Kategoriarkiv: Reminiscenser

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

2017…
Intensivt umgänge ända in i augusti

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.

När det är dags för en ny instruktionsbok

02 onsdag Aug 2017

Posted by in distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Det händer saker i murvelhuset
Det har länge varit dags för en tredje upplaga av murvelhusets instruktionsbok,

Gamla upplagan från 2012…

och nu är den snart klar. Förslagen på utflyktsmål är efter sex säsonger betydligt fler än i den tidiga upplagan, restaurangtipsen har fått ett eget uppslag och det vi varnade för sommaren 2012 är faror som nu till största delen är undanröjda.
Stentrappan inne i huset har fått räcken,

Inaktuella varningar för obefintliga eller vingliga räcken

den smala trappavsatsen utanför köket har bytts ut mot en rejäl altan med barnsäkra räcken och låsbara grindar,

Före…
under…
och efter

och runt poolen hindrar numera staket med lika barnsäkra trycken de minsta från att i ett obevakat ögonblick smita in och trilla ner i det turkosa.

De hala plattorna vid poolen har täckts med en halksäker matta och det finns flera skuggiga platser undan den fantastiska, men ack så lömska solen.

Före…
…efter

Inte behöver heller gästerna bekymra sig om toaflottörer som kalkar igen eller köksmaskiner som trilskas, eftersom allt inkommande vatten mjukgörs i två adoussiseurer.

Inaktuell information i instruktionsboken…

Inget mer krångel med kalkkrånglande flottörer…

Poolen värms numera upp när det behövs,

huset kyls – eller värms! – av en ny klimatanläggning och nya förvaringssystem håller bättre ordning på prylarna.

Det är nyttigt att jobba fram den där nya upplagan. Jag inser att vi ändå åstadkommit en hel del under åren här. Det har främst handlat om att göra vårt sommarparadis säkrare och mer praktiskt, medan finliret har fått vänta.

Nu är det därför dags för köket. Vi har lappat och lagat utan att någonsin bli nöjda och det har fortsatt att vara trångt och tungjobbat. Vi är nästan alltid många här och det krävs resurser av helt andra slag för att det skall vara lustfyllt att arbeta i det lappade köket. Tänk sådan tur då att en har en fantastisk dotter som jobbat som köksplanerare på IKEA. Hon har ritat, lyssnat, själv testat, ritat om och lyssnat igen och till slut har vi vad vi tror är en hållbar plan. Jag har förstås själv hunnit tänka några varv genom åren och vet vad jag vill ha. Jag – eller snarare vi – vet också vad vi inte vill ha.

Det blir ingen stor, vräkig, lyxig spis, till exempel. En sådan tar för mycket plats och vi skulle behöva offra för mycket bänkyta för att få plats med en sådan pjäs.

Ett hörnkylskåp får det bli istället för det skafferi jag velat ha sedan jag första gången började längta efter ett liv i hus när barnen var små. Det kostar en rejäl slant men kommer att förenkla förvaringslivet högst väsentligt.

Smidig, enkel och rymlig sopsortering skall vi också ha istället för stökiga kassar invid ytterdörren. Och en liten vinkyl. Men ingen inbyggd espressomaskin och bara en liten fryslåda till glassen och kylklamparna. Öppna vägghyllor istället för väggskåp, eftersom ingen vägg är rak, och en annan plats för matbordet än nu. Just den lilla inredningsdetaljen föreslog min syster när hon var här för snart fem år sedan. Då skakade jag på huvudet men nu ser jag vad hon menade och det blir bra.

Inte fort och fel utan oändligt långsamt men förhoppningsvis alldeles rätt. Till nästa sommar skall köket helst vara klart och jag vill göra en del av det själv tillsammans med min kökssmarta dotter. Om hon hinner. Om jag hinner. Om vi hinner samtidigt.

