur att Murviel finns!

Vilken tur att Claes och Eva gnisslade upp den rostiga grinden och kom och pratade med mig en stund!

Om inte, kunde jag ha rusat iväg mot något som inte är alldeles nyttigt. Jag har inte förstått stresspåslaget, har inte känt efter.

Det krävdes ett miljöombyte och ett besök med samtal om mer jordnära, praktiska saker för att jag på riktigt skulle stanna upp och lyssna, se, få axlarna att sjunka.

Det finns ingen som helst anledning att kokettera med att en har mycket att göra, många järn i elden, många bollar i luften, en fylld kalender. Det är till och med ganska korkat. Jag är femtioåtta år och definitivt ingen übermensch. Jag bara får för mig att jag är det ibland. Fast übermänscherna är sällan trevliga och inte heller jag blir särskilt trevlig när hjulen snurrar allt fortare. Engagemang är fina grejer men också potentiellt riskfyllt; det är svårare att sätta stopp när det som engagerar är lustfyllt och roligt.

Jag går in och hämtar en tunn kofta som jag drar om axlarna. Jag tänker på alla prestationsprinsessor och -prinsar därute, mig närstående, flera av dem. Om jag har några som helst ambitioner att vara en förebild för dem, så handlar inte det om vad jag eventuellt presterar, utan om hur jag handskas med mig själv och med det som är viktigt för mig. Tack Murvelhuset för att du alltid påminner mig om vad som till slut räknas.

Septembersol på grannens hus om kvällen…

Eftermiddagen ägnades, min återfunna insikt till trots, åt mera jobb men strax före fem förpassades apparaterna återigen in i huset, medan jag stegade upp för den välbekanta stentrappan upp till poolen. Där kunde jag konstatera att Bertrand och Benjamin fyllt på med mer grus,

fått undan den livskraftiga men giftiga oleandern och istället placerat citronträdet på dess plats i en ny kruka, istället för den spruckna, gamla. Citronträdet fortsätter att vara tilltufsat men kanske kommer det att trivas bättre i sin nya hörna, där det råder mikroklimat och där vinden inte kommer åt på samma sätt? Små, små citronembryon syns i det glesa lövverket, om jag tittar noga,

och får det förnyad kraft, kommer det att göra sig fint i sin nya, gröna keramikkruka.

Så fick jag av mig mina paltor och dök ner i i det till en början svalkande turkosblå.

Tjugofyra och en halv grad visade värmepumpen, som varit avstängd sedan vi for, så inte var vattnet egentligen kallt. Jag simmade några längder och njöt, både av ensamheten, stillheten och det mjuka vattnet som till slut inte kändes svalt alls. Fast värmepumpen, den har jag dragit igång nu. Jag tycker om när vattnet känns varmt när jag kliver i.

September i Murviel. En blandning av febril aktivitet ute på vinfälten när vinskörden går in i sitt slutskede och det lugn som alltid ersätter sommarsäsongen. Gatan utanför är klibbig av druvsaften som droppar från flaken. Med jämna mellanrum bryter de tystnaden på andra sidan grinden när de ilar förbi mellan fälten och cavarna.

Så här på kvällen är det dock alldeles tyst. Inga cikador, inga kvirrande svalor, inga fladdermöss och heller ingen mygg, men varmt nog att sitta ute om kvällarna fortfarande.

Trädgården, nu i skymning, bär spår av Bertrands och Benjamins aktiviteter. Automatbevattningen har reparerats och det märks på plantstatusarna i terrasseringen,

den vissna bambun har fått ge plats åt en mer torktålig växt,

bignonen, den alltid så djungellikt vildvuxna, har klippts ner

och det lilla trädet/ busken innanför grinden har fått en brutalansning för att kunna växa sig tät och livskraftig igen.

Det är rogivande att sitta i sammetsnatten, som under tiden jag suttit här till slut blivit såpass sval att det börjar bli dags att dra sig in i huset, och fundera över växtligheten i trädgården, över stillheten och över det faktum att inget kackel och ingen galande tupp har hörts av idag.

Jag tror bestämt att grannens höns har flyttat någon annanstans.

Jag saknar dem, litegrand.

