Uppkrupen mot min axel ligger en liten prins och sover middag och det är så innerligt gosigt och fint att jag bestämmer mig för att ligga kvar och middagslura jag också.
Ute är det uppehåll men nyss regnade det. Blåste gjorde det också. Vi blev lite frusna, lillprinsen och jag, på vägen fram och tillbaka till föris, där storprinsen ägnar sig åt viktiga saker i några timmar. Om jag kunde, skulle jag flytta alla mina skatter söderut och stanna där,
men det går ju inte och jag fortsättar att undra över varför favoriterna så sällan befinner sig på de platser jag älskar allra mest? Kuskandet fram och tillbaka har istället blivit en livsstil jag kanske inte hade valt men som jag ändå mår bra av. Belöningen när jag kommer fram är ju alltid monumental! Storprinsens vackra ansikte som spricker upp i ett lika vackert leende när jag kliver in genom solnadörren och så lillprinsen då, som somnar nära, nära en grådaskig novemberdag.
Medan lillprinsen sover, drömmer jag mig söderut med hjälp av Netflix och ännu en anglosaxisk frankofil, som puttrar runt i det franska landskapet i en blå 2CV på jakt efter ljuvliga trädgårdar.
Franska trädgårdar med Monty Don
Monty Don hittar dem, förstås och jag måste titta igen, trots att jag upptäckte de tre timslånga programmen för bara några dagar sedan och nyss har sett dem allihop.
Engelsmannen får mig att tänka på andra franska trädgårdar jag vistats i och på min egen trolska, ständigt underhållskrävande, ljuvliga oas.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag måste be Bertrand gå dit och ansa den nu, inser jag, annars tar vi oss inte upp för entrétrappan, där bignonen härskar vild, obändig och vacker. Om tre veckor är vi där. Det blir en fransk jul igen, äntligen.
En vän till mig uppmanade på Instagram sina följare att ha en gnällfri vecka. Bra idé, tänkte jag, så här kommer därför min synnerligen positiva novemberbetraktelse.
Det svarta sammetsmörkret omsluter mig varligt när jag i ottan beger mig iväg från huset på ön. Fukten från duggregnet glittrar på min vindruta och suddar ut konturerna av de vackra röda baklyktorna på bilarna framför mig. Med jämna mellanrum sveper min egentligen vita bils effektiva vindrutetorkare bort fukten från rutan och baklyktorna framför mig antar tillfälligt skarpare konturer.
Glasögonen immar igen av värmen från min kaffetermosmugg och blotta doften av det nybryggda kaffet får livsandarna att vakna. Att jag inte riktigt har fri sikt bakom de immande glasögonen hör liksom till och bilen går vid det här laget på autopilot på sträckan Tjörn-Dingle, så ingen säkerhetsrisk där inte. Smörgåsen med salamikorv smakar himmelskt och det gör absolut inte ett skvatt att brödsmulorna letar sig innanför min nytvättade rosa krage medan jag bilmumsar.
Sedan skiner solen över middagsdingle medan temperaturen sjunker och när det är dags att vända hemåt igen, snubblar jag inte i hålen i asfalten på den nermörka parkeringsplatsen och jag klarar mig glädjande nog helskinnad in i bilen. Det är i sanning en glädjens dag.
När de automatiska vindrutetorkarna åter drar igång – för det har börjat dugga igen – upptäcker jag att vattendropparna på rutan frusit till vackra iskristaller. Ett ögonblicks fasa far igenom mig innan jag inser att vindrutetorkarna verkar ha klarat att rivas upp från sin frusna position utan att slitas sönder ens lite. Nämnde jag att det var en glädjens dag idag?
Imorgon fyller den allra yngsta lilla älskade skatten ett helt år – se där, tillsammans med hans mosters 25-årsdag för några veckor sedan, sådana fantastiska ljusglimtar november bjuder på ändå!
Jag nöter E6:ans asfalt norrut i mörker tidiga morgnar och styr söderut på samma asfalt, i samma mörker när arbetsdagen är slut. Jag gnisslar tänder, gäspar, dricker kaffet från min termosmugg, gnager på min medhavda macka, lyssnar på Morgonpasset i P3 men tröttnar på flamset och byter till P1.