Tankarna har fått fritt spelrum. Jag är ensam i huset för första gången sedan jag kom ner i slutet på juni. Jag tvättar, plockar, röjer, städar och ser. Ser allt det där jag vill göra och kanske borde ha gjort redan. Men sommaren har fyllt huset med människor jag tycker om och andra saker har varit så oändligt mycket viktigare än husfix och renoveringar. Det är en hel vecka sedan lilla B åkte hem och mina gamla kolleger, som varit här den senaste veckan, är tillbaka i Sverige igen. Jag har tryckt i mig lite för mycket av den turkiska pepparn som lämnades kvar och väntar på att tvättmaskinen skall ha centrifugerat klart så att jag kan ta med nästa omgång till den nya snitsiga torkvindan.

Ett klitet knyck i snöret, så åker den upp och drar tillbaka sagda snöre…
… och när den skall ner igen är det lika smidigt och linorna skyddas från smuts. Perfekt!

Imorgon är en ny dag med tidig revelj och några timmars arbete innan jag kan murvla mig en sista vända. Sommarsäsongen 2017 är snart över också för min del och vemodet riskerar att parkera sig om det inte vore för allt det som är sverigehemma, hemtamt, fint och nödvändigt.

När vi tjuvstartade påsken i skön sommarvärme

28 fredag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Ja, kära någon, ett sådant vädertjat jag ägnar mig åt i dessa dagar av pissregn och frusna fingrar och tår –

Surtant på alla sätt efter blöt promenad

Jag huttrar och jag hukar. Hunden följer med en bit in på naturreservatet på Toftenäs med vänder resolut nosen hemåt efter att behov uträttats och bomärke utskvätts. Inte ens en tjusig brittisk oljerock med rutigt flanellfoder över ryggpälsen räckte till för att utsträcka promenaden. På söndag är det Valborgsmässoafton. Då skall det firas in vår.

Det är återhållsamt sprickfärdigt precis överallt. Det är nästan så att den skrämmer, den där obändiga kraften i knopparna på grenverken, när nu vädermänscherna på TV står och lovar vårvärme redan om några dagar.

F-n tro’t, tänker jag och drömmer mig tillbaka till när det var helg senast och vi var i Murviel. När vi badade, åt utomhus och flickorna fick tjuvstarta påsken med äggletning traditionsvidrigt redan på Skärtorsdagen. Delvis ute det med, förstås. I trädgården. Med ledtrådar på rim författade av far och son G.

Bordet dukades al fresco och det kändes mer som förberedelserna för en sommarfest än för påskfirande,

… om det inte hade varit för hönan och tuppen med de långrandiga benen, som dagen till ära fick komma upp ur sin skokartong:

Så avnjöts ett påskalamm på terrassen tillsammans med familjen och Nathorstarna, medan solen sjönk ner bakom byn.

Tröjor drogs till slut över axlarna när kvällen blev väl så sval men det minns inte min nu så stelfrusna kropp. Den väljer istället att tänka tillbaka på baden, timmarna i solen, dofterna och tjattret i trädtopparna. Och så hoppas den på liknande upplevelser nästa helgafton på söndag, dryga 200 mil längre norrut. Möjligen utan bad, dock – det finns gränser för hur halvfullt ett hoppfullt glas kan vara.

Trevlig Valborg, allihop!

När mimosan blommade i vår trädgård

22 onsdag Feb 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det dök upp ett minne på Facebook idag. Det gör ju det med jämna mellanrum. Oftast struntar jag i dem men ibland fastnar de. Just murvelminnen har av någon obskyr anledning en tendens att få mig att släppa det jag egentligen borde göra för att istället ägna tankekraft åt hur fantastiskt det säkert är i Murviel just nu. Murvelminnet den här gången är fem år gammalt och är egentligen ett länkat blogginlägg. Det berättar att det är 22 dagar kvar till dagen D. Det berättar om flyttkaos och prylar som inte vet vart de skall ta vägen. Det berättar om förväntan och visar bilder från Huset som vi då ännu inte tagit i besittning. Men det jag fastnar mest för är bilden av en ymnigt blommande mimosa invid entrétrappan innanför den rostiga grinden.

img_0245

Det var vår köpemäklare Ewa som skickat bilderna och jag minns att jag visserligen tyckte att mimosan såg magnifik ut men att jag inte riktigt förstod hennes och andras mimosaentusiasm. Då visste jag ingenting om festivaler till det blommande trädets ära eller att den hade ett sådant starkt symbolvärde som vårtecken och löfte om varmare tider alldeles om hörnet. Min stjärnögda längtan efter snöfria trakter hade liksom skuffat undan vetskapen om att det är vinter även i södra Frankrike, om än av betydligt lindrigare slag än här hemma. Att därför behöva fira vårens ankomst också i Languedoc, var en tanke som inte slagit mig.

