Författararkiv: murvielklotter

Tillbaka på ön

09 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag hade lite svårt att varva ner efter nästan tre dagar på vägarna. Tvärtemot hur jag vanligtvis planerar, innebar årets förskjutna och förkortade murvielvistelse dessutom att det dagen efter ankomst till ön var dags för jobb på stört. Det är sällan en bra idé men på något sätt skyndade detta faktum ändå på sömnen efter hemkomst i torsdags kväll. Skönaste sängen är den på ön och det går inte att komma ifrån att den svala nattvinden från havet vaggar till sömns något bättre än dess murvielska motsvarighet.

Ljusa augustikvällar…

… men mörka nätter här också

Och ön välkomnar. Den kråmar sig och står i, bjuder på augustisommar av det mest insmickrande, kustfräscha och ljuvliga slag. Ljungen blommar intensivt lila i klippskrevorna,

Det myckna regnandet märks på den nästan oanständiga grönskan och söndagshavet tillåter en stillsam morgonbris krusa ytan.

Det är längesedan vi badade på klipporna en kort promenad bort från vårt hus. Vi har istället åkt iväg till ordnade badplatser med bryggor och stegar. Men imorse trotsade vi ljungsnåren och björnbärsriset,

och forcerade oss fram till lämplig klippa. Jag med mitt bråkiga knä och L i randiga badbrallor,

Men algblomning, hala stenar och tång som skymde sikten för lämpliga ställen att få ner fotsulorna på, gjorde att jag gav upp och traskade iväg till bryggorna i viken istället.

Där dök jag, tyckte att det var aningens för svalt för någon längre simtur, och kravlade sedan upp på bryggan, där jag likt en våtblank säl lade mig att torka i solen. L gick upp i förväg, kokade kaffe och fick fram frukost. Aldrig smakar ägget, mackan, kaffet och den nypressade juicen godare än just en sådan gång; efter en snabbdusch för att få bort havsvattnet, i skuggan bakom huset.

Jag känner mig nästan osolidarisk och som en fuskare, som smet iväg från ön just när sommaren tog paus och lät ruskväder på kö rulla in över landet i en till synes outsinlig ström. Så kommer vi hem. Börjar med att luncha i Ängelholm i en prunkande trädgård men i skuggan undan den heta solen,

Fortsätter med två dagars jobb för att få till det tidigare covidaborterade studentutspringet,

och landar sedan i svårslagen söndag med morgondopp, latmansfrukost och söndagsblaskor.

Det är fint på ön i augusti. Bästa tiden här, tror jag nog. I en av blaskorna hojtar rubrikerna om livsfarlig värme i södra Europa.

Hur just livsfarlig hettan är, skall jag låta vara osagt men 40-gradig värme är inte optimalt. Då föredrar jag brisen från västkusthavet och att det blir aningens lite för svalt efter en stund i skuggan. Då kryper jag bara ut i solen igen, så är det fixat.

Imorgon börjar höstterminen på allvar. Det är bra det också, för jag har dessutom privilegiet att trivas alldeles förträffligt på jobbet.

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det

Ännu en sammetskväll

01 lördag Aug 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.

En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.

Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.

I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.

På väg att ta över igen…
… fem månader tidigare!

I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.

Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.

Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.

Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.

Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!

Om det inte hade varit för Moa och Linus…

30 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Foto Maria Hansby

…hade det inte blivit någon barnbarnsapéro i år. De egna barnbarnen är inte här men det har ju faktiskt inte hindrat oss tidigare. Vi ordnar barnens apéro varje år och det minns minsann Moa och Linus. Kanske var det så att Moa började undra när den där inbjudan skulle komma, eftersom de åker hem om några dagar. Inte konstigt då att man får ta saken i egna händer och försiktigt fråga hur det egentligen blir med årets igelkott?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir så löjligt glad över frågan och svarar naturligtvis att traditioner är viktiga saker och att en igelkott självklart måste produceras. Det är fjärde sommaren som vi samlas för party i och vid poolen, med fokus på de yngre festdeltagarna och insikten att det är något barnen minns och förväntar sig gör något med mig. Vi får vara en del av deras barndomsupplevelser och alla har skoj.

