Häng med bygrannar en sommarkväll i sen september

25 måndag Sep 2017

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Ännu en murveldag läggs till handlingarna. Det går alldeles för fort. På tisdag åker jag tillbaka till Tjörn.

Igår fick jag hjälp av Agent General och hans assistent med att äntligen få upp gardiner till fönstren mot gatan.

Gardinerna är tre meter långa och ändå är det en bit kvar till taket. Tanken är att gardinerna skall ta hand om både en del av ljudet utanför på gatan och även en del av vinterkylan när det är dags för den att göra entré.

Morgonljus genom den tunna gardinen…

Jag är nöjd. Ohemult nöjd. Men det krävdes verktyg av det rejälare slaget för att få hål i de gedigna stenväggarna. Och en stadig stege. Stege håller jag, men inte rejäla verktyg.

Idag har jag inte gått utanför grindarna, utan har häckat i vårt hus och vår trädgård hela dagen. Jag tog en sovmorgon och hoppade över loppmarknaden, som jag bestämt att jag skulle hänga med på, och ägnade mig istället åt att fixa mat inför kvällen,

tvätta och jobba lite framför skärmen, för att sedan njuta av vindstilla värme och söndagsstillhet vid poolen. Det hann bli åtskilliga längder både framlänges och baklänges innan jag tvingade mig därifrån för att förbereda både mig själv och den resterande maten inför middagen.

Jag måste liksom tala om att jag lagade mat. Så att alla som känner mig verkligen greppar att jag stod där med slevar, kastruller och stekspadar. Självmant. Soppa, grytor och röror ordnade jag med. Det brukar bli röror när jag ställer mig vid spisen. Matlagning roar mig normalt inte men med L kvar i Sverige, fanns inget annat att göra.

Så jag lagade alltså mat.

Bäst jag stod där vid mina grytor med Edith Piaf skorrande ur högtalarna

Vill du lyssna, klickar du på bilden!

– hon är en formidabel stämningshöjare när en liksom vill känna sig lite fransk – så hör jag ett öronbedövande brak och rusar ut genom den öppna porten för att titta ner mot gatan och det jag trodde skulle vara ett bilvrak med nosen intryckt mot antingen vår eller grannens mur.

Men icke.

Söndagslugnt och fint på gatan.

Inga bilvrak, inga upprörda röster, ingenting.

Då ser jag, liksom i ögonvrån, att en fönsterlucka ligger där den inte brukar ligga.

Den ligger på trappavsatsen, alldeles utanför vår gamla ekport. Den har mosat en plåthink men verkar ha klarat sig själv utan skador. Men den har släppt från sina fästen i väggen lika plötsligt som obegripligt.

Hål i väggen…

Ingen vind har tagit tag i den. Ingen har handskats omilt med den. Fästena har liksom liksom bara gett upp. Materialtrötthet, lyder min diagnos.

Så kommer tankarna och den isande kyla genom märgen som kommer av insikten att någon hade kunnat komma till skada om samma någon – till exempel jag själv – hade råkat gå ut genom ytterdörren just precis då. Samma någon hade kunnat få skallen intryckt. Nu var det bara en plåthink som råkade illa ut, och det kan jag leva med, trots att den blev alldeles platt.

Återigen blir jag varse att gamla hus inte bara är charmiga, i synnerhet inte om de inte hålls efter. De behöver mycket vård, omsorg och kärlek. Och inte så lite stålar… Luckorna var det tänkt att vi skulle ta pö om pö men nu blev det genast lite mera bråttom. Övervåningens gamla gistna voluter är redan nerplockade (av världens bästa Maison de Deux, såklart, vem annars?) men vi hade kanske trott att det var nytt friskt trä och lite vacker languedocgrön färg som behövdes, inte nya fästen i den gamla stenväggen…

Oh, well!

Vem behöver en stenlagd infart eller ett nytt kök?

Vem behöver få göra det som var planerat?

Funktion och säkerhet först, finliret sen. Alltid. Tur att jag älskar dig, kära murvelhus.

Den fallna voleten fick sedan ligga där den ännu ligger. Bara minuter senare kom nämligen bygrannar M och K och vi började kvällen med lite bubblande lokalt och tuggade snacks i väntan på E och C och på att Crème Ninon:en skulle bli varm.

