En sådan vacker stad …

Etiketter

, , ,

… sa Bror när han med sin lilla hand i min traskade genom vårt lilla radhusområde ut till bilen för vidare färd hem till Solna i måndags. Det har han rätt i, tycker vi, som faktiskt är en smula överraskade av hur fint vi tycker att det är i området. Planteringar omgärdade av cortenstål och inga ruträta gångar gör det harmoniskt. Fasaderna gillar jag också; lite uppdaterad sjuttiotalsestetik är det över dem.

På framsidan kom en stackars ensam häggmispelbuske på plats idag;

den skall kompletteras med en liten ligusterhäck in mot uteplatsen, fick vi veta av de två trädgårdsarbetarna som jobbar i området. Vi kanske kan använda en vrå av uteplatsen innanför häggmispeln en stund om kvällarna mitt i sommaren, men än så länge når dock inte solen in i just den vrån av vår utemiljö, som då blir ganska ogästvänlig.

Ett litet bord har iallafall kommit på plats, i hopp om bättre, ljusare och varmare tider

Morgnarna denna påskhelg har annars varit av det allra ljuvligaste slaget; vi var uppe med en rimlig tupp vid sjusnåret varje morgon, med mys och bus bland täcken och kuddar, följt av frukost, shoppingtur med L och sedan promenad med hunden.

På långfredagen kom lillkusin Maj med sina päron och hunden Kerstin, och då blev det liv i luckan! Det firades påsk med äggjakt i fina lekparken och med terrasshäng i den varma vårsolen.

Maj gjorde oss förstås sällskap i morgonmyset och den här mormorn kände sig därför alldeles särskilt påskalycklig.

Till slut fick vi också badkaret på plats med hjälp av de extra paren armar på besök, och det premiärbadades och konstaterades att det var ett bra måttat och bra valt badkar. Långa som korta får plats och badrummet känns inte alls så trångt som jag var rädd för att det skulle göra.

Det är tomt i huset nu, sedan älsklingarna åkte och vi har återgått till allt flyttrelaterat fix. Flyttkartonger har tömts, flyttats runt och burits bort och vår soffa från Sweef har landat i vardagsrummet.

En hel del fix återstår, men nu behöver åtminstone inte våra piffiga skinkhalvor vara hänvisade endast till sittplatserna i köket när de vill koppla av.

Om en och en halv vecka åker vi till Murviel via först Oslo i några dagar, och sedan Solna. Där skall vi mest koppla av, för maj månad kommer inte att bjuda på så mycket stilla liv i övrigt.

Murviel våren 2022

Déménagement et les voisins

Etiketter

, ,

Vi är inne i vår sista helg i Ulebergshamn och 18 månader av olika stadier i bostadslimbo är över.

Vårkväll Ulebergshamn

Om jag aldrig mer tänker flytta?
I wish!
Men jag hoppas att vi kan låta det dröja.
Det har varit arton hektiska månader, som började med vattenläckan i Murviel hösten 2021, följt av omfattande renoveringsarbeten i dess kölvatten och sedan förberedelser för, och försäljning av Tjörn, samt därpå en tillfällig flytt till just Ulebergshamn.
Det mesta har förblivit nedpackat sedan vi lämnade Tjörn, så att förbereda flyttlasset den här gången har varit en betydligt mindre ansträngande historia än sist, när jag dessutom tvingades släppa kontrollen sista flyttdagen, då min näsa kom ivägen för en elak bokhylla.

Köket packas ihop – på onsdag går flyttlasset

Men en flytt är fortfarande en flytt, och även om vi håller oss kvar på västkusten, alldeles invid västerhavet, så byter vi återigen kommun och vi känner ingen dit vi flyttar. Men grannar får vi och nära inpå, dessutom!

Det är en bra åldersblandning och vi är alla nya och i någorlunda samma situation. Jag ser fram emot att ha mer liv och rörelse runtomkring mig. Det har jag saknat både på Tjörn och här i Ulebergshamn, även om jag inser att det sommartid ser helt annorlunda ut i den lilla hamnen mellan Uleberget och Vinklätten.
Omedelbara grannar är ju annars en bristvara också i de närmaste husen i Murviel. Två äldre damer bodde intill vår tomt när vi köpte huset 2012, men det är nu flera år sedan de båda dog och det blev helt öde runtomkring oss. I Murviel lyckas vi visserligen skapa liv och rörelse alldeles på egen hand men grannar saknar vi iallafall. Det blir kanske ändring på det nu. Bakom poolhuset grävdes det och jobbades det när vi var nere i januari;