När mimosaträdet samma år ledsnade och stod som en sorglig, böjd pinne i trädgården, kändes det därför inte så svårt att ta beslutet att ta ner det. Hade det varit nu, hade istället aktion rädda mimosan vidtagit och om det hade visat sig omöjligt, hade genast en ny fått ta dess plats.

Trista hörnet får ett ansiktslyft

 

img_0662

Bignonen har tagit över mimosapinnens plats

Jag tror jag bestämmer mig här och nu, med blicken fäst mot ett hav som skummar och frustar i vår havsutsiktsglugg,

img_7360

att införskaffa ett nytt mimosaträd. Fint att ha i bakhuvudet när Ekot berättar om klass 1-varningar, trafikolyckor, blötsnö och hård vind längs med vägen till mamma. Planen var att åka dit idag, äntligen. Fast hur klokt det är att ge sig ut på vägarna med sådana väderrapporter, det vete fåglarna. Här har just molnen på bilden som togs för en halvtimme sedan blåst bort;

img_7362

Jag pälsar på mig och tar ut hunden medan jag funderar över hur jag skall göra. Lite svårt har jag att föreställa mig snöglopp några mil bort när det samtidigt ser ut så här hos oss.

 

 

Jubileum, tydligen

17 tisdag Jan 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Fem år med tämligen regelbundet bloggande firar Murvielklotter idag.

skarmklipp-2017-01-16-22-48-07

Fem år.

679 inlägg. 680 med det här.

146.174 visningar.

1763 kommentarer.

Det allra första inlägget var på bara några rader och gjorde inte mycket väsen av sig. Inlägget hade två visningar. Mina egna, för ingen visste ännu om klottret.

Det första inlägget på plats var lite längre men utan bilder. Det har hänt mycket med möjligheter till uppkoppling på de fem år som snart gått sedan vi satte nyckeln i låset i murvelhusets gamla port för första gången. Jag hade skaffat ett franskt mobilt bredband och satt mitt i natten och skrev, efter att ha härjat i flera timmar med att få det att fungera. Att lägga upp bilder var inte att tänka på. Datamängden tog slut på två röda.

I andra inlägget på plats las bilder in efter att jag kommit tillbaka till Sverige. De hamnade lite hur som helst och det tog några inlägg till innan jag började få någorlunda snits på bildsättningen.

Det börjar faktiskt till slut kännas ganska länge sedan. Livet har stått allt annat än stilla under de fem åren som gått. Stora, omvälvande händelser och andra mindre betydelsefulla har funnits med. Pirrande, sprittande glädje – och betydligt mörkare stråk som inte har tillåtits ta plats här. För bloggen handlar ju i allt väsentligt om livet i Murviel, om hur bra jag mår på min favoritplats. Mitt Happy Place…

Kudden i den holländska soffan skulle passa bra här med

Kudde i en god väns happy place

Några inlägg ligger nu på vänt, färdiga att redigeras och bildsättas. Numer är det inte bristande uppkoppling som sätter P för klottrandet på plats, utan alla begivenheter som vi lockas ut på. Så vi hörs snart om det sociala franska vinterlivet, Bertrands nya trädgårdsplaner och om några andra små bagateller.

Bonne nuit!

img_6956

När utflykten blir oväntad kontemplation

10 tisdag Jan 2017

Posted by in Reminiscenser, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Det är bara dagar kvar tills Donald Trump svär presidenteden. Jag sitter i vårt stora, soldränkta rum i ett vackert Murviel och lyssnar på Michelle Obamas sista tal som First Lady. Hon talar till studievägledare bakom sig på scenen och till utbildare och unga i publiken och till mig, bakom en liten paddskärm ännu några dagar i en liten fransk by. Utan att nämna hans namn är brandtalet en kraftfull uppmaning till alla som lyssnar att stå upp för allt det som den tillträdande presidenten inte står för.
Jag lyssnar på Meryl Streep, äter en frukostmacka till och knappar fram Bruce Springsteen. Lyssnar, nickar åt de tre på skärmen, knyter näven, blir förbannad men tänker till sist att med en värld full av den kraft dessa tre och många andra förmedlar, så kan åtminstone inte galningen med den tokiga frisyren härja ostört. Jag hoppas att han blir den mest kortlivade presidenten genom historien.