Kvällen var löjligt skön och vi njöt en stund av vattenblänket,

innan skaran var komplett;

Sedan satt vi tills kvällen var alldeles mörk och pratade, åt och drack. Vi tände stearinljus mot natten och njöt av att det räckte att svepa något litet om axlarna för att det skulle kännas skönt. Sommar i september. I slutet av september.

… mer umgänge!
Jag ringde i matklockan…

Imorgon är det vardag igen och äppleskärmen kommer att ägnas åt arbete. Jag skall ringa några samtal för båda mina uppdrags räkning och fixa med lite administration men sedan blir det eftermiddag invid vattenblänket och franskövningar med Duolingo. Jag bara förutsätter att vädret är bra imorgon också.

Ekvilibrium idag

22 fredag Sep 2017

Posted by in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Med jämna mellanrum blir jag påmind om vilken bild av mig själv och min verklighet som jag förmedlar när jag klottrar. Att jag oftast skriver utifrån ett jagperspektiv, till exempel. Som om det bara fanns ett jag och som om alla andra runtomkring mig var högst perifera. Så är det förstås inte.

Men familjen har inte bett om offentlighet och inte vännerna heller. Jag har för vana att – som oftast – fråga om bilder är ok. Om de vill figurera i bloggen överhuvudtaget. Oftast har de ingenting emot det men ibland får jag ett bestämt nej. Och därför, när jag, återigen alltsomoftast, sitter på kammaren och klottrar, så finns de inte där och kan bekräfta att det är ok att omnämnas bland mitt klotter. Nattuggla som jag är, kryper sig lusten att formulera tankar på när timmen redan hunnit bli för sen för att lyfta luren och fråga. Sådana gånger får det bli jag, mig och mina tankar. Egocentrerat så det förslår.

Men i min omedelbara närhet finns en oerhört älskad familj, nära vänner och ovanpå det en kanske något mer perifer men ändå betydelsefull bekantskapskrets. De är viktigare än både murvelträdgårdar, skönt poolliv och vyer över västkustskt hav. Många träffar jag alldeles för sällan, andra finns nära till hands i till exempel Murviel. De senare gör tillvaron i vår lilla franska by alldeles unik. Nyfunna, nära, alldeles väldigt värdefulla vänner och bekantskaper är de.

När vi ses över en apéro eller i något annat av alla sociala sammanhang som vi blivit en del av här, kan det räcka med en hint om att det bakom den något glättiga bloggfasaden finns något annat, betydligt svårare och tyngre, för att samtalet skall ta en helt annan riktning. Vi är såpass till åren, vi som träffats i Languedoc, att det finns både lyckliga stunder och sådant med mer svärta att dela med varandra. Vi behöver inte ens säga så mycket. Vi förstår varandra ändå.

Beslutet att skaffa sig ett franskt viste visar sig mer än en gång grunda sig i insikten att lever, det gör vi bara en gång. Om en inte tror på reinkarnation, förstås. Oavsett, gäller det att fånga de möjligheter som presenterar sig. Murviel är en sådan möjlighet. Plötsligt fanns det bara där, huset, trädgården, den mosaikbeklädda poolen; ett litet hörn av paradiset.

Bignonen blommar igen…

Jag vill dela det med många, både direkt och indirekt. Har mitt klotter inspirerat någon att våga språnget, är jag glad. Annars är jag nöjd över det faktum att klottret erbjuder en möjlighet för mig att sortera de lyckliga tankar som alltid (nästan) går sida vid sida med de mer svårhanterliga.

Idag är jag lycklig.

Idag har jag simmat 100 längder i VÅR (inte min!) nio meter långa bassäng.

Idag har jag varit på apéro hos D’Oc d’Or och sippat rosé medan samtal böljat fram och tillbaka i ljummen sensommar. Så spontan middag på bykrogen Le Café Nouvel på det och dagen var fullbordad.

Bertil har jag pratat med och hans mamma, min allra finaste äldsta, och S, på plats på Tjörn med vännerna, liksom L, som nog egentligen gärna hade varit härnere. Hos vännerna och hos mig.

Idag är bestämt en bra dag och för den är jag tacksam.

Det sägs att det är höst…

20 onsdag Sep 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det talas om eftersäsong. Det sägs att den sydfranska sommaren är slut. Jag såg täckjackor och sjalar virade runt halsar på SuperU idag. Men jag såg också linnen, sandaler och shorts, så ryktet om att hösten kommit också till Murviel, väljer jag att betrakta som ytterst överdrivet.

