When no one steps on my dreams there’ll be days like this When people understand what I mean there’ll be days like this When you ring out the changes of how everything is Well my mama told me there’ll be days like this
//Van Morrison
Sommar i Murviel är smulor under fötterna och fläckiga dukar;
Sommar i Murviel är barnakramar, pärlande skratt, gråt, myggbett, sömnbrist och barnaleenden som kan smälta isberg.
Det är ständigt blöta badkläder och rufsigt hår och det är stök, tvätt och disk som aldrig vill ta slut.
Det är en grå tygelefant som far runt överallt och det är solkrämskladdiga barn som vill bada hela tiden.
Sommar i Murviel är stängda fönsterluckor i det stora huset och en luftkonditionering som jobbar för högtryck.
Cikadelåt fyller luften och kvällarna är ljumma. I sammetsnatten sorlar småbarnsföräldrar i upplyst pool medan jag vakar över sovande små;
Sommar i Murviel är vila på terrassen efter årlig barnbarnsapéro,
det är diskad disk, bortplockade badleksaker, stilla musik på Spotify och en trädgård som är fin igen efter att dagen städats undan.
Sommar i Murviel är en lycklig grand mère; lycklig över att ha tre av sex småttingar på plats och lycklig över murvelhusets förmåga att samla favoriter runt mig.
Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.
För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.
Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;
Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.
Entrésidan med frukosthörna under takBostadsrättsföreningens gemensamma orangeri
Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.
Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.
Baksidan i sydväst
Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.
En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.
Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.
Häng med henne är ju verkligen inte fel!
Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;
Himla kul att halka runt på isen, tyckte Maj
Morgonmys med hunden Kerstin
Lässtund i morgonsolen genom köksfönstret
Vackert i Faluns gamla gruvby
Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!
Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,
Full vinter påTrollåsen
för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.
Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint! Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.
Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här. Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats
och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné. Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.
En många veckor lång jobb-barnbarns-jul- & nyårsturné är till ända,
Full vinter i OsloFjärde adventskalkon på beställningSagojul i Falun …… med så mycket julstämning …… att till och med en inbiten snöbelackare som jag …… tvingades kapitulera.Stina blev rejält uppmärksammad och god-julad på julaftonspromenadenStina och värdinnan Kerstin gillar varandra!Jullunch i Falun🎄Kalles jul var riktigt spännande!… och nyårssupé från Miss Woon hos småttingarna i Solna
och vi har åkt västerut igen för ett kort stopp innan vi åker ”hem” till Murviel för ett par lugna veckor. Eller nu ljuger jag ju, faktiskt. En sväng inom Växjö blir det innan vi sätter oss på planet mot Paris, följt av TGV till Béziers, på trettondagen. En del distansjobb tar jag med mig till det franska vistet men vi kan åtminstone hålla oss stilla medan vi är där. Att jobba har jag ingenting emot. Växjöuppdraget har till och med gett mig förnyad energi. Det är skönt med ett tydligt huvudmannaskap och etablerade stödfunktioner; sådant gör rektorsuppdraget tryggt och betydligt enklare än när sådant stöd inte finns. Det lär nog därför bli fler konsultuppdrag framöver men först skall en flytt klaras av och en flänga-omkring-paus tas. Prioritet, förutom Frankrike och min mamma, har förstås främst resorna till småttingarna. Jag längtar efter dem alla; Bertil, som tar mig i handen och ser mig djupt och frågande i ögonen när jag säger att jag skall åka hem men att jag kommer snart igen. Om hur länge är snart? Är tre veckor ”snart”? Vi är bästisar, Bertil och jag, och bästisar vill gärna hänga mest hela tiden.
Bertil låter sig inte så lätt fångas på bild för tillfället – han har annat för sig! – så jag bjuder på höstens fantastiska skolfoto istället❤️
Elsie, det lilla lyckopillret, som smilar, charmar, vinkar, klappar händerna
och tycker att hunden Stina är väldans intressant.
