Jo, jag lovade att inte prata mera väder, men…

10 söndag Feb 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, fjärrkurs i franska, grand-mère, huset på ön, studier i franska, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

För tredje natten i rad har vinden härjat och slitit i vårt stackars hus. Huset rister påtagligt och det känns en smula dramatiskt. Igår morse bröt solen igenom och vinden hade mojnat. Samma sak var det också denna söndagsmorgon.

Ute på trädäcket hittade jag locket till vedkorgen- som jag inbillade mig stod i skyddat läge för allehanda vindar –  långt ifrån där det borde vara. Det där locket utförde en vild dans inatt och jag, som vanligtvis är mycket svårväckt när jag knoppat in, reste mig tvärt av oväsendet locket förde.

Lock på vift…
… och på plats igen i vad som skall föreställa vara i lä

Men jag dristade mig inte ut mitt i natten. Räcken och murar runt trädäcket visste jag skulle stoppa dess framfart så småningom.

Det är alltid Väder på ön. Sällan stillsamt eller lagom men väldigt ofta fascinerande. Faktiskt hatar jag det inte. Kontrasterna tilltalar mig.

Snön som så ordentligt bäddade in landskapet för bara en vecka sedan,

är nu dessutom helt borta och vår kan börja anas, möjligen väl så optimistiskt men ändå!

Framför mig ligger en vecka med dingledagar varje dag, så jag sörjer inte snöns frånfälle, om någon nu hade dristat sig till att tro det. Det kan ju trots allt hända att jag inte varit helt tydlig med var jag står i snöfrågan; ett förtydligande på den punkten kan därför kanske vara på sin plats.

Samtidigt rör det lite försiktigt på sig med mitt fjärrundervisningsprojekt, om än fortfarande utan risk för fartblindhet. Det lilla företaget Kennari fjärrundervisar och handleder sexåringar, mellanstadiebarn och gymnasister och erbjuder språkcirklar för vuxna.

Annons till vänster i Skolledaren i december…

Allt i digitala klassrum med lärare och elever åtskilda i rum men inte i tid. Det fungerar över förväntan, också för de allra minsta. För lärarna är det förstås riktigt attraktivt; de slipper flänga runt och kan samtidigt sköta jobbet var de än befinner sig geografiskt.

Där är själva kärnan. Ett av de starkaste skälen till att jag envisas med att få det på stadig kurs är förstås att för egen del kunna fortsätta jobba och utvecklas utan att vara bunden vid konstant en och samma plats.

Jag behöver kunna vara på flera olika platser, nämligen.

La troisième âge, kallas den ju, den där perioden i livet när du tror att vuxna barn skall innebära större frihet utan att något annat skall börja pocka på din uppmärksamhet.

Jag har blivit varse att det inte är så det fungerar, åtminstone inte när vare sig du själv eller såväl äldre som yngre generationer har den goda smaken att befinna sig på samma plats.

Himla opraktiskt, faktiskt.

Om du sedan dessutom får för dig att skaffa ett sydfranskt vinbondehus, som du också älskar och som pockar på din uppmärksamhet, ja, då börjar kloning låta som en alltmer lockande tanke…

Eller varför inte ett arbete som kan skötas på distans? Som fjärrundervisning.

Med Kennari.

Det var så idén föddes. Att hitta sätt att möjliggöra längre vistelser i Murviel och täta turer till älsklingar utan att behöva sluta jobba. Sedan har de uppdrag vi har och har haft gått från ett glatt experimenterande till ett spännande pedagogiskt projekt. Jag vill fortsätta med det, främst för att det nu engagerar mig på alla möjliga sätt och inte bara för att det skulle underlätta mina vistelser hos diverse älskade familjemedlemmar och i Murviel.

Att det nu, enligt uppgift, hamras och jobbas i favoritbyn för att äntligen dra fram bredband, ser jag som ännu ett tecken på att stjärnor intar position, gudar konfererar och att tiden är mogen för fjärrjobb om bara alldeles snart.

Under tiden låter jag Dingle hålla kvar mitt intresse och ännu är jag inte beredd att släppa det heller, för det är ett spännande och viktigt projekt det med.

Tankarna är många, idéerna i ett ständigt flöde och otåligheten stundtals besvärande. Var är jag om ett år? Om två?