And on that note; bonne nuit, mes amis!

À bientôt!

Det hann bli kväll i Paris

19 torsdag Sep 2019

Posted by in distansjobb, Jobbinvasion, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Plötsligt sitter jag på Landvetter. Några timmar senare en mellanlandning i Paris innan vidare färd mot Montpellier. Jag jobbar, naturligtvis. Med två jobb, comme d’habitude, förstås. Telefonsamtal från en fåtölj med kupa runt för att blockera alla ljud, så att jag inte avslöjar att jag sitter på en flygplats. Det känns inte alldeles seriöst med en sådan ljudmatta bakom samtalet, nämligen. Jag mejlar, skickar sms, attesterar diverse saker, fakturerar, anställer och knyter ihop lösa trådar från de senaste dagarna.

Jag har i ett antal veckor tvingats göra flera saker samtidigt och har ömsom känt mig stolt för att jag klarar det, ömsom känt en krypande stress över att inte kunna göra bara en sak i taget, att så mycket krockar med vartannat.

Igår styrdes det med vikarieanskaffning, årligt besök av arbetsmiljöinspektionen, tre parallella fjärrlektioner med mig i bakgrunden och sedan ett skypemöte i ett par timmar kring ett Erasmusprojekt. Jag hade kontakt samtidigt med personer i Stockholm, Umeå, Pajala, Italien, Grekland, Rumänien och så i Dingle då förstås.

Ett samtal med Norge hanns förresten med också. Ingen av oss behöver egentligen leta efter internationella sammanhang. Numer är de bara där.

Det är hisnande.

Inte minst för att dörrarna verkligen är vidöppna och att det bara är att kliva över tröskeln.

Imorgon sitter jag i Murvelhuset och fjärrjobbar. Sorgligt eftersatt dingleadministration skall betas av och Kennaritrådarna skall nystas upp och få falla ordentligt på plats. Nya uppdrag väntar möjligen men av dem blir intet om jag inte tar tag i dem nu.

Mitt i allt detta slår mig tanken att jag snart skulle kunna vara framme vid den tillvaro som jag  den senaste tiden mest misströstat om. Att kliva över tröskeln till något nytt är en lång process, har jag insett. Inte för att jag själv räds det; det har jag aldrig gjort, men för att etablerade verksamheter är så förbaskat trögrörliga. Nymodigheter som fjärrundervisning ses på med stor skepsis men nu upplever jag ändå att det börjar röra på sig. Under tiden hittar vi kennarianer nya lösningar hela tiden för att möta kraven i både skollag och från uppdragsgivare. Det är bortom spännande och trots att varje tillfälle att få undan arbetsuppgifter utnyttjas och trots att datorn plockas fram en stund igen på kvällen efter en lång dag på Dingle, så får det mig att må bra. Det kickar igång något i mig som det var länge sedan jag fick fatt i. En av de viktigaste faktorerna är att jag äntligen i grunden bestämmer själv. Jag måste inte. Jag vill.

Nu väntar dock några dagar med lugnare tempo. Det dåliga samvetet över att inte vara på plats på Dingle skall jag försöka hålla stången, för trots allt behöver jag se till att det inte blir för mycket övertid. Berättar jag för mig. Om och om igen. September månads timmar är förbrukade men arbetsuppgifterna är naturligtvis inte slut för det. De är de aldrig.

Jag längtar efter första simturen. Efter revisitation till falaiserna i Agde och dopp i havet, efter frukost på terrassen med grannens galande tupp i bakgrunden och vyn över trädgården från sovrumsfönstret när jag vaknar på morgonen.

En dryg vecka fylld med både måsten och vila väntar. Och – förstås – umgänge.

Jag ser fram emot alltihop.

En alltigenom väloljad dag går mot sitt slut. Väloljad, vill säga, innan vårt plan halvvägs ut på landningsbanan fick vända om och vi blev sittande i informationslös väntan. Eller information fick vi, typ, men på så nervöst och grötigt smattrande franska att inte ens fransoserna bredvid mig uppfattade vad som sas. Han sansade sig till slut, lotsade oss ur planet, och tre bussturer, kryddat med en vända in i terminalen igen senare,

kom vi till slut iväg med ett friskare plan. Effektiva och inte bara vänliga – till slut – och med lite humor, uppgivna gester och rullande ögon lyckades de få oss iväg från Charles de Gaulle.