Häromdagen skickade Claes och Eva en bild från sin promenad genom byn. Ett hus är nu på väg upp på tomten bakom poolhuset:

Vi kommer att se till att bekanta oss med de nya ägarna när de flyttar in. Har vi tur, är de inte bara fransmän, utan riktigt trevliga också. Det senare är det viktigaste, förstås, medan det förra skulle kunna ge mina franskkunskaper en boost. Bygget skall i alla händelser inspekteras när vi kommer ner i slutet av april.
Men först är det flytt, påskfirande, barnbarnsturné och en hel del jobb som skall klaras av. Tråkigt kommer jag inte att hinna ha och inte heller kommer jag att hinna ägna mig åt så förfärligt mycket längt. Men det känns riktigt bra att en ny murvelsäsong står för dörren; sommarvistelsen skall få bli ordentligt lång i år.

Plötsligt slår det mig

Etiketter

… att när jag packar min necessär och min resväska nästa gång, så gör jag det för att flytta. Dagarna i Ulebergshamn är snart till ända och utsikten utanför våra fönster kommer att vara en annan. Inte lika vacker men vår egna, och jag längtar. Varje dag de närmaste dagarna skall vi packa ihop våra saker och ha framme bara precis det vi behöver för de sista dagarna här. Sängen bäddas om en sista gång, halvtomma flaskor och tuber åker ut ur badrumsskåpet och ner i papperskorgen och till min glädje inser jag att behovet av rensning nu är minimalt, eftersom det klarades av under flytten från Tjörn.

Inga gardiner, inga tavlor, inga speglar, krokar eller hyllor har vi satt upp och möblemanget i Ulebergshamn har varit ytterst begränsat. Köket skall flyttfirman få packa ihop, medan böckerna är kvar i lådorna som packades när vi flyttade ifrån Tjörn i augusti. Städningen har vi också lejt bort, så jag inbillar mig att det denna gång blir en riktig latmansflytt för vår del.

Det känns bra i magen. Jag tror – fast säker kan man aldrig vara när det gäller mig – att den här flytten skall vara den sista på ett tag. Det var från början kanske inte tänkt att vi skulle bli kvar på Tjörn men huset blev så bra och vi trivdes. Fast känslan av att Tjörn inte var den plats vi skulle vara på permanent lämnade mig aldrig riktigt. Varför kan jag inte förklara fullt ut.

När jag ser tillbaka på mina bostäder genom åren, inser jag att det är murvelhuset som är min mesta konstant. Ingen annan plats har jag kunnat kalla mitt lika länge och ingen annan plats har jag längtat till så intensivt som dit. Inte heller ser kärleken till det gamla stenhuset ut av avta ens lite. Snarare cementeras den och flytten till Tjuvkil är drivet av en önskan om ett lättskött boende i Sverige för att helhjärtat kunna använda inrednings- och renoveringskrutet på murvelhuset. Hus måste ständigt skötas om, i synnerhet ett äldre, och vi hinner inte med mer än ett underhållskrävande boende, har vi insett. Innehållet i plånboken vill vi till slut också kunna använda på andra saker än brädor och målarfärg.

Lite ångest hade jag i somras över att lämna tjörnhuset. Ingen sådan finns nu. Havet har vi kvar nära, nära, även om vi inte kommer att kunna se det från våra fönster. Jag vill nog alltid ha tillgång till hav, till en horisont i blickfånget och till förnimmelsen av världen bortom den.

Om en stund träffar vi vår världsbästa bankkvinna Susanne (vem hade trott att en sådan person kunde vara så betydelsefull?) för att lägga upp de nya lånen och ha allt förberett inför inflyttningsdagen. Sedan återstår bara att räkna ner och säga hejdå till det senaste årets relativa rotlöshet. Tämligen bokstavligt vill jag slå rot nu och funderar över vilka klätterrosor jag vill sätta i lådor av corténstål. Odlarambitionerna kom på skam i Skärhamn, där blåsten tog kål på det mesta som jag planterade. Vår plätt i Tjuvkil är pytteliten och alldeles lagom anpassad till mitt ganska svala odlarintresse, så det skall nog bli bra.