Jag försöker envist styra min tillvaro med varierande resultat, men om en vecka drar jag till Solna, om två till Murviel, följt av en helg med londonbarnet i favoritstaden. Däremellan skall diverse mammor besökas och jobb skötas.

DET vet jag iallafall och kontrollerar något sånär.

Never a dull moment.

Aldrig länge på samma ställe.

Stressigt?

Faktiskt inte så farligt. Det är ju trots allt självvalt.

Vintervånda

04 måndag Feb 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Nästa resa till Murviel är bokad, familjemedlemmarnas sommarplaner börjar så smått utkristalliseras och mitt fokus är stadigt placerat på den stundande murvielsäsongen.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Påskresan är bokad den med

Påskbord chez Hansbys 2017

och jag kan hänge mig åt att mentalisara bort snö, löjligt många minusgrader, trafikkaos, isbitar som smäller i rälsen när de ramlar från tåget jag sitter på, och åt att hårt ignorera det vita landskapet som rusar förbi utanför tågfönstret.

I Göteborg har det regnat men nu snöar det. Om tåget fortsätter att hålla tidtabell, hinner jag fram till Tjörn innan det blir mörkt och den ofrånkomliga sörjan som dylika väderomslag leder till, fryser till omöjliga spår på vägen.

Om jag vädergnäller?

Det kan du slå ihop dina piffiga små skinkhalvor och hoppa upp och sätta dig på att jag gör!

På radion imorse citerades en ilsken stackare i plogsvängen i Stockholm, som i all vänlighet ville be alla kontorsråttor med sitt på det torra bakom sina datorskärmar att sluta kvittra om hur vackert det är med all snö.

Tungmetallstinn miljökatastrof efter vinterelände i april för några år sedan

Snö är inte vackert på femtonde timmen spenderad bakom ratten i en plogbil som inte längre vet vart sörjan skall fraktas. Mälaren är fylld och på övriga avstjälpningsplatser har det bildats snöfjäll.

Snö är besvärligt.

Snö är farligt

Snö är sörjigt, åtminstone i storstäderna och på motorvägarna.

Snö är kallt. Och blött. Och vedervärdigt.

I Languedoc blommar mimosan och tramontanen lär ha mojnat. Jag är inte där och de älskade småprinsarna har jag just lämnat, efter några ljuvliga dagar i deras fantastiska sällskap.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lätt ångest hotar att infinna sig.

Så som sagt; det är tur att jag har nästa murvielresa inom någorlunda nedräkningsavstånd, annars skulle jag nog inte vara helt tillräknelig. Möjligen har Kry-appen fångat upp att det finns flera av min sort och insett att erbjudande om psykologhjälp på distans skulle kännas lockande för snötrötta resenärer på väg mellan två av de allra snögloppigaste städerna i Sverige?

Jag skall till London snart också. Där finns S men ingen snö, och även om det förstås kan vara riktigt råkallt där också så här års, så vill jag dit och äta glass i pausen på en teater tillsammans med min yngsta, alldeles ljuvliga unge.

Ljusglimtar finns det därmed gott om. Inte är de så långt borta heller. Nästa inlägg skall få handla mer om dem och inte alls om väder. Framförallt inte om oväder och definitivt inte om snö. Det blir för trist.

Kvalitetstid med mig själv

22 tisdag Jan 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

L är på tjänsteresa och jag tofflar runt i huset på ön och röjer bort det sista av december. Det är söndag. Jag har ätit en stadig brunch,

läst tidningar och tränat mig i att vara solitär utan att börja klättra på väggarna. Det går ganska bra, men i brist på klättervägg har jag istället röjt och städat tills varenda strumpa hittat tillbaka till sin låda igen och på kvällarna, framför femte säsongen av Frankie & Grace på Netflix, har nästa stickprojekt börjat ta form.

Sommarens och höstens sagotröjor är klara och har levererats till de prinsar de var ämnade för,

De passade perfekt på prinsarna men funkar lika bra som hästtäcken till deras dalahästar;

Medan jag skrotar runt i huset är det prinsarna jag tänker på. Jag längtar; ler när den allt starkare januarisolen påminner mig om att jag fortfarande inte putsat bort B1:s handavtryck på vardagsrumsfönstret från när han var här på höstlovet. Jag inser då att det kanske snart är dags för en ny resa till ön för den lille parveln och bestämmer mig för att få bort handavtrycken medan jag tröstar mig med att det nog snart kommer nya!