Bra saker med trasiga plan?

  1. En magnifik solnedgång över Paris kunde nästan avnjutas.

2.  Jag kunde ta det där fotot över nya food courten på Terminal F, som jag insåg att jag glömt men som jag ville visa Åsa,

3.  Prinsar ringde på Facetime och jag kunde svara – annars hade jag varit uppe i luften vid vår vanliga fejstid,

4.  …

5.  Öhhh…

6.  …

7.  Nej, jag kan inte komma på något mer

I Montpellier regnade det.

Jag fick raskt min resväska och traskade ut ur terminalen för att vänta på Maria och Alains plåtis.

Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.

Men jag svamlar. Det är mitt i natten och ögonen svider. Men jag är i Murviel och allt är bra.

15 söndag Sep 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi är hemma igen efter en utflykt till murvelvänners svenska viste i Lysekil.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilda vindar från havet rycker i våra västkustska fönster och jag har svept en filt runt benen. I händerna en stickning som får mig att fånigt leende tänka på prinsarna jag lämnade i Solna för en knapp vecka sedan:

Hejdåvink utanför solnaköket

”Landet runt” rullar på vår tv-skärm och jag låter den första, allvarliga höstkänslan svepa in över mig. Helt oävet är det inte. För en liten stund, iallafall.

Jag åker snart till Murviel för att försöka få igång köksrenoveringen del 2. Kylskåp är beställt,

Ett stort rostfritt monster från Smeg…

kakelprover är fixade,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och François är vidtalad, så jag hyser någorlunda gott hopp om att det kommer att komma igång.

Spis har jag hittat fast ändå inte. Vi vet vilken vi vill ha men just de måtten vi bestämt oss för är naturligtvis såpass ovanligt att jag ännu inte lyckats lokalisera just den. Liknande, ja, men med fel mått. Monteringen av skåpen blir liksom avhängigt av att de där större pjäserna som kylskåp och spis är på plats för att det inte skall bli oväntade glipor och därmed skarvar. Det lutar därför åt en bredare variant, trots att det innebär mindre bänkyta på sidorna men med den fördelen att den verkar finnas inne både på Boulanger och Darty, med möjlighet till någorlunda snabb leverans. Något billigare är den också, sin större storlek till trots.

Susanna är genast på och ritar en ny variant med den bredare spisen och det ser ut att kunna fungera det med.

Precis som det varit de senaste gångerna inför resorna ner till Murviel, så kryper en stress in under skinnet på mig och den är inte alldeles lätt att mota bort. Jag behöver liksom en ursäkt (som att planera ett kök….) bortom att jag bara vill dit med jämna mellanrum för att rättfärdiga resorna ner. Det är faktiskt riktigt fånigt men så fungerar jag. Jag har också skaffat mig en inte oansenlig hoper nya förpliktelser som ständigt pockar på uppmärksamhet. De är ena riktiga illbattingar, de där förpliktelserna, och de får allt som tar min uppmärksamhet ifrån dem att framstå som trivialt, onödigt och som något som faktiskt borde få vänta. Att de i grunden är förpliktelser jag i högsta grad valt och som jag också trivs med, bidrar förstås till kluvenheten.

Helt och hållet kan jag sällan släppa taget om jobbet. Jobben. Jag vill det inte heller. Det är mycket att göra, rent av kniven mot strupen, men bit för bit tar vi gemensamt kommando över sakernas tillstånd och min dingleskola har mig i sitt grepp. Det får den. Det är fint att få vara engagerad i något som känns viktigt.

Fina Dinglegymnasiet…

Samtidigt har jag de senaste dagarna gett simultankapaciteten ett ansikte, när jag i fredags morse sladdade in på skolan tidigare än vad jag brukar, drog igång Adobe Connect för att kunna supporta mitt lilla språkföretags lärare under deras första fjärrlektioner i spanska och tyska, och samtidigt satte mig i ett möte om städrutiner inför en inspektion nästa vecka.