Det är för övrigt ömsesidigt, eller är det kanske snarare det som ramlar ner från Elsies matplats som gör just jycken så förtjust …? Så Bror, som älskar tåg i alla skepnader,
Busschaffisen Bror på SpårvägsmuseetLite trångt för en stor mormor men vad gör man inte!Åsså mer Briotågpryttlar i julklapp från oss …
och som skall följa med mig till Göteborg snart igen. Där planeras för kusinträff med Maj på Alfons Åbergs hus. Båda kusinerna är förtjusta i pojken med den bruna stickade tröjan, så det tror vi blir en bra dag. Maj, den gulliga lilla loppan, för övrigt, så full av glädje och sprall; henne skulle jag ju också hellre ha lite närmare!
Tittut, mormor!Förstklassig hjälp när nötter skall mortlas till kalkonstuffingen på juldagen
Och Iben! Trollungen; pillimarisk, söt som en gröt och norsk!
Jag längtar efter dem allihop, fastän vi ganska nyss har setts. Ändå far jag till Murviel…
För dit längtar jag också alltid. Föga kompatibelt längt är vad det handlar om, därav alla resor. I Murviel skall vi mest vila den här gången. Förhoppningsvis kommer den efterlängtade badrumsdörren på plats, liksom den till vår lilla klädkammare. Gör de det, skall jag dra på mig merylbrallorna, och måla sagda dörrar. Det känns som ett lagom projekt.
Sedan skall den nyröjda trädgården inspekteras,
apelsiner plockas från trädet i terrasseringen,
Mogna apelsiner…
och nyplanteringarna uppe vid poolen beundras. Jag kommer garanterat att fota härligheterna närgånget. Nya tonnellen på terrassen utanför köket skall få lämplig taktäckning och den trasiga parasollen skall skickas till dechetteriet.
Det skall bli skönt. Stora parasoller och klumpiga parasollfästen är utrymmeskrävande och jag tror att terrassen kommer att upplevas större nu. Eller åtminstone mer praktisk och lättskött. Det blir fint.
Ett helt nytt år har det så till slut blivit. Hur kommer det att bli? Hur var 2022? Det går ju inte att i det större perspektivet beskriva 2022 som ett bra år. För mig personligen finns dock mer att se tillbaka på och vara nöjd med än tvärtom. Det hindrar inte att året också haft sina bekymmer också nära mig. De passerar naturligtvis inte obemärkta förbi och stundtals har oro parkerat sig och stört mitt ekvilibrium. De samexisterar, alla känslorna; allt det som påverkar, gör mig glad och som gör mig ledsen. Det finns alltså, som alltid, utrymme för förbättring. Skall jag berätta det för 2023 och försöka dirigera det nya året i rätt riktning? Om jag kan. Om jag bara kunde. Men dock; Gott Nytt 2023, kära bloggläsare!
En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.
Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb. Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjuttonåriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.
Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.
Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.
Samma vy över Uleberg utan och i morgonens dimma
Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.
Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.
Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,
och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,
och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.
Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.
Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,
på terrassen,
och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.
Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.
Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.
Prinsarna och lilla Karlsson har åkt hem. Resan gick bra men blev lång, eftersom SAS strejkar och anslutande flyg från Köpenhamn till Stockholm var inställt. Men prinsarna älskar tåg och fick nu inte bara en tågresa, utan två och klarade dagen, som började i ottan
Morgontidig Bertil och månen … 🌕
och slutade i sena kvällen, alldeles galant.
Imponerande ändå; fyra småttingar (kompis Noel var också med på resan) med varierande grader av spring i benen tog sig an utmaniningen både resvant och med för det mesta gott humör.
Medan prinsfamiljen med vänner reste, städade jag. Alla kuddfodral, dynor, badlakan , dukar och annat som hamnat under små händer fulla med ketchup och glass, är tvättade eller ligger i högar redo för tvättmaskinen.
Poolhuset är röjt, badrummet där är renspolat och i huset har badrum, sovrum och vardagsrum rensats, dammsugits och plockats.