Sen tänker jag på alla de andra som jag inte längre träffar så ofta och vars sällskap jag denna söndag kommer på mig med att sakna. Vi har bott på ön i tre och ett halvt år nu och har inga omedelbara planer på att lämna den, för vi mår bra här, både L och jag, mitt stora behov av sociala sammanhang till trots. Mitt över trettio år långa stockholmssammanhang har jag lämnat och medan jag härjar vidare med snabeldraken och jagar dammråttor, funderar jag över om jag kanske ändå skulle vilja flytta tillbaka? Vill jag stanna eller skulle jag verkligen vilja bo i Stockholm igen? Eller är jag bara drabbad av en plötslig släng av lappsjuka efter några dagars gräsänketillstånd?

Eftermiddagssolen i gattet mellan grannhusen,

och mönstren den bildar genom staketet mot husväggen,

får mig att inse att det är den eviga rastlösheten – för övrigt en egenskap jag ständigt tvingas jobba med – som sticker fram sitt fula tryne. Havet, i alla årstider, är vackert och här, i stillheten och lugnet, har händerna hittat tillbaka till den meditationsform de sånär glömt bort att de behövde, och jag stickar. Mycket, ofta och ibland tills kvällen hinner bli alldeles för sen.

Just denna söndagskväll när jag tofflat klart, snabeldraken ställts undan och huset doftar såpa,

bestämmer jag mig dock plötsligt för att det får vara färdigmediterat och jag kryper ner i sängen. En illasinnad meteorolog på TV hotar med ännu en lömsk morgon på vägarna och jag tänker att det är bäst att vara utvilad när mörker, dimma, svarthalka och skitiga långtradare skall bekämpas på väg till jobbet i Dingle.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tror att jag hyperventilerar så smått vid blotta tanken och somnar gör jag naturligtvis inte. Tidigt sänggående stämmer inte med min dygnsrytm, så kroppen undrar naturligtvis vad det är jag försöker göra. Väderpaniken motas som allra effektivast genom att ha Murviel att se fram emot, så jag börjar lite förstrött leta resor och snubblar över löjligt billiga biljetter precis när de flesta sportloven är över och slår till. Det går snabbt, så att jag inte skall hinna ångra mig. Men nu är det gjort och jag andas lite lättare igen.

Fast innan det är dags för Murviel, skall jag hinna med minst en vända till prinsarna och en tur till S i London.

Flygskammen gör sig påmind, så klart, men jag skall försöka lura ut ett sätt att klimatkompensera. Jag har ju till exempel köpt diskborstar och disksvampar av kokosfiber samt gett mig själv köpstopp för ett tag – kan undra om det kanske räcker en liten, liten bit…?

Nej, det gör det förstås inte men inrikes flyger jag inte längre. Alltid något, kanske.

Tvätta-bilen-dag idag

12 lördag Jan 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Jazzig fransk cafémusik smeker trumhinnorna och jag har just klämt i mig en cheesecake med hallon och vit choklad. Det är en sällsynt bakelse; mina laster tenderar annars att vara mer salta än söta men nu är jag i den besynnerliga situationen att jag måste slå ihjäl lite tid och då fick det bli så. Lunch är äten och ännu är det inte middagsdags.

Jag har lämnat prinsarna för en stund medan jag tvättar bilen, som efter åtskilliga mil på svenska vintervägar inte längre går att känna igen.

Och hur går en sådan aktivitet ihop med vit choklad och jazz, kanske vän av ordning undrar?

Inte svårt alls, faktiskt. Åtminstone inte om du befinner dig i stockholmstrakten. Du rattar bara in den skitige på Mall of Scandinavia, letar upp The Wash, lämnar bilnycklarna till en ganska trevlig typ som genast börjar använda ditt förnamn och styr sedan stegen mot Le Croissant – the French Coffee House.

För att stilla den ständigt retade franska nerven och för att du lovat dig själv att inte längre ägna dig åt planlös shopping.

Det kunde vara småtrevligt, om jag inte hade retat mig på det engelska påhänget på hakets namn. Det kunde till och med ha varit mysigt, om inte kvinnan vid bordet bredvid pratade på forcerad, om än perfekt, amerikanska och med jämna mellanrum kastar in både f-ordet och onödiga fillers. Efter ett tag inser jag att det  finns ett stråk av kinesisk accent i den ändlösa svadan och att det som jag upplever som skrikigt bara är en hint av karaktäristiskt kinesiskt smatter. Då blir jag istället fascinerad. Engelskan är fullkomligt perfekt men ändå bryter det andra språket igenom.