En mängd saker pockar på min uppmärksamhet samtidigt och ibland får jag spel. Fast oftast inte ändå, för saker blir gjorda, både av mig och av alla proffs runtomkring mig. Jag känner mig rentav för stunden priviligierad och jag är dessutom smått tagen av och fascinerad över hur bra det ändå går att ha lärare på två olika platser i den södra halvan av landet, medan eleverna sitter på två olika skolor nästan så långt norrut i landet som det går att komma.

Att jag kan bli nästan löjligt lycklig där jag befinner mitt i en virvelvind och ser hur det ändå fungerar, skvallrar måhända om att det är tur att det inte riktigt är dags för pension än på flera år.

Så var det det där med älsklingarna. Dem som jag alltid vill vara nära. S som finns mindre än en timme bort men som jag ändå inte hinner träffa så ofta som jag hade önskat. Mamma i Värmland. Och De två äldsta tillsammans med prinsarna, som jag trots allt ser till att prioritera. Den minsta prinsen i Solna älskar att titta på mina inspelade filmsnuttar på paddan. ”Ärtil!” ropar han förtjust när jag tar fram den, i förhoppning om att han skall få titta på sin rolige och högst älskade bror Bertil. Att han själv finns representerad bland de där filmklippen vill han inte riktigt gå med på. Det är Bertil för hela slanten.

Häromsistens satt det lilla grynet i mitt knä när vi bläddrade bland klippen och tryckte fram ett klipp från december 2018. Ingen Bertil finns med i det och ingen Bror heller. Istället står fönster och dörrar öppna mot vår murvelträdgård, solen skiner och fransk musik ljuder ur högtalare i bakgrunden. Det är lite stökigt. Julförberedelser pågår och det sköljer över mig hur mycket jag längtar dit.

För vad den där filmsnutten förmedlar till mig är att avkopplingen, den totala, den finns där. Den väntar på att sänka mina axlar och på att få mig att släppa den knottriga stressen för ett tag. Jag vet att när jag väl är där, är det lättare att släppa taget och hitta mitt ekvilibrium igen.

 

Mina fina solnaskatter

01 söndag Sep 2019

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Det har varit prinshelg, kramarna många och goset en självklarhet. Det är som att vakna en födelsedagsmorgon när jag hör de där två komma tassande uppför trappan och kryper ner i sängen.

Fast ganska snart sätter hungern in och vi lufsar ner till köket och får fram frukost.

Så tar Bertil – B1! – och jag en busstur till Solna Centrum – B1 gillar fordon av alla de slag – medan B2 sover middag hemma hos pappa.

Mjukglass, bubbelvatten med päronsmak och så ännu en busstur hem via lekparken.

Sedan blir det lördagskväll och mamman kommer hem från sin jour och när morbror E ansluter blir det så roligt att det alls inte går att gå och lägga sig. Jag ser mig omkring och mår bäst.

Söndagsmorgon är pyjamasbarn och många koppar kaffe, en tur till lekparken,

och att sedan bli följd av en skuttande glad Bertil till tåget.

Det är ljuvlig sensommar denna augustis sista dag och septembers första. Den virvelvind som vardagarna bjudit på de senaste veckorna känns långt borta och avkopplingen är faktiskt total. Närvaron också. Bertil och Bror är här och nu. Det är bara två veckor sedan jag var här senast men det har hänt massor. Går det mer än några veckor mellan besöken, blir jag otålig.

Längtar och behöver.

Mormorskap.

Nästa helg fyller Bertil 5. Ljuvliga, fina, godmodiga Bertil. En äppelkindad skatt som får stå ut med en beundrande liten fantastisk Bror som följer honom hack i häl.

Ljumma vindar runt augustihelgen

25 söndag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Så kom sommaren i retur för en stund och i sköna rottingstolen ligger S och sover middag.

Huset har fått sig en genomkörare och har befriats från några veckors damm, jag har rensat avlopp och puttrat omkring och planerat för både murvel- och tjörnhus. Vårt gamla matmöblemang har fått flytta till Dingle, där det nu får agera konferensbord istället och i vardagsrummet har sofforna fått flytta runt medan matdelen ännu så länge bara har en matta. Vi tänker inte sitta på den och äta i väntan på att jag skrapat färgen av bordet som bott i källaren sedan vi lämnade Stockholm för fyra år sedan. Det lilla köksbordet får duga så länge.