Jag har fyllt mitt kylskåp med en veckas proviant, korkat upp en flaska rosé som jag nu försiktigt sippar på, tryggt förskansad bakom fönsterluckorna på mitt murvielska hus, nu när mörkret till slut tagit kommandot över trädgården. För visst är det eftersäsong, rent av höst, hur gärna jag än vill låtsas som något annat. Trots de många längderna i ljummet poolvatten, de lata timmarna i varm sol, den sedvanliga omöjligt blåa languedochimlen, så är det inte sommarkänsla längre. Sommarkänslan har nämligen inte så mycket med temperaturen att göra, även om det denna september har varit ovanligt kylslaget.

Sägs det.

Idag har det iallafall varit precis lika sommarvarmt som de flesta septemberdagar jag tillbringat härnere.

Dagens jobb på distans avverkades poolside,

och under några eftermiddagstimmar höll jag sommar, innan skuggorna blev för långa och det blev dags att ta kväll.

Det är istället stillheten och att det blir mörkt mycket tidigare, som bidrar till eftersäsongskänslan. Av cikador hörs ingenting, trafiken utanför på gatan är lugnare och inga uppsluppna röster längre bort i sammetsnatten hörs. Byborna tillbringar de sena kvällarna bakom stängda fönsterluckor, precis som jag. I mitt fall handlar det dock återigen inte om temperaturen; det är väl bara att på sedvanligt svenskt maner dra på sig en kofta om det skulle bli lite väl kvällssvalt! Istället är det det faktum att samma trädgård som dagtid omfamnar och andas trygghet, om kvällarna är för höstmörk för att jag skall känna mig alldeles trygg. Åtminstone när jag är solokvist i huset.

Dagtid är det allt annat än höstligt i trädgården. Istället är det löjligt grönt och frodigt. Det blommar, växer så det knakar och är, trots viss ansning av fantastiska Maison de Deux, alldeles ljuvligt vildvuxet. Jag älskar det! Blir alldeles nervös av alltför tuktade trädgårdar och det är ju en farlig tur att det inte är tvärtom, för då skulle jag drabbas av lätt panik så snart jag öppnade den gnisslande grinden in till trädgården!

Mandarinträdet har massor med ännu så länge omogna frukter;

det blommar,

och vildvinet håller återigen på att ta över väggen upp mot vårt sovrumsfönster.

Utan trädgårdshjälp hade den älskade, oslipade trädgårdsdiamanten förvandlats till djungel på nolltid. Jag inser till exempel nu att det är dags för trädbeskärning. Igen. Tycker att det var alldeles nyss. Men alltid är det något.

Det hör dock till kategorin angenäma bekymmer som kommer av ynnesten att äga ett litet sydfranskt, paradisiskt hörn. En världslig sak, alltså.

 

Tjörnsk väderleksrapport

15 fredag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag träffade våra modersmålslärare i Stockholm igår. Klev upp klockan fyra, satte mig på tåget mot huvudstaden strax före sex och tillbringade sedan dagen på en av skolorna där jag tidigare varit rektor. Det blev en bra dag och jag somnade tvärt och nöjt på tåget på väg hem. Längs vägen piskade regnet mot tågfönstret i omgångar och kvällen var ruggig och höstmörk. Det känns tidigt med det där totala rusket och jag hade föredragit ännu en september som de två senaste på ön.

Havsbad i september 2015

Men det är bara att bita ihop.
Och bita ihop fick jag göra ordentligt igår kväll. I bilen på väg hem från stationen – en knapp timmes färd – meddelade L att åskan gick på Tjörn och att hunden var livrädd. Alltid jobbigt för det skräckslagna lilla livet men inget ovanligt, så jag rattade vidare och fortsatte lyssna på min ljudbok.
Det regnade men jag kände mig som vanligt innesluten och trygg i min stadiga bil av förnuftigt svenskt snitt. När jag tog av till sista vägsträckan mot Skärhamn tog det dock tvärstopp… Bilen framför mig hade börjat backa, så jag fick göra samma sak. I åtskilliga hundra meter, utan gatubelysning men dessbättre inte längre i något regn.
Så här i efterhand förundras jag över hur fullständigt dum i huvudet jag blev när ”autopiloten” fick kopplas ur. Jag fick ta en annan väg, höll på att köra rakt in i knähög översvämning på nästa gata men fann mig lyckligtvis i tid och slapp, tack vare den låga farten, bli sittande mitt i förödelsen.