Rastlösheten när älsklingar åkt är alltid monumental. Den här gången får jag dessutom inte ens till minsta lilla njutning av att allt är tillbaka på plats, att diskbänken är utan en prick och att både hus och poolområde bit för bit kommer fram ur det kontrollerade kaos som rått de senaste knappa tre veckorna. Det har nämligen varit så alltigenom lyckat hela vägen. Barnen föll snabbt in i trygga murvelrutiner och de trötta päronen kunde låta axlarna sjunka.
Nu är det varmt. Jättevarmt.
Det som inte är gjort före klockan tio på morgonen får vänta, såvida det inte är sådant som kan göras i ett luftkonditionerat inomhus. Att tvätta går bra men att hänga samma tvätt utomhus kräver skugga över torkvinda, annars kokar skallen.
Idag intogs därför lunchen inomhus och vi stannade sedan bakom stängda dörrar och fönster tills det blivit tidig kväll. Då är poolvattnet sammetslent och med bara lätt svalka.
Det är ljuvligt skönt med stillsamma simturer då.
Vi har en vecka kvar här innan vi styr norrut för flytt från huset på ön. Den veckan skall fyllas med sådant vi inte hunnit med hittills; söndagsmarknad i St Chinian, tidig frukostpicnic på falaiserna vid Cap d’Agde, restaurangbesök och en tur in till Béziers. Förutsatt att värsta hettan klingar av, förstås.
Jag håller ensamhet i varma kvällen i skenet av stearinljus,
klottrar fram ett blogginlägg, medan myggor inar och cikadorna håller låda. Jag skriver på min reMarkable men det är nästan för mörkt. Jag har beställt uppladdningsbara lampor för dylika aktiviteter utomhus men de dröjer. Dröjer gör för övrigt också soffan jag beställt till matplatsen vid poolen.
Den kom i måndags men killarna från fraktfirman Geodis/Woodeez hade så bråttom att vi inte hann ner till grinden innan de drog vidare.
Sedan dess har vi mejlat, ringt, hållit vakt, kramat om två telefoner, mejlat och sedan ringt igen. Varje dag i tre dagar. Varje gång har de sagt att ”leveransen kommer imorgon!
Och imorgon kommer som bekant alltid. Det gör dock inte leveransen. Till slut fick jag bli arg.
I skrift.
På franska (tack Göteborgs universitet för allt ni ändå lärt mig).
Fast jag ursäktade förstås min bristfälliga franska och fick till svar – ”Ne vous inquiétez pas, je comprends tout à fait.” – med förhoppning om att inte låta otrevlig. Det är viktigt att vara artig.
Och snäll.
Nu lovar den vänliga kvinnan att särskilt bevaka mitt ärende.
… trodde jag att jag ville skriva, men då skulle jag fara med osanning. Visserligen har vi många stunder av stilla lugn men vi flämtar också i eftermiddagarnas dallrande hundtimmar. Vi säger då inte mycket, utan tittar med tomma siestablickar på varandra. Cikadorna larmar runtomkring oss medan vi guppar omkring i det turkosa eller söker skugga. Inte ens barnen orkar då med sin annars så vanliga, något vilda repertoar.
Aktiviteterna tar dock aldrig helt siesta, vi bara turas om att styra med dem. Jag tar oftast städ-, röj-, plock-, disk- och tvättjänsten. Matlagning överlåter jag med varm hand till dem som är både intresserade och duktiga. Jag ombeds även både att dyka, hoppa bomber och leka tåg i poolen. Det är Bror som ser till att jag ägnar mig åt sådant. Bertil, underbara lilla unge, har i år lärt sig att flyta och ta sig fram i vattnet utan hjälp av flytetyg. Simtag tar han också och han föredrar den djupa delen av poolen.
Det är så stort. Vi är djupt imponerade, stolta och inte så lite förvånade över vilken kontroll han redan hunnit skaffa sig. Skall vi prata säkerhet vid vatten, är att kunna flyta och hålla sig över vattenytan något av det viktigaste att lära sig, konstaterar vi tacksamt.
