Författararkiv: murvielklotter

Det är nåt med hav…

23 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, poolliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Solen skiner på ön och den iskalla vinden från de senaste dagarna har mojnat. Någon värme är det ändå inte tal om och jag väljer att njuta inomhus av utsikten mot bohusklippor och strimman hav som jag ser genom vårt vardagsrumsfönster.

Åtminstone under större delen av dagen, för hunden skall strax ut för att lätta på trycket.

Det har varit extra svårt med acklimatiseringen på ön efter den senaste vändan i Murviel, eftersom kontrasten denna gång blev så monumental. Jag slutar inte frysa. Jag tvår mina händer och tar sats innan jag öppnar dörren och sticker ut mitt ljushuvud i oundvikligt frysläge. Jag vägrar vantar. Det får finnas gränser.

Men fåglarna tjattrar optimistiskt och grannbondens får har fått små lamm, som är alldeles bedårande och så var det ju det där med havet. Hav är oändlighet och kittlande nyfikenhet på vad som finns på andra sidan. Hav är dramatik, hotande fara och totalt lugn om vartannat. Jag älskar hav, oavsett väderlek.

En av påskvistelsens dagar for några av oss till havet för att äta lunch. Vi hade bestämt oss för att dra till Cap d’Agde men jag körde fel, så det blev Marseillan istället. Där finns visserligen ingen spektakulär utdöd vulkankrater som störtar ner i havet men väl en stilla marina kantad av ett pärlband av restauranger och caféer. Ingen anledning att hänga läpp över den felkörningen, alltså.

Säsongen har smugit igång och allt känns fräscht, energiskt och förväntansfullt. Vi knäppte febrilt med våra telefoner och kameror för himlen var ju så blå, masterna så stolt uppsträckta, havet så glittrande och motiven i förgrunden de allra bästa…

Moules frites hade vi bespetsat oss på men av det blev intet. Det fanns inte att uppbringa på någon av restaurangerna och jag funderade över om etangerna fortfarande inte var säkra efter larmet om föroreningar i vintras. Mat fick vi ändå och gott var det.

Så kaffe och glass på det och vi kände oss nöjda med näringsintaget…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så vände vi hemåt med smörjt krås, beundrade båtarna längs med kajen,

och avslutade dagen vid det egna turkosblå.

Fullt ös med nyfunna vänner

Poolen var varm och fler timmar tillbringades i blötan än på torra land av barnen på besök, så sådant vatten är också fantastiskt.

Men hav, som sagt; det är något visst med hav.

Sommar

17 måndag Apr 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , ,

Det blåser lite och ibland skymmer molnen solen. Då blir det aningens svalt och jag drar ett badlakan över min nyss badade kropp. För en vecka sedan kom dessutom en rejäl åskskur,

som jag beundrade i skyddet av vår vintersmutsiga torgmarkis.

Poolvattnet med sina knappa trettio grader är varmare än luften men svalkar ändå när skinnet värmts upp av solen. Så jag simmar. Mycket och länge. En oförklarlig, dov och envis smärta i magen väckte mig för några dagar sedan och inte förrän efter flera timmars funderande lurade jag ut att det värkte i mina otränade magmuskler. Träningsvärk, alltså! Det är så att jag blir rent stolt och fantiserar om hur urstark jag skulle kunna bli om jag simmade så här varenda dag. Hundra varv i poolen blir 900 meter. Kan tyckas futtigt men det är uppenbarligen en bra början för mig.

Vi äter nästan alla våra måltider ute och som brukligt är under ”svensk” sommar åker en kofta på när solen gått ner och först när inte heller den räcker för att hålla den annalkande nattsvalkan borta så går vi in.

Det växer förstås så att det knakar. Akaciaträdet som fått fäste i muren mot grannen skickar puffar av väldoft in genom det öppna sovrumsfönstret

och det en gång så vildvuxna trädet invid trädgårdstrappan har genomgått en total metamorfos efter den något omilda ansning den fick för ett par år sedan. Formen är perfekt och den står som ett majestät i Bertrands terrasseringar.