Det är så här i efterhand inte ett dugg svårt att förstå hur bilar hamnar i pölar med vatten långt över motorhuven när vädret plötsligt och häftigt börjar bråka. Alldeles särskilt när du överrumplas på dina dagliga, jag-hittar-som-i-min-egen-bakficka-sträckor. Insikten om att koncentrationen är en annan där allt är välkänt, jämfört med vägsträckor som är inte bara besvärliga, utan också obekanta, slog mig först idag när läste rapporteringar från gårdagskvällen.

Idag skiner solen från en himmel som är lika blek som ett nylle efter en omgång av Montesumas hämnd. En typisk lugnet-efter-stormen-scen med en knappt märkbar krusning på havsytan men blöt asfalt fortfarande, trots flera timmars förlåtande sol.

Höst, alltså.
Med besked och oåterkalleligt.
Jag slås igen av hur vackert det är. Och fascinerande. Men så har jag heller inte en källare där allt ligger huller om buller efter gårdagens lika plötsliga som snabba översvämning i de mer låglänta delarna av Skärhamn. Jag tror inte att husägarna där kontemplativt blickar ut över det stilla havet och njuter av utsikten som jag. Hade det varit vi som drabbats, hade två års renoveringar gått om intet och då hade jag nog gett upp och hittat mig en lägenhet högt uppe på en kulle men i lä för framtida stormbyar och vänt havet och kusten ryggen. Någon väderbiten sjöbjörn lär det trots allt inte bli av mig.
Nästa vecka bär det som sagt av till Murviel. Det kan regna med besked där med.

Rue-Broussonnet-a-Montpellier, september 2014

Men också i Murviel ligger vårt hus högre än omgivningarna, i backen upp mot den medeltida cirkuladen. Risken för inondation just där räknas som låg. Nu blickar vi visserligen inte ut över nejden från vårt hus annat än från badrumsfönstret och fönstret i hallen, men att ha sin bostad lite upphöjd och med känslan av överblick över omgivningarna gör mig trygg.

Norska upphöjda, trygga barndomshoods i Tinn, Telemark

Ingen skräll, precis, utan mer allmänmänskligt. Lyxiga, strandnära lägen är moderna påfund av människor som inte funderat över vad vädret snabbt kan ställa till med. I det hänseendet visste man troligen bättre förr!

Om en liten vecka…

12 tisdag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

… åker jag till Murviel. Det är lika bra. Här är det höst. Den kom tidigt i år, tycker jag, och idag fick jag dessutom medhåll från en av medarbetarna på Dingle. Från säker källa, med andra ord, naturbarn som de är!

– Himlen lyfte redan i slutet av augusti, fick jag höra, som ett sätt att förklara den höga, klara luften.

Klar och klar, förresten. Det är den märkligaste av väderlekar som råder och det är alldeles omöjligt att ha rätt kläder när det är fel väder. Fel i betydelsen ombytligt, alltså. Fast jag måste erkänna att det fascinerar mig och jag tycker att det är vackert med stålgråa hav som plötsligt glittrar ikapp med solen när den senare bryter igenom de regntunga molnen.

Att från Uddevallabron se näsen runt viken bada i sol, medan vindrutetorkarna på bilen får fullständigt spel, är alldeles väldigt speciellt. Och som sagt, galet vackert. Av förklarliga skäl har jag ingen bild på ögongodiset, för över den bron susar jag i 110km/timmen. Minst.

Så jag svär inte eder, förbannar inte de där vädrets makter som jag gjort tidigare. Jag blir inte ens grinig. Jag älskar de dagliga vyerna över havet, oavsett väderlek. Men jag är också så ohemult nöjd med det faktum att jag lyckats skapa tillräckligt mycket flexibilitet i mitt jobbliv för att kunna fly ibland. Till den trolska trädgården i Murviel.

Tillbaka till behagligare temperaturer och en avspänd tillvaro i några dagar, även om jag tar en del av jobbet med mig.

Balans tycker jag att jag är på väg att uppnå och jag har svårt att se att jag självmant skulle kliva tillbaka till en vanlig lönetjänst på heltid där jag inte kan styra över min tid alls, bortom några semesterveckor om året. Fast heltid jobbar jag ändå och lite till. På mina villkor, till slut.

