14 lördag Mar 2020
Posted in huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor
Jag sitter tryggt i ett hörn av vårt vardagsrum som denna lördag i mars badar i solljus. På golvet bredvid mig ligger GP, Aftonbladet och en inredningsblaska. På Readly har jag konsumerat en ansenlig mängd andra diton i vad som till slut blivit en helt nödvändig coronanyhetsdetox.
Fortsätt läsa
05 torsdag Mar 2020
Etiketter
Det gnisslar och slår i fönsterluckorna. Ett lätt regn smattrar mot rutorna och det är kväll i Murviel. Jag är solokvist i huset och har noggrant stängt ute den kvällsmörka trädgården med hjälp av fönsterluckorna som vetter just mot trädgården.
Mot gatan fösöker jag envist hålla dem öppna men vinden vill något annat och till slut ger jag upp och stänger också luckorna mot gatan. Inte för att gnisslet och slamret skrämmer mig, utan för att jag trots allt inte vill att vinden plötsligt rycker tag i någon av dem och virvlar iväg med en fönsterlucka över gatan.
Imorgon när jag vaknar och släntrar ner för trappan, kommer rummet därför att vara dunklare än vad jag vill att det skall vara och jag kommer att få bråttom att öppna luckorna mot morgonljuset igen.
Två välfyllda dagar har jag bakom mig; jobb med fjärrundervisningsföretaget, samtal med Dingle, en tur till St Chinian och samtal med François medan han fått både kakel och hyllor på plats i vårt kök, som om alldeles snart är klart.
Några knoppar, lite färg, en fläkt, och lite småfix på det där och vi är hemma!
Igår kom en glad nybliven ägare av franskt hus och hämtade delar av vårt gamla kök. Jag är glad över att bli av med sakerna och att de kommer till användning. Förhoppningsvis får den nye ägaren glädje av attiraljerna.
Den förre ägaren till vårt hus satsade stort på vitvarorna. Gaggenau och Miele, minsann. Men istallationerna kan inte ha gjorts av någon särskilt kunnig och det ursprungliga köket har i alla år lämnat en hel del övrigt att önska.
Det var till och med så att när huset köptes, så var köket högst upp på priolistan. Nu, åtta år senare, har köksplanerna, som dessutom naturligtvis ändrat karaktär genom åren, äntligen blivit verklighet. Det som återstår att göra innan det är helt klart är överblickbart och redan nu kunde jag inte vara nöjdare. Flera års, låt vara milda, irritation över det knasiga och opraktiska köket har med hjälp av köksbyggarkunniga älsklingar förvandlats till en dröm.
April 2019
Hade det blivit lika bra om inte ett trasigt tak,
Takrenovering i april 2013
en veranda
och en trilskande pool
ställt sig i vägen och knuffat ner köksrenoveringen på prioriteringslistan? Alldeles absolut inte alls. Om det är jag tämligen övertygad.
Imorgon beger jag mig iväg till en av våra franska frisörer i byn för en välbehövlig personlig ansning. Det blir första gången jag klipper mig på franska. Skall bli spännande att se om en fransos klarar av mitt skandinaviska, typiskt mjuka och tunna hår!
Renoveringar är alltså vad dessa mina marsdagar i Murviel handlar om. Såväl byggnadsmässiga som personliga, uppenbarligen.
02 söndag Feb 2020
Posted in huset på ön, Murvelhuset, Reminiscenser
Etiketter
Jag kan inte klaga över vintern som nu går in i sitt slutskede, eftersom jag – surprise! – hör till skaran mänscher som föredrar barmark framför snömodd. Inte en enda morgon har jag hittills i vinter skrapat bilrutor eller halkat runt på tillfrusen och bucklig snösörja. Inte heller har jag behövt dra på mig tjocka vantar utan nöjt mig med tunna fingervantar några enstaka gånger. Visst kan det fortfarande smälla till; jag blåser inte faran över ännu, så naiv är jag inte. Men när lilla krulltrollet Kerstin väcker oss denna februaris första söndag och jag efter morgonduschen upptäcker hur solen letat sig in genom de skira gardinerna i badrummet, då får livsandarna fnatt!
Hej morgonsolen!
Morgonsol på grannarnas fönster…
Välkommen!
Snart kommer du att vara så intensiv bakom mitt morgonhuvud att jag knappt ser hur frisyren tar form under hårfönens morgonprocedur. Du brukar liksom blända mig i spegeln. Och som jag har längtat!