Så minns jag de mäktiga Pyrenéerna i fonden på vår utflykt till Leucate häromdagen.

img_1040

Magiskt vackra. Respektingivande; på något sätt trygga. Att ha berg i ryggen är trygg barndom under ändlösa norska somrar för mig.
Samma berg i ryggen i Rivesaltes förmedlar dock någonting helt annat. Ett stycke historia som är nutid, trots alla öronbedövande bevis på vad totalitära ismer och grandiosa narcissister ställer till med om chansen gives. Trump är i förfärande gott sällskap.

Så vår marina sinnesstämning från utflykten till Leucate skiftade snabbt när vi vände bergen ryggen och istället hade den vidsträckta, vindpinade slätten framför oss.

img_1063

Komplett med betongbaracker i olika grader av förfall utspridda i ödsligt snörräta rader. Vi följde skyltarna in i området

img_1039

och insåg efter ett tag att det nybyggda museet var en platt betongbunker som ledde oss ner under mark på en lång stig, där järngallren mot den omöjligt blå himlen och den gnistrande solen kastade genomtänkta skuggor längs promenaden ner.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om inte sinnesstämningen varit somber innan, så blev den det genast just där.

Vi tystnade.

Jag fotograferade.

Fast lite förstulet försiktigt, som för att inte störa dem, vars minnen ekar över den ökentorra, karga slätten.

img_1062

Arkitekturen i sig är otroligt effektiv, också inne i museet. Det är oerhört smakfullt, avskalat och respektfullt. Bunkern böjer ditt huvud, saktar ner dina steg, ger dig en pust av hur det måste ha varit. En liten, liten, ytterst liten pust.

För det är naturligtvis alldeles omöjligt att på allvar sätta sig in i hur det var att hamna där. Vad svält, kyla och sjukdomar gör med dig.

Interneringslägret i Rivesaltes byggdes först som en militärförläggning under senare hälften av 30-talet och omvandlades 1939 till ett flyktingläger för alla dem som flydde undan Franco och det spanska inbördeskriget. Så kom den tyska ockupationen och indésirables från hexagonens alla hörn skickades hit.

img_1053

Judar, romer, politiskt besvärliga element och andra som inte hade någonstans att ta vägen. Hit kom familjer. Många, många var barn. Skolor startades, för även under de vidrigaste förhållanden är utbildning viktig. Alldeles särskilt då, när inte ens de allra mest basala behoven kan tillgodoses, kan den lilla strimman av normalt, hanterbart sammanhang och blick mot en till synes omöjlig framtid vara det som avgör. Det har vi hört många gånger förr och ändå blir det en knytnäve i magen varje gång.

img_1058

Hösten 1941 var förhållandena förfärliga och hjälporganisationer kom och gjorde vad de kunde. Sommaren 1942 lyckades samma hjälporganisationer få undan ett stort antal barn, varav de flesta var av judisk eller romsk härkomst.

Räddningsaktionen var både heroisk och farlig. Och i grevens tid.

I september 1942 deporterade drygt 1000 av de internerade till nazisternas koncentrationsläger.

Men historien om Rivesaltes stannar inte där. Den jämnades inte med marken och glömdes bort. Rivesaltes fungerade fortfarande efter andra världskrigets slut som ett internerings-/transitläger för oönskade utlänningar, framförallt för dem som flydde undan oroligheterna i Algeriet.

Rivesaltes stängdes 1964.

1964.

19(!) år efter andra världskrigets slut. Under fyra decennier trängdes här människor under förfärliga förhållanden. Isande kallt i de ouppvärmda betongblocken under vintrarna och i olidlig hetta utan möjlighet att hitta skugga från den stekheta solen om sommaren. Ett platt ökenlandskap där vinden blåser med förfärande kraft.

img_1059

Åk dit.