Med Covid på återbesök

Etiketter

, ,

Det är mars – vårmånad, minsann! Men vårkänslor har jag just inga, knockad som jag är av vad som är trolig covid. Symptomen är desamma som när jag trillade dit för ganska exakt två år sedan men förloppet verkar vara snabbare. Idag orkar jag mig upp ur soffan, med benägen hjälp av diverse piller. Ett annat tillfrisknandetecken är frustrationen och otåligheten. Jag vill vara på jobbet och leverera det jag har lovat och jag vill åka till Tjuvkil för att ta fler mått inför flytten om två och en halv vecka.
Arton månaders flyttprocess är snart till ända och i tanken kryper jag omkring på radhusgolvet och målar de kritvita golvlisterna i samma färger som väggarna,

rummen möbleras och köksluckorna skickas iväg på lackering;

Blir det en riktigt mörk mossgrön färg eller fegar vi och låter luckorna anta samma nyans som väggen?
Det lutar åt det förra …

Att jag är otålig nu är en underdrift. Vi har bott så galet vackert hela tiden, så det har verkligen inte gått någon nöd på oss, men huset med den formidabla utsikten över Ulebergshamn är inte vårt och vi har valt att bara packa upp det absolut nödvändigaste.

Något av en limbotillvaro har det därför varit och det är hög tid att få landa i ett stadigt sverigehemma nu. Den förestående flytten och ett tillfälligt inhopp som svenskfröken innebär att någon längre murvieltillvaro denna vår inte är att tänka på. Det är ändå ok men planerna för nästa höst, vinter och vår skall se helt annorlunda ut. Tillvaron då behöver få vara betydligt mer snöfri, till att börja med!

Utsikt från vårt radhusfönster tidigare idag – världsbästa Lill Thörner från Thörners kök&badrum for dit och tog mått åt oss.

Jag är heller inte ensam om att tänka på Murviel; Bror, det finurliga lilla barnbarnet, kom att tänka på den förestående sommarvistelsen i Murviel häromkvällen, då följande konversation utspelade sig mellan mor och son vid nattningen:

Bror:
– Kom ihåg att vi måste prata med mormor om igelkotten!
Mor:
– Vadå, har du sett en igelkott i skogen?
Bror:
– Nej, knase, den i Frankrike!

Han planerar alltså för sommarens barnbarnsapéro och passar på att påminna om att det skall vara ost och tomater på igelkotten.

Jag är naturligtvis galet nöjd med detta och konstaterar att barndomsminnen från Murviel redan är etablerade. Nästa gång vi ses, Bror och jag, skall vi därför planera årets meny för den årliga barnbarnsapéron.
Barnbarn, ändå – hur fina är de inte?

På det nya trädäcket utanför poolhusbadrummet skall det inredas för en vrå där storprinsen och andra hugade kan dra sig undan när det behövs. En Fatboy-gungstol,

och ett litet bord för snacks & dricka skall det bli, så får vi se hur unge herrn själv vill homestagea för optimalt mys! Vi har inte alltid samma tankar om det, men Bertil får leda vägen.

Att fantisera om sommaren med draghjälp av småttingar är fint. Det hjälper mot både rastlöshet och envis huvudvärk. I Murviel skall vi i år dessutom vila från större arbeten och istället planera för arbete med fasaden och yttertrappan hösten 2024. Då är tanken att vi också skall få ett litet orangeri på plats framför ytterdörren, både för att det skulle vara fint och för att skydda den vackra gamla dörren, som dock skall få lite omsorg redan i år.
I april far vi ner för en kort sejour och för att förbereda för sommaren. Jag längtar efter det. Inte otåligt, men ändå väldigt mycket.

Kort mellanlandning i Ulebergshamn

Etiketter

, , , , , , ,

Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.

För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.

Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;

Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.

Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.

Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.

Baksidan i sydväst

Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.

En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.

Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.

Häng med henne är ju verkligen inte fel!

Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;

Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!

Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,

Full vinter påTrollåsen

för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.

Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint!
Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.

Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här.
Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats

och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné.
Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.

En bättre söndag

Etiketter

, , , , , , , , ,

Efter avklarat jobbmöte på Teams igår – jo, jag vet att det var lördag – var jag på väg ner i tvättstugan för att sortera tvätt. Dittills hade jag inte riktigt höjt blicken och lagt märke till vädret. Torsdagens ljuvligheter,

förbyttes nämligen under fredagen till snökaos och gråslask. Jag såg därför framför mig en helg spenderad inomhus, eftersom snöslask inte är kompatibelt med mig. Men utsikten utanför vårt tillfälliga ulebergsboende drar alltid till sig mina blickar, oavsett väder, och gårdagens gnistrande solsken knockade mig. Alltså gick jag ut. Drog ut en stol på den vindstilla terrassen och slog mig ner.