Hade inte Kerstin varit här hade jag nog inte kommit ut före frukost men nu behövde hon en snabbtur ut efter sitt morgonbus och vi gick till utkiksplatsen. Där fick också hon vårfnatt, kastade sig ut i en ljungtuva och fastnade,
sedan for hon upp på en bergknalle, där hon villigt lät sig fotograferas i vinden från havet.
Vår första vinter som fastboende på ön var betydligt kallare än årets och bjöd på några omgångar snö. Jag har flytt bort från det några dagar varje år sedan vi fick murvelhuset. Jag kan närsomhelst plocka fram kavalkader över hur februari och alla andra månader på året sett ut under de gångna åtta åren. En effekt av bloggandet som jag inte tänkte på när jag rusigt började beskriva vårt franska äventyr vårvintern 2012.
Stockholmslivet och de första åren med murvelhuset känns alltmer avlägsna. Flytten från ältahuset,
Farväl till Älta…
åren på sjätte våningen i Blåsut,
och flytten till huset på ön för snart fem år sedan.
Jisses ändå!
I Languedoc blommar det enligt uppgift för fullt. Mimosan kommer säkerligen att ha blommat över innan jag hinner dit,
Mimosafestival i Roquebrun 2015
men då lär annat ha tagit över. På det finns bildbevis från tidigare år. Kolla bara:
Nu skall vi ut på lunchpromenad med lilla hunden. Önskar er en finfin söndag, kära tappra bloggläsare!
28 lördag Dec 2019
Posted in Familjen, huset på ön, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar
Etiketter
Snö pudrade Paradgatan igår morse. Lite onödigt och försent, kan en tycka, men ändå på något märkligt sätt befriande. Kallare, inte så blött och genast ljusare. Nu har ju inte jag gjort mig känd som en ivrig snökramare men de senaste par månadernas kompakta mörker har kanske fått mig på andra tankar. Åtminstone när jag är hänvisad till mina svenska breddgrader.
En intensviv och ljuvlig julhelg med hela familjen i olika omgångar är till ända och vi åker ikapp ljuset söderut. Vi lämnade Arlanda i mörker och jo, förstås, i slask; pudersnön fick inte vara pudervit särskilt länge.
Det är sedan gammalt och därmed en nykter påminnelse om att det är helt och hållet futilt att tro att snö är lösningen på midvintermörker, såvida du inte tar dig betydligt längre norrut eler upp på väl valt fjäll. Vi väljer ingetdera. Vi rymmer söderut istället. Redan ovan molnen visar sig solen och livsandarna om inte spritter till, så åtminstone börjar kittla lite försiktigt.
Bara dagar återstår av 2019, som på många sätt blivit ett harmoniskt år för mig. Vi har hittat en lunk på ön, även om resorna ibland blir fler än vad som kanske är alldeles nyttigt men som ändå ger så mycket tillbaka. Jobbet och mitt lilla fjärrundervisningsprojekt har tuffat på och vi har klarat oss ifrån alltför mycket drama. Vemod, förstås, när Anna Stina släppte taget om livet. Ett och annat orosmoln har vi sett segla förbi, men som helhet och i backspegeln blev 2019 ganska lugnt. Runt omkring oss har dock vänner varit med om det värsta tänkbara och att därför skriva att 2019 varit ett bra år blir ändå fel. Ni finns med mig i tankarna ofta, alla ni som bara vill dra ett tjockt finalt streck över året som snart är till ända.
Vad bär 2020 med sig?
Köksrenoveringarna i Murviel avslutas förhoppningsvis under den tidigare delen av året. Hela det gamla köket är iallafall utrivet till slut;
och de nya skåpstommarna är på plats, liksom spis och kyl;
Hela klabbet skall målas och det är ingen smal sak. I resväskan har jag packat ner provburkar med tre nyanser av grönt från Byggfabriken i Göteborg,
men den målarresa under våren som jag funderar över har ännu inte tagit form. Lediga dagar att ta ut finns i överflöd men de lämpliga tidpunkterna är betydligt färre.
Sommaren känns ännu så länge långt borta men vi har åtminstone börjat prata om hur veckorna skall fördelas. Fler sommarveckor på Tjörn vill vi ha
men inte vill vi för den skull offra de stimmiga, sociala, varma murvelveckorna. Jag gapar helt fräckt efter både och.
Under tiden duger det alldeles utmärkt att kliva ut på en barcelonsk gata i tidig morgon och njuta av blå himmel, sol och drägliga temperaturer.
Föredömlig cykelväg med många cyklister och elsparkcykelåkare…
Om några timmar är vi i Murviel. Vi vågar tåg och minsann ser det ut som att det kommer att fungera!