Men värmepistol är införskaffad, eftersom bordet målats med något slags plastfärg, och i en låda i tvättstugan väntar färgpigment och linolja på att få återställa bordet till sin forna glans. Ett gäng gamla stolar skall målas också och kanske får jag införskaffa några fårskinn att slänga över stolssitsarna. Vi får se.

Samtidigt kommunicerar jag med en butik i St Chinian, som jag fått tips om efter att jag la ut en fråga i en languedocgrupp på Facebook. Det börjar dra ihop sig till köksrenoveringens andra etapp och jag hittar inte de vitvaror jag fått för mig att jag vill ha på de stora kedjorna.

I sverigehemma är de inte så svåra att hitta men i Frankrike har det varit värre. De finns ju förstås, det krävs bara lite mer detektivarbete. Och nu verkar det lösa sig. Det  engelska paret som driver Le Studio des Artisans i St Chinian hoppas jag skall kunna beställa hem dem åt oss. Även kaklet verkar vi kunna få hjälp med där. Nu är förvisso inte just kakel svårt att få tag på, men det blir genast lite knepigare, om än inte omöjligt, när det inte är det moderna stuket som en vill åt. Som de här glaserade, tex:

Allt skall handlas på plats, iallafall. Det skall inte fraktas ner franskt kakel köpt i Stockholm igen! Jag gjorde det när kommoden i gästbadrummet skulle få traditionellt kakel,

Det har åkt från Frankrike…
Handfat och kran väntar på värdigt kakelsällskap

men det får jag ursäkta med att jag var ny och ovan och att det då kändes lättare att stuva in kaklet i bilen som ändå skulle köras söderut.

Konsoler till de öppna hyllplanen skall jag däremot köpa här. Jag har hittat dem jag vill ha och de är inte svåra att packa ner i resväskan. Resväskan och jag skall fraktas ner under andra halvan av september men vitvarorna behöver beställas innan dess för att vara på plats när köksjobbet drar igång. Det är nästan så att jag får aningens lite stresspåslag. Av erfarenhet vet jag ju att jag behöver vara på plats när renoverandet drar igång, eftersom frågor alltid dyker upp och behöver lösas på plats. Och jo, jag vet att jag skriver ”jag”, trots att vi är två om det, men det beror på att jag är den som knarkar inredning och får idéer. L är inte så intresserad av alla detaljerna, bara det färdiga resultatet.

Sedan vet en aldrig exakt när hantverkarna kommer; september, är det sagt men det kan ju hinna hända saker som försenar starten.

Världsliga saker, trots allt. Fint att fantisera om och att försöka visualisera hur det kommer att bli, är det iallafall. Och köksplaneraren, ja hon ligger fortfarande och sover under en yllefilt i kvällssolen.

Att få vara nära henne gör mig lyckligare än det mesta annat!

Det fina med väder

11 söndag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Jag har för länge sedan insett att Väder påverkar mig på alla möjliga sätt. Den svenska sommarvarianten har genom åren oftare gjort mig på dåligt humör än det motsatta, när jag håglöst tittat ut genom regnpiskade fönsterrutor i hopp om att kanske hitta en strimma blått där någonstans.

Regnig lördagskväll…

Det gör jag inte längre. Jag kan till och med vila lite i det vemod som en augustisöndag med regn och futtiga sjutton grader framkallar hos mig. I min mentala kalender räknar jag fram de kommande helgerna och inser att hur jag än planerar de närmaste veckorna, så kommer inte många av de lediga dagarna på ön att kunna beskrivas som sommardagar. Inte ens med lite tur. Svensk sommar är liksom för det mesta mer av det här:

Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader…

än det här:

Sommaren 2018

Jag tycker nästan att det skall bli skönt när alternativet arrangera kuddar och dynor utomhus inte längre finns. Då vet jag åtminstone att vardagsrummet får vara luftigt en stund igen innan det lackar mot jul och granen intar dynornas plats. Ett inglasat uterum har seglat högt upp på önskelistan och jag drömmer om ett med en kamin och fårskinnsfällar i rottingmöbler när sommaren övergått i höst. Eller när det regnar i augusti.

