Mitt – allas våra(?) – livs hittills märkligaste vårmånad läggs till handlingarna. Jag har stigit upp i vanlig tid minus den restid jag annars måste ta med i beräkningen. Dagens första möte har börjat klockan åtta i stort sett varje dag och sedan har det rullat på. Framemot fyratiden  stillnar det och jag tar tag i dagens mejlskörd, planerar för kommande dag och funderar över vad jag hunnit med och vad som eventuellt glömts bort. L har samma rutiner. Vi äter en sen frukost tillsammans och det är en trevlig nymodighet; en försmak kanske av hur vår pensionärstillvaro skulle kunna te sig. Förutom jobbtimmarna framför datorn, då.
Jag städar ur köket en låda i taget.
Jag sorterar pappershögarna som annars inte hinns med när resorna blir fler än vad som kanske är att rekommendera. Nu reser jag i stort sett ingenstans. Efter de senaste par veckornas inledande rastlöshet börjar jag vänja mig och kanske att jag till och med förmår vila lite i det. Jag hinner ikapp med livet på ön som annars är det som mest får stryka på foten.
Så blir det till slut så att den där redskapsboden jag funderat på att skaffa i några år ligger i en levererad packe på vår parkering utanför huset.

Många otympliga kilon att bära upp för trapporna…

Jag har långtgående planer på att snickra ihop den själv. Något sådant har jag aldrig gjort förut, så det går säkert bra; var det inte så hon sa, Pippi Långstrump?

Efter en jobbdag med blicken gång på gång glidande mot en dammig fönsterkarm, tar jag så fram en fransk wipe, dammar av och fyller köket med en doft av fransk såpa.

På lördag skulle jag egentligen ha flugit ner till Murviel. Firat sedvanlig påsk. Tagit första doppet i säsongsöppnad, gnistrande ren pool.

Av det blir inget, förstås. Jag får nöja mig med bilderna grannarna H skickade från huset igår. De offrade några av sina värdefulla minuter i frihet på att titta till vårt murvelhus. Allt är sig likt;

Ingen har varit där och ruckat på handdukarna jag lagt över de öppna hyllplanen som skydd för dammet, ingen har klivit över mattor som därmed halkat på sned och ingen har suttit i möblerna som också de fått skynken över sig till skydd mot dammet, som har den fula ovanan att leta sig in genom de gamla fönstren mot gatan.

Mitt på golvet ligger draghunden kvar dit jag sparkade undan den när jag stängde voleterna mot trädgården.

Draghunden, som tovades fram en varm sommardag i murvelträdgården för ganska många år sedan redan och som gjordes med älskade Wilda som modell;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Wilda morrade när hon konfronterades med sin avbild. Jag tror hon blev förolämpad för särskilt likt blev det ju inte.

Med bilderna kommer murvelhuset nära igen och det är välgörande. Huset väntar på oss. Huset finns kvar. Jag tänker hoppas på en sommar som förmår vara åtminstone nästan som vanligt. Med glada barn i poolen och gemytligt sorl i sammetsnatten.

Skratt och avlägsen musik när jag dröjer mig kvar på terrassen efter att vännerna gått hem och L gått och lagt sig. Ofta med ett nytt blogginlägg på skärmen som trygg återkoppling på dagen.

Prinsar vid frukostbordet medan cikadorna blir allt mer högljudda i takt med att dagen rusar mot middagshetta;

Fingeravtryck från glasskladdiga små händer och hela havet stormar bland soffkuddar och ditsläpade täcken.

Semesterlivet som pösande stolt mormor.

Ingenting kan tas för givet. Jag vet. Men det är fint att med jämna mellanrum få inbilla sig att somrarna är oändliga, att de är många och att de alltid kommer att se likadana ut, bara jag bestämmer mig för det.
Snart, snart skall vi öppna murvelhuset mot en ny säsong, något försenat men i övrigt med samma mall, samma innehåll, samma älsklingar. Om jag har någonting som helst att säga till om.

Detta bildspel kräver JavaScript.