Varsina skålar och fat till godsakerna…

Det är varmt; jättevarmt. Det är omöjligt att inte bada, så alla badar.

Foto Maria Hansby
Foto Maria Hansby

Vågorna går höga i poolen, igelkotten slaktas snabbt,

popcornen får följa med i egen skål till poolkanten, mini-colaburkarna är lika populära som oranginan,

Foto Maria Hansby

och den som inte vill bli blöt gör klokast i att befinna sig någon annanstans. Fast alla vill självklart bli blöta. Det vill man när det är eftermiddagshetta och hundtimme.

Under tiden som vi partajar, står vår målare Iliana och tar hand om köksluckorna i det luftkonditionerade huset. Hon skall ha barn om några månader och jobbet hos oss är det sista hon gör innan hon tar ledigt för att förbereda sig för lillens ankomst.

Luckor förberedda för målning…

Hon är metodisk och skicklig. Det hinner inte bli klart innan vi åker men vi hinner vara med om större delen av arbetet och nästa vecka skall det ändå vara klart. Hon kan inte dra ut på det längre än så själv, förstås. Deadline för arbetet har ändå nästan hållits. Det spiller över med några dagar, bara. Kunde jag, skulle jag nog skjuta på vår hemfärd men vistelsen här är redan tidsmaximerad som den är, just för att vi skulle se köket färdigställt.

Fläkten på plats till slut, iallafall. På grund av corona drygt 4 månader försenat.

En aning frustrerande är det att falla på målsnöret men den här gången känns det ändå stabilt och tryggt. En tur i september behöver det få bli men det är mycket som kan ställa sig ivägen för en sådan tripp, så vi får se.

Idag fick det först bli en stund framför datorn men nu har en ordentligt sävlig lunk infunnit sig. En canicule håller på att placera sig över Murviel och då gör man klokast i att hålla sig sval och ordentligt vattnad både inom- och utombords. Poolliv för bloggarn, alltså. Igen.

Jag kan förstås ha fel men jag vet var jag står i munskyddsfrågan…

27 måndag Jul 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Nu skall jag börja med att slå fast följande som ett kraftfullt ”färdigdiskuterat” nej; fransmän är INTE mer coviddisciplinerade än någon annan nationalitet. Inte heller övriga nationaliteter som befolkar ett franskt IKEA en sketen måndag.

Plexiglasskärm och beställningsskärm mot kund. Ingen kontakt här inte.

Det är i utgångsläget en imponerande ordning och reda som gäller. Nästan precis, faktiskt, som i Sverige. Markeringar i golvet, insläpp en och en, tydliga skyltar, handsprit överallt och på alla sätt de bästa förutsättningar för att vi skall sköta oss. Personal patrullerar dessutom, men bortom deras blickar och vänliga påminnelser ballar det ur. Vi skall ha samma vara och medan jag tålmodigt väntar på min tur, sladdar någon annan emellan. På droppsmitteavstånd från den som är på väg därifrån. Jag håller mig på min kant och vevar hotfullt med min kundvagn för tydligt avståndstagande.
I hissarna, som bara tillåter två i taget, såvida du inte är en familj, blir det snabbt fullt. Maskerna hängs från örat eller under hakan för nu har de ju handlat klart. Jag trycker in mig i ett hörn och vevar återigen okontrollerat med min kundvagn. Det ser nog oerhört hotfullt och galet ut. Ingen verkar iallafall våga sig innanför den stipulerade 1,5-meters radien från mig.

Tycker ändå att texten är tydlig och strategiskt placerad. Lägg gärna märke till hur det dessutom pillas med munskydden…