Franskt känns det till slut minst av allt. Kulissen blir istället nästan fånig med röda sammetssoffor, kristallkronor och hänglås med kärlekshälsningar på skärmväggen bakom mig.

Hänglåsen kan du köpa i kassan medan du beundrar det franska tunnelbanekaklet och skylten ovanför dörren till köket som omotiverat säger ”Gare du Nord”.

Så här sitter jag alltså och snobbar mig i tysthet, medan jag i smyg fnyser åt avsaknaden av såväl äkthet som känsla för vad som skulle kunna få kunden att känna sig förflyttad till ett äkta, åtminstone sydfranskt, café.

Fram med lysrören, tänker jag stöddigt! Släng på en ärtgrön pappersduk med reklam för en vingård (på vinflaskan gärna en konstfärdig etikett med en siluett av en kurvig kvinnokropp) och du är hemma. Det går för övrigt bra med knallorange pappersduk också.

De där iakttagelserna får ändå tiden att gå och det börjar bli dags att hämta den förhoppningsvis betydligt vitare bilen och åka tillbaka till prinsarna igen. Till Bertil, som imorse tog med sig sin gråa elefantkille, drog på sig en morgonrock och hängde med för att hämta sin mamma efter avslutad nattjour,

och till Bror, som kramas, klättrar, pusslar och sprider solsken bara så där i största allmänhet.

Jag testade sagotröjan och konstaterade att den gled lätt över huvudet och satt som en smäck!

Imorgon bär det västerut igen. På moddiga, skitiga vintervägar. Kan undra hur bilen kommer att se ut efter den turen? Planerar redan en avspolning av den vite i Stenungsund. Optimistiskt tänker jag att skiten då inte ska sitta lika hårt som den gjort fram till dagens tvätt.

Oh, well. Världslig sak. Nog med meningslösa iakttagelser för idag.

A bientôt!

Vem släckte ljuset?

03 torsdag Jan 2019

Posted by in Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Charles de Gaulle. Paris.

Fyra timmars häng på tråkig flygplats, så vad göra?

Tidningar har lästs på Readly, mat har ätits och nu dricker jag en noisette på ett nyöppnat men ändå ganska ofräscht äteri. Den vegetariska, plastförpackade maten var ändå förvånansvärt ätvänlig, så det vore synd att klaga.

Jag borde jobba undan lite men förmår inte i den oinspirerande miljön. Efter två veckors konstant solsken sjönk hjärtat ( för att översätta ett formidabelt engelskt uttryck) inför landningen genom molnen till ett grådaskigt Paris. Staden, som jag för övrigt inte besökt ordentligt sedan vi var där och firade min systers femtioårsdag för ganska många år sedan.

Istället tänker jag på dagarna i Murviel och hur jag varje morgon beundrat soluppgången genom badrumsfönstret.

3 januari strax efter klockan åtta…

De flesta morgnar har jag bara varit uppe en tidig sväng innan jag fortsatt sova en stund till, men imorse blev reveljen tidig för att hinna röja undan det sista i huset. Med sol strömmande in genom de öppna dörrarna igen, skall tilläggas.

Flygskam har annars flygplatstristessens tidningsläsande idag lärt mig att det heter, det jag borde känna varje gång jag kliver ombord på ett plan. Begreppet är ett av de nyord som utsetts av Språktidningen för 2018 och det kan knappast ha undgått någon att alla vi med visten på sydligare breddgrader, eller som av andra anledningar befinner oss i luften oftare än en gång vart femte år borde skämmas över miljöboveriet. Och jo, den senaste tidens livliga debatt om hur vi snabbt måste ändra vår livsföring om världen skall räddas åt efterkommande generationer, har förstås inte heller undgått mig. Jag finns med i grupper på Facebook där det tipsas om tågresesemestrar och jag har drastiskt minskat min köttkonsumtion. Det kött jag äter är dessutom i de allra flesta fall synnerligen närproducerat. Idéer om närproducerat har jag haft länge, eftersom både djurhållning, mängden gifter i näringsintaget och antalet mil maten far omkring innan den hamnar på min tallrik är av avgörande betydelse för min matskam.