Jag har fått offra stockholmslivet och efter två år på ön börjar det bli kännbart att jag inte spontant kan kvista iväg med mina vänner för en fika, en AW eller en biokväll på stan. Det där återstår att lösa. Eller så får jag acceptera att jag inte kan få allt och till slut sitta still i båten.

För jag är nöjd med mina val de senaste par åren. För inte alls länge sedan var tillvaron betydligt tuffare och detta faktum minns jag i ödmjuk tacksamhet över att det för tillfället inte längre är så. Så sitta still, alltså. Inte rusa iväg på något nytt spännande projekt. Tacka nej.

Jag tackar nej. Fokuserar på det jag bestämt mig för och låter annat vara.

Om jag bara inte hade så svårt att sitta still…

September i retrospektiv

10 söndag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag fick för mig att jag skulle bläddra bakåt genom bloggens fem och ett halvt år för att se hur tiden runt 10 september tett sig genom åren. En hel del är sig likt, i synnerhet de känslor murvelhuset väcker hos mig, liksom det faktum att jag hittills alltid lyckats klämma in några semesterdagar i just september. Mellan turerna ner har mina frankofila cravings fått sitt utlopp på olika sätt. Genom filmer med franskt romantiskt skimmer men med tveksam kvalitet, till exempel.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2012

I september 2013 överlåts bloggen till två fina små gästbloggare och de skickar mig tillbaka till en tid då jag började se framtiden an med tillförsikt igen, efter en osedvanligt tuff jobbvår, som slutade med att jag fick ge mig ut och söka nytt jobb.

Klicka på bilden för Agnes gästblogginlägg!

Klicka på bilden för Alices blogginlägg!

Lite tilltufsad, men beslutsam, var jag under septemberveckorna 2013 mitt uppe i en rekryteringsprocess, som till slut skulle gå min väg. Jag minns att jag var tacksam och lättad över det. Och glad över att få nya utmaningar att ta tag i. Föga anade jag då vidden av de utmaningar som väntade mig. Inte heller anade jag hur oändligt kort den där respiten skulle bli och att livet bortom hösten 2013 inte skulle likna någonting av vad jag och min familj dittills fått vara med om. Jag är glad att den hösten var för fyra år sedan. Att fyra år förflutit sedan dess. 2013 slutade som mitt annus horribilis.

Ett år senare andas septemberinlägget något helt annat. Då är det en sprittande, alldeles omvälvande glädje som uttrycks i raderna om en ljusblå kofta. Mellan raderna anas en lättnad och en insikt om hur skört allting är. Och att stunder av total lycka finns. Att Bertil finns. Hans mamma, morbror och moster. Mina allra, allra viktigaste. Jag skrev då att ”Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära” om mitt nya lilla barnbarn. Hur de där känslorna skulle tillta i styrka förstod jag inte då, min rusiga, alldeles pinfärska mormorslycka till trots.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2014!

Så går ett år till och de kriser, lyckliga stunder och den ständiga längtan efter att få tillbringa mer tid i Murviel utan att känna det som att jag egentligen inte borde, har drivit fram ytterligare förändringar. Lägenheten på sjätte våningen är såld, vi har flyttat västerut – tillfälligt, trodde vi då – och jag har för första gången i mitt liv varit utan ett fast jobb. Istället är jag min egen. Hyr ut mina rektorserfarenheter och titulerar mig konsult. Det är också början på min dinglifiering och på en nära två år lång tillvaro i byggdamm och bråte i huset på ön.

Vårt tjörnkök i november 2015

Det blir förstås en septembervistelse i Murviel också detta år. Det har jag sett till att ställa som krav för mitt dinglekonsultande innan jag tackade ja till uppdraget. En formidabel femtioårsfest på en holländsk husbåt hanns också med.

Klicka på bilden för septemberinlägg 2015!

Så för ett år sedan, hösten 2016, är vi fortfarande kvar på vår västkustska ö och resorna till Murviel fortsätter. Mitt nya konsultuppdrag är i Alingsås. Det känns bra när jag är på plats men resorna fram och tillbaka är alldeles på tok för långa, det märker jag ganska snart. Trots det blir de utlovade tre månaderna på potatisgymnasiet till sju, låt vara att de två sista bara var på deltid, men jag börjar sakta inse att det där med att bo på en ö har sina sidor. Det blir liksom långt till jobbet vart jag än ska. Så medan jag oroas av rapporter om bränder runt vår fina lilla franska by, dras ytterligare ett eget jobbprojekt bortom rektorskonsultandet igång.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2016!

