Jag har kört in polis- och brandbil i garaget,

ställt tillbaka de något avmagrade blommorna i fönstren,

fördelat prydnadskuddarna på båda sofforna istället för i bara en,

och ställt tillbaka ljusstakarna på borden. Huset ser nästan ut som det brukar igen och det ekar mellan de perfekt tapetserade väggarna. Jag ser mig omkring och tycker att det ser en aning själlöst ut. Lite för ordentligt. Innanför de renoverade väggarna har inga barn levt vardagsliv, det blev vi varse när en fyraårig liten prins härom veckan rusade in med ett stort leende på läpparna och genast satte igång med effektiv homestaging.

Vi fladdrade efter honom med skräckblandad förtjusning och flyttade i rask takt upp den ena prytteln efter den andra i höga skåp och på hyllor undan prinsens raska och skickliga händer.

Han var hela tiden steget före och huset på ön förvandlades till ett vidunderligt äventyr, där prinsen upptäckte ett mörkt garage, hoppvänliga soffor och en fåtölj med päls på.

Överallt fanns märkliga sittplatser och såväl prins som elefant hittade ställen att kura ihop sig på på de mest oväntade platser.

Sängarna gick bra att hoppa i, medan prinsen sjöng om apor som gjorde samma sak.

Alltmedan jag log och fångade kramar i farten.

Det hände att prinsen blev gramse ibland men bara när det fanns anledning och bara för korta stunder.

Nu har han tillsammans med sin morbror tagit tåget tillbaka till sina päron och det har blivit så tomt, så tomt.

Vi skall snart göra om äventyret. Det skall inte dröja jättelänge innan jag hämtar honom igen och drar västerut. Den gråa killen med snabel får följa med då också; det är sedan gammalt.

Vi ska åka tåg igen, trots att SJ – eller är det Trafikverket som är boven? – gör sitt bästa för att ge den här inbitna bilisten skäl att istället sätta sig bakom en ratt för att vara säker på att inte drabbas av omöjliga förseningar. Men om försenade tåg skall jag inte orda nu; det blir för trist, så det tar vi en annan gång. Och prinsen kom ju både till ön och tillbaka hem till Solna igen. Med tåg och i tid.

Jag fantiserar redan om när han är här igen och om vad vi skall hitta på då. Och jag fantiserar om nästa sommar och Murviel, om Bertil och lillebror Bror, som snart också är stor nog att ge sig ut på egna äventyr utan päron.

Jag blir lite fnattig av blotta tanken. Mormorfnattig.

I Murviel är hus och trädgård mindre vuxet än på ön. Där finns inga tapeter känsliga för kladdiga barnfingrar och runt det som kan vara farligt finns staket. Där finns inga smitvägar för små upptäcktsresande, som det gör på ön. Bertil hittade smitvägarna meddetsamma; samma svagheter i inhägnaden som vår lilla hundmadame utnyttjade, också när hon blivit en mycket stillsam och långsam dam.

Barnsäkerhet stavas uppmärksamhet konstaterar jag ännu en gång. Det går aldrig att skapa en en helt barnsäker miljö – de små är hela tiden steget före; listiga och kreativa i en synnerligen effektiv kombination!

Jag pustar ut lite i min soffa med välordnade kuddar på rad. Lite skönt är det att hälla upp ett glas vin från slottet nära Murviel utan att behöva hålla det undan små barnhänder. Men bara för en kort stund. Ganska snart vidtar längtet igen, för hur charmigt är det egentligen när var sak får ligga kvar på sin plats?

Det är ju nästan löjligt, om du frågar mig!