Jag är inte beredd alls på att ge upp Murviel för att det ligger så pass långt bort att flyget för det allra mesta är det enda rimliga resealternativet. De två veckorna med solsken, värme, livgivande dagsljus och lugnet som alltid infinner sig när jag är i murvelhuset betyder så oändligt mycket för mitt mående.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag vet att det är ett fantastiskt privilegium.

Jag vet att det gör mig till en miljöbov.

Men jag är åtminstone inte en rysk oligark som skickar det privata jetplanet tillbaka till Ryssland från Marocko för att hämta ett kvarglömt babylarm; något som jag läste en artikel om härom dagen. Det finns trots allt grader av miljöboveri och jag skall gladeligen hoppa på första bästa tåg som är prisvärt och som tar mig ända från Göteborg till Murviel utan alltför många byten, krångliga bokningar och orimligt stor tidsspillan.

Utveckling hoppas jag är svaret. Såväl teknisk som logistisk och inte minst politisk.

Renare flygbränsle, effektivare energikällor och ett europeiskt tågnät som på allvar kan konkurrera med flyget i smidighet önskar jag mig. Annars riskerar miljötänket att förbli en vattendelare mellan en välinformerad medelklass och ja, vilka då? Ryska oligarker med för mycket pengar eller en något sämre bemedlad del av befolkningen som endast tar sig ut i världen med hjälp av lågprisflygen? Vi måste alla avstå, heter det, men hur skall det budskapet förpackas så att det kan omfamnas av en på riktigt bred majoritet?

Jag har inte svaret, förstås. Inser bara att jag har en skyldighet att göra vad jag kan på bred front. Snart lyfter planet mot Göteborg och dagar som ännu så länge gödslar sparsamt med dagsljuset. Om det tycker jag inte. Jag får helt enkelt flytta till Murviel permanent och tvinga med mig alla mina älsklingar! Det vore ett effektiv slut på miljöboveriet för min del.

Andra januari 2019

02 onsdag Jan 2019

Posted by in Byliv, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Nyårsfirande i Pezenas är avklarat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi började med ett glas rosé på uteserveringen vid Café des Arts

medan vi betraktade nyårsförberedelserna. Färdiga fat med skaldjur bars hem i formidabla karavaner,

medan ostron förbereddes och såldes av galonbyxklädda fiskare.

Hela torget doftade hav och färsk fisk och redan där infann sig därför nyårskänslan.

Kvällen firades sedan med snittar och champagne, som sig bör en sådan kväll, innan vi somnade på det nya året i vårt rum på Le grand hotel Molière.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är vi tillbaka Murviel och städar, packar ihop och gör iordning. Med jämna mellanrum kliver jag ut i solen en stund och kisar upp mot den.

I kylen trängs fortfarande mängder med goda ostar. Västerbottenresten rivs och fryses in och snart blir det Ikeas köttbullar och grönsaksditon med potatismos, pot luck på kvarvarande grönsaker och den sista skvätten vin för denna gång.

Ur högtalaren vrålar France Marseillanlistan på Spotify och jag anstränger mig till mitt absoluta yttersta för att inte låta vemodet ta över.

Jag vill inte åka hem, nämligen.

Hem till storm, minusgrader, regn och snöglopp om vartannat. Hem till dagar utan ordentligt dagsljus. Bort från energigivande ordentligt dagsljus och värme invid soldränkta väggar.

Men också hem till Susanna, Emil, Johanna – älskade barn och alla fina de har runt omkring sig! Jag behöver krama på S, som ger sig ut på ett halvårslångt brittiskt äventyr och snart är det dags för en ny solnatripp för att äntligen få hänga med lilla killen som säger ”jag älskar dig” när vi facetimear och med hans lillebror som vinkar, charmar och låter det lilla ansiktet spricka upp i stora leenden. Det är fint på så otroligt många sätt och inget vemod förmår parkera sig när jag tänker på dem alla.

Kärlek.

Under tiden sprider sig doften av såpa, vinäger och nyligen inhämtad, vindtorkad tvätt. Vi fejar och städar undan, förbereder för nästa vistelse och det är också bra medicin mot vemodet över att behöva lämna.

Jag har märkt upp kökslådorna,

i förhoppningen att bättre ordning skall kunna råda när säsongen drar igång om bara snart och huset invaderas av alla dem som liksom jag tycker att murvelhuset är ganska fantastiskt!

Det mår bäst med många på plats, murvelhuset.