Hela trädgården sjuder av liv. Naturen vaknar inte. Den har varit klarvaken ett bra tag. Jag har svårt att både se och lyssna mig mätt och tycker att den är den vackraste trädgård som finns.

Utsikt medan morgonkaffet ordnas…
Nedklippt bignone i början av mars
… och en månad senare

Den är långt ifrån perfekt – ogräset håller på att få ordentligt fäste – men det är precis det som är charmen. Idoga försök att tämja den och sätta gränser för växtligheten struntar den blankt i så fort vi vänder ryggen till. Gränslandet mellan det tuktade och trotsigt vildvuxna; det är något märkvärdigt rogivande över det faktum att naturen gör precis som den vill och att det är helt ok att vila i det mellan härjningarna med sekatör, kratta och häcksax.

Imorgon åker vi härifrån och överlåter vidare tuktande av vildsint trädgård till Maison de deux. Om vi bara lämnade trädgården nu, skulle jag nog få hugga mig fram när jag är tillbaka i maj. Charmen förutsätter trots allt att det är vi och inte växtligheten som vinner kampen över trädgården.

Längtar tillbaka, det gör jag redan innan jag åkt härifrån.

När huset undrar vart alla tog vägen

15 lördag Apr 2017

Posted by in Byliv, Familjen, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Lata sommardagar i april har rusat förbi med bästa tänkbara sällskap. L har som vanligt fixat för fransk frukost så nödvändiga croissanter, pain au chocolat och baguetter hos bagaren, handlat mat på SuperU klockan halvett varje dag och sedan basat över både grill och grytor inför middagar al fresco. Allt medan vi andra ägnat oss åt andra väsentligheter.

Som att läsa god litteratur…

… spela disneymonopol mellan baden,

… eller lösa hjärnknölskrävande korsord i skuggan under torgmarkisen.

Fågelkvitter, grodserenader, hoande ugglor, grannens galande tupp och hundar i fjärran har blandats med skrattet från glada barn i poolen och vi som inte lagat mat  har röjt i både ute- och innekök medan solen sakta seglat ned bakom grannens tak.

Blöta handdukar, kvarglömda badkläder, en och annan strumpa och poolleksaker i en stilla vattenspegel vittnar om badglädje, skrynkligt fingerskinn och en murvelträdgård som fungerar precis så som det var tänkt.

Idag är det påskafton. Påskafton i Murviel betyder så gott som alltid påsklunch med allt som krävs för en svensk i tillfällig fransk förskingring. Traditionsenligt som sig bör hos K och M med utsikt mot slottet.

Utomhus förstås.

Det är ju sommar.

Efter lunchen bar det av till flygplatsen med guddöttrarna och deras far och nu är huset tyst. Det är huset inte alldeles nöjt med. Det tycker bättre om att få sjuda av liv, att få fyllas med skratt och att få omsluta unga favoriter som mumsar nutella på frukostmackan. Eller hänger i soffan efter en lång dag vid hav och pool.

Kom snart tillbaka, säger huset. Ni gör er bra här!

Det sköra, sköra livet

08 lördag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Resor

≈ 1 kommentar

Jag tvekar. Tänker att floskler lurar inför varje formulering, att det är alldeles omöjligt att uttrycka vad jag upplevde igår. Vad mer eller mindre alla jag känner på olika sätt upplevde när nyheten om vansinnesfärden på Drottninggatan fick mobiltelefonerna att vibrera. Vi var onödigt nära den här gången, mina allra mest älskade och jag.