Typ något sådant…

Det här ältandet om ostadigt sommarväder är normalitet. Som det skall vara. De senaste par somrarna har annars det som inte borde höra till vanligheterna intensifierat miljödiskussionerna och jag skäms ikapp med mina medpassagerare över alla flygresor som murvelhuset alstrar. Jag flyger i stort sett bara när jag skall dit, annars inte. Det är inte ett aktivt miljöval jag gjort, utan effekten av att tiden inte räcker till fler resor än dem jag företar till Murviel. Inte räcker pengarna till fler resor heller, för den delen. Jag kan därmed inte slå mig för bröstet och förnumstigt hävda att jag minsann inte är en så förfärlig miljöbov, eftersom jag inte vintersemestrar på paradisstränder långt bort. Hade annars varit fint att göra någon gång.

Miljödebatten och gretaeffekter undgår mig naturligtvis inte. Den snart gångna sommarens extremer har kommit nära och det blir skrämmande på ett alltmer påtagligt sätt när det du läser i braskande artiklar är något du själv är med om.

Sommarens första europeiska värmebölja i slutet på juni upplevde jag som särskilt otäck. Jag och L hade åkt i förväg till Murviel med småprinsarna och när termometern andra dagen på plats frustade förbi fyrtiogradersstrecket stängde vi in oss bakom fönsterluckorna i murvelhuset. Det gick bra en liten stund, sedan blev de små busfröna rastlösa och jag satte dem i bilen (åtminstone storprinsen gillar att åka bil och lillprinsen somnade) för en tur till St Nazaire för att hämta kaffekoppar hos Maisondedeux.

Motorn stängde jag inte av och prinsarna plockades aldrig ur bilen. Asocialt och besynnerligt beteende under normala omständigheter, men det enda möjliga just då. Dagen därpå kulminerade värmeböljan och samma ljuvliga prinsar och jag for till flygplatsen i Montpellier för att hämta päronen. På skärmarna ovanför autorouten varnades för caniculen och förmaningar om hur du bör bete dig i värmen upprepades med jämna mellanrum. Någon upprepning av effekterna av värmeböljan 2003 vill de franska myndigheterna inte se.

När jag parkerat bilen vid terminalen visade mätaren 46 grader. Vi rusade in till terminalen, trots att folksamlingar av det slaget inte är någon favorit hos storprinsen. Men luftkonditioneringen därinne var skön och vi iakttog en filminspelning i ankomsthallen medan vi väntade. Gång på gång kom samma passagerare ut genom dörrarna och gång på gång utspelades samma puss- och kramscener. Det tog ett tag innan det jag registrerade sjönk in och jag fattade vad det rörde sig om.

Till slut kom de något försenade päronen och vi gjorde en motsatt rusning ut till bilen.

Bror och hans efterlängtade mor på språngmarsch i skuggan

Snabbt in med barnen, på med motorn och AC:n och sedan in med packningen. Den dallrande luften ovan asfalten visade då 50 grader.

Sedan följde mer normalvarma juliveckor och vi kunde börja äta våra sena middagar utomhus igen. Dagarna tillbringades nedsänkta i poolvatten varvat med siestor i det svala huset.

Medan det ännu var morgonskugga vid poolen…
Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

 

Så många utflykter med barnen blev det inte – det fick räcka med trädgården och poolen.

Häromdagen läste jag en artikel i Svd om sommarens europeiska värmeböljor och om varför de inte nådde ända fram till Sverige. I Murviel undkom vi det värsta av den andra omgången och på vår bilresa upp genom Frankrike och Tyskland fick vi uppleva de randiga vädersystemen.

Vid Millaubron regnade det och jag fick ta på mig en tröja,

i Dijon var det för kallt för att sitta ut på kvällen,

Vi gjorde ett tappert försök…

medan det i Münster återigen var såpass varmt att det var lite svårt att sova i vårt hotellrum utan luftkonditionering

Hotellet tillhandahöll ett AC-substitut…

En ljuvlig frukost  al fresco på vårt münsterhotell,

blev starten på sista dagen på vår kontinentala resa, som tog oss förbi ett av en kraftig trombon härjat Osnabrück. Googling ger vid handen att trakterna kring just Osnabrück är generellt trombondrabbat och att klimatförändringarna troligen kommer att bjuda på fler av just det väderfenomenet.