Känner mig både vuxen och seriös, tills jag inser att jag hört men inte lyssnat. Tillbaka till flamset på P3 igen; den där kanalen som inte har sådana som mig i åtanke när program planeras och programledare utses.
Alltsom oftast tvingas dessutom vindrutetorkarna gå i spinn när långtradare måste passeras för att jag skall hinna i tid till jobbet. Bilen, den egentligen vita, är grå av novembersmuts och det skall dröja många månader innan den får vara vit några längre stunder igen.
November, alltså. Ingen har beskrivit det bättre och mer frustande ilsket än poeten Thomas Hood:
Så tröstar jag mig med att boka påskresan till Murviel och med att drömma om vårens premiärdopp i poolen,
Påskdopp 2017
Eller så får tanken på en mer nära förestående tripp söderut mota novemberdeppen:
Juldagsnjutning 2012
L, E och jag skall fira jul i Murviel i år. Med bygrannar men utan stora delar av familjen. Den detaljen klarar vi av med hjälp av förjul i samband med Lucia, en tradition som håller på att skapas för att befria julen från tvång och måsten och som samtidigt säkerställer att jul också får firas med småprinsar, småmostrar och andra favoriter i Solna. Återstår att hitta en dag för firande med älskade S och E men det skall nog lösa sig det också.
Advent får tjuvstarta i år – tallen Fejka från Ikea är uppmonterad och väntar på pynt
och adventsstakar anas bakom gardiner i väntan på att pluggas in. Av adventsmys vaknar mina livsandar också, så det får gärna bli december nu.
Först på ön,
sen i murvelhuset,
En och annan solnedgång när jobbet lämnats lite tidigare och jag hunnit hem innan det blivit alldeles mörkt hjälper också,
Detta bildspel kräver JavaScript.
liksom den här tappra lilla tuvan invid altantrappan, som liksom aldrig vill ge upp:Och kan den härda ut, så borde väl i allsin dar också jag, som kan lämna blåsten och regnet utanför dörren, värma mig framför en brasa och stirra in i mängder med stearinljus?Om en vecka blir det julbak. Med Åsa, comme d’habitude. Jag står ut, trots allt, medan jag drömmer om murveldagar och intensivt vårljus över huset på ön.
ställt tillbaka de något avmagrade blommorna i fönstren,
Bra flärp på de långa blomstänglarna…
fördelat prydnadskuddarna på båda sofforna istället för i bara en,
och ställt tillbaka ljusstakarna på borden. Huset ser nästan ut som det brukar igen och det ekar mellan de perfekt tapetserade väggarna. Jag ser mig omkring och tycker att det ser en aning själlöst ut. Lite för ordentligt. Innanför de renoverade väggarna har inga barn levt vardagsliv, det blev vi varse när en fyraårig liten prins härom veckan rusade in med ett stort leende på läpparna och genast satte igång med effektiv homestaging.
Med tavlan på sned…
Vi fladdrade efter honom med skräckblandad förtjusning och flyttade i rask takt upp den ena prytteln efter den andra i höga skåp och på hyllor undan prinsens raska och skickliga händer.
Han var hela tiden steget före och huset på ön förvandlades till ett vidunderligt äventyr, där prinsen upptäckte ett mörkt garage, hoppvänliga soffor och en fåtölj med päls på.
Överallt fanns märkliga sittplatser och såväl prins som elefant hittade ställen att kura ihop sig på på de mest oväntade platser.
På en spansk bönpall,
eller i en fönstersmyg,
ifred bakom en gardin,
eller varför inte i en hängmatteställning på terrassen?
Sängarna gick bra att hoppa i, medan prinsen sjöng om apor som gjorde samma sak.
Jag brukar förespråka en något slätare bäddning men varför inte?!?
Alltmedan jag log och fångade kramar i farten.
Det hände att prinsen blev gramse ibland men bara när det fanns anledning och bara för korta stunder.
Nu har han tillsammans med sin morbror tagit tåget tillbaka till sina päron och det har blivit så tomt, så tomt.