23 lördag Nov 2019
Posted in grand-mère, Hantverkare, Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser, Renoveringar
Etiketter
Det dök upp ett facebookminne från 21 november 2011 häromdagen. Då hade vi precis skrivit på vårt compromis de vente och vår köpemäklare Eva skickade en bild på utsikten genom hallfönstret på övervåningen i murvelhuset.
Lite suddigt men med så mycket längtan…
Jag var pirrande lycklig och nagelbitande nervös över detta vårt tämligen spontana infall och jag minns hur jag såg mig omkring i huset vi just sålt och som vi snart skulle lämna. Jag hade haft det bra där också och små anfall av vemod försökte bryta igenom murvellyckan utan att lyckas med det särskilt långa stunder i taget. Epoken familjeliv i ältahuset var så gott som över i alla fall och tankarna på att hitta ett annat viste att samla familjen i hade funnits där ett tag
Det har blivit många bilder på utsikter från murvelfönster sedan den där novemberdagen för åtta år sedan.
Inte kunde jag då föreställa mig riktigt hur viktigt huset skulle bli för mig – för oss – lika lite som jag då visste hur mycket oro och bekymmer som också väntade familjen. För det har också varit tuffa år. År som har tärt, splittrat men också svetsat samman. Ibland när jag tittar tillbaka förundras jag över hur mycket en faktiskt klarar av att bära. Samtidigt inser jag att det är så viktigt att det finns någonstans där en kan släppa taget och tankarna på det som gnager, skaver och oroar.
Vårt murvelhus.
Vår bedagade skönhet av sten har burit mig igenom allt det som prövat vår familj det senaste knappa decenniet. Där finns en vardag av ett helt annat slag, inte utan måsten det heller, men med måsten av det handgripliga slaget. Resultaten är synliga, synnerligen lätta att vila ögonen på, trots ett och annat misslyckat projekt och havererade planer. Hantverkare kommer inte alltid när de säger att de skall komma, arbeten drar ut på tiden eller blir ibland inte ens slutförda.
När en ovanligt regnig vår försenade stensättningen innanför grinden…
Frustrationen når ibland farligt höga nivåer men det är ohyggligt mycket lättare att till slut rycka på axlarna åt ofärdiga arbeten och inte helt pålitliga hantverkare än åt sådant som hotar hela ens tillvaro. För vem behöver egentligen bry sig så mycket om luckor som inte blir målade eller dörrar som aldrig tycks komma på plats? Världsliga saker, vill jag lova.
Nu är det som sagt november. Mörkt, grått, trist. Tidigt iväg, sent hem och alldeles för få stillsamma dagar på ön.
Så vad göra?
Att omge sig med prinsar hjälper! Vackre storprinsen hämtades därför för traditionellt hösthäng på ön förra helgen,
och om en dryg vecka är det dags för adventsmys hos prinsarna i Solna. Då skall också lillprinsen firas; två år redan och så ljuvlig att det riktigt knyter sig i mig!
Så planeras det för nyårsfirande i Murviel och i biblioteket på ön fylls murvelhörnet med prylar som skall få följa med ner. Där står provburkar med färg till skåpsdörrarna i köket, rengöringsmedel med mjölksyra från vassle, som enligt uppgift skall kunna råda bot på både kalkavlagringar och rost,
keramikmuggar från Milla keramik, som jag specialbeställde i våras och som levererades härom veckan,
och lite annat oumbärligt småkrafs som brukar få följa med i resväskorna.
De där förberedelserna hjälper mig att ta udden av mitt klimatspunk. Jag puttrar runt och placerar i tanken Millas muggar väl synliga på hyllan ovanför buffén i köket, fantiserar om hur jag iklädd mina meryl-brallor stryker brädor vackert gröna,
och hur klinkergolven i badrummen äntligen blir glänsande rena med vasslerengöringen jag släpat med mig.
Sedan är det inte säkert att jag vare sig målar eller fejar så särskilt mycket när jag väl är där. Jag kanske bara hinner umgås, äta lunch utomhus i Meze eller Bouzigues eller sitta med ansiktet vänt mot vintersolen hemmavid.
Det gör inget isåfall. Det blir fler tillfällen. Det är det som är det fina med murvelhuset.