Vi var samlade för en lunch tillsammans invid Vasaparken medan april och vårsol svulstigt lockade utanför restaurangfönstret. Vi gick ut i parken, åt vårens första mjukglass med massa strössel, medan vi ovant kisade mot solen och drog upp kragarna mot vinden i nacken. Så bröt vi upp; alla åt varsina håll i staden som var mitt hem i över trettio år och där mina barn vuxit upp.
När nyheten om vad som hänt nådde mig bara minuter efter att det hänt, lämnade jag, J och lilla B på barnbarnspappans kloka inrådan shoppingpalatset utanför stan och begav oss hemåt. Väldigt lugnt och matter-of-fact, utan attt riktigt ta in och utan att reflektera över att vi kanske inte heller var trygga där vi befann oss. Jag hade den stora turen att snabbt få fatt i alla mina och försäkra mig om att de var i säkerhet och att kunna meddela att jag själv var trygg.  Men en isande kyla hann linda sig runt varje ben i min kropp under de få minuter då det enda jag visste var att de befann sig ruskigt nära det som inte får ske.
Så drabbade mig insikten att den där isande skräcken jag fick uppleva under bara några ovissa minuter är vardag och verklighet för så många.
Så futtiga mina tankar känns.

Har jag ens rätt att göra anspråk på att jag genom några minuter av skräck skulle kunna förstå vad det innebär att leva med ständig rädsla för nya terrordåd?
Naturligtvis inte.
Fast den råa metalliska smaken i munnen av rädsla när du får besked du inte vill ha, den har jag känt. Flera gånger och redan tidigt i livet. Och iskylan inombords, som bara ger vika när ingen ser, i skydd av natten under ett varmt täcke, den känner jag igen.

Så Skavsta och livet som vanligt bara dagen därpå. Som om ingenting har hänt. Som om jag envist måste hävda rätten att få leva mitt liv så som jag vill, så länge jag kan.

 

Och den mjuka värmen utanför flygplanskroppen på lilla flygplatsen i Béziers,

och M och K ivrigt vinkande från Le Café Nouvel när vi rattar in i byn medan kvällssolen kastar långa palmskuggor över uteserveringen.

Murvelhuset, som inte längre är vinterruggigt mellan stenväggarna, och vetskapen att om några dagar plaskar delar av min något tilltufsade storfamilj omkring i det turkosblå poolvattnet, tränger undan vemodet och jag slappnar av.

Fast jag längtar mer än vanligt efter alla mina, hur välgörande än murvelhuset är för min sinnesro.

 

Säsongen smyger igång

02 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Murvelhuset, poolliv, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

I förrgår kväll kröp jag in under duntäcket och somnade till ett mjukt strilande regn utanför ett sovrumsfönster på glänt. Ett sommarregn allra sista kvällen i mars och sista natten i murvelhuset. Nu var det inte särskilt svårt att åka härifrån den här gången, eftersom vi åker tillbaka igen om bara en vecka. Anledningen till detta hattande fram och tillbaka för min del är den bästa tänkbara. Han heter Bertil och nästa vecka har han och jag ett antal inbokade viktiga möten.

L:s blixtvisit passade bra med ett parisiskt jobbmöte,

The Laird of the Manor has landed…

och tanken var att vi skulle få till ett möte med banken i byn. Så blev det nu inte, för banken hade datastrul. L hängde inte läpp för det, utan njöt istället av aprés travail på D’Oc d’Or följt av ostron- och musselslurp hos K och M.

Après travail hos Rolle & Therese på D’Oc D’Or
Ostronöppning och musseltvätt
Middag al fresco med murvielslottet i fonden
Musslor i keramik från Solhem i Bohuslän

Jag har smugit igång säsongen,

Tidig morgon i trädgården

städat poolhuset,

Högtryck och
fransk savon noir fixar bort vintersmutsen

och sanerat ett kylskåp som svämmat över av smällt glass. Med spänning har jag följt poolens stigande temperatur,

Onsdag morgon…
…torsdag lunch
…lördag eftermiddag

jobbat ivrigt och entusiastiskt med spännade projekt i utekontoret på terrassen,

och kisat mot solen och det glittrande vattnet med datorn i knäet under några sköna eftermiddagstimmar.