Vi skall snart göra om äventyret. Det skall inte dröja jättelänge innan jag hämtar honom igen och drar västerut. Den gråa killen med snabel får följa med då också; det är sedan gammalt.
Vi ska åka tåg igen, trots att SJ – eller är det Trafikverket som är boven? – gör sitt bästa för att ge den här inbitna bilisten skäl att istället sätta sig bakom en ratt för att vara säker på att inte drabbas av omöjliga förseningar. Men om försenade tåg skall jag inte orda nu; det blir för trist, så det tar vi en annan gång. Och prinsen kom ju både till ön och tillbaka hem till Solna igen. Med tåg och i tid.
Jag fantiserar redan om när han är här igen och om vad vi skall hitta på då. Och jag fantiserar om nästa sommar och Murviel, om Bertil och lillebror Bror, som snart också är stor nog att ge sig ut på egna äventyr utan päron.
Jag blir lite fnattig av blotta tanken. Mormorfnattig.
I Murviel är hus och trädgård mindre vuxet än på ön. Där finns inga tapeter känsliga för kladdiga barnfingrar och runt det som kan vara farligt finns staket. Där finns inga smitvägar för små upptäcktsresande, som det gör på ön. Bertil hittade smitvägarna meddetsamma; samma svagheter i inhägnaden som vår lilla hundmadame utnyttjade, också när hon blivit en mycket stillsam och långsam dam.
Där bortom den låga muren väntar nog roliga saker…
Barnsäkerhet stavas uppmärksamhet konstaterar jag ännu en gång. Det går aldrig att skapa en en helt barnsäker miljö – de små är hela tiden steget före; listiga och kreativa i en synnerligen effektiv kombination!
Jag pustar ut lite i min soffa med välordnade kuddar på rad. Lite skönt är det att hälla upp ett glas vin från slottet nära Murviel utan att behöva hålla det undan små barnhänder. Men bara för en kort stund. Ganska snart vidtar längtet igen, för hur charmigt är det egentligen när var sak får ligga kvar på sin plats?
…gissar jag att vi tar klivet in i senhöst och att utelivet på terrassen,
Belamrat vardagsrum regniga sommardagar…
är skönt att slippa när sommarsäsongen är över…
definitivt är över för den här gången. Nu väntar en oändlig radda mörka morgnar på sliriga vägar, snömoddskladdiga bilar,
5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…
och obändig längtan till murvelhuset och en sommar som redan känns oändligt avlägsen.
Dysterkvistigt, eller hur?
Fast jag luras!
En blek höstsol, som kastar långa skuggor över en terrass förberedd för vinter,
får det att spritta i livsandarna och jag blir smått lycklig över att ständigt ana havet i gattet
istället för att blicka ut mot Globen i stockholmsk eftermiddagssol.
6 grader 10.00 6 oktober
Fast jag tyckte om lägenheten på sjätte våningen också. Tyckte om närheten till en storstadspuls jag sällan utnyttjade, men som det kändes bra att ha nära. Tyckte om mitt stockholmska, sociala sammanhang.
På ön är vi i det närmaste eremiter, långt borta från vänner och familj. Om jag inte flaxade runt som jag gör, skulle jag alldeles säkert bli lappsjuk; längta mig sönder efter alla älsklingar. Fast någonstans vet jag att geografin inte avgör hur ofta och hur mycket vi ses. Vetskapen att de finns nära riskerar att göra dig lite bekväm – vi kan ta det en annan dag, typ. När avstånden är större måste umgänget både planeras och prioriteras. Och det görs. Almanackan är full av ”D”-markerade dagar för Dingle ända fram till juni 2019. Övriga dagar är fria för umgänge med prinsar, turer till Murviel, jobb med Kennari – och häng på ön!
Det börjar infinna sig en lunk till slut. Det har tagit drygt tre år att nå dit. Jag njuter av västkustdagarna till slut, när ledig tid på Toftenäs inte längre automatiskt innebär fix och röj inför och efter renoveringar.
Det är fint. Ombonat, rofyllt och oftast städat.
Att komma hem i solnedgång…
Om en bortser från de ständigt saltkladdiga fönstren, förstås; vådan av att ha bosatt sig nära ett lynnigt hav som låter stormvindarna blåsa det salta skummet över det vindpinade huset.
