Det är sammetskväll. Lite som en riktigt fin sommarkväll i Sverige i början av augusti. Men det här är Frankrike, andra hälften av september och dagen efter ett riktigt skyfall.

Välbehövligt, efter månader utan något egentligt regn.

När jag slog upp mina trötta ljusblå imorse var himlen fortfarande grå men med ljusare stråk där solen kunde anas,

Jag hade tänkt mig en frukost på terrassen men den fick stå tillbaka för ett surr av telefonsamtal, mejlande och annat fix som de där telefonsamtalen genererade. Istället blev det en lunch. Telefon, dator och annat elektroniskt förpassades in i huset utom hörhåll och jag tvingade mig till en paus från allt det jag visste behövde åtgärdas.

Gärna genast.

Gärna igår eller förra veckan.

Men solen sken på min uppvarvade uppenbarelse och med några djupandningar lyckades jag till slut höja blicken och se ut över det jag hade omkring mig.

Då såg jag torra, kämpande trädkronor, ett terrassgolv som behöver spolas rent och började genast fundera över hur den kommande murvelveckan skall kunna rymma allt det jag vill få gjort. Insikten drabbar mig att jag är så uppe i varv att jag faktiskt måste bromsa. Tillåta mig att inte vara klar, att jag inte är ett under av simultankapacitet hela tiden.

Vilken tur att Murviel finns!

Vilken tur att Claes och Eva gnisslade upp den rostiga grinden och kom och pratade med mig en stund!

Om inte, kunde jag ha rusat iväg mot något som inte är alldeles nyttigt. Jag har inte förstått stresspåslaget, har inte känt efter.

Det krävdes ett miljöombyte och ett besök med samtal om mer jordnära, praktiska saker för att jag på riktigt skulle stanna upp och lyssna, se, få axlarna att sjunka.

Det finns ingen som helst anledning att kokettera med att en har mycket att göra, många järn i elden, många bollar i luften, en fylld kalender. Det är till och med ganska korkat. Jag är femtioåtta år och definitivt ingen übermensch. Jag bara får för mig att jag är det ibland. Fast übermänscherna är sällan trevliga och inte heller jag blir särskilt trevlig när hjulen snurrar allt fortare. Engagemang är fina grejer men också potentiellt riskfyllt; det är svårare att sätta stopp när det som engagerar är lustfyllt och roligt.

Jag går in och hämtar en tunn kofta som jag drar om axlarna. Jag tänker på alla prestationsprinsessor och -prinsar därute, mig närstående, flera av dem. Om jag har några som helst ambitioner att vara en förebild för dem, så handlar inte det om vad jag eventuellt presterar, utan om hur jag handskas med mig själv och med det som är viktigt för mig. Tack Murvelhuset för att du alltid påminner mig om vad som till slut räknas.

Eftermiddagen ägnades, min återfunna insikt till trots, åt mera jobb men strax före fem förpassades apparaterna återigen in i huset, medan jag stegade upp för den välbekanta stentrappan upp till poolen. Där kunde jag konstatera att Bertrand och Benjamin fyllt på med mer grus,

fått undan den livskraftiga men giftiga oleandern och istället placerat citronträdet på dess plats i en ny kruka, istället för den spruckna, gamla. Citronträdet fortsätter att vara tilltufsat men kanske kommer det att trivas bättre i sin nya hörna, där det råder mikroklimat och där vinden inte kommer åt på samma sätt? Små, små citronembryon syns i det glesa lövverket, om jag tittar noga,

och får det förnyad kraft, kommer det att göra sig fint i sin nya, gröna keramikkruka.

Så fick jag av mig mina paltor och dök ner i i det till en början svalkande turkosblå.

Tjugofyra och en halv grad visade värmepumpen, som varit avstängd sedan vi for, så inte var vattnet egentligen kallt. Jag simmade några längder och njöt, både av ensamheten, stillheten och det mjuka vattnet som till slut inte kändes svalt alls. Fast värmepumpen, den har jag dragit igång nu. Jag tycker om när vattnet känns varmt när jag kliver i.

September i Murviel. En blandning av febril aktivitet ute på vinfälten när vinskörden går in i sitt slutskede och det lugn som alltid ersätter sommarsäsongen. Gatan utanför är klibbig av druvsaften som droppar från flaken. Med jämna mellanrum bryter de tystnaden på andra sidan grinden när de ilar förbi mellan fälten och cavarna.

Så här på kvällen är det dock alldeles tyst. Inga cikador, inga kvirrande svalor, inga fladdermöss och heller ingen mygg, men varmt nog att sitta ute om kvällarna fortfarande.

Trädgården, nu i skymning, bär spår av Bertrands och Benjamins aktiviteter. Automatbevattningen har reparerats och det märks på plantstatusarna i terrasseringen,

den vissna bambun har fått ge plats åt en mer torktålig växt,

bignonen, den alltid så djungellikt vildvuxna, har klippts ner

och det lilla trädet/ busken innanför grinden har fått en brutalansning för att kunna växa sig tät och livskraftig igen.

Det är rogivande att sitta i sammetsnatten, som under tiden jag suttit här till slut blivit såpass sval att det börjar bli dags att dra sig in i huset, och fundera över växtligheten i trädgården, över stillheten och över det faktum att inget kackel och ingen galande tupp har hörts av idag.

Jag tror bestämt att grannens höns har flyttat någon annanstans.

Jag saknar dem, litegrand.

And on that note; bonne nuit, mes amis!

À bientôt!