Vårvinter, minsann!

Dagsmeja.
Takdropp.
Intensivt ljus.
Februari.
Att en sådan inledning på februari tar över stafettpinnen från en jämngrå januari är en veritabel lisa för en vinterhatande själ som min. Kan det kanske till och med vara så att jag gillar februari lite?

Stort som smått väntar denna vår; som flytten till vårt nybyggda radhus till slut och mer jobb. Undervisa lite skall jag till och med göra, minsann! Det var längesedan sist och nu känns det därför lite nytt och spännande. En del jobbiga saker finns med i mixen också, men när är någonsin tillvaron bara glass och ballonger? Ett nytt litet barnbarn – mitt sjätte! – väntas i maj och det är naturligtvis det allra största!

I Murviel hoppas jag äntligen få utrymme för inredning av det mer enkla slaget. Det innebär dock inte att det inte fortfarande pågår visst detaljarbete innan vi tar paus från större förbättringsarbeten. Väggfasta hyllor skall upp vid matplatsen i stora rummet, som också skall få en ordentlig tavelvägg – att den befintliga tavlan sitter så högt har sina rutiga skäl, men snyggt är det inte, så det skall åtgärdas.

duschdörren i en suite-badrummet hoppas vi skall vara fixad när vi kommer ner nästa gång,

och den svarta kranen utbytt mot en likadan som den vi har i gästbadrummet;

Det lilla glasfönstret ovanför ytterdörren har haft en trasig, tejpad ruta ända sedan vi flyttade in men nu är snart också den åtgärdad;

Sue från Suzanne Art gör ett nytt halvmånefönster åt oss, som blir rena konstverket. Temat är stjärnhimmel à la van Gogh och Murviel, liksom den också är en flirt med L:s bakgrund inom rymdindustrin; en skyttel får därför dyka upp i det ena fönsterhörnet!
Jag ser fram emot det färdiga halvmånefönstret något alldeles ohemult och det är så spännande att få följa med i processen.

”Bespoke” hade det beskrivits som, om det hade dykt upp i något brittiskt inredningsmagasin. Platsbyggt, anpassat och en spegling av våra intressen och preferenser är det lilla fönstret.

Jag har en glad dag idag, fastän varannandagsvädret denna söndag började med gråtrist snöslask igen. Men dagen är ledig och kravlös, så jag kan ge tankar om smått som stort fritt spelrum. Det längtas men jag är framförallt helt nöjd med att bara vara här, precis där jag är. Vi har till och med käkat söndagslunch med en himla trevlig mänscha på Bella Gästis i Hunnebostrand, så inte går det någon större nöd på oss. Att det dessutom sprack upp igen och Bohuslän kråmade sig å det grövsta, lättar förstås också upp.

Kan undra om tanken ens föresvävade en hårt arbetande stenhuggare att människor skulle söndagsflanera på kajen, där en gång larmet måste ha varit öronbedövande och olyckorna många. Granit är tungt, oförsonligt. Blir till och med lite rädd för de kvarlämnade blocken där uppe på klippavsatsen …

Men det gör något med en när historien är så närvarande och omhuldad som här. De fastboendes engagemang syns på fler sätt än ett och kommunens storstilade planer på det ena bygget glassigare än det andra har stött på ständig patrull. Kvar är därför promenadstråket längs med vattnet och en skulpturpark får husera här istället för vräkiga bostadsrätter med gloriös utsikt, förbehållet företrädesvis utsocknes med tjocka plånböcker. Jag tycker nog att det är fint, jag. Respektfullt.

Stilla pausläge

Jag är här, vid vårt nyligen införskaffade köksbord, iklädd mjukisbrallor och ullbetofflad, nyduschad, nyfrukosterad, osminkad och ganska rufsig i håret.
Jag skall ingenstans, åtminstone inte idag och jag känner en enorm lättnad över just det. Inte sedan början av november har jag tofflat runt i huset i Ulebergshamn utan planerade resor nära förestående. Ingen har tvingat mig till detta nomadliv och resorna har varit ömsom otroligt mysiga, ömsom yrkesmässigt givande och mitt ständiga behov av omväxling får därmed sägas vara rejält tillfredsställt.
Men till slut får det räcka. Igår kväll kom jag hem från sista vändan i Växjö. Två dagar för överlämning var en akt av pur viljestyrka, just för att resorna (igår genom kompakt mörker och piskande snöblandat regn), packandet och trista hotellnätter till slut blir övermäktigt. Uppdraget i Växjö, däremot, har varit en alltigenom inspirerande och faktiskt kul upplevelse.
Nu gnuggar jag mig ändå yrvaket i ögonen, sträcker på min bilstela kropp och blickar ut över den makalösa utsikten, där typiska västkustvindar krusar vattenytan i den lilla hamnen.