Lediga dagar som den idag, när den enda planerade aktiviteten är att få in utemöblerna i garaget för vinterförvaring, är lisor för själen. Välbehövliga sådana, för det tar på krafterna att ständigt vara tillgänglig, ständigt uppkopplad och ständigt ”på”. Lediga dagar får jag ryta i mot hjärnan, som varvar igång när jag vaknar, och tala om att idag behöver den inte göra någonting alls. Idag får den plöja tidningar i all oändlighet,
stirra in i en sprakande brasa,
och bara om den känner för det be kroppen greppa snabeldraken och jaga dammråttor på övervåningen. Eller så kan det vänta till imorgon.
Det blinkar till i min padda och en varning om annalkande snö även på ön grinar illa från skärmen.
Blixtvisiten går mot sitt slut. All tvätt är tvättad, sorterad, omsorgsfullt vikt och tillbaka i linneförrådet igen. Kyl och frys är rensade, köket fejat och huset är därmed redo för ett par månaders solitär tillvaro.
Stormen, som låg kvar som ett grådaskigt duggregn när jag landade i tisdags,
lämnade halva trädgårdens lövverk på terrassen, i poolen, runt poolen, på de grusade ytorna, i trapporna och på den nya stenläggningen.
Det har visst regnat lite…
En ny liten planta vid bignonen
Sliriga rester av bignone, lagerblad och akacialöv
Stormsmuts och blöta på terrassen
Löv,
mera löv,
Och massor med löv runt illa åtgången rottingmöbel
Dörren till förrådet under terrassen har återigen svällt av fukten från det läckande nya takutsprånget,
Trista ränder på fasaden…
där anslutningen mellan takpannor och terrassgolv lämnar en del övrigt att önska.
Vackert men helt verkningslöst tak
Därinne bakom den fuktangripna dörren finns både lövblås och högtryckstvätt och eftersom det är lögn att rucka på den, har jag istället spolat med vanlig slang och borstat med piasavakvast. Det tog fyra och en halv timme men det blev fint.
Skall jag se positivt på saken, var det en kontemplativ sysselsättning och solen både värmde och sken. Dysterkvisten i mig och som ibland visar sitt fula och ovälkomna tryne, väser dock irriterat, att det var då själva den lede att inte saker och ting kan åtgärdas och sedan vara bra. Fungera som det var tänkt, liksom.
Det är förresten inte bara sagda dörr som reagerat på fukten; det har också trädäcket vid poolen gjort.
Eländigt franskt virke och en riktigt dålig idé i fin kombo…
Brädorna bågnar bortom all räddning och vi kommer att behöva göra om alltihop. Det var flera runtom oss som skakade på huvudet när vi la plankor direkt på backen men jag tänkte att det nog ändå skulle hålla några år, iallafall.
Fel av mig.
Det ser för jävligt ut.
Det hamnar tillbaka på vår to-do-list.
My bad.
Men bignonen blommar för glatta livet,
stenläggningen är superfin och den nya omgjorda trappan med fyra steg istället för tre smälter in i omgivningarna och ser ut som om den varit där alltid.
Och torsdagskvällen bjöd på middag al fresco hos Maria H med tända ljus, smarrig pasta med musslor, bubbel från Limoux och grannens upplysta pool som backdrop.
Det senare fick vi be dem om, för ambiencens skull, vilket de genast ackommoderade.
Och det är precis här som kontrasten så här års blir som störst mellan hemmet på ön och vårt sydfranska viste; storm och naturens råa krafter ena dagen och vindlande samtal i ljummen sammetskväll nästa.
Och bad! Jag tog vad jag trodde skulle bli årets sista simtur idag,
men bara en kort stund efter att jag stigit upp, fick jag hoppa i igen. Det blev så väldigt varmt i solen, nämligen.
Det är 19 oktober. Jag badar. Sitter i blöta badkläder och torkar. Stickar på sagotröja nummer två. I solen.
Tio år till har gått. Fyra decennier sedan cancer tog min pappa ifrån oss. Han var nyss fyllda 53, jag 17 år och arg.