05 lördag Okt 2019
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder
Etiketter
Le Café Nouvel, Le Mirroir, musikafton, musselbilen, Tillbaka på ön igen
Sista kvällen i Murviel häromsistens var så fantastiskt fin att jag alls inte förstod hur jag skulle klara av att åka norrut igen. Klockan var nästan midnatt och jag satt ensam på terrassen barfota och utan tröja fortfarande. Från Café Nouvel hördes ännu musiken från paret som spelade där den kvällen;
Det prasslade i murgrönan i den mörka trädgården och lamporna var på uppe vid poolen. Det kändes tryggt. Jag sippade sista slatten på en två dagar gammal rosé och tankade på allt vad jag förmådde av sammetsnatten, languedocsk septembersommar och bylivet som en mjuk ljudmatta i bakgrunden.
Det tål att sägas igen att september är en fantastisk månad därnere. Inte längre några turisthorder men som sagt fortfarande sommar. Vinskörden som på alla sätt gör sig påmind,
Spår av druvsaft i gatan utanför. Notera hur det ena körfältet är kladdigare än det andra; fulla flak med druvor en väg och tomma tillbaka till vinfälten igen!
högsommarvarma dagar, kvällar varma nog för utevistelse och svala nätter – med god sömn som följd!
Och bad med den nu lägre eftermiddagssolen varmt glittrande i poolvattnet.
Det är drömskt.
Total avkoppling varvat med fjärrjobb och umgänge med bygrannar, summerar jag, medan eftermiddagssolen skickar sina sista, mjuka strålar in genom tjörnfönstren, så här en vecka senare.
En apéro på Le Mirroir i byn,
följt av middag på Café Nouvel
och sedan dessert hos Claes och Eva, där vi lyssnade på musikerna från den lilla lindbergska balkongen mot gatan.
Termometern visade 21 grader fortfarande när kvällen närmade sig midnatt. Jag var ordentligt trött men ville inte lämna det jag visste skulle bli årets definitivt sista sommarkväll för min del.
My happy place…
En intensiv vecka senare sitter jag insvept i en filt medan förkylningsfebern börjar ge med sig. Fransk musik strömmar mjukt ur högtalaren och jag har det faktiskt oförskämt bra på min ö just precis nu. Och mer kan en faktiskt inte begära.
Lilla nyplanterade syrenträdet mallar sig vid parkeringen
02 fredag Aug 2019
Sådärja. Andra dagen ensam hemma i huset med fullkomligt ljuvligt väder och jag är återbördad, landad. Det krävs inte mer än så. Då kan det till och med vara så att jag dristar mig till att tycka att det kan vara värt det att behöva genomlida månader av mörker och kyla, om jag några dagar om året får vara med om just det här. Minnet blir löjligt kort sådana här dagar.
Lite sovmorgon, något povra frukostar med kaffeslattar som inte längre smakar särskilt gott och ändå blir njutningen total.
Jag sitter länge. Det är helt tyst, havet ligger spegelblankt och djupblått i gattet. Horisonten, de karga klipporna, grannarnas stängda hus; en sådan dag kan det faktiskt mäta sig med frukosttimmarna på murvielterrassen innan middagshettan kopplar greppet om trädgården.
Det är två helt olika upplevelser. I Murviel slåss cikadorna med fåglarna, grannens tupp och bilarna på gatan om ljudutrymmet. Växtligheten är djungellik
Bignonen tar över entrétrappan på nolltid
och livsbetingelserna för allt som växer helt annorlunda än i naturen runt huset på ön.
När jag sitter påmurvelaltanen kan jag inte tänka mig en bättre plats. Då är tankarna på huset på ön fullkomligt bortstädade. De förmår inte tränga igenom. I murvelträdgården försvinner vardagen på ett sätt som den aldrig riktigt förmår göra på altanen runt huset på ön, hur mycket det än kråmar sig i sommarsolen. Måstena är för nära där. Lite orättvist, kan jag tycka, för det är rent objektivt sett väl så ljuvligt på västkusten när sommaren kopplar greppet.
Det finns en annan, tämligen avgörande skillnad mellan mina två tillhåll. I huset på ön lever vi något av ett eremitliv. Här får vi inte besök så ofta och inte under så lång tid åt gången. Det ligger lite för avsides för det och är inte vädersäkert nog för att locka till sig solhungrande gäster. I Murviel är vi istället så gott som aldrig ensamma och för ett socialt djur som mig är det fantastiskt. I murvelhuset fostras kommande generationer in i sällskapslivet,
När ettochetthalvtåringen greppar mammans vinglas och börjar skåla…
där förfinar det ena lilla barnet efter det andra sina vattenkonster i poolen
och där skapar vi minnen tillsammans.