Jag skall njuta av att inte genast behöva packa väskan igen; jag skall komma ikapp mig själv och ladda om. Mamma skall få besök och franska godsaker att bjuda sina grannar på äldreboendet på. Finaste Iben i Oslo längtas det efter och snart är det väl ändå dags för en roadtrip till Solna och Falun?

För inte sa jag väl att det är en långtidsparkering i Ulebergshamn som det handlar om?

Nej

Etiketter

, ,

Jag skall inte skriva om att det snöade i torsdags kväll eller att snön la sig på backen och på taken. Tänker heller inte uppehålla mig vid att jag drog på mig vinterkängorna som stått i farstun och skällt sedan vi kom ner eller att det plaskade under fötterna när hunden nattkissades. Tänker heller inte orera om plogbilen på vår murvelgata eller om hur den fick mig att känna mig. Tror ni mig inte? Men så kolla här då!

Men om vad en dörr gör med min sinnesstämning, det tänke jag berätta!

Jag har inte längre koll på hur länge sedan det är sedan vi började prata om en dörr in till en suite-badrummet. Egentligen tyckte vi väl redan från början att det var märkligt att det inte fanns någon dörr men att det fanns annat som inledningsvis var viktigare att ta tag i. Vi har sedan dess frågat ett flertal hantverkare om de vill åta sig jobbet och de har alla sagt ja, eller snarare nja, och sedan har det runnit ut i sanden.
Annat är det med Tom! På en och en halv vecka har han fått dörrkarm, dörr, garderobsdörr och anpassningar gjorda och jag behövde bara måla, städa och fixa till lull-lullet.

En gardin, liknande den vi har i gästbadrummet,

ville jag försöka hitta till den nya badrumsdörren men någon sådan gick inte att uppbringa i de butiker jag letade upp.

Men väl hemma efter min misslyckade shoppingtur, dök jag in i vårt linneförråd och lokaliserade en av alla miljoner (nåja, kanske en överdrift) dukar som hamnat där, efter att den äldre generationen en efter en lämnat både oss och alla sina vackra saker. Duken fick en kanal sydd på sig och ströks varsamt slät, så nu sitter den där på dörren som en smäck.

Därmed är privatlivet på toaletten slutligen fredat. Och badrummet helt klart, eller?

Nä. Dusch- och badkarskranarna väntar fortfarande på att bli utbytta liksom duschtråget på att bli justerat så att duschdörren kan komma på plats. Alla de hantverkare vi anlitar är inte lika bra på att hålla deadlines och göra klart allt intill minsta skruv som Tom.

Tom, som sedan under samma knappa två veckor dessutom snickrat ihop vår pergola helt enligt önskemål och lite till. Vi for tillsammans till Leroy Merlin och köpte virke och vi fanns till hands för löpande detaljbeslut men resten överlät vi med varm hand till honom.

Vi är bortom nöjda med resultatet och tycker att våra veckor här blivit precis så produktiva som vi hade önskat. Om vi bortser från Linky-incidensen förra fredagen, förstås; den som var huvudanledningen till vår januariresa. Det gör nu inte så mycket. Vi löser det en annan gång.
Nu återstår några timmars söndagskväll, sedan tuffar vi norrut igen.
Åker vi hem, frågar jag mig, eller är hemma här?
Känslomässigt blir svaret tveklöst ja. Här bor min själ. Den praktiska hjärnhalvan hävdar något annat.
Nåväl, tillbaka till Sverige far vi, till idel gulliga solstrålar men också tillbaka till vintern. Fredagens murvelsnö är sedan länge glömd och solen värmer återigen i lä för den nariga januarivinden. De må fortfarande vara kallt med languedocmått mätt men jag tänker nog snarare en tidig vår, den som de svage kallar vinter! För vad hittar jag i trädgården när jag går runt och njuter?

Inte ser det ut som vinter, iallafall …
Vi har förstås också åkt på utflykter och varit sociala, men om det berättar jag en annan gång.