Vi for vidare genom sömniga tyska byar utan öppna näringsställen till ett hett och så småningom regndrabbat Kiel.

Varm…
…men fin kajlunch i Kiel i väntan på färjan…
… och innan åskmolnen tornade upp sig

Båtfärden mot Göteborg tillbringade vi på däck i skön svalka men det var ändå varmt nog för grillad hamburgare utomhus på akterdäck.

De där resdagarna bekräftar vad jag kunde läsa i Svd-artikeln; att det framförallt var norra delen av kontinentala Europa som fick känna av sommarens andra kraftiga värmebölja.

Väder är fascinerande och inte så lite skrämmande.

Idag stannar jag inne. Det regnar och tjuter runt knuten på huset på ön. Lite mysigt, trots allt men jag tror att jag måste se till att boka nästa murveltripp per omgående.

En annan dag

03 lördag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag är så upptagen av att njuta av min västkusttillvaro att jag alls inte kan uppbåda energi för att ta tag i sådant som är en förutsättning för ett friare liv om inte alltför länge. Mitt lilla fjärrundervisningsföretag är i skriande behov av en andakt som det skall få alldeles, alldeles strax.

Idag varnades det för åska och regnskurar, framförallt i västra Sverige men vi har bara sett molnen cirkla runt oss medan solen fortsatt att gassa.

Molnen långt borta…

Vi började morgonen med sovmorgon och sedan en simtur i havet. Uppfriskande var det men vattnet vid Klädesholmen på Tjörn,

Badplatsen vid Klädesholmen

höll i stort sett samma temperatur som vattnet vid falaiserna i Cap d’Agde för en dryg vecka sedan.

Eller åkej då; ganska mycket svalare men fortfarande i högsta grad badbart och då är jag ändå en notorisk badkruka när graderna i vattnet är för få. Jag simmade en bra stund,

lät solen som just bränt bort morgonmolnen torka det salta vattnet från skinnet,

och drog sedan vidare till det lilla bageriet intill Klädesholmen, som omnämnts i engelska The Guardian som ett av Europas tio bästa caféer vid vatten, och köpte färska, grova frallor.

Bild från bageriets hemsida

Sedan bar det hemåt för en lång brunch under parasollen på verandan, medan vi delade nyheter med varandra från tidningarna som införskaffats på vägen hem.

En mjukglass i hamnen under en kort eftermiddagsutflykt,

Hamnen på femtiotalet…
… och idag
Minnesmärke över dem som havet tagit

och sedan fortsatte min loja lördag med korsord och Eleanor Oliphant i öronen.

Jag bor här, påminner jag mig själv om och kan inte riktigt ta in hur fint det faktiskt är. På måndag börjar terminen på allvar för min del och ostadigare väder utlovas. Kommande helger innebär dessutom resor igen, så jag bestämmer mig för att låta värmepistolen – jag köpte den i vintras… – ligga kvar på sin hylla och matbordsprojektet därmed få vänta lite till. Bordet från lägenheten i Blåsut har stått i garaget i snart fyra år och väntat på att få bli av med sin flagnande plastfärg. Jag hade planer på att fixa det innan terminen drog igång…

Visst kan det vänta några veckor till på ny, vacker äggoljetempera?

Istället fantiserar jag om hur fint det kommer att bli när det till slut är fixat och bestämmer mig för att också tankeverksamhet av sådant slag kräver visst mått av energi.

Eller ändå inte.

Men himla fint att tänka på är det ändå.

Jag vet att när molnbankarna väl rullar in över oss och temperaturen sjunker, så kommer tankarna att vandra betydligt längre bort än till vårt garage i huset på ön. Då drar de söderut med en väldig fart och tur är väl det, eftersom det nu är hög tid att planera för arbetsledning av murvelköksrenovering etapp 2.