Mitt ärende var av snabb karaktär. Det saknades en kökslucka och imorgon påbörjas målningen av dem. En ganska nödvändig tur, alltså, annars hade jag inte åkt dit.
Munskyddet är ingen behaglig historia. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och det kliar. Så jag kliar försiktigt precis i kanten och sedan spritar jag händerna med min medhavda sprit. När mitt ärende är avslutat och varorna lagts i bakluckan, tar jag av munskyddet.
I snörena, förstås. Sedan slänger jag den i en medhavd plastpåse.
Så spriten på det igen.
Jag är så jäkla helylle.
I bilen har jag en hel plastlåda full med allt vad man kan behöva för att sanera sig. Med våtservetterna tvättar jag nyllet efter den fuktiga och äckliga masken. Sen spritar jag händerna igen. Jag spritar mycket mer än hemma, så jag misstänker att ansiktsmasken gör mig mycket mer vaksam och så långt kan jag hålla med maskförespråkarna.
Men alla är inte lika helylle som jag😇 och jag tappar räkningen på alla de gånger då masktvånget troligen genererar ökad smittrisk snarare än tvärtom.
Alltså vidhåller jag att det att hålla avstånd och tvätta händerna troligen är ett bättre mantra att pumpa ut än det att tvinga folk att trä på sig ansiktsmasker.

Vårt lager med 50 engångsmasker är snart slut. Bara en sån sak.
Nåväl. Vi tror oss ändå ha överlevt ikeaturen. Det var inte jättemycket folk och vi uträttade det vi skulle snabbt.

Det blir ju till slut för trist med bara Ikea när man ändå är iväg, så det fick bli en lunch i Bouzigues efteråt,

Séte sett över etangen från Bouzigues…

följt av ett besök i lilla Pinet och ett återbesök på vingården Gaujal de Saint Bon.

Här var jag tillsammans med bygrannar E och C i september 2013; ganska längesedan, alltså. Den gången köpte jag bara deras ljuvliga rosé men nu fick det bli ett par av deras Picpoul också.

Vi får se om jag tycker att rosén är lika god som för sju år sedan! De vita var vi inte så imponerade av den gången men att degustera vin i coronatider är inte alldeles lätt – alltså klunkade jag mig pliktskyldigast igenom några, tyckte att de var intressanta och fick med mig några hem.
Sist vi var där var det mamma Gaujal som hjälpte oss. Denna gång var dottern på plats och hon skickade med lite druvsaft till eventuella barn också!
Coolt är det med alla tuffa, självständiga kvinnor som driver vingårdar härnere. I flera generationer, dessutom. Kan bara ana vilka chauvinistiska hinder de behövt ta sig förbi genom åren.
De har min respekt och beundran.

Mamma vinodlare i september 2013

Så sen eftermiddag och kväll hemmavid på det, och dagen är fullbordad. L lägger sig alltid tidigare än jag medan jag dröjer mig kvar ute tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna.

Sena kvällshänget…

Ännu en vecka har gått och bara en återstår. Köket verkar bli klart i tid och vi har börjat städa och röja. Det skall bara vara att ta huset i besittning nästa gång någon kommer ner hit igen. Kanske blir det vi, kanske blir det någon annan. Oavsett, blir det första gången på ganska länge som inte det stora rummet är en byggarbetsplats, alternativt ett pågående projekt i olika stadier av planering. Det skall faktiskt bli ohemult skönt!

Efter regnet

24 fredag Jul 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Reminiscenser, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi vaknade tidigt idag till en sval och fräsch morgon med intensifierad grönska och en luft som är lättare att andas. Idag är den languedocblå återigen prickfri och förhoppningsvis hinner regnet sjunka ner i myllan ordentligt innan middagshettan, sin vana trogen, slår till igen.
Nattens oväder var av det där riktigt formidabla slaget, ett sådant som överraskar med sin snabbt tilltagande styrka. Vi ägnade oss åt nattligt poolbad igår men fick vackert krypa in under torgmarkisen tills regnet dragit vidare. Vi kunde på första parkett låta oss fascineras av såväl skyfall som blixtar med efterföljande dunder och brak. De senare höll sig dock snarare runt oss än direkt ovanför oss.

Nattbad blev det ändå, när åskan bedömdes vara på tillräckligt avstånd,

sedan gick den yngsta badmademoisellen, Saga, 11 år, och hämtade det största av våra badlakan (ett som införskaffades på semester i Florida för 15 år sedan), packade in sig i detsamma och fällde upp ett kvarglömt paraply till skydd för regnet som piskade in från sidan.