Arg på honom för att han tynade bort.
Arg på mig själv för att jag var arg och inte bara ledsen. För det var det som förväntades. Att sorg kunde ta sig uttryck i ilska förstod inte jag.
Jag visste att det gjorde pappa oändligt ledsen. Fast han förstod också; tonåringens hela omtumlande och svårbegripliga känsloregister i en situation som dessbättre inte är något som drabbar alla.
Men drabbar gör det fortfarande. Tillräckligt ofta för att en organisation som Ung cancer skall ha fullt upp med att stötta både unga med drabbade föräldrar, syskon och vänner och med att stötta de alldeles på tok för många unga som själva drabbas.
Cancern lämnade vår familj ifred i många år efter min pappas död och jag började tänka att i just vår familj var det pappa som var vår relation till den förhatliga sjukdomen.
För tio år sedan skrev jag – känslosam, ledsen och fortfarande, 30 år senare, uppfylld av den sorg varje 17 oktober lämnar mig med – det som här följer, på en tidigare blogg:
Det är ännu mörkt och jag är ensam i huset. Sover i mammas säng. Liten plötsligt. Liten och väldigt ensam och väldigt rädd. Katten har lagt sig över min hals som hon brukar när jag är hes och hostar, fastän jag just den här morgonen inte är sjuk alls. Hon är nog liten också, och rädd. Katten har kopplat på sitt fenomenala extra sinne och känner i varje pälsfiber att något är gruvligt fel. Det är inte första gången vi är ensamma, katten och jag; mamma och pappa har åkt iväg under stor dramatik flera gånger tidigare och de har alltid kommit tillbaka. Någon av alla hjälpsamma har buffat upp kuddarna, skakat täcket och slätat till lakanen och varsamt hjälpt pappa tillrätta i sängen igen. Att andas är oändligt svårt men med syrgasen påkopplad blir det lite lättare. Katten har varje gång lagt sig tillrätta vid hans fötter och inte vikt från hans sida annat än för en kort tur ut eller till matskålen. Fast just denna morgon ligger hon hos mig när jag hör nyckeln i dörren till groventrén och sedan ser min systers ansikte ovanför mitt. Hon är allvarlig, vit i ansiktet och innan hon hunnit öppna munnen vet jag. Vet att det är slut. Att han inte finns mer. Jag minns inte hur jag får på mig kläderna. Minns inte hur jag hamnar i anhörigrummet på sjukhuset. Men jag minns mamma, ihopkrupen, liten. Hon vill inte att jag skall se honom. Vill att bilden jag skall ha kvar skall vara barnets av en älskad pappa. Jag minns frosten på intensivt färgsprakande löv, denna höst som var ovanligt kall och skulle bjuda på snö redan till allhelgona. Lika färgsprakande som då är de sakta döende löven utanför mitt fönster nu. Det är vackert. Jag kan njuta av det, av livet. Må bra fastän minnet svider. 17 oktober. Jag är alltid lite ledsen den 17 oktober. Så har det varit i trettio år. Älskade pappa.
Fyrtio år sedan idag. Det borde ha räckt med pappa.
För snart fem år sedan slog den dock till igen, rå, obeveklig och känslomässigt förödande.
Högteknologisk expertis tog hand om det medicinska. Rädslorna och frågorna lämnades vi med att ta hand om på egen hand. Och det är svårt att stötta den som mest behöver det när du själv försöker få ordning på reaktionerna, när ilska, geografiskt avstånd, rädslor och en tjugoårings avbrutna självständighetsblivande ställer sig i vägen. Jag önskar att jag hade klarat det bättre.
Istället fanns Ung cancer.
Andra unga som delar upplevelser med varandra och förstår det som ingen älskande anhörig kan förstå.
Som kan härbergera, stötta och trösta.
Som finns där.
Idag köper jag ett silverarmband till.
Jag köper det för att jag tänker på pappa och på den sjuttonåring jag då var och som så väldigt mycket hade behövt ett sådant stöd som det Ung cancer erbjuder.
Men jag köper det framförallt för att jag tänker på S och hennes medsystrar och -bröder som både har hjälpts och hjälper tack vare dem. För S som nyss tagit körkort och snart fyller tjugofem.