Monsieurfikat kan ni ta på plats. I minnesbunkern finns ett trevligt café.

 

 

Två nätter och två dagar…

31 lördag Dec 2016

Posted by in Murvelhuset, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

… senare njuter Wilda och jag av en brasa som motvilligt låtit sig tändas

img_6805

och av ett hus som välkomnat oss med blänkande, nyrenoverade och nyputsade fönster och vacker linoljedoftande ytterdörr. Samma dörr har nu stängts mot natten och vi pustar ut efter den långa resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

E släppte vi av på garen i Beziers – där rådde för övrigt totalt kaos, så det blev ett ganska hastigt avsked – och nyss meddelade telefonen att sagde E installerat sig på rummet på flygplatshotellet i Barcelona. Helt lätt var det dock inte för honom att ta sig dit; jag fick lotsa honom telefonledes med hjälp av Google maps, eftersom han inte lyckades få till en uppkoppling och eftersom tågstationen vid destinationen visade sig ligga en bit ifrån hotellet. Benämningen ”flygplatshotell” visar sig än en gång vara geografiskt något tveksam…

Det där tågkrånglet känns för övrigt onödigt bekant och jag minns med fasa en motsvarande resa till ett flygplatshotell i Barcelona, som jag gjorde för snart två år sedan. Jag satte mig den gången på fel tåg från Barcelona Sants. Det sista för dagen, dessutom. Jag hamnade till sist i Sitges och fick ta en taxi tillbaka till flygplatsen. Det förlängde resan med ett par timmar, blev ganska så dyrt och jag var både arg och ledsen men i blogginlägget från den gången syns ingenting av det, bara en försiktig irritation över att jag tvingades avbryta min semester i förtid. Lojalitet med arbetsgivaren krävs nämligen stundom av bloggarn! Fast det är tillräckligt länge sedan nu för att sanningen till slut skall kännas både ganska oskyldig och tämligen ofarlig.

För E:s del räckte det denna gång med en rask promenad några kvarter för att med min lotshjälp på distans hamna rätt. Imorgon flyger han vidare mot nyårsfirande med sina vänner. Det kan ju låta knasigt att först bila genom hela Europa för att sedan direkt flyga norrut igen men vi har hämtat hans resterande bohag i Heidelberg och därmed avslutat det tyska kapitlet för hans del. Eller åtminstone för den här gången; en vet ju aldrig! Min wanderlust verkar ha gått i arv där!

Imorgon ansluter L och nyår skall firas med fina bygrannar och utan raketer.

Jag är i Murviel.

När de rejäla vedklabbarna från trädgårdens akaciaträd brunnit färdigt i öppna spisen skall jag krypa ner i den bäddade sängen, som väntat på mig sedan jag var här senast.

Längtar förstås efter en hel hoper favoriter men jag är ändå tacksamt lycklig över stunden, Murviel, huset och dagarna framför mig. Årets sista dag börjar om en knapp halvtimme. 2016 har bjudit på det mesta, precis som alla år. Glädje, djupaste oro, så lycka; sorg åter, över det som varit svårt för de mina och som jag inte kunnat påverka, men till slut tacksamhet över vad vi tar oss igenom tillsammans och över allt fint vi har och får uppleva. Allt på en gång. I år igen.

En smula sentimental blir jag framför brasan i vårt murvelhus. Ser tillbaka och minns gästerna, huset fullt av skratt och sommar. Cikador som skriker,

Klicka på bilden för att lyssna på "La Chanson des Cigales" - tack Outi, för tipset!

Klicka på bilden för att lyssna på ”La Chanson des Cigales” – tack Outi, för tipset!

myggor som biter och musik som spelar;

Snart är det dags för en ny murvelsäsong – jag passar på att njuta av lugnet så länge.

Gott slut, kära bloggvänner!

img_5075

Murviellängtan

10 måndag Okt 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det sägs att det för tillfället råder tre årstider i Sverige; vinter i norr, höst längre söderut och sommar i sydost. Där jag befinner mig behöver jag inte längre fundera på om jag behöver ta på mig jacka. Utan en sådan är jag redo att huttrande krypa in i skinnet ett extra varv. Jag har varit en snabbtur till Stockholm, träffat ett sjukt litet barnbarn, hämtat en son och svängt förbi Värmland på vägen tillbaka till ön. Det gäller ju att upprätthålla ryktet om att vara en sådan som inte klarar att hålla sig still på samma plats särskilt länge åt gången.