Jag myste och tänkte nostalgiskt tillbaka på min första resa till Languedoc tillsammans med barnen som då var mellan 6 och 15 år gamla. Jag var ganska nyligen frånskild och hade med hjälp av jobb på sommarskola lyckats skramla ihop till vår första ordentliga semesterresa sedan uppbrottet från barnens pappa. Den gången överraskades vi av skyfallet på en takterrass i vårt hyrda hus i Cessenon och vi kurade ihop oss under ett litet parasoll medan vi storögt och fascinerat njöt av skådespelet.
Regnoväder kan vara äventyr nog. Jag påmindes om det igår igen, när badmademoisellen alls inte ville gå hem, trots att klockan hunnit passera midnatt.

Min äldsta dotter, som fortfarande älskar att somna i soffan ihopkurad under en filt precis som när hon var barn, påminner mig ibland om hur tryggt det var att som liten få somna så, omgiven av sorlande vuxna. Jag minns det också, förstås; hur mysigt det var med ett tryggt litet barn bredvid sig, som efter att ha klippt med ögonen och kämpat mot sömnen ett tag under filten, till slut ger upp och låter sig övermannas av tröttheten.
Det stilla livet i Murviel fortsätter alltså.

Nyregnad natträdgård

På andra sidan gränsen mot Spanien är läget allt oroligare. Barcelonaborna uppmanas hålla sig hemma för att undvika smittspridning men gränsen verkar hållas öppen. Det är en skarp varning om att vi inte får trycka ner gaspedalen inom överskådlig framtid, så vi väljer bort turistande i år. Det går trots allt bra att ”hemestra” i vår trädgård med böcker, blaskor på paddan, stickning och vänner i småportioner och med distans.
Alltså blir bilderna därefter. Poolen som vy dominerar. Eller den från sovrumsfönstret, alternativt terrassen, ut mot trädgården. Men så till slut, efter en kort sväng ut i byn efter middag på Le Café Nouvel, en bild på de senast inflyttade bygrannarnas trappa i en smal, smal gränd.

Franskt, så det förslår, att ta med sig förfriskningar och njuta av kvällssvalkan på sin uråldriga stentrappa med alldeles för höga steg. Det är ju så de gör, byborna inne i cirkuladen, när uteplats eller takterrass saknas. En skön kudde under gumpen, en ljuslykta och en ljusslinga och trivseln är ett faktum. I det enkla bor det vackra, som han sa, floskelmästaren Ernst. Och det har han ju rätt i.

Så går en vecka i Murviel…

23 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Det känns som om vi varit här mycket längre. Det är en långsam lunk och en stilla vistelse. Vi får besök av badglada barn ibland, som tur är,

men umgänget i övrigt får ske i små portioner, några i taget.

Medan vi semestrar vid poolen med slöläsning, korsord och ohemula mängder vatten, fortgår arbetet nere i huset. Halva rummet är klart och attiraljerna har flyttats till den färdigmålade delen och målarna har kastat sig över köket. De är alltid tre stycken, ibland fyra och det går undan, vill jag lova!
Städar efter sig gör de hela tiden också.

Det känns nästan oanständigt slött att överlåta allt arbete på andra men jag tror inte de vill ha vår hjälp. Skulle vi gjort det själva, som jag i något outgrundligt anfall av optimism hade tänkt mig, är det tveksamt om det hade varit helt klart ens nästa sommar! Lika bra hade det definitivt inte blivit och inte hade vi gett oss på bjälkarna heller. Och bjälkarna, ja, de gör hela rummet och jag älskar dem! Dessutom kommer de att knyta ihop alltihopa, eftersom de har nästan samma nyans som bänkskivorna av ek.

Hyllplanet vid bjälken är densamma som bänkytorna

Varje morgon knatar L till bagaren medan jag får fram frukosten på terrassen. Då är de redan igång med arbetena inne i det stora rummet. Efter frukost far L och handlar medan jag får undan äteriet och kanske hinner med första simturen innan han är tillbaka. Det är samma rutin varje morgon och vi är tidigt uppe numera. Fast imorse for jag iväg istället, utrustad med handsprit och munskydd. På SuperU var alla väldigt noga med att hålla avstånd, måste sägas, trots att det ändå var en hel del kunder i affären. Och munskydden? Jag kan inte låta bli att fundera över om de där hemmatillverkade av tyg verkligen tvättas efter varje användning? Och det petas och pillas på dem; jag gör det själv utan att tänka men då åker den medhavda spritflaskan fram och händerna spritas! Munskyddet åker i tunnan utanför affären direkt när inhandlingen är avklarad. Inget återbruk här inte!