Om det går som vi vill, jag och mina projektkolleger, är det inte mina tjänster som skall hyras ut, utan andras. Stora delar av tiden skall jag chefa och handleda mest på distans. Är det tänkt. Fast där är vi fortfarande inte. Men kanske om några år?

Jag är tillbaka på Tjörn efter ytterligare några dagar i Solna hos den ljuvligaste av små skatter. En liten barnbarnsskatt som fyllt dagarna med pärlande skratt, glädje över tåg, flygplan och elefanter och som med sitt ”hejdå mommo” för några timmar sedan, gjorde det näst intill omöjligt för mig att åka därifrån.

Min lilla ögonsten är nu tre år gammal. Av mig fick han ett flygplan i födelsedagspresent. Det var tänkt som en hint om att mormorn gärna tar med honom inte bara i bil och på tåg, utan även på flyg. Så småningom. Någon som kan gissa vilken destination som planeras?

Höstbruk och minnet av sommarens alla gäster

02 lördag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är  2 september och svensk sensommar har bestämt sig för att bjuda på en alldeles fabulös lördag. Vi sov ganska länge men inte lika länge som hunden, som låg länge och gonade sig i solen genom sovrumsfönstret. Hon sover alltid på min sida av sängen och aldrig dyker hon upp förrän framåt småtimmarna. När vi är lediga njuter den lilla pälsen lika mycket som vi av lata morgnar och oändliga frukostar.

Denna dag dukades frukosten fram utomhus och även om förmiddagen bjöd på växlande molnighet och ett klassiskt ta av-ta på-scenario, så kändes det fantastiskt att kunna sitta ute.

Av frukosten al fresco blev det ett sådant energipåslag att vi äntligen hittade kraften att ta itu med de risiga buskarna i vår lilla odlarränna invid altanen.

Sommaren inleddes med att vi behandlade trätrallen med Sioo-X för att få den ljus och silkeslen. Det stod så i reklamen; att det skulle bli silkeslent. När vi åkte söderut var trallen bara hal. Dessutom var den flammig och jag misströstade en smula och trodde att den svindyra dekokten, istället för att ta hand om trallen, hade förstört den. Nu vet vi att det inte blev så. Reklamen höll vad den lovade och mer därtill; vätan pärlar av trallen, som blivit just silkeslen att gå barfota på och som antagit en vackert, ljust silvergrå färg.

I övrigt har inte mycket hänt med den tjörnska utemiljön. Vädret har liksom inte inbjudit till det när vi varit både lediga och på plats. Men idag, till slut, greppade jag den nyligen införskaffade sekatören och gick loss på de sorgligen bortglömda buskarna.

Klippet fyllde halva terrassen och det tog ett tag att klippa ner renset och få ner det i säckar för vidare transport till återvinningen men nu är det äntligen gjort.

Det är märkligt vilken skillnad det gör. Av buskarna är bara små stubbar kvar, så vi får se om de överlever. De var dock i ett sådant erbarmligt skick att det inte fanns annat att göra. Nu ser det prydligare ut i rabatten och på terrassen och järneken, som gömt sig under riset, ser ut att trivas i ljuset som plötsligt flödar över bladverket.

Utemiljön på vår västkustska ö är det sista vi tar itu med. Det är dags för utbyggnad av terrassen mot husets framsida.

Det rödprickiga markerar utbyggnaden…

Det får vara bra sen. Åtminstone här. Åtminstone nu.

I Murviel har utemiljön varit i fokus ett bra tag nu. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att livet större delen av året kan levas just utomhus där. Jag minns de svala men ändå sköna marskvällarna och dagarna med Lysanne,

och jag minns de ljuvliga dagarna innan min älskade yngsta och hennes formidabla Erik åkte tillbaka till Sverige tidigt i juli,

Eller de fina sydfranska dagarna med sonen – på utflykt till slussarna

och på shoppingtur i Beziers.

Så en värmländsk/fransk visit,

Parisarna..
… och mamma Anette

innan murvelhuset togs i besittning av tre småttingar och deras respektive päron.

Älsklingarna…
… och Linnea, som fick en frisyr på sitt tidigare tämligen kala lilla huvud
Middag al fresco!