Om sommaren 2018 skiljde ut sig som sommaren då familjen inte fick till några besök samtidigt som vi var där i någon större utsträckning, så bjöd årets sommar på raka motsatsen. Liv och rörelse, sedvanliga byfester,
men med ett stillsammare umgänge med bygrannarna i övrigt.
Det får räcka för idag med funderingarna kring västkust- och murvielliv. Jag lämnar skärmen för en tur ner till klipporna. Det får sent omsider bli säsongspremiär för bad i det västkustska havet.
21 fredag Jun 2019
Posted in Familjen, huset på ön, Reminiscenser
Den där självklarheten i storhelgs- och semesterumgänget med barnen gick förlorad våren 1998. Alltsedan dess har jular, påskaftnar och midsomrar visserligen för det mesta blivit fina och visst har de firats med både barn och den storbrokiga familjen, så inte blev det dåligt för det. Bara annorlunda än vad jag föreställde mig när familjelivet var ungt.
Just midsommarfirandet fick sig dock en allvarlig törn när det gäller firandet med familjen; lika mycket på grund av mina egna val som på det faktum att unga, vuxna barn väljer vänner framför gammfamiljen att fira med. Det är både som det skall och något som värmer i det där ändå längtande hjärtat.
Idag längtar jag efter dem.
De där gamla träfigurerna som symboliserar syskonen G har hängt med ett tag nu och jag ler lite fånnostalgiskt när jag ser dem…
Solen skiner över min äktsvenska midsommarö.
Skärgård, måseskrik, och fransk lunch på kajen med ett glittrande, kluckande hav.
Det är vackert bortom all sans. Det är också sommarens allra första semesterdag efter sedvanlig tjurrusning ut ur vårterminen. En sådan kajsejour är nog precis vad jag orkar med. Picpoul överraskande nog i glaset och små västkustmusslor i en ångande gryta slank ner utan några större åthävor.
Jag har sovit i tolv timmar. Jag skall fortsätta fokusera på att få tillräckligt med sömn de närmaste dygnen, för på tisdag bär det av till Murviel med småprinsarna, som just nu firar midsommar hos sin farmor och farfar på en idyllisk skärgårdsö.
Det kom en bild på Bror i vattenbrynet🥰
Då byts dagens stillsamma tillvaro mot en betydligt livligare variant och det ser jag fram emot. Väldigt mycket, till och med.
Bäst jag sitter här med mitt bloggverktyg pingar ett minne upp på Facebook i bakgrunden. Det är från midsommar 2005, alltså några år innan sociala medier fick fart. Inte en vanlig midsommar då heller men tillsammans med familjen firades den. Vi var allihop lite lätt svedda på bilderna, fullständigt oförberedda som vi var på intensiteten i Floridas sol på denna vår sista gemensamma familjesemester med alla barnen med samtidigt.
Jag inser också att det fortfarande 2005 inte fullt ut satt sig i befolkningens gemensamma medvetande att du faktiskt aldrig skall tillåta dig att bli ens lite röd i skinnet. Alltså verkligen aldrig. Skäms jag lite när jag ser skinnet på mina barn glöda? Minns jag ens att det var så? Jo, det gör jag faktiskt. Jag minns att det var ett ögonblicks verk och att skuggan under palmen tillsammans med solkrämen inte förmådde skydda oss. Att det överrumplade mig.
I murvelträdgårdens poolhus hänger solhattar på rad. På en hylla ligger solglasögon – både inköpta och kvarglömda – och i badrummet på gaveln trängs solkrämer med ordentlig skyddsfaktor. Skugga i flera varianter bjuder vi på också. Ingen skall behöva bränna sig invid murvelpoolen.
Solen har till slut gett sig längre ut i havsbandet och ett stilla midsommarregn smattrar på rutan. I ena gästrummet ligger resväskan uppslagen och i tvättstugan surrar maskinerna ikapp. Vi förbereder oss för avfärd. Jag försöker skaka av mig känslan av vemod över att lämna huset på ön när det är som allra, allra vackrast, fullt medveten om att när jag är hemma igen kommer veckorna att rusa in i hösten innan jag ens hunnit blinka.
Väl på plats i Murviel kommer det vemodet att vara som bortblåst, det vet jag. Att det är en priviligierads dilemma vet jag också; den att tycka att tiden inte räcker till för att njuta av allt det som jag har tillgång till. Att alltid längta efter både människor och platser är ju egentligen något väldigt fint. Allt – alla – finns där ju. Jag delar bara med mig, lämnar plats. Sådant är varken svårt eller vemodigt, bara precis i sin ordning.
Murvielklotter 