Tio år till har gått. Fyra decennier sedan  cancer tog min pappa ifrån oss. Han var nyss fyllda 53, jag 17 år och arg.

Arg på honom för att han tynade bort.

Arg på mig själv för att jag var arg och inte bara ledsen. För det var det som förväntades. Att sorg kunde ta sig uttryck i ilska förstod inte jag.

Jag visste att det gjorde pappa oändligt ledsen. Fast han förstod också; tonåringens hela omtumlande och svårbegripliga känsloregister i en situation som dessbättre inte är något som drabbar alla.

Men drabbar gör det fortfarande. Tillräckligt ofta för att en organisation som Ung cancer skall ha fullt upp med att stötta både unga med drabbade föräldrar, syskon och vänner och med att stötta de alldeles på tok för många unga som själva drabbas.

Cancern lämnade vår familj ifred i många år efter min pappas död och jag började tänka att i just vår familj var det pappa som var vår relation till den förhatliga sjukdomen.

För tio år sedan skrev jag – känslosam, ledsen och fortfarande, 30 år senare, uppfylld av den sorg varje 17 oktober lämnar mig med – det som här följer, på en tidigare blogg:

Det är ännu mörkt och jag är ensam i huset. Sover i mammas säng. Liten plötsligt. Liten och väldigt ensam och väldigt rädd. Katten har lagt sig över min hals som hon brukar när jag är hes och hostar, fastän jag just den här morgonen inte är sjuk alls. Hon är nog liten också, och rädd. Katten har kopplat på sitt fenomenala extra sinne och känner i varje pälsfiber att något är gruvligt fel. 
Det är inte första gången vi är ensamma, katten och jag; mamma och pappa har åkt iväg under stor dramatik flera gånger tidigare och de har alltid kommit tillbaka. Någon av alla hjälpsamma har buffat upp kuddarna, skakat täcket och slätat till lakanen och varsamt hjälpt pappa tillrätta i sängen igen. Att andas är oändligt svårt men med syrgasen påkopplad blir det lite lättare. Katten har varje gång lagt sig tillrätta vid hans fötter och inte vikt från hans sida annat än för en kort tur ut eller till matskålen.
Fast just denna morgon ligger hon hos mig när jag hör nyckeln i dörren till groventrén och sedan ser min systers ansikte ovanför mitt. Hon är allvarlig, vit i ansiktet och innan hon hunnit öppna munnen vet jag. Vet att det är slut. Att han inte finns mer. Jag minns inte hur jag får på mig kläderna. Minns inte hur jag hamnar i anhörigrummet på sjukhuset.
Men jag minns mamma, ihopkrupen, liten.
Hon vill inte att jag skall se honom. Vill att bilden jag skall ha kvar skall vara barnets av en älskad pappa.
Jag minns frosten på intensivt färgsprakande löv, denna höst som var ovanligt kall och skulle bjuda på snö redan till allhelgona.
Lika färgsprakande som då är de sakta döende löven utanför mitt fönster nu.
Det är vackert. Jag kan njuta av det, av livet. Må bra fastän minnet svider.
17 oktober.
Jag är alltid lite ledsen den 17 oktober.
Så har det varit i trettio år.
Älskade pappa.

Fyrtio år sedan idag. Det borde ha räckt med pappa.

För snart fem år sedan slog den dock till igen, rå, obeveklig och känslomässigt förödande.

Högteknologisk expertis tog hand om det medicinska. Rädslorna och frågorna lämnades vi med att ta hand om på egen hand. Och det är svårt att stötta den som mest behöver det när du själv försöker få ordning på reaktionerna, när ilska, geografiskt avstånd, rädslor och en tjugoårings avbrutna självständighetsblivande ställer sig i vägen. Jag önskar att jag hade klarat det bättre.

Istället fanns Ung cancer.

Andra unga som delar upplevelser med varandra och förstår det som ingen älskande anhörig kan förstå.

Som kan härbergera, stötta och trösta.

Som finns där.

Idag köper jag ett silverarmband till.

Jag köper det för att jag tänker på pappa och på den sjuttonåring jag då var och som så väldigt mycket hade behövt ett sådant stöd som det Ung cancer erbjuder.

Men jag köper det framförallt för att jag tänker på S och hennes medsystrar och -bröder som både har hjälpts och hjälper tack vare  dem. För S som nyss tagit körkort och snart fyller tjugofem.

Idag har jag stängt in mig bakom den rostiga grinden. Ätit en nyttig och evighetslång frukost, jobbat undan gamla surdegar, lufsat runt i vår stormskräpiga trädgård, lagat en lika nyttig som kryddstark middag och gett mig hän åt vemodet. Ett vilsamt vemod, trots allt.

Imorgon är jag redo för omvärlden igen. Imorgon har jag borstat av mig det tunga.