Söndagen har redan övergått i måndag, jag och son sitter och väntar på debatt nummer två mellan Trump och Clinton och därefter väntar sovmorgon, lång frukost och ledig dag hemma. Sånt gillas av nattugglor som jag.

Vår gata sover, liksom hunden och hennes husse. Jag far i tanken iväg till Murviel medan jag väntar på att debatten skall börja. Bertrand har hört av sig med nya trädgårdsidéer och undrar entusiastiskt när vi är på plats igen, så att han kan berätta och visa. Bignonen – planterad av samme Bertrand – på framsidan är magnifik också när den inte blommar och den får hållas efter rejält för att inte alldeles ta över trappan på framsidan:

Det är snyggt jobbat av plantan som bara var en tvärhand hög våren 2014…

10168479_10152402997208420_441394024_n

Det blir en långhelg ner med sista skavstakärran för säsongen i början av november och jag längtar efter att få vakna av lövverkssilad sol genom sovrumsfönstret.

img_5905

Sen kan det förstås vara så att det redan hunnit bli såpass sen höst att solstrålarna inte riktigt klarar att leta sig in. Fast jag kan leva med det också. Det är troligt att det så långt lidet på hösten mer kommer att handla om kurande inomhus, förutom mitt på dagen om solen är nådig. Optimisten i mig har i år valt att hålla igång poolen ända in i november och med värmepumpen igång. Kanske kan det bli ett aldrig så litet dopp men jag gör mig inga illusioner om ändlösa lata timmar i en solsäng. November är trots allt höst också i Murviel, även om skillnaden mot vår höstkulna ö ändå är nog så stor.

Jag insåg när jag försökte bildblogga om husets insida i början av september att jag nästan inte fotat inomhus alls den senaste tiden. När jag var nere sist bestämde jag mig därför för att råda bot på det och for omkring med kameran för att få bilder ur olika vinklar som stöd för minnet när fortsatta arbeten skall planeras. Fönstren är ju äntligen omhändertagna och så småningom skall väggarna i det stora rummet fräschas upp men det får vänta ett tag till.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Först skall nämligen badrummet intill vårt sovrum få en dörr, liksom den lilla klädkammaren till höger om badrumsöppningen. Carrelaget i badrummet är ganska fläckigt och den vägghängda toaletten kan kanske snart behöva monteras ner och monteras tillbaka igen, eftersom vi misstänker att det läcker från cisternen bakom kaklet. Vi misstänker ingen fuktskada där ännu iallafall men det kan ju bli…

Det vore synd om vi skulle bli tvungna att renovera ett badrum som vi tycker är alldeles perfekt som det är, så vi håller koll och avvaktar.

Nåväl – det är inte bara praktikaliteter jag tänker på när tankarna flaxar söderut mitt i natten. Jag funderar till exempel på om gräshoppan som beundrade bilden på Bertil min sista dag i huset häromsistens har överlevt. Jag kunde ju ha hjälpt den ut till grönskan innan jag stängde fönsterluckorna istället för att lämna den åt sitt öde i det stängda huset. Kan inte förstå nu hur jag kunde vara så grym; risken att jag skall få ta hand om ett gräshoppelik när jag kommer tillbaka är ju liksom överhängande.img_5922

Jag tänker också på min franskstudieverkstad ute på terrassen och på att mer inspirerande än så blir det inte…

… eller så tänker jag på den mörka kvällen nedanför sovrumsfönstret och på hur vi skall ordna med ljussättningen i trädgården. Ljusslingan från Åhléns blev en bra början och fler sådana skall det bli när tonnellen är på plats.

img_5918

Stegen i grusgången har jag smålett åt med jämna mellanrum.

img_5944

Inhandlade på Ica Maxi, minsann.

De fyller ingen egentligen funktion men jag tycker om att tänka på dem och på hur glödheta de blev i solen i somras. Ingenting för bara fötter, var det en och annan som blev varse! Vi får sätta upp en varningsskylt nästa sommar.