Idag har jag stängt in mig bakom den rostiga grinden. Ätit en nyttig och evighetslång frukost, jobbat undan gamla surdegar, lufsat runt i vår stormskräpiga trädgård, lagat en lika nyttig som kryddstark middag och gett mig hän åt vemodet. Ett vilsamt vemod, trots allt.
Imorgon är jag redo för omvärlden igen. Imorgon har jag borstat av mig det tunga.
Jag är på väg till prinsarna i Solna och lämnade ön i slösande sol i förmiddags
för att sätta mig på tåget mot Stockholm. För tre och en halv timme sedan skulle det ha lämnat Götet men ett elfel vill något annat
Tåget ställdes helt sonika in och efter ändlösa köer på SJ:s servicecenter och flera fruktlösa försök att boka om, lyckades jag till slut hitta en ny resa.
Så nu väntar jag på ett tåg som skulle avgått 16.29. Tre timmar senare, alltså. Fast informationstavlan säger att det är försenat till 17.40, så vad gör man? Klämmer en vegetarisk burgare på O´Leary´s, beställer in ett glas vitt plonk av obestämbar härkomst och väntar. Bloggar, uppenbarligen och råkar beställa in ännu ett glas av det där obestämbara. För att jag kan och för att jag inte har något bättre för mig.
På tisdag väntar Murviel och de ständigt uppdykande minnena på Facbook ger vid handen att just de där resorna är tämligen vanligt förekommande aktiviteter så här års. Om någon nu någonsin tvivlat på att det förhöll sig så…
2017 satt jag på skavstakärran söderut och avslutade kvällen på Café Nouvel med byvänner. Utomhus i ganska ljum kväll.
2016 var jag hemma på ön och följde oroligt väderrapporterna från det södra vistet. Det stormade och regnade och jag oroade mig för vattenansamlingar i källaren. Sedan dess har de stora hålen direkt ner i källaren åtgärdats tack vare Maison de deux och vattnet har vid de senaste ovädren letat sig någon annanstans. Det regnar i år också men över det har jag inte funderat så mycket.
2015 hittade jag ett gammalt vykort från grannbyn när vi röjde i huset på ön. Då hade vi nyss sålt lägenheten på sjätte våningen i Stockholm och hade framför oss flera år av renoveringar och byggbråte. Nu har vi precis tagit hand om de sista resterna och är mer eller mindre klara – om en någonsin blir det!
2014 undrade jag om oktoberovädren aviserade Armageddons ankomst medan dagarna delades mellan sjätte våningen, den lilla resursskolan i Gröndal och en alldeles färsk liten skatt, lille Bertil – älskad ögonsten och allt som är allra finast i mitt liv.
2013 var jag mellan jobb och tillbringade många oktoberdagar i Murviel. Lite stukad men lyckligt ovetande om de tvära kast som väntade mig och familjen.
Så till sist. Hösten 2012. Den allra första i huset. 14 oktober är jag nyss hemkommen från en resa tillsammans med min syster, hennes svägerska och älskade J. Mamma skulle också ha följt med men en allt ondare höft hindrade henne. Vädret var höstvackert och också denna höst var jag lyckligt ovetande om vad som väntade bara ett par månader senare. Men det är en annan historia, det också.
Sju år är det nu sedan vi såg murvelhuset första gången. Sju år av sprittande glädje, förväntan, äventyr men också av djupaste förtvivlan och sorg över att livet kastar omkull både tillit och trygghet med jämna mellanrum.
Runt mig rullar resenärer på sina väskor. Jag är i min egen värld av reminiscenser.
Det har fått tiden att gå. Jag rafsar ihop mina saker och går mot perrongen. Snart är jag kanske äntligen hos prinsarna!
Och kan den härda ut, så borde väl i allsin dar också jag, som kan lämna blåsten och regnet utanför dörren, värma mig framför en brasa och stirra in i mängder med stearinljus?
Om en vecka blir det julbak. Med Åsa, comme d’habitude. Jag står ut, trots allt, medan jag drömmer om murveldagar och intensivt vårljus över huset på ön.
Murvielklotter 