Vanligtvis har jag inga som helst problem med att handlingen inte sköts av mig. Fin arbetsfördelning, rentav. Men idag var det dags för en apéro med några av bygrannarna för att fira sagda L, som fyllt jämnt och då kan jag ju inte gärna överlåta införskaffandet av varorna åt honom. Något slags överraskningsmoment fick det ju ändå lov att bli.
Maria, byns totala tårtmästare, fixade tårtan;

 

En bragd under normala omständigheter men nu, i värmen, inget mindre än ett mirakel!

En pyramid med hieroglyfer till pensionären (nåja, kanske ändå inte riktigt) som skall läsa arkeologi i höst. Dessutom fick han en surikat iklädd khakiuniform – passande i öknen och för att L gillar surikater.

I övrigt fick tilltuggen vara av sådan karaktär att ingen tillagning krävs, eftersom köket är täckt av både fint byggdamm och skynken som skydd för målarskvättet.
Jag försökte göra mig till med presentationen istället, inspirerad av en bild på Instagram…

Vi hade egentligen planerat för en stor sommarfest men det var före Corona… Nu fick vi istället se till att vara tillräckligt få för att kunna sitta familjevis och buffén fick bli coronaanpassad den också, med den obligatoriska spritflaskan strategiskt placerad vid ena änden av buffén.
Det blir sisådär ett års förskjutning på allting, så det är mycket som förväntas hända nästa säsong. Den manar till eftertanke hela tiden, denna covidriga situation, men det finns något högst tillfredsställande i det också. Det behöver inte alltid vara så stora åthävor; en liten fest är också en fest!

Och barnen badade, drack Orangina och lekte med hängstolen

medan vi vuxna sorlade på medan myggorna bet. Inte mig men de andra.
Nu sover jubilaren, allt är bortstädat och jag, comme d’habitude, dröjer mig kvar på terrassen omsluten av sammetsnatt.

Klicka på bilden för ett kvällssvep med musik!

Semester

18 lördag Jul 2020

Posted by in grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Den har infunnit sig. Semesterkänslan. Jag har inte lämnat huset och trädgården alls idag. Jag har läst, stickat lite, simmat, slumrat, simmat lite igen, ätit en lätt lunch, simmat, slumrat på ett flytetyg,

fått stekt medelhavsmakrill till middag, ätit en glass, sippat lite rosé och har njutit av kvällen och utsikten. Loj, som läser deckare på schäslongen iklädd tubsockor och gympaskor,

och himlen och träden som speglar sig i poolen. En och annan pytteliten languedocsk mygga gör sig påmind men de är inte många. Enligt säker källa for en myggbil genom byn några nätter innan vi kom och sprejade giftigheter på kräken. Tur det, för trevliga är de inte och Loj blir också trevligare när de är färre. De gillar honom, nämligen, men han gillar inte dem.

Cikadorna har tystnat, svalorna har jobbat klart,

och ensamma ugglan håller mig sällskap.
Kvällarna avslutas på terrassen nere vid huset. Framför mig ligger trädgården i sammetsmörker och det prasslar lite i lövverken. En turkos strimma upplyst pool syns, ackompanjerad av ljusslingor och solcellslampor lite här och var. På bordet levande ljus och ett glas vatten. Det är allt.

Jag tror att kvällarna är det jag tycker allra mest om här. Mörka, varma, omslutande.
Sorlet från trädgårdarna runtomkring. Loj som gått och lagt sig och jag ensam kvar ute.
Och så lilla älskade Bertil, som drömt något och vaknat och vill ringa mormor på Facetime. Jag får vara med en stund och natta på distans, sedan säger han pussåkram och gonatt och jag känner mig för en stund alldeles äktlycklig.
De här kvällarna…❤️