Varje år hittills har något barn lärt sig simma i vår pool. Förutsättningarna för att träna sådana förmågor är de bästa; varmt vatten, tryggheten i det begränsade området och att du alltid har nära till land. Eller till poolkanten då…
Luncher under tonnellen,
pauser i poolhuset under fläkten och glada barn gör livet behagligt och det är otroligt avkopplande.
Det där loja tillståndet kan lätt få den roligaste och mest lättsamma aktivitet utanför trädgårdens grindar att kännas oöverstiglig. Som den att gå på apéro hos bygrannar (alldeles väldigt trevligt, för övrigt),
för att sedan landa i byns Petetastfest. Den första sedan pandemin kopplade greppet om murvlarna och resten av världen. *Rättelse: Eller det där var ju fel; det var faktiskt petetasfest förra året också, fick jag påpekat av vännen Å, som begåvats med ett bättre minne än jag själv.
Det är omåttligt trevligt med byfester. Man ur huse är det som gäller. Musiker spelar och borgmästaren dansar bugg.
Barnen leker inom området som spärrats av för trafik, Bernadette sprakar som vanligt, och får fart på de flesta. Ingen är mer byfest och Murviel än Bernadette. Så fort musiken börjar spela, spritter det i benen på henne. De stora örhängena dinglar, fötterna dansar och hela hennes uppenbarelse är glädje. Åtminstone där och då. Åtminstone det vi ser. Och det smittar. Bygrannarnas Saga dansar lika inlevelsefullt och euforiskt som någonsin Bernadette;
Motvilligt tar vi oss sedan hem igen och så förflyter oändliga dagar med välbehövlig avkoppling för prinsarnas och lilltrollets familj. Utflykter tar vi till luftkonditionerade utrymmen, medan vi hoppar över strandbesök och annat som kan bli övermäktigt för en liten bebis och en och annan prins som gillar rutiner.
Jag njuter av att se dem alla må bra och ha roligt. Semesterkolorerade äter de lunch under tonnellen för att sedan ta siesta en stund efter maten.
Eftermiddagspasset i det turkosa tar dock snabbt vid och allt börjar om. Morgnarna är särskilt njutbara, med poolen i halvskugga och med kvardröjande nattsvalka;
I förrgår for Bror och jag på utflykt till King Joué för att titta på hus. Vi ville hitta ett med fönsterluckor och med bra dörrar. Inuti ville vi ha en diskbänk, en spis och en ugn.
Bror spände fast sig i bilen, tryckte upp garageporten åt mig och så for vi iväg.
– Vilket äventyr, sa Bror och gav mig en high five. På vägen dit såg vi husbilar, lastbilar och en snygg parkering utanför Leclerc. Fin utsikt tyckte Bror att vi hade också. King Joué är jättestort men drömhuset hittade vi ändå snabbt.
På husjakt!
Det hade trappa, balkong och rutschkana. Bror gick husesyn en bra stund, medan mormor gick och frågade om huset fanns i lager. Men mormorn tvingades konstatera att drömhuset tyvärr var slut.
Då gick vi vidare till bilhandlaren och provkörde lite,
medan en snäll man letade upp ett bra alternativhus åt oss. Sedan åkte vi hem till Frankrike. Frankrike ligger på Avenue Fernand Schmidt i Murviel. Ifall ni undrar. Husbygget fick vänta tills dagen därpå, för vi behövde bada direkt när vi kom hem i förrgår. Men igår morse drog vi igång!
Bror serverade vatten och hejade på.
Jag skruvade och byggde.
Det var varmt och det tog många timmar.
Till slut kunde vi ändå ha taklagsfest och skåla i bubblor.
Bror serverade korv, hamburgare och och en massa godsaker medan jag pustade ut.
Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;
Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.
Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.
Hemmakontor på frukostbalkongen
Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.
Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.
Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.
Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.
Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …
Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.
Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.
Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?
Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.
Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.
Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!
Murvielklotter 