Den är planerad till september och för att den skall gå planenligt, måste jag se till att spis – det får bli en italiensk Lofra men en mindre än vad vi först tänkt –

och att kylskåp finns på plats innan François sätter igång. De där två prylarna får liksom bestämma resterande mått och passbitar. En side-by-side-kyl/frys var det tänkt att bli men det är inte helt lätt att hitta en sådan som vi vill ha. Jag ser den framför mig men hittar den ingenstans. En svart som spisen men utan ismaskin som stjäl utrymme i frysdelen.

Någon mer än jag som tänkt på hur mycket fula och vräkiga kyl/frysar det finns? Ingen stil och konfekt alls.

En retro-Smeg kunde kanske fungera men placeringen av en sådan i murvelköket blir knepig…

En inbyggd variant vore det allra bästa men side-by-side-varianterna verkar inte finnas i någon sådan version. Himla problematiskt, det där…

Spisen som vi sett ut kommer dessutom att kräva trefas, vilket inte är standard i Frankrike, efter vad jag förstått. Elektrikern måste kontaktas, så att det inte blir tok av den anledningen.

Jag får nog återgå till Miss Oliphant innan jag blir alldeles uppstressad av köksgrubblerierna. Kylskåpsproblematiken hinner jag alldeles säkert lösa.

En annan dag.

Älskade västkust

02 fredag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Sådärja. Andra dagen ensam hemma i huset med fullkomligt ljuvligt väder och jag är återbördad, landad. Det krävs inte mer än så. Då kan det till och med vara så att jag dristar mig till att tycka att det kan vara värt det att behöva genomlida månader av mörker och kyla, om jag några dagar om året får vara med om just det här. Minnet blir löjligt kort sådana här dagar.

Lite sovmorgon, något povra frukostar med kaffeslattar som inte längre smakar särskilt gott och ändå blir njutningen total.

Jag sitter länge. Det är helt tyst, havet ligger spegelblankt och djupblått i gattet. Horisonten, de karga klipporna, grannarnas stängda hus; en sådan dag kan det faktiskt mäta sig med frukosttimmarna på murvielterrassen innan middagshettan kopplar greppet om trädgården.

Det är två helt olika upplevelser. I Murviel slåss cikadorna med fåglarna, grannens tupp och bilarna på gatan om ljudutrymmet. Växtligheten är djungellik

Bignonen tar över entrétrappan på nolltid

och livsbetingelserna för allt som växer helt annorlunda än i naturen runt huset på ön.

När jag sitter påmurvelaltanen kan jag inte tänka mig en bättre plats. Då är tankarna på huset på ön fullkomligt bortstädade. De förmår inte tränga igenom. I murvelträdgården försvinner vardagen på ett sätt som den aldrig riktigt förmår göra på altanen runt huset på ön, hur mycket det än kråmar sig i sommarsolen. Måstena är för nära där. Lite orättvist, kan jag tycka, för det är rent objektivt sett väl så ljuvligt på västkusten när sommaren kopplar greppet.

Det finns en annan, tämligen avgörande skillnad mellan mina två tillhåll. I huset på ön lever vi något av ett eremitliv. Här får vi inte besök så ofta och inte under så lång tid åt gången. Det ligger lite för avsides för det och är inte vädersäkert nog för att locka till sig solhungrande gäster. I Murviel är vi istället så gott som aldrig ensamma och för ett socialt djur som mig är det fantastiskt. I murvelhuset fostras kommande generationer in i sällskapslivet,

När ettochetthalvtåringen greppar mammans vinglas och börjar skåla…

där förfinar det ena lilla barnet efter det andra sina vattenkonster i poolen

Detta bildspel kräver JavaScript.

och där skapar vi minnen tillsammans.

Om sommaren 2018 skiljde ut sig som sommaren då familjen inte fick till några besök samtidigt som vi var där i någon större utsträckning, så bjöd årets sommar på raka motsatsen. Liv och rörelse, sedvanliga byfester,

men med ett stillsammare umgänge med bygrannarna i övrigt.

Det får räcka för idag med funderingarna kring västkust- och murvielliv. Jag lämnar skärmen för en tur ner till klipporna. Det får sent omsider bli säsongspremiär för bad i det västkustska havet.