Man skulle kanske kunna tro att det inte skulle vara särskilt effektivt men det är precis tvärtom; det går som en dans och jag får mycket gjort.

Innan vi lämnade huset – den här gången utan att stänga alla fönsterluckorna! – stoppade jag tårna i poolvattnet och kunde konstatera att 24 grader räcker för badkrukan, så hela min lekamen doppades i det turkosblå. Vädret var inte det allra bästa, utan som en sådan där typisk svensk sommardag när molnen envisas med att parkera sig framför solen vid helt fel tillfällen. Med knottror i skinnet som följd.

Fast i vattnet var det fantastiskt skönt; mjukt, ljummet och uppfriskande på samma gång och att vara tvungen att kliva upp kändes bra onödigt.

Om en dryg vecka plaskar jag inte omkring där ensam, utan får njuta av formidabelt sällskap. Sisten i är en… badkruka!

Trygghet, wanderlust och miljöombyte i skön förening

28 tisdag Mar 2017

Posted by in Byliv, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag försöker räkna hur många gånger jag gjort turerna Skavsta – Beziers och tillbaka de senaste fem åren men ger upp och nöjer mig med att konstatera att de är många. Upplevelsen har bytt karaktär genom åren och är nu en helt annan än för fem år sedan, då Ryanair fortfarande var något av ett flygbolag från helvetet. Då var incheckningen både hetsig och militärisk samtidigt och känslan av att bli föst och knuffad likt boskap på väg till något mindre trevligt gjorde just den delen av resan till något som jag nästan bävade inför. Så jag stålsatte mig och bet ihop, trygg i förvissningen om vad som väntade när planet tog mark på den lilla flygplatsen.

Annat är det nu. Både flygplats- och kabinpersonal har skickats på charmkurs och trots att köerna ringlade sig till denna säsongens första kärra, var en aldrig så liten irritation över att planet blev en smula försenat det enda som störde mitt lugn.

Det är som att komma till en välkänd tågstation, både på Skavsta och i Béziers. Jag ser bekanta ansikten och ibland träffar jag till och med någon jag känner och samtal om husen, det sociala livet och vad som hänt sen sist vi sågs, får tiden att flyga iväg.

Det är fint.

Murvieltillvaron är äventyr och trygghet på samma gång. Miljöombyte under kontrollerade former, som är alldeles väldigt passande för en sån som jag, som gärna blir rastlös om jag tvingas vara kvar på samma ställe för länge men som också älskar det trygga och inbodda. Jag reser men bara från ett hem till ett annat. Våra saker finns på båda platserna. Perfekt för mig som trots stark wanderlust tvingas erkänna att det innanför bröstkorgen också bor en trygghetsjunkie.

Vi har glidit förbi bergstoppar delvis täckta av moln,

skymtat allt sydfranskare byar under vingen och efter ett svep över vinodlingarna utanför Agde,

landat på välkänd mark igen.

Utanför den glasade väggen till den pyttelilla ankomsthallen på Aeroport de Béziers Cap d’Agde har bygrannarna H vinkat välkommen och snabbt har den röda bilen levererat mig till lång, härlig middag på Le Garde Manger och sedan vidare till den rostiga grinden, där jag gnisslat mig in, låst upp den tunga ekdörren och slagit upp fönsterluckorna mot den sena kvällen. Natten är stjärnklar, grodorna väsnas och med hela min existens är jag så innerligt glad över att vara här igen.

Happy place.

Så välgörande för axlar som varit på väg upp till örsnibbarna de senaste dagarna.

Och tryggt.

Skytteltrafik

22 onsdag Mar 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Familjen, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är dags för Stockholm igen – min gamla hemstad lockar och drar, trots naturen, vinden, frihetskänslan och det friska på Tjörn. Den här gången får jag inte ens träffa Bertil, som har åkt till fjälls för att hänga med sina fina farföräldrar. Lyckost dem, tänker jag, samtidigt som jag tänker på hur väl förspänt lilla B har det med så många vuxna omkring sig som tycker att det inte finns någon stund som är bättre eller viktigare än den som tillbringas med just honom. Jag tycker mig se i hans ögon att han vet att han är viktig.