När jag är här ensam är det det jag tänker på och ser framför mig. Att få dela den glädjen med många, både när jag är med själv och när det upplåtes till andra livsnjutare utan min närvaro.

Alldeles särskilt mycket funderar jag på köket just nu. François, som en gång ledde renoveringen av huset innan det var vårt, är kontaktad och blir förhoppningsvis den som till slut skall hjälpa oss sträcka ut och fixa till köket.

Det blir ett låsbart skafferi i ena hörnet,

Bild lånad från bloggen ”Kyrkvägen”

intill grunda bänkskåp där det nu står ett vingligt vitrinskåp,

med en rolig tapet bakom, kanske,

Som tapeten från från Mr Perswall, tex…

och en fristående spis med dubbla ugnar till alla matglada kockar,

nya bänkskåp och större kylskåp i den befintliga köksdelen, och en ny plats för matbordet, där bäddsoffan får agera kökssoffa. Det testar vi redan nu och det visar sig bli en riktigt mysig hänga-plats! 

Kan se småprinsar tumla där och den extra sovplatsen blir också kvar. Där köksbordet stått alltsedan vi fick huset skall istället en rejäl köksö få trona. Allt för att se till att så många som möjligt kan hjälpas åt att laga mat samtidigt!

Snart sju år med huset och med många gäster och älskade familjemedlemmar som förgyllt tillvaron har lärt oss vad som krävs av ett uppdaterat kök. Nygammal lärdom förvisso, men vi kanske inte riktigt insåg just hur mycket mat som behöver lagas i det sociala huset när vi stjärnögda tog huset i besittning i mars 2012.

Nu sitter jag vid nya matplatsen i en mjuk soffa med många kuddar alldeles invid en sprillans ny router som ger förnyad kraft åt murvelnätet.

Testar nya routern…

Den förra gick åt fanders under ett åskoväder i augusti och sedan dess har vi fått nöja oss med 4g. Förvånansvärt bra har det varit ändå, men visst är det stabilare med nät.

Nu återstår en sista apéro med bygrannar innan vi sover sista natten för den här gången. Imorgon stängs luckorna om det nystädade, såpadoftande huset. Det skall inte dröja länge innan luckorna slås upp mot dagen igen!

Murvielvinter och 2018 på upphällningen

30 söndag Dec 2018

Posted by in La mer, Min franska trädgård, Murvelhuset, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är årets näst sista dag och det är vinter också i Murviel. Riktigt kalla nätter har vi fått men om dagarna sveps landskapet in i ett intensivt solljus och jag får vränga av mig tröjor och halsduken som jag av gammal vana slänger runt halsen, eftersom solen om dagarna värmer rejält.

Framemot eftermiddagarna mjuknar ljuset och skuggorna blir långa:

Vinter, som sagt. Murvielsk sådan. Kyligt nog för bylsiga, sköna tröjor och tofflor på fötterna när solen gått ner men med ett överflöd av livgivande D-vitamin om dagarna. En vinter helt i min smak. Snö ser jag på långt, långt håll när luften är klar nog för att tillåta utsikt ända ner till Pyrenéerna, och så här års är det en ganska vanlig företeelse. Snöälskarna tar sig dit på några timmar och kan sedan återvända till anständiga temperaturer och snöfria gator när snölängtet fått sitt. Vän av ordning, dvs jag, undrar därför varför någon skulle vilja ha någon som helst annan sorts vinter än just den murvielska!

Igår följde jag med Maison Hansby till en för mig ny vingårdsbekantskap; Domaine des Pradels, som ligger en bit upp i bergen, nära St Chinian.

Vincavar så här års är råkalla, har jag lärt mig, så jag bylsade på mig och for upp den smala, vindlande vägen genom det makalösa landskapet för att avsmaka makarna Quartironis biologiska vin.

Handplockat, naturligtvis, och med synnerligen effektiva medhjälpare på vinfälten:

De ser ut att frodas, de där medhjälparna och skall åsneliv levas, så ser de där två ut att ha ordnat det perfekt för sig! Ogräset har inte en chans och pesticider göre sig därför icke besvär. Madame själv tillstår att det är ett experiment, men oavsett hur mycket nytta de kommer att göra på vinfälten, så gör de sig bra i landskapet. Så bra, faktiskt, att jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och hälsa på rackarna.

En julig apéro hos Migrarna följde innan lördagen lades till handlingarna,

och idag sov jag länge, åt en lång frukost och hängde tvätt ute. Bara en sån sak; jag hängde tvätt i solen. I december!

