Etiketter
En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.
Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb.
Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjuttonåriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.
Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.
Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.
Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.
Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.
Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,
och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,
och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.
Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.
Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,
på terrassen,
och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.
Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.
Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.
Murvielklotter 