Jo , jag gör mig till och svassar runt med mina nyfunna språkkunskaper och för alla er som inte redan är slängda i det vackra tungomålet eller som inte har den stora ynnesten att en gång i veckan få lära sig matnyttiga franska fraser av Johanna på Johanna K Mård franskakurser och översättningar, kan jag berätta att rubriken betyder Jag dör av skratt – ett aprilskämt.

Nu var ju första april igår och jag är lite sent ute, kan tyckas, men jag fick mig ett sånt gott skratt imorse att jag bara måste dela med mig. Och nej, det är inte det där roliga skämtet att Languedoc har trehundra soldagar om året, som det handlar om;

Jämngrått…

…fast älskar trädgården ändå. På terrassen ligger tjärpapp i väntan på carrelage.

Buketten fortfarande fin efter mer än en vecka.

regnblöt trappa med skönt flöde

det har jag för länge sedan insett är en varierande sanning. Jag är nämligen en regnmagnet, så medan solen lyser in genom fönstret hos de allra mest älskade därhemma, så sitter jag och lyssnar på regnsmattret utanför. Ingen bättring är i sikte heller innan det är dags att åka hem på tisdag. Fast vet ni, det gör inte så mycket. Jag trallar runt i mitt Happy Place och mår bra ändå.

Lysannes kudde gillar jag!

Väder må vara intressant men för detta inlägg blev det ett sidospår; jag skulle ju berätta om morgonkvistens gapskratt. Det handlar om engelsmän, som i sina allra ljusaste stunder är formidabla på att driva med sig själva. Ett visst mått av koketterande ingår men det tar jag. Min gamla anglofili liksom finns där och lurar i bakgrunden och jag är beredd att förlåta det mesta.

Imorse fångade en facebooklänk mitt intresse. En braskande rubrik på den engelskspråkiga Languedoc Living deklarerade, att nu stundar hårda tider för brittiska expatrioter i Frankrike, om Brexit blir verklighet i sommar. Jag läste med stort intresse, nickade och hann tänka att krav på att kunna tala språket i landet där du bor och arbetar rimligen också kan ställas på engelsmän utomlands. De är ju, om än kanske fördomsfullt, notoriskt kassa på främmande språk.

Men att artikeln är ett aprilskämt blir tydligt ganska snart och när det några stycken in i redogörelsen börjar talas om the Académie’s infamous mobile language patrols, så viker jag mig dubbel och blir på så gott humör att jag nog kommer att vissla mig genom resten av dagen.

Patrullbilen skall enligt uppgift stanna när en misstänkt britt upptäcks och frågor ställas för att klargöra vilken nivå sagda/sagde britt har på sina franskkunskaper:

New arrivals would be expected to answer a question like: Comment je peux aller a la gare (How do I get to the post office) [sic] while long term expats would need to show they can master the subjunctive whilst talking about cheese.

Att de nya reglerna kommer att ställa till det också för myndigheter i Storbritannien kanske Brexit-förespråkarna inte har tänkt på:

A spokesman for the Home Office in Britain said they couldn’t comment as they were still trying to find someone who could speak French to translate the reports from the media.

eller:

France’s ministry of culture responded to our request to confirm the reports, but unfortunately we weren’t able to understand what they said.

Fransmännen kommer enligt uppgift att bjuda hårdnackat motstånd:

The Academie Française said they would only talk to French media.

Vi får väl hoppas att britterna tar sitt förnuft tillfånga och röstar nej till Brexit. Annars vet ingen var det slutar.