Viktigast. Tillsammans med några älsklingar till.

Istället bor jag på hotell i gamla PUB-huset vid Hötorget.

Scandic Haymarket heter det, lika anglofilt som alltfler etablissemang i vårt avlånga land. Trots min egna synnerligen anglofila bakgrund, skaver och gnisslar det en aning. Varför heter det inte helt enkelt Scandic Hötorget? Eller något med anknytning till grundaren, Herr Bergström? Skulle jag inte till och med som utrikes ifrån kommande turist tycka att ett svenskklingande namn vore lite pittoreskt och trevligt?

Och det anglofila temat fortsätter bortom själva namnet; i hissen på väg upp,

Viktig info om rummet du fått är fönsterlöst…

och på rummets informations-TV,

och på varenda liten lapp, på tvålflaskorna och på det lilla kortet där du skall berätta vad du tycker om hotellet. Och vad tycker jag då? What do I wanna say?

Att det blir en smula själlöst, inte bara på grund av att det svenska inte märks. Att med all den historia huset bär på borde de ha kunnat skapa spännande rum och använt sig av rekvisita från tiden när huset var ett varuhus. Vilket det en gång var ritat och ämnat för. Nu är det istället film och Greta Garbo som är temat och det kan ju förstås också fungera. Fast då räcker det inte med några ängsliga tavlor på Den Gudomliga upphängda lite här och där, till synes på måfå.

Så nej. Husets historia är bortstädad. Bortbyggd. Jag tycker inte om det.

De allmänna utrymmena fungerar bättre men inte heller där tycker jag att de utnyttjat den potential som finns. Hus berättar historier, påstod jag häromsistens. PUB-huset tillåts inte göra det och verkar känna sig en smula obekväm i sin nya, alltför påklistrade kostym.

Fin utsikt i frukostmatsalen i väntan på formidabelt sällskap

Så varuhuset, där jag trampat omkring åtskilliga gånger både med barnvagn och utan, ser ut att lite försiktigt pipa att det vill att någon skall komma och rädda det.

Imorse åt jag frukost tillsammans med tre älskliga twenty-somethings och efter att jag fått mina tveksamheter till stället bekräftat av sällskapet, tappade tveksamheterna sin betydelse och jag ägnade mig istället åt att njuta av sällskapet. Till och med ett marskallt Stockholm utan lilla B på plats ter sig som den bästa plats på jorden en sådan gång.

Turen till Stockholm markerar annars början på ett månadslångt flackande. Planerat sedan länge och med hänsyn taget till behoven hos mina tre jobbuppdrag. Några justeringar har jag fått göra men resorna till älsklingar och Murviel ligger fasta som konstanter i mitt annars så föränderliga jobbliv. När månaden är förbi kommer jag att vilja pusta ut på vår lilla ö, hur underbart det än är att umgås och att hänga i Murviel eller i Stockholm.

På tisdag om en vecka hoppar jag på första skavstakärran för säsongen. L ansluter för en blixtvisit nästa fredag via en jobbresa till Paris. Vi skall prata med banken om finansieringsmöjligheter för de fortsatta förbättringsarbetena i murvelhuset. Samarbetar inte vår franska bank, får de fortsatta arbetena sättas på priolista och avklaras efter hand som medel kan avsättas.

Sedan bär det av mot ön igen men bara för några dagar, för sedan är det dags för barnbarnshäng i Stockholm följt av påskvistelse i Murviel. Av ursprungsplanens tre veckor återstår tio dagar men det gör faktiskt ingenting. Med skavstakärran igång för säsongen och med ett flexiblare arbetsliv hinner jag med flera kortvistelser där utan att det kostar skjortan eller hindrar mig från att arbeta.

Jag börjar redan vänja mig…