Så till sist, som traditionen bjuder, mina gamla kolleger från tiden på resursskolan i Gröndal under sommarvistelsens sista dagar för denna gång,

Alla bilderna är tagna utomhus och det är förstås ingen slump. Tillfällena då vi umgicks inomhus kan jag räkna på ena handens fingrar. Däri ligger hela skillnaden mellan det tjörnska och det murvielska klimatet.

Vi åt middag ute på terrassen ikväll och det kändes unikt. Lite kallt snodde det runt nacken när solen gick ner men det kan vara så att det var sista chansen för i år. Och det kan vi ju inte riskera att gå miste om. Fast jag fick gå och hämta en ylletröja ändå och nu räcker inte ens den till. Dags alltså att krypa in i värmen igen. Klockan är 19.49. Ännu inte mörkt men kallt.

Never a dull moment…

31 torsdag Aug 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Tråkigt har jag inte. Inte överhuvudtaget. Vår lilla naturbruksskola har tagit fart, eleverna är på plats och jag hör pärlande skratt i korridorerna när de hittar varandra och knyter nya vänskapsband. Ryktet säger dessutom att romantiken spirar. Det är riktigt fint, alltihop.

Korvgrill första kvällen på internatet

Jag håller mig sysselsatt och försöker få mina två (och ett halvt) uppdrag på plats utan att krocka med varandra och hittills verkar det fungera, även om det inte blir så många pauser under en arbetsdag. Det är mycket grufs. Mycket som skall bockas av från min att-göra-lista.

Så mitt i terminsstart och arbetstoppar ställs det till med bröllop! Bertils mamma och pappa gifte sig och Bertil själv tågade in i kyrkan med sin moster vid ena handen och en nyfunnen pinne i den andra…

Trofé i vänsterhanden…
… och mostern i den högra!
Väntar på brudparet…
… och Bröllop i Solna!
Tagen av stundens allvar…
Johanna och Gustaf!

Porschen parkerade han på en psalmbok medan han tog hand om sina päron…

Det var precis så vackert och känslosamt som jag hade tänkt mig. Min äldsta, fina, kloka stod bredvid pojken hon träffade redan på gymnasiet och de såg så lyckliga ut tillsammans.

Känslor är tunga grejer. Jag har resten av veckan insett hur mycket det tar på krafterna att få uppleva milstolpar av sådant vackert slag och nu är jag trött. Sliten, rent av. Hade nog behövt några dagar att bara smälta alltihop men så fungerar det ju inte. Plikten kallar, liksom.

Men det gör ingenting. Det är spännande, kittlande och aningens nervöst att dra igång inte bara ett, utan två projekt samtidigt. Planen var ju annars att jag skulle dra ner en smula på jobbengagemanget men det har istället blivit precis tvärtom. Det gör ingenting det heller. Jag mår bra så. Och både den lilla skatten i Solna och må-bra-stället i Murviel får plats och när jag inte är på det ena eller andra favoritstället, andas jag havsluft ute på vår västkustska ö.

Det är fint.

Det är nu.

Det räcker så.

För fyra veckor sedan lämnade jag Murviel. Jag lämnade sammetslena kvällar, frustande middagsvärme och intensivt umgänge med en hel hoper favoriter. Det känns som nyss och väldigt länge sedan på en och samma gång, medan minnet av solen på skinnet bleknar alltmer. En gång har jag suttit på vår västkustska terrass sedan vi kom hem. Inte för att det inte funnits soliga stunder; det är bara lite svårare att pricka in de där stunderna på våra svenska breddgrader. De är liksom inte lika självklara. Jag kommer inte hem från jobbet, häller upp ett glas immande rosé och njuter av kvällen al fresco och tar det för givet.

När det sker – om det sker – ser jag mig liksom yrvaket omkring och hinner tänka att det nog är bra ljuvligt med svensk sensommar ändå. Fast det är innan solen försvinner bakom klipporna vid grannens hus och tar med sig sin livgivande värme och lämnar mig huttrande i vinden från havet.

Så är det ytterst sällan i Murviel. Där kommer istället kvällens ljumma svalka som något välkommet; en andningspaus från hettan, en tystnad tillsammans med den sammetsmjuka natten, som känns både trygg och lite skrämmande på samma gång.

Två höstresor är bokade. En i september och en i oktober. Noga inplanerade för att passa med mitt jobbschema och med turerna till den lilla solnaskatten. Med sådant vid horisonten kan jag till och med drista mig till att njuta av västkustregn på tvären.