Fåglarna sjunger,

grönskan spirar,

och den slumrande trädgården ser inte alls ut att vara svårväckt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett par tappade simglasögon påminner om vad som komma skall

och dagens utflykt till Cap d’Agde,

Detta bildspel kräver JavaScript.

ger också den en föraning om sommar. Lika förfärligt som jag tycker att det är med turisthorderna som flockas där under högsäsong, lika avspänt härligt upplever jag det vintertid. Fransmännen flanerar ut på piren längs med hamnbassängen, några av båtägarna äter lunch bakom presenningarna och själva letar vi upp en uteservering och glufsar i oss pinfärska ostron och moules frites i solen, efter att ha flanerat vi också längs med den av hårt väder illa tilltygade piren.

Jag väckte viss munterhet med mina Nordic Walking-stavar men det bjussar jag på; midjemåttet behöver ansas inför Beach 2019, nämligen!

Nu har mörkret hunnit sänka sig över murvelträdgården, efter en magnifik solnedgång

och de senaste par dagarnas vassare kyla har tappat sin skärpa och kvällen är något ljummare igen.

Jag gillar årstidsväxlingar. Sydfranska årstidsväxlingar, vill säga.

December i murvelhuset

28 fredag Dec 2018

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Så läggs ännu en dag i slösande sol till handlingarna; lite svalare nu än under julhelgen men fortfarande otroligt skönt i solen mitt på dagen.

Solen smeker trädkronan på det silvergröna olivträdet

Efter de socialt välfyllda juldagarna har de senaste par dagarna tillbringats solokvist tillsammans med L och med allehanda välbehövliga sysslor i huset. Säsongen 2018 är nu ordentligt bortstädad och lådor och skåp har tömts på matvaror i olika stadier av dekomposition. Allt med bäst före-datum hitom april har hivats och mjölbaggelik har städats bort ur skrymslen och vrår.

Alla som varit i huset de senaste året har lämnat efter sig öppnade förpackningar av pasta, mjöl, flingor, müesli, kex och kakor och allt som inte förvarats i burkar med tättslutande lock har varit mums för de små förhatliga baggarna. Inget konstigt med det men det får bli instruktioner om också detta i nästa upplaga av murvelhusets instruktionsbok!

Under rensningen har vi också räknat samman 6 olika flaskor vinäger, 7 saltkar, peppar i mängd och buljongtärningar, kryddor samt allehanda smaksättare med bäst före-datum för länge sedan. De farliga vitrinskåpen har också rensats och imorgon skall de förankras i väggen i väntan på den förestående renoveringen av murvelköket. Det blir rentav lite lättare att andas när 2018 års bråte har fått åka till dechetteriet och det känns också som att ett aldrig så litet, men ändock kliv mot säsong 2019 tagits idag.

Inte var det så fasligt jobbigt heller med fransk musik strömmande ur högtalaren och med en mild fläkt från den öppna ytterdörren svepande runt de toffelbeklädda fötterna.

Också trädgården fick lite andakt idag och jag gick loss med sekatören på apelsinträdet och annan vissen växtlighet i terrasseringen upp mot poolområdet.

Lite missmodigt betraktade jag ogräset och träden som återigen hotar att ta över alltihopa men insåg snabbt att åtminstone träden rår jag inte på ensam, så jag satte mig en stund i solen och njöt istället.

Då plingade telefonen och Bertrand undrade om det passade att han och kompanjonen Benjamin kom för lite trädgårdskötsel! Tankeöverföring, tänkte jag, och hann knappt svara innan grinden gnisslade välbekant och motorsågar, sekatörer och lövblåsar effektivt konkurrerade ut alla andra ljud i den älskade trädgården.

 

Nu är därför den vilt växande akacian återigen tuktad och trädgården är prydligt rensad igen.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

En brasa sprakar i öppna spisen till slut, för nu är kvällar och nätter ordentligt kalla, åtminstone med sydfranska mått mätt.

Jag sippar pic poul i vårt stora, numera rensade rum och njuter av att dagen till slut inneburit att en hel del arbete blivit gjort, både av mig själv, L och av våra skickliga trädgårdsmästare.

Skymning i murvelträdgården

Imorgon planeras en lunchutflykt och sedan bjuds det på apéro hos bygrannar igen.

Never a dull moment.